1,495 kg ångest
Jag har lärt mig någonting nytt om mig själv idag. Någonting jag hade klarat mig utan. Faktiskt.
För en stund sen var jag till affären för att inhandla kaffe. Livsnödvändiga kaffe som jag inte klarar mig utan. Jag stötte på en människa jag inte var redo för. Ännu mindre känslan. Jobbet mötte mig på vägen in. Hon frågade och pratade om mitt mående och hur hon uppmanade mig att ta det lugnt och ta hand om mig själv. Jo, jag försöker ju. Och så säger hon sånt där som inte är så jäkla bra att säga till mig just nu: "oroa dig inte för hur det är på jobbet. Vi har vikarier som täcker upp för dig under tiden så det behöver du inte tänka på". Tack för den. Tack så jäkla mycket för den liksom. Precis vad jag inte behöver. Dåligt samvete. Värdelös-känslan. Svikarstämpel och allt annat som man kan kalla det. Ångesten slog klorna i mig och tog över. Jag borde ha vänt och gått hem istället. Jag borde inte ha stängt av den rationella delen av mig. Reptilhjärnan tog över istället. När jag borde ha vänt och gått hem istället. Orsaken? Jag hamnade i plockgodis avdelningen istället. Jag slutade fylla på med godis när det inte fick plats med mer i påsen. Inte bra. INTE BRA ALLS!!!
Innan jag kom ut ur affären märkte jag också en annan sak som jag faktiskt inte lagt märke till tidigare. Någonting jag inte trodde jag led av, men tydligen gör. Ångestskakningar. Jag darrade på handen nåt så jävulskt att jag egentligen inte hade någon lust att stå i kassan. Kroppen vibrerade när jag stod still och det blev ju inte direkt bättre när jag la märke till dem heller. När jag väl kom hem stoppade jag i mig del två av dagsdosen av ångestdämpande och förbannade psykdoktorns ord som fanns i bakgrunden; "dem här är inte snabbverkande". Fan då!
Så nu sitter jag här med ett och ett halvt kilo smågodis och rider på min ångestvåg. Jag ska väl vara glad över att jag inte fick panikångestattack i affären eller nåt. Ångestskakninagr är väl inget med hur det skulle kunnat bli. Vara. Även om det inte hjälper direkt att tänka så just nu.
Uhu.
Du har absolut inget att ha dåligt samvete över. Alla har rätt att må dåligt och ta hand om sig själva när de gör det. Jobbet är bara det - jobb. Ditt liv och mående är viktigare än jobbet. Kollegorna kommer du troligen att lämna bakom dig förr än senare, så varför gå fundera över hur de har det. De är inte viktiga i detta. DU är viktig.
Kram
Gumman! Jag håller med Sol, och tillägger: Vad är det för en klumpig jävla människa du stötte på?!?! Tänk på att folk gör och säger idiotiska saker pga SINA problem, det är inte alltid så som man hör saken.
Sol och Rockern: Jag hade ju inte ens undrat. Jag undrade inte heller. Personen i fråga tog upp detta själv strax innan vi skiljdes åt. Det var hon som tyckte att det var en bra idé att nämna tydligen. Gör ju inte saker och ting lättare i och med att jag faktiskt brottas med funderingar om att det här är en ego-sjukdom, men det får lov att vara det. Jag har tagit för mycket hänsyn till andra andras mående och tyckande under åren, att det faktiskt är min tur nu. Synd bara att det behövde gå så här långt innan jag lyssnade på vad kroppen hade att säga. När det psykiska ger fysiska symtom ni vet.
Tack för er omtanke. Ingen av er som är sugen på att komma och hjälpa mig med att äta upp godiset? Det blev ju lite mycket märkte jag.
Jag tror inte det kan kallas en egosjukdom, faktiskt. Det är inte ego att lyssna till sig själv och säkra ens egen hälsa. På vilket vis skulle det vara ego? Det är ju det enda vettiga att göra och mår man själv bra är man ju till större glädje för andra omkring en också.
Ja, det är synd att det måste gå så långt, men det är där det märks som mest hur samhället är uppbyggt. Man ska få dåligt samvete och slita sig halv sönder och samman innan man till slut är så trasig att man måste se till sig själv. Och jag i min tur måste hålla med Rockern. Att den där människan kände ett behov att nämna jobbet så där visar bara att hon lever i ekorrhjulet och ännu har det där dåliga samvetet. Troligen ville hon faktiskt försäkra dig över att du inte behöver ha det, men effekten blir ju lite sned när man själv varit inne i hjulet. Lite som att vifta godis framför en bantare, liksom.
Va??? Orkade du inte smälla i dig ~1½ kg godis själv? Dålig stil, vännen. ;)
Sol: först tänkte jag att jag ska gå in här och förklara en del saker, men kom på att det handlade om försvar och inget annat. Och DET skulle inte varit bra. Jag vet ju vad du menar, även Rockern. Klok-ord helt enkelt och jag vet ju det där jag med, men blir ju lite hemmablind ibland. Ser inte skogen för alla träden ni vet?
Ehh, mjo, jag får säkert i mig godiset själv även om det kommer att ta tid. Om jag nu inte glömmer bort det helt och hållet. Har ju hänt det också. När folk får höra att jag glömmer bort godis lite här och var så tycker dem att jag är sjuk... dum i huvet och annat sånt där. Att man inte ska glömma bort sånt. För mig är det väldigt lätt tydligen. Och så frågan om varför jag då köper godis om jag nu ändå glömmer bort det? Ja, vet inte. Sugen just då när jag har den i handen, men glömmer det sen i en låda eller skåp.
Du har helt rätt. Försvar hade verkligen inte varit bra. Inte inför den andre, utan för dig själv. Det är skrämmande lätt att bli hemmablind. Tur att det då finns folk som bryr sig om en tillräckligt för att påminna om det. =)
Jag tycker inte att det är sjukt att glömma godis. Jag önskar jag hade den förmågan. S