hRaven

Insåg med fasa igår att det är jobbmåndag idag! Min långledighet är redan historia. Vart tog tiden vägen? Nu vet jag ju att jag faktiskt haft roligt... men sen då? Känns lite... tomt? Ångestladdat?

Jag känner mig inte direkt utvilad. För att jag ska känna mig det så skulle jag behöva längre tids ledighet. Jag vet ju det sedan innan. Två lediga nätter bidrar ju inte till några mirakel. Det ger mig bara mer lånad tid till någonting jag inte hinner med att göra. För som det är just nu så känns det som om jag inte har tid att göra ingenting. Men å andra sidan så vet jag faktiskt inte om jag ens skulle veta vad "ingenting" är... var. Ta gårdagen som exempel till det. Fantasilös dag och tristessen hade övertaget.

Redan vardag. Redan jobbmåndag. Inte vilken jobbmåndag som helst heller. Den här veckan är fulltecknad med tider som ska passas. Inte bara jobb, utan utbildning också... förutom studierna. Sen är det liksom monstervecka också. Ingen ledighet och ingen vila. Panikvändande på dygnet blir det i allafall flera gånger den här veckan. Om inte annat så blir det en bra grund för hjärtattack. Jag får leva efter devisen; en dag i taget. Annars går det ju inte. Annars går det ju faktiskt inte.

Jobbmåndag.
Välkommen ångest.

Tisdagmorgon. Känner mig som en sengångare. Allt tar så himla lång tid att göra. Orkar inte med så mycket mer än så heller egentligen. Bara ta mig från punkt A till punkt B blir bra.

Snabbvändning på dygn som gäller igen. Panikknappen är intryckt och jag är uppe med tuppen för att ta mig till andra sidan stan om en timme typ. Nu vet jag ju inte hur lång tid det verkligen tar att ta sig till industriområdet andra sidan stan så vi får väl se hur det här blir. Om det blir lång väntan eller ramla in vid målsnöret. Men vad gör man inte för den där beteendevetaren som jag skulle få träffa. Bara det att beteendevetare förvandlades till en psykolog på vägen. Vetskapen om just den biten gör mig lite orolig. Jag har väldigt dåliga erfarenheter av psykologer helt enkelt. Och det kommer att krävas en hel del för att omvända mig. Men nu ska jag ju inte gå i terapi hos den här så det blir säkert bra. Ska prata om saker som har hänt på jobbet helt enkelt. Sen får vi se om jag kanske ska kontakta en för min egen del privat. En del skulle nog anse att det vore en bra idé. Av många olika orsaker.

Tisdagmorgon. Jag kommer att ta gettoskytteln till andra sidan stan, med lyxen att slippa byta buss. Men jag kommer nog att kliva av nere på stan så att jag kan spana in bokrean och förbanna folk till mycket varmare platser för att de är som de är. Låter lite som om jag kanske borde vänta tills det blir glesare i butiken, men just nu känns det som om jag vill vara där och trängas med alla andra som man gjorde förr. Jag blev för bekväm med saker och ting helt enkelt. Men jag tar psykologen först innan jag bestämmer mig för att trängas med folk eller ej.

Men semlor måste jag ju bara ha. Ja, plural. Tror ni det kommer att räcka med en idag? Dumt av er att tro nåt sånt.

Jag har glömt bort verkligheten en stund igen märker jag. Den där som faktiskt finns utanför dörren och väntar på att jag ska kliva ut i den och ta del av det som kallas livet. För det som finns innanför dem här väggarna kan inte kallas för liv. Det har ju hänt att jag har kallat det här stället för dåligt förklädd dårhus. Och då är jag inte helt ute och cyklar kan jag ju meddela.

Insåg nu under morgontimmarna att jag faktiskt har glömt bort att jag har ju liksom studier vid sidan om. Att delkurs 1 rann ut i sanden handlade mest om att livet kom emellan, men det finns väl ingen ursäkt för att delkurs 2 följer samma spår. Jag vill ju läsa det här. Fan. Nu är det ju en A kurs jag skrivit in mig på så det borde väl inte vara så jäkla svårt.att ta upp den röda tråden igen. Skulle det kännas alltför överdjävligt så får jag väl bara ta uppehåll och vänta till hösten istället. Inte hela världen om jag inte gör det här nu liksom. Hade vart kul om det blir avklarat ändå, men inte som ett krav på mig själv heller. Nä, bara att pallra sig på föreläsning efter jobbet med andra ord. Får se om jag orkar med det så som det känns nu. Märks. Natten är ju inte direkt slut än.

Ska väl fortsätta att snegla lite på Oscarsgalan när jag ändå började göra det. Lite glitter och glamour i natten kan ju vara trevligt.

Måndagmorgon. Ny vecka. Nya möjligheter?

Aj, säger jag bara när det gäller min brutna nagel. AJ! och samtidigt så var det det mest intressanta som hände under hela fredagen. Långfingret är dagsläget inkapslad i plåster för att skydda i allafall litegrann.

För det andra orkar jag liksom inte ens skriva om. Allt det där som jag redan har ältat i all oändlighet. Hur jag vaknar för tidigt. Hur jag inte kan somna om. Hur trött jag är. Och att jag sitter uppe på jobbet och undrar över livets mening. Blir alltmer förundrad över att jag faktiskt sitter här jag sitter. Fortfarande.

Farsan har idag varit nykter i 16 år. Vem hade trott det? Men efter förra veckans resa så måste jag faktiskt säga att jag skulle föredra att ha honom småfull emellanåt. Han kan vara väldigt krävande som människa när han är nykter. Och ja, jag kan faktiskt skriva/säga så.

Morsan meddelade för några dagar sedan att hennes grannes bror gått bort. Jaha? Alltså... missförstå mig rätt nu... på vilket sätt ska jag liksom bry mig? Jag har aldrig träffat karln. Vilket plan berör det mig? Allvarligt alltså? Ska jag liksom lägga energi på det... också?

Känns inte riktigt bra det här.

Jag har under dessa vakna nätter kommit fram till att jag framöver kommer att göra en väldigt avgörande och banbrytande val i livet. Ett val som gör att jag har lättare att andas just nu. Ett beslut jag väljer att fullfölja gör att jag känner mig lite stolt över mig själv. Valet kommer att innebära att jag har en del saker att vänja mig vid först, bara att jag valde alternativet som jag gjorde betyder ju att en förändring är på gång.

Först trodde jag att det handlade om att hjärnan lekte med mig igen, sådär som den ibland kan göra om nätterna. Sånadär tankar som i dagsljus dör eller krymper ihop och gömmer sig igen.

Beslutet och valet jag gjorde var och är en ren egogrej. Att jag väljer att sätta mig själv i första rummet, istället för nummer femtielva på en lista som inte borde få finnas. Inom snar framtid kommer jag att prioritera mig själv. Jag kommer att sätta mig själv i första rummet. Ingen annan gör ju det åt mig. Egentligen borde jag befinna mig där redan nu, men just nu går det inte hundra procentigt. Jag har saker och ting att styra upp först. Sen måste saker och ting ske i viss ordning för att det ska bli rätt. Därför skriver jag som jag gör. Synd bara att det har tagit sähär lång tid att inse det. Eller nja, inte hela sanningen det där. Jag har ju haft mina stunder emellanåt, men sen vet jag ju inte riktigt vad som hände. Jo, jag vet.
Jag ska öva på att säga ifrån. Jag ska lära mig att säga; Tack, men nej tack. Lyssna till magkänslan. Den ljuger inte. Man kan vara ur fas på så många plan och sätt, men magen... den ljuger inte. Hjärnan spelar en spratt och hjärtat kan ljuga. Men magen... den kan tala om saker som inte hjärnan eller hjärtat kan förstå. Det gäller ju bara att lyssna till vad den har att säga. Även om det kan vara svårt ibland.

Baksidan av hela det här är att det ger mig en del ångest. En hel del? Jäkligt mycket ångest. Den suger sig fast och försöker få hjärnan att resonera med mig. Men jag ska inte lyssna med det örat. Jag vet ju att saker och ting sker av en anledning. Samtidigt som saker och ting har en tendens att ordna sig så som de faktiskt var menat att bli från början. Trots ångesten har jag lättare att andas idag.

Tärningen är kastad.
Nu väntar jag på reaktionen.

Vem är i riskzonen?

Ofta kreativa emotionellt engagerade och ambitiösa individer som:

• Har ett starkt behov av att bli sedda/uppskattade

• Har svårt att delegera

• Är lojala och har svårt att säga nej till merarbete

• Ofta arbetar i en organisation med hierarkisk struktur (vård, skola, omsorg, förvaltning)

• Kvinnor 35-50 år

"Man måste brinna för att bli utbränd!"

Symptombild

• Psykisk och fysisk trötthet (vila hjälper inte)

• Emotionellt labil, nära till gråt, aggressivitet och uppgivenhet

• Somatisk huvudvärk, sömnproblem, mag- och ryggbesvär

• Känsla av meningslöshet i arbete och livet i övrigt

• Rastlöshet, överaktivitet, ångest.

• Blir cynisk och sarkastisk

• Missbruk av alkohol, tabletter och mat

• Lågt självförtroende/egenvärde

• Depressiv/nedstämd

Fem stadier av utbrändhet 

1.      FYSISK TRÖTTHET

Att få för lite eller för mycket sömn.

Om du sover för lite, gå och lägg dig tidigare. Om du sover för mycket, pröva motion

Vaknar lätt

Om du vaknar en eller två timmar efter det att du somnat beror det ofta på allt du glömt eller inte hann med under dagen. Ha papper och penna bredvid sängen och skriv upp vad du glömt, sedan somnar du om gott, råder Gunilla Masreliez-Steen. Om du vaknar i vargtimmen och börjar grubbla, gå då upp och läs en bok, som skingrar tankarna. Så dags på dygnet är vi inte kapabla att lösa problem.

Känner sig aldrig utsövd.

Sömnstörningar är typiskt för stressade personer.

 2.      INTELLEKTUELL TRÖTTHET

Svårt att koncentrera sig.

Man är för trött för att klara av att fokusera. Huvudet orkar inte med. Det enda man vill är att få göra något annat.

Man glömmer, minns "ingenting", skjuter upp eller har svårt att fatta beslut, orkar inte tänka, läsa eller skriva och man har för många järn i elden. Man orkar inte prioritera.

3.      SOCIAL TRÖTTHET

I detta stadium börjar rödljuset att lysa klart. Här är det nödvändigt att bli medveten om och lösa problemen. För personer med sociala och människoinriktade arbeten, typ socialarbetare, poliser, lärare med flera, kommer detta steg ofta redan som nummer två.

Man orkar inte med fler människor och drar sig undan kontakt.

Man skyller på allt möjligt för att slippa kontakt och tackar nej till kompisar även om man faktiskt skulle behöva dem just då.

Man uteblir från möten, svarar inte på förfrågningar och är irriterad på andra.

Man kan skälla ut någon annan för en bagatell. Man överreagerar där­för att man helt enkelt inte orkar mer.

Man upplever stark ensamhet. Både relationerna hemma och på arbetet påverkas.

4.  PSYKOLOGISK OCH EMOTIONELL TRÖTTHET

När du kommer hit krävs professionell hjälp. Man kan likna människan vid en bil som stått med lyset på. Nu har bilbatteriet tappat så mycket energi att det behövs startkablar till en annan bil för att motorn ska gå igång.

Stark överkänslighet

Man reagerar på sådant som inte är något att bry sig om, eller reagerar alldeles för starkt på vardagliga händelser. Proportioner saknas.

Panikkänslor.

Man får panik för att man har tappat kontrollen.

Försvarssystemet faller isär.

Här skadas vi. När vi inte längre har förmåga att hålla gränserna och skyddet omkring oss uppe blir vi sårade.

Slutar reagera emotionellt.

Det tillhör livet att vara både glad och ledsen - att inte alls reagera är ett sjukdomstillstånd.

Blir känslokall och cynisk.

Detta ser man ofta hos brandmän, poliser, soldater, socialarbetare med flera. Även journalister har en tendens att bli cyniska. Allt detta jävliga vi möter, allt det som är fruktansvärt och hemskt, förvandlar vi till en sarkasm.

 5.      ANDLIG TRÖTTHET

I stadiet den totala utbrändheten tar människor livet av sig.

Man förlorar förmågan att fästa sig vid något och blir likgiltig.

Man finner inte mål och mening med livet.