jag kan inte sova!
Sitter här och våndas inför natten. Jag har nämligen inte sovit en blund sen jag klev upp sju i morse, ändå har jag försökt göra just det sen jag kom hem vid två. Efter två timmar inser ju vem som helst att det bara är att ge upp och hoppas på det bästa. Ändå känns det som om jag inte direkt är upplagd för de kommande tretton timmarna jag har framför mig på jobbet. Kan man säga ja.
Hemma igen.
Funderar på en hel del saker. Mest på saker som sagts under de senaste två tre veckorna. Där det känns som en del saker bara eskalerat till vad det är idag. Hur saker och ting bara blir så fel.
Jag tänker på känslokartan som ligger i spillror och jag mest bara går runt och är hudlös. Mer udlös än vad jag har varit. Där känslorna spelar mig en spratt och leker med mig och andra som får stå ut med det som inte är så som det ser ut att vara. Jag kan inte låta bli att sända en tacksamhetstanke till Pojken för att han orkar med mig när jag är så här. När det är så här.
Och så tänker jag på resan förra veckan. Den som gör att det finns en hel del att tänka på. Tänka kring.
Allt är som vanligt med andra ord.
inte hemma än
Sitter uppe hos Pojken och funderar hur jag ska klara av den här dagen. Hur jag kommer att klara kommande natt. Jag bestämde nämligen att stanna här uppe en natt till innan jag var tvungen att ta mig hem. Jag valde i lördags att ta smällen av min egotänk under måndagsnatten. Underlättar ju inte direkt att jag är uppe med tuppen en dag som denna heller. Men lika bra det kanske.Så jag kommer hem med ett tidigare tåg och hinner kanske blunda en stund innan jag ska iväg och ta nattpasset. Jag kan bara hoppas på att mitt egotänk nu är/var värt det.
Vart tog tiden vägen? Det var ju nyss jag satt här och våndades över resan upp. Resan är avklarad och det var sådär som jag misstänkte att den skulle vara. Nu är det ju så att det var väldigt bra att vi bodde hos farbror Si som med familj neutraliserade morsans och farsans beteende. Hade blivit olidligt annars. Bror trött han med efter resan. En veckas semester skulle ju inte sitta helt fel.
Resan då? Vad ska jag säga?
Lång tåg-buss-bilresa upp och samma väg ner igen. Under andra omständigheter hade det säkert varit jättebra och kul och så. Men med sällskapet i fråga så kan jag bara säga att det inte är att rekomendera. Inte heller sovplats som tilldelades mig (nummer 75).
Släkten är värst kan man ju lätt säga. Nu var det ju mors sida av släkten som slöt upp under mindre trevliga former. Och det var många med mig som tyckte att morbror P fattades. Det var ju liksom han som gjorde sånadär tillställningar hanterbara. Släktmöten överhuvudtaget. Men nu är han eskorterad till den eviga vilan, och där kommer han att förbli. Nu var begravningen för de närmaste, annars hade det ju varit mycket mer blommor i bilden nedan. Kallt var det ju också.
I det stora hela var ju resan bra i sig. Förutom att mina föräldrar befann sig ett par meter bort hela tiden. Hade visserligen valt att resa under trevligare former, men annars så. Sen kan jag ju säga att resa mitt i vintern uppåt sådär är inget jag kommer att göra igen om jag får välja. Mina vinterskor är inte gjorda för arktisk kyla kan jag ju meddela. Men å andra sidan så är det inte mycket som är gjord för det heller.
Kan ju avsluta det här med att säga som en av järnvägsarbetrna sa till oss när vi stog i Luleå i 25 minus; Inga mygg här uppe nu. Man ska ju se det positiva i allt sägs det ju.
when in Rovaniemi
Kunde inte låta bli att leka turist när jag ändå var i Rovaniemi. Hårdrocks turist. Lordi turist.
Vi finnar är ett speciellt folk. 
Torget som han/de fick uppkallat efter sig. Handavtryck och allt.
Lordi´s restaurang
ovanför entrén
special offer
dålig bild på utställningen av bandet in full size
Tyvärr inga bilder inifrån restaurangen.
hej på ett tag
Jag åker bort några dagar och tänkte att det kan ju vara trevligare för er att se på det här om ni nu skulle kika in här under tiden som jag är borta.
Det här är utsikt från Pojkens köksfönster.
resdag
Tiden går för fort. Onsdagen är redan här och jag ska iväg om sisådär sex timmar för att hinna med nattåg uppåt. Sen är ju tanken att jag ska vara glad och social med min kära lilla familj (OBS! ironi).
Nu är det ju så att hade det varit en vanlig vecka så hade det ju varit onsdag i allafall. Hur man än vrider och vänder på det så är det ju så. Men istället för jobb i två nätter så kommer jag att ha fem dagar av ren familjeunderhållning framför mig. För att inte tala om att återse hela mammas sida av släkten. Hur i h-e ska jag orka med fem (!) dygn med ihop med dem där? Uhu. Ångest för mindre. Hade det vart pappas sida så hade det ju varit en helt annan sak. Dem tycker jag ju om. De vill jag ju träffa. Faktiskt. Men nu är det den andra sidan som kommer att ses. Där den som faktiskt gjorde sånadär möten uthärdiga ska eskorteras ner i jorden. Hur ska det här gå?
Dagarna med och uppe hos Pojken har gått sådär fort igen. Igår var jag nere i byn och shoppade inför resan med pengar jag egentligen inte har, men vad göra när det är som det är? Jag har vandrat längst vintriga gator och funderat massor dem här dagarna. Funderat på alternativ till det jag har och vad som skulle kunna vara. Och inser ju att det är bara handlar om ekonomi. Alltid det. Aldrig någonting annat. Hade jag råd så skulle det inte vara några som helst problem med tillvaron. Men nu har jag ju inte råd. Skit också. Och samtidigt veta att Pojken tycker att situationen är ohållbar i längden gör att jag blir ju inte mindre stressad av situationen. Han ser och hör ju hur det här får mig att må och han tycker inte om det han ser eller hör. Han tycker inte om att se mig må kasst. Jag förstår honom för jag tycker inte heller om det här.
Snart dags att packa ihop mitt liv här uppe och gå ut i kylan och bita ihop i fem dagar. Måste fixa en del först och se till att jag har ett liv att komma hem till också. Och förhoppningsvis till någonting bättre än vad jag kommer att lämna i några dagar.
Jag får se den här resan som en chans till eftertanke och tid till att komma underfund med vad jag ska göra med mitt liv. Även om jag kommer att vara omringad av en massa folk under dygnets alla timmar så kommer jag ju ändå ha tid att reflektera över saker och ting. Jag kommer till exempel att tillbringa mer än ett dygn på resande fot och det finns inte så mycket att prata om så att det täcker dygnets alla timmar. Hoppas jag.
Uhu.
sovmåndag
Jag märker verkligen av min trötthet nu. Kan vara många olika orsaker, men dagens sovperioder visar nog mest på att det är fel någonstans.
Gick ju upp tidigt. Kändes bra. Var så där pigg, men sen blev det att sova en stund när Pojken kom hem en stund efter att ha skjutsat sin pappa tidigare. Vi sov bort en stund där innan han skulle jobba.
Gick upp och gjorde han sällskap till slut. Satt uppe en stund. Drack lite kaffe. Åt och efter slötittande på TV så blev det tröttmössa på igen och sov bort nåra timmar. Tror nog jag skulle sova lite till om jag inte haft klockan på rigning. Trött som fan.
Men nu ska jag låtsas vara en duktig hemmafru och laga lite mat tills Pojken kommer hem. Först ska jag nog duscha av mig lite av tröttheten så jag inte somnar vid spisen eller nåt.
Jag som hade för mig att månen skulle hålla en vaken. Fel av mig.
-10 och 30 cm snö
Sitter uppe hos Pojken om ni nu inte hade räknat ut det redan. Vet att jag lämnade hemmet i snöyra men hur det sen ser ut är en hel annan sak. Minus? Vet ej. Här är det däremot det. Några och lite till. Och jag är vaken innan tuppen idag. Vi la oss tidigt igår och lekte pensionärspar igen. Fattar inte det där. Pojken misstänker att det är nu jag kan slappna av efter veckor av spänningar och stress. Kan ju vara så. Slocknar som en klubbat säl långt innan honom numera. Tröttmössa på och ligger och kramas med John Blund helt enkelt. Så nu vet ni vart han har tagit vägen om ni nu skulle undra. Känner mest att det skulle behövas mera av den varan än det jag redan har haft under den här helgen. Att jag är så trött mest hela tiden liksom.
På vägen upp igår stannade vi till hos hans föräldrar en stund på vägen och tog en fika på ett par timmar. Hans pappa fyllde år.
Måndag idag och jag, jag står innanför och håller mig undan kylan och är väldigt glad över att jag numera är inne på vecka fyra som rökfri. Mitt i snöyran och kaoset på vägarna så blev det tre fulla veckor utan nikotin. Duktiga jag.
folkvett?
Nåja. Nu tillhör ju inte min Bror till de smartaste på den här planeten när det gäller att tänka efter före. Så det resulterade i att han kom hem till mig vid femsnåret igår och klev in med nyckeln utan att ringa på dörren först. Nu sa han sen att han hade försökt ringa mig på mobilen men att jag inte svarat. Konstigt, jag sover? Ursäkta mig. Nu var det ju jäkla tur att vi var barnvänliga innanför dörren kan man ju säga. Hade ju lätt kunnat bli hur fel som helst när Bror smyger sig in i lägenhet sådär.
Känns som om det är dags att ta en lektion av folkvett med honom.
jaha?
Jag ska jobba inatt. Kan ju vara värt extraslanten det faktiskt inbringar. Eller inte. Märks väl snart. Facit har jag imorgon bitti.
Fick hyresreduceringen på posten idag men funderar på att kräva en slant till. Nu har de ju sina regler och så vidare, men inte för det där med att inte kunna sova hemma på grund av nattjobb. Ska sätta mig och räkna exakta antalet dagar som jag faktiskt inte kunnat sova hemma på grund av gubbarna som rände hemma hos mig. Sen det där att de får faktiskt tänka på det faktum att jag var utan badrum en extra vecka på grund av deras misstag. Så det ska jag ta tag i imorgon eller nåt. Idag gick luften ur mig helt enkelt.
Pojken är på väg ner nu. Saknar. Men får hålla mig till tåls till imorgon.
Blir en lång natt.
känslomässigt slut
När jag kom hem vid fem igår var jag helt slut. Både fysiskt och psykiskt. Jag hann knappt avsluta samtalet med Pojken igår innan jag slocknade på soffan framför TV:n strax efter sex. Jag vaknade till nån timme senare för att enbart förflytta mig till sängen och sova vidare. Jag sov drömlöst och tungt för att sen vakna till liv klockan fyra.
Jag skulle kunna skriva en hel del av vad som sas under dagen och hur det sas och vilka som faktiskt sa vad. Men jag väljer att låta bli. En del av kollegorna såg mest förvånade ut över vad som sas och hur saker och ting tolkades från en del håll. Hur en del hamnade i försvar och vad förklaringarna blev. Och jag orkade inte ens bli arg. Jag fick det ju mer eller mindre bekräftat igår vad de egentligen tycker och tänker utan att säga det rakt ut. Jag vet nu att det inte är inbillning. En del av mig har ju faktiskt trott att jag bara tolkar saker fel och att jag hört fel eller bara läser in saker som inte ens finns där. Men tro mig när jag säger att det finns där.
Ni vet ju att oavsett situation, och om du är på jobb eller inte, så är det ju känslorna som styr. Jag har under åren svalt en hel del av allt det där som jag råkat ut för på mitt jobb. Jag har svalt och sett mellan fingrarna av någon anledning, men nu rann bägaren över. En grej för mycket och det är som om någon öppnat dammluckan och sagt ; ska vi se vad som finns här? Bara det att det slutar ju inte att komma fram saker som jag inte ens hade tänkt på under åren. Saker som jag trodde jag hade kommit över. Men nej. Allt skit som jag fått ta finns nu direkt under ytan och vägrar gå tillbaka till den plats jag faktiskt förvisat dem till under alla år.
Igår var det en dag då jag la korten på bordet. Jag talade om för dem vad jag kände. Vilket inte är det lättaste ska ni veta. För det är ju ändå trots allt min känsla och min uppfattning av det inträffade som är avgörande. Sen är det väl så att jag ska få stöd i det här med att bearbeta saker och ting. Eller hur? Jo, det trodde jag också. Enligt lag så är det så ja. Det kommer de inte ifrån. Men rent privat, om de fick välja så skulle det inte vara så. Orsaken är den att det blir ju nedskrivet och noterat. Blir som en bock i kanten i statistiken. Sen den där känslan om att bli anklagad för saker som inte är mitt fel. Skulle saker och ting vara just sådär som de vill ge sken av så skulle jag ju inte må så här. Eller hur?
Nåja. Resultatet blev ändå att jag fick tio minuter ansikte mot ansikte innan hemgång där saker och ting sas till mig som bara gjorde mig ännu tröttare. Det är jag som får gå hos en beteendevetare.
Varför fortsätter jag förvånas? Jag borde ju veta bättre.
Och så undrar jag varför jag är trött? Dumt av mig.
behov av distans?
Nähä. Menar ni. Tror ni verkligen att jag har LITE behov av distans? Konstigt. Vet inte var ni fått det ifrån *himlarmedögonen*.
Onsdag idag och jag har väl vart uppe sisådär fyra timmar snart. Sömnen är ju som det är emellanåt där den är inne i sin värsta fas igen. John Blund är osams med mig igen tror jag. Eller så har jag andra saker som snurrar i skallen som neutraliserar sömnpulvret.
Efter idag så kommer jag att ha det i en och en halv vecka åtmistone. På grund av yttre omständigheter så har jag nu blivit tvungen att ta ut två semesterdagar. Men det blir ju ingen semester att tala om egentligen. Ska åka iväg med närmaste familjen och eskortera morbror P i jorden.
En och en halv veckas ledighet väntar. Får ner Pojken redan imorgon kväll. Sen ska jag hinna med att leka hemmafru också innan jag åker iväg på begravning. Dagen kommer att kännas väldigt lång med tanke på vad som väntar på andra sidan. Underlättar ju inte att dagen förlängts med fem timmar jämfört med vanlig personalmötesonsdag. Ska liksom umgås med dem där är åtta timmar. Hur det nu ska gå i fridens tecken vette fan. Det enda jag kan göra är att se till att jag inte går in i försvar och allt bara blir pajkastning. Inget bra kommer ju ur sånt beteende.
Snart ledig i en och halv vecka. Men så ska jag ju överleva dagen också.
sömnlöst
Min känslokarta är helt felkopplad. Den har varit så trasig att de trådar som funnits kvar att rädda har knytits ihop med fel reaktionsändar helt enkelt. Resultatet är då det jag känner nu. Sen underlättar det ju inte direkt att flera års fördämningar och sväljandet av en massa skit brustit och väller fram och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela. Hade säkert varit enklare om känslokartan fungerat som den ska.
Och den där fan jag målar på blir bara större.
Känslor är ju bara jobbigt.
man ska ju välja sina strider
Kan inte marken bara öppna sig under mig och göra slut på mitt lidande?
Man ska välja sina strider.
Jag vet det. JAG vet det. JAG VET!
Och så befinner jag mig mitt i det här.
Orkar inte.
ORKAR INTE!!!
Varför i helvete försätter jag mig i dem här situationerna egentligen?
Jag bara undrar.
Varför?
Ändå har jag nu tagit steget in i striden.
Och det brinner fint här kan jag tala om för er.
Känns som om jag håller på och förlorar redan innan den har startat.
Man ska välja sina strider med omsorg.
Jag ville inte ens ta den här.
Tvungen att ta den.
Måste ta den.
Måste orka ta den.
Men jag har ju inte den orken?
Varför är min känslokarta sönder?
Vad vill "den" mig? Ja, jag vet inte vad jag ska kalla det annars?
Helvetes eldar?
Purgatory?
Vittu?
Hjälp mig?
Ge mig styrka.
Nån?
Hallå?
Ångest.
jag har en Bror
Som när han skulle flytta till stan för ett tag sen var att han ringde typ dagen innan och säger att han behöver hjälp. Ingen framförhållning eller nåt som en kan kallas för planering. Det slutade med att vi var tre som gjorde jobbet. Och hade det inte vart för snälla Bästaste Vännen så hade det bara varit Bror och jag. Suck. Tror ni han lärde sig nåt av det där? Nej, för det var ju samma sak när han flyttade härifrån sen igen. Med ett undantag... en kille till. Jaja.
Jag har en Bror som ibland glömmer bort det där väsentliga som att tala om när han ska komma över. Som igår när han kom för att parkera bilen hemma hos mig för att sen åka iväg och fira en kompis. Fine. Låna parkering, men så glömde han ju tala om när han skulle komma över. Så det slutade med att jag vaknar av att det smyger någon hemma hos mig och lånar toaletten. Inte ett ljud och så smyger han ut samma väg. Tack för den skrämselväckningen liksom. Somna om var ju bara att glömma sen.
Och så idag. Nu. Nyss. Så ringer han och undrar en kvart efter att jag har klivit upp (dvs 16.15) om jag är redo för att flytta på hyllor. Nu är det ju så att jag visste ju att hyllorna ska flyttas idag, men att han sen sa typ fem sex åt mig och att han inte ens talat om för mig vad de två har kommit överens om. Han och Herr P alltså, den jag tar över hyllorna ifrån. Så jag gjorde sådär som min Bror brukar göra med en om det hade vart tvärtom, sa att de får ta det från den ändan så tar jag och hjälper han i den här ändan. Han blev lite förvånad över svaret, men vad fan. Nyss urkliven ur duschen och inte ens fått min morgonkaffe gör att jag blir lite snäsig. Plus att jag är lite trött på att min Bror tror att han sagt saker till en eller i bästa fall att jag kan läsa tankar.
Så nu är han väl på intågande snart. Fick ringa upp honom och säga att ta bakvägen eftersom jag under kvällen kommer att få en ny granne. Lastbil utanför, men jag har ännu inte sett skymten av personen/-erna i fråga. Kom nu ihåg att jag har noll tolerans efter min förra. Men ingen kan väl vara värre än den där? Man kan ju alltid hoppas på det bästa.
Men nu... hylllbäring.
nattinlägg
Tyst i huset. Jag försöker drömma mig någon annanstans men verkligheten gör det svårt för dagdrömmar. Inte ens med fantasins hjälp kan jag ta mig utanför husets väggar. Och jag som brukade ha bra fantasi. Det är som om huset stänger inne allt och suger in det i väggarna istället. Som om huset lever på brustna drömamr och ger tillbaka en massa ångest. Det är svårt att andas emellanåt.
Jag följer mina egna fotspår. Förbannar världen. Hatar mänskligheten en stund. En del av den i allafall just nu.
Åker buss. Funderar allvarligt på att börja cykla innan snön smält bort för den här vintern. Orkar inte med att trängas med människor som jag bara känner agg för. Vet inte ens vilka de är. Dem bara finns. Det räcker gott och väl ibland. Borde inte vara så. Det är tyvärr så.
Jag behöver ingen kaos. Räcker nu. Vill inte ha det i mitt liv. Jag känner att jag behöver en massa ensamtid. Ändå inte. Jag behöver en massa tid för mig själv. Men ändå inte ensam. Jag behöver stabilitet. Balans. Lugn. Andlighet. Kreativitet. Kärlek.
Jag behöver mig själv. Jag har tappat bort mig själv igen.
Mitt i natten igen. Inget nytt under solen... månen... som ni ser. Funderingar både högt och lågt. Nära och långt bort. Mest bort. Drömmarna sugs in i väggarna och ger mig bara ångest tillbaka.
Andas...
vågar jag säga...??
Vågar jag säga att de faktiskt är klara nu? Vågar jag säga kors i taket och säga högt att de är klara nu? Ja, jag vågar. Klart. Det är klart!!!
Ni får ursäkta att bilden är lite suddig, men ni fattar väl poängen? Det är klart! Inge mer plastdrapperi. Inge mer gubbar som ränner i tid och otid. Inge mer gasellande till toalett fyra hus bort. Inge mer sovande hos andra. Inge mer sånt alls. Jag kan skita i mitt eget hem. Jag kan duscha i mitt eget hem. Det är väl det som räknas till de saker som gör livet värt att leva? Sånt där som man tar för givet i västvärlden. Ett fungerande badrum. Nu har jag ett sånt igen.
Nu är det bara städningen kvar.
090131
Sidorna som var tomma och blanka men ändå fulla med löften. Året började inte direkt som jag hade önskat mig.
Eller önskade jag mig någon början alls? Man kan väl inte vara besviken på någonting som man inte får?
Men å andra sidan kan det ju inte bli värre än det redan är? Eller? Efter vidare eftertanke så kan jag måla upp väldigt många skräckscenarior på saker som kan vara värre än det redan är. Onödigt att måla fan så mycket större vad han redan är kanske?
Jag får ställa mig och viska saker till universum där jag går i min ensamhet i mörkret. Kanske lyssnar hon till viskningarna istället för de desperata halvkvävda orden jag inte kan uttala ändå. Jag vet vad jag har. Jag vill inte ha det så.Jag vill må bra på alla plan i mitt liv. Inte bara på ett.
Ska det vara så svårt att få ur sig orden?
Jag ön...
Ähh.
Skit också.
Jag öns...
Ähhh.
Inte idag heller då.
det var fredag nyss
La mig relativt tidigt igår natt. Somnade till slut efter att ha pratat en stund med Rockern innan. Blev sen väckt av att en hund som skällde på brevbäraren. Fattade inte först var jag var men somnade om. Telefonen ringde vid tolv och jag förbannade mig själv som inte satt den på vibrationsfritt under tiden jag sover. Nåja. Lika bra att jag svarade faktiskt då det var chefen.... ja, ni läste rätt... hon kom väl av sig när jag sa att jag sov för att jag ska kliva på natten sen. Det hade hon ju ingen aning om... bra va? Att ha en chef som inte vet när man jobbar? Nåja, hon ville veta hur det är efter i måndags. Ehhh? För lite för sent säger jag bara. Men hon försöker väl? eller inte. Sa min mening där i nyvakenheten och somnade sen om, konstigt nog. Tröttmössa på helt enkelt.
Märkte att jag gnisslat tänder igen. Rockern har då inte märkt nåt, ska väl vara glad för det lilla. Stenkross är inte nåt trevligt ljud att ligga i mörkret i. Känner av det där just nu. Eller så är det väl så att jag biter ihop mer än vanligt?
Mitt i natten och jag har en del "sysslor" kvar att göra på städschemat. Jaaa, vi har en sån också. Jag var emot den från början, och vi som jobbade natten hade inte så mycket att göra så det var ju överkomligt. Men nu... suck... det känns som om jag kan ändra på min anställningstitel om man säger så. Från behandlingsassistent till lokalvårdare, för det är det jag gör egentligen. Så jag skriver jobbansökningar på löpande band den här veckan. Någon någonstans kanske nappar på att anställa en sån som mig till slut? Det här kan ju inte vara sista anhalt?
Jag försöker att inte måla fan på väggen, men det är svårt ibland.
det är inte fredag...
Idag var jag uppe med tuppen och var inte alls pigg när de kom för att fixa lite mer här hemma. Tycker verkligen inte om att ha gubbar rännande hos mig hela dagarna. Pratade med Pojken om det där idag också, men han förstod nog inte mig just då. Att jag orkar inte med mer spring och stress. Att det här gör en tröttare än vad jag är redan. Att det är gör att jag inte har andningshål någonstans. För mina lediga dagar mitt i veckan är ju liksom min "helg". Då jag ska ta igen mig lite. Ladda batterierna och slappa. Nu går det ju int med gubbar som bara finns överallt och som inte kan ge mig ett rakt svar om när de ska komma, vilka tider som de tänkt sig och vad som ska göras när. Pojken förstår inte det där riktigt, och undrade om det där med att när jag är hos Rockern då. Alltså, inget illa menat mot Rockern (uppskattar det du gör som fan, men du fattar vad jag menar va?), men det är inte att vara ensam, ifred och vara för sig själv och ladda batterierna direkt, och jag var för trött och upprörd för att förklara det. Orkar liksom inte. Ensamtidsbehovet som jag faktiskt har när jag jobbar de tider jag faktiskt gör under monsterveckan. Men... jag måste nog få honom att förstå det där. Blev fel som fan och nu sitter jag tänker på det mest hela tiden. Jag tänker på hur jag är kort och tvär mot honom medan han bara vill väl och bryr sig mer än jag är redo för att ta emot. Jag är inte van vid att någon kan bry sig så mycket om mig som han gör. Blir så fel då. Jag har stora fel i min känslokarta. Fan.
Torsdag idag och tanken är väl att jag ska ta mig till andra sidan stan med ghettoskytteln ganska så snart. Hade väl tänkt att mellanlanda på stan och så, mest för att handla lite saker. Saker som jag egentligen inte har råd med just nu, men ska göra i allafall. En del saker måste man ta sig råd med för sinnesros skulle. För själens skull. Saker som man gör för att orka med skiten runt omkring.
Jo. Jag har pratat med facket idag. Hon tyckte det lät illa och gav mig en radda med namn att ringa till och se vad som kan göras. Först tyckte hon att det är nåt jag ska ta upp med chefen. Hmmm, det går ju inte när det är hon som är problemet. Skyddsombudet var på tjänsteresa och återkommer imorgon. Så det får jag ta itu med det då. En dag till spelar väl då ingen roll?
dagen har blivit natt
Kväll igen. Tänkte skriva lite snabbt om dagen så att det inte maler i skallen på mig när jag väl kommer så långt.
När jag kom hem idag satt det en lapp på dörren med följande meddelande: "OBS! Golvet spacklat. Gå ej in före 17.00". Jag läser detta strax efter fyra på eftermiddagen. Alltså betydde det här att jag var portad från mitt eget hem. Ringde upp han som har koll på allt och stämde av läget oc fick veta att om det är någorlunda torra fläckar i hallen så kan jag ju skutta runt på dem när jag förflyttar mig mellan rummen. På så sätt slapp jag ju stå i trappen tills det var helt torrt, alltid nåt.
Andra nyheten är att badrummet kommer att installeras färdigt under morgondagen. Yey! Men det betyder ju inte att jag kommer att kunna sova hemma fredag dag då de ska hålla på nere i källaren. Snickaren ska hålla till i källaren då. Så jag får snällt hoppa på ghettoskytteln imorgon kväll och sova borta ännu en natt. Så *hålltummarnanu* så kommer det vara klart till helgen! Om de inte nu klantar till det vill säga. Man vet ju aldrig.
Ska också se vad jag kan kräva för hyresreducering efter dem här tre veckorna. "Bara" tre veckor. Känns som en evighet. Talade även om för han jag hade i luren angående badrum och hall att jag var trött på att ha dem rännande hos mig, och att det skulle bli skönt att slippa dem sen. Han förstod mig. Men vi får se. Än är vi inte där.
Den så kallade väckelsemötet gick väl sådär som jag trodde det skulle göra. Det jag inte direkt var beredd på var hur det där med måndagens händelse på jobbet verkar ha sopats under mattan på nåt sätt. Pratade med en del kollegor (som jobbade igår) och det visar sig att de inte visste vad som hände i måndags kväll. Det vet att killen fått flytta, men inte varför! Ursäkta!?!? Va?? Jag stötte på chefen också, men hon frågade inte ens hur det är. Samordnaren var så glad så och hejade så glatt, men inte en fråga om hur det känns och så. INGENTING!!!??? Men att måndagen liksom tystats ner är ju skrämmande. Vadå avfärda och förminska problemet, händelsen och framför allt den drabbade (mig). Så imorgon kommer jag att ringa facket och fråga dem vad jag kan göra för att gå vidare med det här. För så här får det ju inte gå till. Och så undrar en del varför jag är trött! Så undrar en del varför jag målar fan på väggen och varför han blir så stor ibland.
Nu ska jag försöka mig på det där med sova. Krama kudde!