hRaven

Kollade runt och läste runt i mitt arkiv och såg då att en del inte gick att läsa eftersom den nya mallen inte ville visa texten i vissa inlägg, så jag valde att gå tillbaka till det gamla tills jag hittar en som funkar igenom hela bloggen. Om man inte kan se det jag har skrivit så finns det ju ingen vits med att ha en sida som är snygg... eller?

Nåja. Morgonen är här. Onsdag. Blir ingen bra dag idag. Men det är väl bara att bita ihop och se ut att ha skoj. Ändå känner jag hur hela mitt väsen bara skriker rakt ut när jag tänker på kommande dag. Och den kommer att bli lång. Ska liksom vara glad och social med människor jag inte vill se de närmaste nio timmarna. Lunchen räknas ju in där också.

Tänker på samtalet mellan mig och Pojken igår. Vad han faktiskt sa och hur uppriktig han var. Att jag är van vid mitt jobb är en sak, men när det börjar påverka ens respektive så inser man ju hur illa det egentligen är. Hur yrkesskadad jag faktiskt är. Att jag är van vid klientelen. Att jag är van vid gliringarna. Humörsvängningarna. Dolda och öppna hoten. Aggressionerna och så vidare. Att jag är van betyder ju inte att andra är det. Att mitt arbete påverkar måendet hos Pojken visste jag ju redan, men inte till vilken grad. Och igår, efter måndagens händelser, så har han fått nog. Han orkar inte mer. Han vill inte gå runt och oroa sig när han vet att jag är på jobbet. Jag vet hur det känns att gå till jobbet och undra om man kommer att vara hel när passet är slut. Däremot vet jag ju inte hur det känns att vara tillsammans med någon med jobb som mitt. För det är ju så att bara för att jag är van och tror mig kunna hantera en del saker, betyder ju inte att andra kan ta det ens i tanken. Jag börjar inse hur sjuk den här situationen är egentligen. Att det inte "hör till" mitt jobb att acceptera vad som helst. Jag vet att det inte är guds bästa barn jag har att göra med, men det betyder ju faktiskt inte att jag ska ta vad som helst. Dags att sänka ribban helt och hållet. Sänka den rejält. Om inte annat så för Pojkens skull. Som sagt, jag är ju van. Tyvärr.

Idag ska jag låtsas att jag är en del av "oss". Får se om jag orkar hålla masken hela dagen. Just nu skulle jag föredra sängen och glömma bort verkligheten igen. Sänka mig ner i koma tills lägenheten är färdigrenoverad om inte annat. Men jag är ju som jag är... biter ihop... låtsas som det regnar och tuffar på uta bromsar. Någon gång måste jag ju möta den där berömda väggen tycker man ju. Hellre förr än senare.

Måste bara komma ihåg att andas idag. Borde inte vara så svårt?

Min hjärna tycker att jag har sovit klart för den här gången. Dumhjärna som inte låter mig sova tycker jag. Jag tycker nämligen inte att 2x3 timmar är sådär lagom. Ååh, vilket svenskt förhatligt ord, ändå använder jag den.

Jag tog chansen i eftermiddags att sova lite och det blev tre timmar rakt av, hade väl blivit fler om jag inte satt klockan. Tydligen var de klara för dagen som de sa. *korsitaket*. Men jag ska ju mirakelvända på dygnet till imorgon. Ska med jobbet ha en sån där dag med alla verksamheter inom en viss sektor inom kommunen. Det är en heldag, och jag ser ingen större glädje i att ha en sån här dag. De säger att det är bra att vi har dem så vi lär känna varann bättre. Jo, tjena, eller hur? Det hela går ju ändå ut på att sitta och klappa sig själv på axeln och säga hur bra vi är. Som nån form av väckelsemöte för de redan frälsta där jag inte är en av dem. Att skiten sen ska hållas på nån församlingshem/gård gör ju inte saken så mycket bättre. Men visst, jag går eftersom det tillhör dem där sakerna man ska göra tydligen. Gick och la mig efter ett långt samtal med Pojken och vaknade tre timmar senare, för en halvtimme sen. Vad bra då. Inte. Skulle ju egentligen ha jobbat i natt och just nu undrar jag ändå inte om inet det hade varit bättre än det här. Kommer ju inte direkt se utvilad ut och kommer defenitivt inte vara glad och pigg. Jag kommer defenitivt inte att vara en av "oss" imorgon.

Min hall ser ut såhär:

Jag har så mycket saker som jag skulle vilja få ner svart på vitt just nu. Saker som jag på grund av sekretessen inte kan yttra mig om. Men ååååh... vad jag önskar jag kunde. Kliar i fingrarna. Saker behöver komma ut. Orden är redan formulerade i skallen. Men nä. Tystnaden är total. Sekretessen oantastlig. Skyddande av individen.  Men jag kan i allafalla säga att kvällen bidrar till orsakerna jag gärna befann mig på en annan plats långt borta härifrån. En plats där jag kan andas. En plats där jag kan leva utan att behöva ha ögon i nacken.

Dagar som den här gör att jag efter att ha blivit ensam i tystnaden med mina funderingar verkar hamna i någon form av trans där min hjärna upprepar refrängen från Blå Himlen Blues.
Där man kan andas
om man har glömt bort hur man andas
där man kan älska
om man glömt bort hur man älskar
(nu är jag osäker om det där är ordagrant eller om det är så som jag kommer ihåg den. Rätta mig gärna om jag har fel. Just nu har jag inte texten framför mig)

Jag vet inte vad det är med den låten som återkommer i mitt inre. Hur just de orden har fastnat och återkommer med jämna mellanrum, beroende på vilket kaos det råder utanför mig.

...där man kan andas...  och hans röst i just den låten. Underbart.

Just nu önskar jag mig till en plats där jag kan andas. Jag önskar jag kunde befinna mig på en plats där jag kan vara jag. En plats där demonerna bara är  illusioner som försvinner i dagsljuset. Jag är bara en människa av kött och blod. Vissa dagar är jag mer mänsklig än andra. Ibland är min hud som pansar. Vissa andra är jag hudlös. Idag är en av dem där dagarna där jag har sprickor i min mur.

En del dagar glömmer jag bara bort hur man andas...

Hade det fungerat i verkligheten så kanske jag skulle ha gjort så. Valt att radera ut vissa väl valda delar som jag faktiskt inte vill komma ihåg. Seciellt inte resten av mitt liv. Jag får sätta mitt hopp till psykologin där de saker som man inte tänker på eller blir påmind om hamnar någonstans i glömskans förlovade land. Tyvärr verkar det ju som att jag nu verkar ha förpassat en massa braiga saker där som jag faktiskt skulle må bra av att komma ihåg. Ibland så känns det som om jag bara kommer ihåg allt skit istället.

Lördagen har gått i slapphetens tecken. All luft verkar ha gått ur en och jag ser allt det där som jag borde ta tag i här hemma. Ser mig börja, och kan nästan tycka att det ska bli kul, tills jag kommer på att det inte är någon idé. Det kommer ju att bli lika skitigt igen på måndag. Det kommer att springas och borras och bankas och hackas här igen. Men då kommer jag inte att vara här. Då kommer jag att befinna mig på andra sidan stan och förbanna alla inkompetenta hantverkare till en annan plats.

Jag börjar nästan tro att de är förpassade hem till mig för att testa mitt tålamod. För att se hur mycket skit jag kan ta. Eller om det här är ett av de där berömda tecknena som ska få mig att fatta att det är dags att packa ihop och dra. Och det nu?

Bror var på besök som sagt, men jag såg inte så mycket av han faktiskt. Han är lätt att underhålla så. Men jag inser ju nu hur trött jag måste ha varit när jag väl somnade igår, eftersom jag inte ens hörde honom komma hem i natt. Just nu är det svårt att smyga sig in hem till mig med ekot som numera bosatt sig i min hall och badrum. Jag hopppas att jag snart kan möblera bort henne (ja, enligt grekisk(?)mytologi så eko en kvinna, men heter då Echo). Men i allafall... Bror råkade väcka mig när han letade efter nåt så det var ju bara att kliva upp och servera kaffe. Han skulle på date så det blev inte så lång fikastund heller. Pratade lite om varför jag inte finns på vissa communities till exempel. Orsaken är enkel: mitt jobb. Jag har redan råkat ut för det där att boende hittar mig på nätet. Ingenting jag vill göra till en vana. Så därför väljer jag bort communities. Därför skriver jag någorlunda anonymt.

Nä. Uppdateringen och uppfräschningen klar så det blir att säga god natt till världen snart.

Ska bara karva in ett streck till i mitt rökfria livets träd. Idag har det varit lite tuffare än de andra hittills. Misstänker att det är tristessen som gjorde sitt. Men å andra sidan kan det ju vara den där nikotinmonstret som Carr skriver om kommer att försöka locka mig med att säga enkelt; bara en cigg. Jag vet att det skulle inte sluta där. Och jag kan även inatt säga att: idag är jag rökfri. *klapparmigsjälvpåaxeln*

*bakgrund är hämtad från snyggareblogg.se om ni undrar.

Varför? Varför blir jag liksom inte ens förvånad? Det enda jag kan göra just nu är att bli förbannad. Jag är sådär arg så at jag bara kokar! Och när jag hamnar i det här stadiet så ska man hålla sig undan från mig.

Allt var väl frid och fröjd tills jag skulle försöka mig på det där med sova idag. Att gubbarna under morgonen plockade ihop mitt badrum vilket gjorde att jag fick vänta med att gå och lägga mig gör faktiskt inte så mycket.. det innebar ju att de skulle vara klara ju. Sååå, äntligen färdigt. Resultatet ser ni här:

Jag befinner mig knappt bland de dödligas sfär just nu. Om ni undrar så är jag någonstans mitt i mellan två världar, men vad gör man inte för konsten? Eller studier? Eller för gubbara som kommer att invandera mitt hem igen om en stund.

Egentligen är det bra att jag är hemma nu när gubbarna kommer så jag kan fråga dem hur de tänkt sig att veckan kommer att se ut. Nu vet jag ju att veckodagarna är som de är, men vad de hade tänkt att göra under de timmar som de faktiskt ska jobba. Jag behöver liksom veta hur jag ska lägga upp sovplanerna. Om jag kan vara hemma och sova på dagarna eller om jag måste skaffa mig en sovplats någon annanstans. Jäkla drygt det här. Att behöva göra såhär, men det finns ju inga som helst alterativ heller. Kan ju inte direkt ens försöka mig på att sova när jag har gubbar störande ett par meter ifrån. Hade det vart som förrförra veckan så hade det inte vart några problem, då hade jag ju haft tillgång till en tom lägenhet, men nu. Suck.

Dags att göra sig iordning snart så det är gjort innan gubbarna kommer för den här dagen. Sen blir det att packa väskan och dra ut i stora vida världen under dagen. Drygt, men det är väl snart klart. Bara klinkers att lägga ut, montering av toalett och en hall att göra ett golv till. "bara och bara"... verkar som om jag kommer att få vara i exil även denna vecka.

Just nu hatar jag lite. Får jag det? Är det tillåtet? Vilken bra start på ny vecka.

Visserligen tycker jag om att vara hemma, men det fattas något väldigt väsentligt. Jag saknar Pojken. Ville inte alls åka hem redan idag, men nu har jag sett till att få ett parallellschema jämte jobbet så då blir det såhär. Det är ju inte för alltid och veckorna går ju fort. Men ändå. Saknar Pojken. Han ligger och sover hemma hos sig och jag ska sova hos mig. Saknad. Så är de att ha distans förhållande. Inte alls roligt just nu.

Söndagkväll och jag tänker på allt det där som sagts och diskuterats under helgen, och hur bra det är egentligen. Vi har våra samtal långt in på nätterna ibland och pratar om allt mellan himel och jord. Hur bra som helst. Och jag är närvarande. Hundraprocentigt närvarande och inga som helst konstigheter eller sånt som kan ställa till det i skallen. Han har en lugnande inverkan på mig. Jag har sagt det förr, men under helgen när vi pratade om det där med hur han påverkar mig så berättade han om en grej. Hur paret som vi träffades igenom har märkt skillnad på mig nu och hur jag var förr. Att jag har blivit lugnare. Och hur killen i paret sagt att jag behövde nog någon som var stabil. Då undrar jag ju om hur jag var innan? Fick upp en bild av mig själv som en nervös halvpsykotisk kärring. Alltså, när jag lärde känna paret i fråga. Just nu i en annan livstid med andra förutsättningar och framför allt med en annan karl. Samtidigt kan jag ju inte låta bli att undra om det nu var sådär illa som det verkar på folk, och ändå inte, så kan man ju fråga sig om varför ingen säger nåt! Och jag försöker komma underfund med hur jag var då. Vem jag var då.

Sen kommer man ju inte ifrån att det är ju trevligt att höra att folk har bra saker att säga om en och att min förändring är till det bättre. Kunde ju vart tvärtom.

Hemma igen då. Känns som det var nyss jag åkte härifrån. Tydligen har det gått fyra dagar redan. Suck. Nu blir det några veckor tills vi ses igen. Mitt schema ställer till det för oss. Dubbelsuck.

Jag hade hellre stannat kvar där uppe.

Synd att jag inte hade med mig Törnbloms "En härlig bok" med mig eftersom dagens budskap lyder; Försök att under dagen stänga av det som stör och släpp in det som stimulerar dig istället. Vad vill du bli stimulerad av idag? Då kanske jag hade haft en annan inställning till hela dagen jag hade framför mig. Jag kanske inte hade målat fan så stor på väggen som jag gjorde innan jag åkte från exillyan. Men å andra sidan så var just den fan ganska befogad.

Jag överlevde morgonen även om jag undrade många gånger hur jag orkar ens bry mig. Varför jag ens blir förvånad över en del saker. Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget att jag inte borde förvänta mig mer än det som redan är. Men nu har jag fått nog helt enkelt. Och efter att ha pratat med en del folk efter det så får jag samma fråga från flera håll som inte har någon som helst relation till varandra. Och jag vet att alla dem har rätt. Jag vet det. Det är ju det som är felet.

Eftermiddagen blev att jag tog mig iväg på det där fikat jag nämnde tidigare. Blev att jag fick full inblick i vad den där tjänsten jag fick frågan om i fredags egentligen innebär. Vad det är hon gör rent konkret. Och sen blev det att prata med chefen för stället och hon ställde frågor och talade om vad som förväntas av den som får jobbet och så vidare. Sen att tjänsten kommer att komma ut senast nästa vecka och att det är ju bara att söka den. Nu blir det ju inte så att hon kommer göra första sållningen så vi får väl se om de anser att jag är lämplig. Jag hoppas bara att hon har tillräckligt mycket att säga till om i det där ändå. Just nu vill jag verkligen ha den tjänsten. Eftermiddagens fikastund gav mig lite hopp ändå. I och med att de vet vem jag är, vad jag gjort (både privat och professionellt) och hur jag är så finns det ju möjligheten. Speciellt med tanke på vad som sas och så. Håll tummarna för mig är ni snälla?

Så, nu är det kväll och jag sitter hemma i min egen soffa och kan meddela er att jobbet i badrummet verkar arta sig till det bättre i allafall. De har till exempel kommit med nya cementen som ska ner i håligheterna i mitt golv. Visserligen så har de gjort hålet i hallen större så jag har typ en bro till vardagsrummet, men det artar sig. Man ska vara glad för det lilla. Och jag ska inte låta det där störa mig nu. Jag ska ta och plugga lite istället. Drömma om en annan verklighet. Jag ska låta mig våga hoppas på framtiden.

Men nu ska jag gasella iväg till dass.

Jag har under kvällen gjort följande:

1: Försökt se på en film. Det går inge bra. Inte för att filmen är dålig utan för att jag kan inte låta bli att tänka på annat.

2: Försökt ge mig på den STORA psykologiboken. Det går ingen bra det heller. Inte ens bläddrandet går som jag vill. Ändå har jag en massa nya pennor och post-it lappar som är till för pluggandet. Men nä.

3: Pratat bort en timme med Pojken. Det gick väldigt bra. Ventiliera lite. Andas lite. För han märker ju att situationen just nu inte är den bästa för mitt välbefinnande. Så tåget jag ska hoppa på uppåt landet om ett par dar kan inte åka snart nog. Just nu skulle jag verkligen må bäst av att bara sitta hemma hos honom och bara vara. Skulle slippa det här. För han har en lugnande effekt på mig. Men nu är jag ju inte där. Tyvärr.

Det är ingen bra kväll. Ingen ro men samtidigt så känner jag att jag inte ska göra nåt åt den här rastlösheten. Det bästa jag kan göra nu är att sova. För jag vet ju att det lär jag ju inte misslyckas med. Trött som fan. Det enda jag kan hoppas på är att jag kan sova lugnt och stenkrossen i käften håller sig i viloläge.

Nån som vet nå bra avslappningsövningar?