hRaven

Årliga påskkortet från morsan landade på hallgolvet.

Jag har vaknat med irritation och hat i ådrorna idag. Vette fan varför. Inte direkt så att jag har nåt att vara förbannad på direkt. Bara sådär allmänt på dra-åt-helvete-humör. Inte roligt!

Det finns få saker som är sådär irriterande som att vakna förbannad och det är att vakna med huvudvärk. Idag är jag lite glad över att inte ha huvudvärk. Skulle det också finnas med i bilden så skulle det inte vara kul att vara katt i min värld just nu. Eller vän. Eller pojkvän.

Lika bra att jag är ensam hemma just nu kan jag ju säga rakt av. Går runt och småpyser känns det om. Irriterar mig på saker som jag inte borde bli irriterad på. Typ som att solen skiner idag. Varför skulle jag vara irriterad över det? Det är ju en bra grej... men inte i min värld idag. Jag skulle föredra att ha väder som passar mitt humör just nu. Typ orkan och snöstorm. Sånt där väder som gär det legitimt att dra täcket över huvudet och hoppas på en annan dag. Men nej. Solen hånar mig idag med sitt leende.

Störande. Kanske lika bra att jag inte har så mycket att ta itu med idag. Städa lite. Slänga ner grejer i källaren. Ta upp saker från källaren. Fixa lite. ordna bra feng shui omkring mig. Det kanske hjälper? Ja, jag vet att ha saker i källaren inte är bra feng shui, men jag måste ju ha grejerna någonstans innan jag får iväg det till återbruket. Och en del grejer är faktiskt bra att ha kvar... faktiskt.

Bara mitt humör vänder innan Pojken kommer ner senare idag. Han har tagit ledigt imorgon. Tar ut lite tid han skrapat ihop.

Saatana.

Blir säkert en bra dag det här.

Tre dagars sammanfattning:

Fredagen var jag på anställningsintervju (som jag ej ville ringa återbud på) innan jag hoppade på tåget uppåt och kramades med Pojken på fredagnatten.

Lördagmorgonen blev tidig när vi hämtade hem adoptionskatterna och larvade oss med dem hela dagen, för att sedan göra vår del i earth hour och släckte ner en stund under kvällen.

Söndagen har varit seg då katterna inte direkt vill komma överens i natt. Hanen har redan flyttat in och accepterat läget, men Honan är lite mer försiktig. Hon har synts till några gånger men håller sig undan. Låter mig klappa henne, men vägrar komma fram. Det blir säkert bra till slut. Får man hoppas. Har ju möblerat bort hörn hon kan gömma sig i.

Pojken har åkt hem.
Jag är ensam hemma med mina skyddslingar.
Massa funderingar.
Massa känslor.

Jag är medveten om förändringen i mitt skrivande och vad jag faktiskt lägger upp här. Från att ha varit väldigt svävande och oklar i mina utsvävningar har jag blivit mer konkret. Speciellt då mitt mående den sista tiden. För en del av er kan det kanske ha blivit för mycket fokus på det dåliga måendet och ångesten. Jag är medveten om detta men när det dåliga måendet påverkar hela ens liv och vardag är det svårt att inte skriva om det. Om ni nu skulle tycka att det är så jäkla jobbigt att läsa om det här så kan ni ju välja att låta bli. Svårare än så är det ju inte. Jag skriver ju inte för att roa er utan ör att ge mig själv en plats där jag kan andas en stund.

En onsdag för ett par veckor sen tog jag ett djupt andetag och slog numret till min vårdcentral. Samtalet med sjuksköterskan gick typ såhär:

-         Hej, mitt namn är si och så och jag skulle vilja få tid till min husläkare.

-         Vad gäller det?

-         Jaa... jag kan inte låtsas längre utan inser ju att jag behöver hjälp i mitt mående.

-         Så du mår dåligt?

(Här pratar vi lite om hur jag faktiskt mår och så vidare. Om att man ska gå igenom sin husläkare för att få tid (remiss) till psyk och problemet med att jag inte kan gå genom öppenvården på grund av mitt jobb. Ni vet ju att man numera ska nästan kunna ställa diagnos på sig själv innan man får tid till sin läkare.)

-         Det finns en tid onsdag nästa vecka klockan si och så.

-         Nää... då kan jag inte.

-         Torsdagen si och så tiden?

-         Nää... då kan jag inte heller. Fredag?

-         Tyvärr. Men veckan efter det så kan hon si och så. Hur ser det ut för dig?

-         Då går det bra.

Behöver jag ens säga vad som är fel i det där samtalet? Hur sjuk är jag på en skala. Jag vet hur mitt mående varit och är... och så skjuter jag på hjälpen. Så fel. Men nu när jag faktiskt varit hos min husläkare (typ två veckor efter att jag ringde samtalet) så känns det faktiskt lite bättre. Att hjulen har satts i rullning och kanske det blir någon ordning på det här också. Nu väntar jag på att remissen ska resultera i att en tid kommer att dimpa ner i brevlådan snart. Ja, jag vet, det ka ta tid. Väldigt lång tid, men ändå. Det är på gång.

Orsaken till att jag skriver detta här är att från och med igår går jag på kemikalier. Läkarbesöket resulterade i att jag fick med mig recept på mediciner mot nedstämdhet och läkaren förstod min oro för just detta. Jag var väldigt tydlig i mina funderingar och så, men ändå så sitter jag nu här med påbörjad medicinering. Orsaken till att jag faktiskt berättar det här för är att jag vill att ni hjälper mig att hålla koll på mitt mående med mig. I och med att jag inte ätit mediciner förr så vågade jag inte börja med dem innan jag visste att jag skulle vara ledig. Jag vet ju inte hur jag kommer att reagera på dem här. Man blir ju så lätt hemmablind. Och lever man ensam så vet jag ju faktiskt inte hur det kommer att bli heller. Så... därför frågar jag riktigt snällt: OM ni märker någon enorm skillnad åt det ena eller andra hållet så hojta till ordentligt. Alltså, om ni märker att jag blir mer deprimerad än jag redan är eller om jag istället går åt det maniska hållet så kan det vara dags att hissa varningsflaggan. Okej?

Så. Nu ska jag lägga upp det här och därefter ta itu med städningen jag skjutit på ett tag igen. Typ en vecka. Men med fullbokad vecka så blir det lätt så. Men först ska jag ta en kaffe till.

Äntligen en ledig vecka framför mig. Känner ju hur tiden verkar rinna mellan fingrarna på mig och jag vet inte hur jag ska få den att stanna kvar. Jag har inget att stoppa tiden med. Insikten över att en vecka inte direkt räcker någonstans i mitt känsloläge just nu gör att jag bara blir stressad av tanken att jag ska jobba igen nästa vecka. Hur sjukt är inte det liksom? Blöö.

Sen underlättar det ju inte att morgonen innebar personalmöte på en plats jag helst vill slippa överhuvudtaget. Den här morgonen avklarades med nerverna på helspänn. Ångesten var och kramade till mig några gånger tills jag insåg att jag skulle inte behöva ha mötet som mer eller mindre blivit framtvingad. Det finns så mycket saker kring det där som jag tyvärr inte kan gå närmare in på här. Tyvärr. För hade det vart andra omständigheter så hade jag inte censurerat mig själv. Jag vet att rent känslomässigt och rent psykiskt skulle jag kanske må lite bättre av att skriva av mig allt skit. Men nu kan jag inte.

Lite glada nyheter dock. Jag ska åka och titta på en kattherre på lördag. Eventuellt två, även om jag i dagsläget inte är 100% säker på hur det kommer att gå så ser jag fram emot att möta ett nytt liv som kanske ska bli en del av mig. Ni får hålla tummarna om att jag blir okejad som adoptivmamma. Det borde ju inte vara något problem, men man vet ju aldrig.

Så har Pojken tagit ledigt fredagen och brummar ner redan imorgon kväll. Saknar. Längtar.

Jag tittar runt på/i olika katthem idag.
Lurviga hårbollar med mer eller mindre galen blick tittar tillbaka på mig.

Kanske hittar jag en kattpojke eller kattfröken att hämta hem.
Kanske det blir en av varje?
Så många att välja mellan och så många liv som behöver en chans i livet.
För många får aldrig chansen.
För många tappas bort på vägen.

Jag har allvarliga kattfunderingar.
Saknar min lilla Diva.
Kan nästan känna henne bredvid mig i sängen.
Hur hon kommer fram och nosar på mig och suckar och gör sina små ljud för att sen lägga sig i armvecket.
Men det finns ingen där.
Och saknaden river stora hål i hjärtat.

Det har nästan gått två år.
Två år har det tagit tills jag nu är redo för ett nytt liv i mitt liv igen.

Imorgon ska jag ringa och se vad som krävs för att få adoptera.
Imorgon ska jag ringa några samtal.
Jag hoppas på att det ska räcka med ett.

Efter att ha läst lite av vad folk har skrivit om söndagen så kan det hela sammanfattas med ett ord: sol. När jag klev upp i eftermiddags så insåg jag ju att det måste ha varit årets första riktiga vårdag. Synd att jag missade den. Jag sov bort den helt och hållet. Jag hann dock med de sista av dagans värme innan kylan kramade om mig på väg till jobbet.

Söndagen har övergått till måndag.

"Bara" lite över nån timme kvar innan jag blir ledig en stund till igen.
"Bara" lite över nån timme kvar...

Det är måndag...
fattar ni?