hRaven

När andra sitter i väntans tider och är blivande föräldrar så väljer jag att utöka min familj med en liten fyrbent tjej till. En liten fröken på ett och ett halvt år kom in i mitt liv idag, fick veta vad hon kallades och vad hon egentligen heter. Så, för mig är det problemet löst i och med det. Nu slipper jag fundera på det iallafall. Jag har redan en liten diva här hemma. En diva som börjar bli gammal med sina sju och ett halvt år så vi får se vad hon säger om den nya familjemedlemen. Vi får se om nya fröken är lika förnäm av sig så namnet passar henne. Hon kallas tydligen för Sessan, vilket gör det väldigt enkelt för mig; i och med att jag har Divan (som heter nåt helt annat egentligen) så skulle det vara konstigt om den nya inte är en Prinsessa *skrattar*.

Först var det inte ens säkert att hon skulle komma hem till mig men det var tydligen meningen, eftersom det igår bestämdes att det blev så ändå. Så just nu går jag runt här hemma för att se hur de beter sig. Hur fröknarna sitter och stirrar på varandra och håller sig på betryggande avstånd just nu. Att lillkillen (som inte är så liten längre) tycker att hon är intressant kan man ju inte klandra honom för. Han är nu nio månader, och full respekt för katter. Han vet hur vassa klor kan vara *ler*. Vi får se hur natten kommer att bli. Om jag får sova nåt, eller om fröknarna kommer att väsnas hela natten... eller gräver ner stridyxan så jag får sova. Jag tror på det första jag. Kan ju inte sova som det är ändå. Fullmåne nu.

Vad är det hos en människa som gör att man fastnar för just den? Vad är det hos en individ som gör att man blir intresserad? Vad är det hos en människa som gör att man vill veta mer av personen ifråga? Är det egenskaperna? Intressen? Utseende? Eller en kombination av dessa? Jag menar det här i ren allmänhet lika mycket som jag menar med just personer som man är och har varit tillsammans med. För visst är det så att det finns någonting hos alla dina vänner som gör att du fastnade för dem från första början? Annars skulle man väl inte fortsätta odla en vänskap... eller är jag ute och cyklar nu? Det är inte bara i kärlek man gör val. Det gäller allt här i livet. Och det blir bara komplicerat med människor. Därför kommer man ibland på sig själv att fundera vad det är hos just den personen som gör att man fastnade för just honom eller henne?

Jag anser att det är bra att omvärdera saker och ting. Att ta sig tid att fundera på vad människor som man har i sin omgivning är för några. En del relationer kan vara rena giftet i ens liv, utan att man för den skull gör nåt åt det. Jag anser då att såna människor ska man inte slösa mer energi på än vad man gjort redan. Varför fortsätta ha en energitjuv eller en så kallad mänsklig vampyr i ditt liv när du enkelt kan ta bort honom eller henne? Visst, samvetet och allt det andra kanske gör att du ställer upp för just en sån, men det är det de lever på. Att de kräver att du ska finnas till för dem tid och otid, men finns inte att nå om du skulle behöva en axel en dag. Nej, bort med sånt. Samma sak med dem som får dig att känna dig värdelös. Hellre ensam än med falska energitjuvar till vänner.

Det är under en sån diskussion som jag kom underfund med att det finns egenskaper som jag värderar högre än allt annat. Jag ska kunna prata med mina vänner om "allt". Visst, låter klichéartat men det är så. För känner man att man kan prata om allt så litar man också på personen ifråga. Och det här med förtroende är viktigt. Viktigt för mig. Viktigare än mycket annat som andra kan sätta tyngre vikt på än vad jag gör. En del anser att det här med att man ska ha gemensamma intressen är viktigt. Visst, det underlättar men inte det nödvändigaste. Har vänner som man inte delar så mycket intressen med. En del andra menar på att det här med samma musiksmak är livsnödvändigt att det ska funka. Ehhh, nej. För mig är det det minsta problemet. Men som sagt, underlättar en hel del men ej nödvändigt. En av tjejerna jag brukar skriva om har helt annan musikhistoria än vad jag  har men det hindrar inte oss från att prata och umgås och ha hur kul som helst ihop. Visst, min skivlista har hon lite svårt för men det finns gemensam tycke i den också, om än inte så många *ler*. Jag har ju samma "problem" med hennes. Men vi har ju inte byggt vänskapen kring vår musiksmak direkt.

En del av er kanske skakar på huvudet just nu och menar att det är viktiga saker som jag avfärdar som oviktigt. För mig är det så här. En vän ska kunna se en för vad man är och ändå tycka om en utan att haka upp sig på värdsliga ting. Då menar jag det där ovan och allt det andra som hör till. Jag vet att det finns dem som inte skulle vilja umgås med människor som inte ser ut på ett visst sätt. Varför? Är man så ytlig att man umgås med människor utifrån hur de ser ut och hur de klär sig? Är man en riktig vän då? Borde man inte umgås med dem som man trivs ihop med oavsett hur de ser ut? Jag tycker det och jag gör det också. Att det sen är så att de flesta, inte alla, ser ut på ett visst och vistas i samma miljö som en själv är en annan sak. Men som sagt, de flesta, inte alla. Livet skulle vara ganska enformigt om man enbart höll sig till en scen. Sen är jag ju som jag är.

Människor som jag har omkring mig är intressanta. Där det finns ett liv bakom. Sidor som många andra inte får se. Och för mig är dem vackra. För när man ser en människas själ kan den inte vara nåt annat än just vacker, även om hjärtat kan vara ärrat. Det är det som kallas för liv. Livet är inte alltid en dans på rosor. Det är sällan det. Ingen av de mina närmaste har haft det lätt, och ingen av dem är den andre lik. Och jag värderar vart och ett av dem högt. Var och en på grund av de är just den de är. En del som vet vem jag är och vilka jag pratar om skulle tycka jag var konstig. Låt mig vara det då. Mitt liv, mina vänner.

Och ja, jag är medveten om att jag undviker ämnet helt, igen. Det där med kärleken... det kommer en dag för det också. Men inte nu...

Vart jag än går så har jag en skugga med mig. Ett osynligt spöke som jag inte ser, men som andra ställer där bredvid mig eller vart de nu än ställer den. Ett osynligt stort spöke som överskuggar precis allt jag gör, beroende på vad jag gör eller vem jag pratar med. Stor svart skugga som vägrar försvinna. Att jag sen inte ser den, eller anser mig ha den med mig är helt orelevant. Det som mest störande är att andra ser den. Att jag sen vet att andra ser den är en annan sak. Jag går inte runt och släpar på den. Det gör andra åt mig. Beroende på vem man pratar med som sagt. Sen finns det just de där som ger spöket större makt än jag skulle vilja. Det kanske ska sägas att det är inte så med alla, men så finns de dem som envist håller sig fast vid spöket. Och skulle spöket eller skuggan vara på väg att försvinna finns det de som placerar den där igen genom att prata om den. Om och om igen. Nämner det vid namn. Pratar om det. Och hänvisar till det hela tiden. Osammanhängande, svamlande som ett försök att mana fram spöket när den är på väg att försvinna.

Kanske är det ett sätt att skydda sig mot mig. Kanske är det ett sätt att skydda sig själva mot att se mig för vad jag är. Ett sätt att värja sig. Ett försök att frammana rationella delen hos sig själv. Ett sätt att inte se mig helt enkelt. Skuggan var ett liv. Skuggan var deras vän. För spöket fanns på riktigt. Spöket var andra delen av mig i många år. Spöket har ett namn. Jag och han. För visst, spöket är mitt ex. Skuggan som andra ger mig är mitt ex. I många år fanns han där på riktigt. I många år var vi ett. I väldigt många år var vi (om man ska hårddra det) en och samma. Våra namn hängde ihop. Det var vi. Inte han. Inte jag. Det var som om vi var en och samma. En varelse med två huvuden. Och den delen kan jag förstå. För en del fanns det inget annat än det. En del har aldrig sett nåt annat. En del har aldrig upplevt nåt annat. Och så tog det slut. Vi blev två. Vi blev jag och han. Han bytte stad och jag blev kvar. Och andra ser till att jag inte blir kvitt honom så enkelt. En del verkar ha svårt att förstå att jag är en egen individ. Någonting med egna åsikter. Egna känslor. Eget liv. Att jag är jag. Och framför allt verkar de ha svårt att förstå att jag har gått vidare.

Jag vet varför de manar fram spöket. Jag vet varför de placerar honom där. Ett sätt att själva försöka förstå? Greppa det svårgripbara? Samtidigt som jag vet att det rör sig om nåt helt annat. Jag kallar det för lojalitet. De är lojala sin vän. Samtidigt som de ser mig som en egen individ så är jag ändå hans ex. Samtidigt som jag är en vän. MEN det svåraste är att jag är ju en tjej också. Och så har vi den där onämnbara hederskodexen; man rör inte polarens ex. Hur enkelt som helst eller hur? Nu är det ju inte så enkelt i verkligheten. Tro mig, jag har frågat. Det finns de få som jag kan fråga känsliga saker rakt ut. Ett av dem är just om den där lojaliteten, om polarens ex. Om den finns. Och hur de såg mig då. Hur de ser mig nu. Och en av dem jag frågade satte nog huvudet på spiken och förklarar en hel del. Jag blev förvånad över hans svar. Förvånad och smickrad. Hans svar var tydlig. Enkel att förstå. Han menade på att under tiden som jag var tillsammans med mitt ex så fanns det de som hade fantasier om mig. Att jag var den onåbara. Någonting man kunde fantisera om, med vetskapen om att det aldrig skulle komma att hända. Den där som man kunde se men inte röra. Kanske är det så. Kanske inte. Han menade också att i och med att det nu är slut har killarna svårt att hantera det. Jag blev tillgänglig, och en del kanske har svårt att hantera det helt enkelt.

Det är här som skuggan kommer med i bilden. Att den placeras dit av andra. Inte mig. För så länge hans finns där så är jag neutraliserad. För så länge hans skugga placeras där så blir jag onåbar. Och exets spöke fortsätter att förfölja mig. Inte av mig, utav andra. Synd. Frågan är ju hur lojala de är sin vän? Hur länge kommer de att placera honom där? Hur länge kommer jag att vara mitt ex ex? Hur länge dröjer det innan de inser att han bryr sig inte? Tro mig, jag har pratat med honom (exet) om det här. Jag har förbannat hans lojala vänner. Han blev förvånad. För de fanns ju dem som sket i den när vi var tillsammans. Han undrar själv hur det kommer sig att de helt plötsligt börjat bry sig om nåt de inte gjort tidigare. Jag har inga svar på den frågan, men jag misstänker att det är som ovanstånde vän sa också; de väntar ut för att se vem jag väljer. Vem som får mig. Och som han också sa då; det blir inte lätt för den som får dig på fall. Jag är villig att tro honom. Det förklarar en hel del. Tyvärr. Jag får lära mig att leva med det. Acceptera att andra manar fram ett spöke som inte existerar. En skugga som tar bort det faktum att jag är singel. Tillgänglig. Kanske blir det för mycket att hantera? Att spöket gör mig hanterbar? Att de frammanar den rationella delen hos sig själva istället för känslor? Oavsett vad så är det väldigt frustrerande. Att bli sammankopplad med sitt ex hela tiden. Jag är jag. Varken mer eller mindre. Men det kanske är just det som de har svårt att hantera? Speciellt en... *ler*

Det var själva f-n att man skulle hamna i det där igen. Att censurera sig själv genom att radera ett inlägg jag skrev igår. Jag satt med den ett par timmar. Skrev, funderade (ja, kategorin heter ju så) och kände efter. Rad efter rad om ett ämne jag vet med mig jag inte skrivit om än. Orden kom av sig själv och så kom det som ett brev på posten i morse, förmodligen redan innan jag slog upp ögonen. "Nej, bort. För privat." Så det blev gjort. Erase and delete. Inte mer med det. Egentligen. Bara ett konstaterande att jag kanske inte har allt på rätt plats inne på kontoret. Att något inte stämmer. Jag kan skriva om det mesta. Saker som man annars inte pratar högt om men när man kommer till ämnet i fråga så säger det stopp. Det där fina ämnet om kärlek.

Jag har insett att det är det som många av de inlägg som skrivs här är om just om ämnet i sig. Personer, platser och alla dessa känslor. Medan en annan bara slår det ifrån sig. Vill inte beröra ämnet alls. Eller jo, egentligen göra jag väl det sådär osynligt och har åsikter om kärleksfilmer, men att skriva om det blir för nära. Satt och tittade på raderna från igår. Läste det och begrundade. Privat. Intimt, men ändå inte rakt på sak iallafall. Det jag ville ha sagt fanns där, mellan raderna för dem som ville se. För mig kunde det inte bli tydligare. Därför valet av att ta bort. För privat, även om jag aldrig skrev orden. Och jag tryckte på knappen och tog bort det. Om det bara vore så enkelt med det som rör sig i en också, så mycket enklare livet kanske te sig, eller skulle man se till att fylla den med en massa skit för att tomrummet inte kännas så stor? Nu är ju verkligheten så enkel som sagt.

Delete and erase...

*** ditt jobb tär på energi och livslust.
*** du hellre vill vara ledig och längtar till julhelgen, semester eller pension.
*** du är avundsjuk på andra som talar positivt om sitt jobb.
*** du tänker: Om jag kunde vrida tillbaka tiden skulle jag aldrig välja det här jobbet!
*** du sover illa, får huvudvärk eller magont av jobbet.
*** din lön är enda drivkraften och du skulle sluta direkt om du vann på tipset.

De sex varningssignalerna komer från arbetslivscoachen Nina Jansdotter.

Läs listan en gång till och tänk efter hur ditt arbete får dig att känna dig. Sex punkter och jag måste tyvärr erkänna att jag håller med var och ett av dem. Sen kan jag efter att ha skrivit ner dem här anse att den första punkten är det mest avgörande. Jobb som tär på ens energi och livslust är inte en bra arbetsplats.

Jag vet vad jag måste göra. Vet du???

"Acceptans är inte detsamma som att tycka om" *.  Enklare än så kan man nog inte säga det. Det är svårare än man tror att göra det. Att acceptera sånt som man inte kan förändra. Och som meningen säger betyder det inte samma sak som att tycka om det. Man behöver inte tycka om saker för att man accepterar det för vad det är. Det enda som krävs är att man ser det för vad det är, accepterar det för vad det är och sen släpper det. Genom att acceptera saker som man inte tycker om betyder att man genom sin acceptans återtagit kontrollen i ens liv. Att genom att acceptera saker för vad det är har återtagit makten över sitt eget liv. Skillnad. Ser ni den skillnaden? Genom att acceptera saker och ting för vad det är gör det mycket enklare för dig själv, i ditt liv. Du slipper ältandet. Du slipper ångesten. Du slipper ångern. Du kan sova om nätterna. OCH framför allt så kommer du MÅ mycket bättre.

Acceptans hänger mycket ihop med det jag skrev senast om ödet. Genom att att acceptera saker och ting för vad det är gör det mycket enklare att följa sin egen väg. Det betyder att det blir enklare att hitta sin livsväg. Vissa saker kan man inte motarbeta. Det gör bara att man fastnar i en fas i livet som man ska ta sig igenom. Genom att acceptera betyder inte samma sak som att tycka om. Ja, jag vet att jag upprepar mig, men den meningen är viktig. En led i att försöka förklara hur allt hänger ihop. Acceptans gör att du ser saker för vad det är, inte förrän du gjort det kan du göra någonting åt det. Det är ju så att om du ältar saker och ting och försöker förändra någonting, måste du först acceptera det för vad det är. Inte förrän då kan du sluta älta. Inte förrän då kan du komma med nya tankar, nya lösningra. Genom att acceptera människor, händelser och situationer för vad det är gör dig mer harmonisk människa. För genom att göra just det kommer du att känna dig lättare inombords. Och det att människor i din omgivning kommer att reta sig till vansinne av att se att du accepterar saker som det är utan att försöka ändra på någonting annat än din egen inställning. För en del människor är det det värsta som finns. Att se andra må bra. Att se andra vara i balans. Att det är du som har kontrollen och makten över ditt eget liv.

Att acceptera någonting betyder inte samma sak som att tycka om det. Som sagt, tål att upprepas... Oavsett vad det är man låter ha makt över en är det just genom acceptans som man kan återta kontrollen över sitt eget liv. Om det så är ens barndom, arbete eller (tidigare) förhållanden. Ältar du så befinner du dig i ett tillstånd där du inte kommer vidare. Du är fast i någonting du låter ha kontroll över dig, och det vill man ju inte. Varför låta saker och ting, som du ändå inte kan ändra eller göra någonting åt, ha kontroll över ditt liv? Genom att acceptera det (för vad det är) gör att du kan göra någonting åt det. Inte åt själva "problemet" utan din egen inställning, ditt sätt att tänka. Genom att acceptera (hur svårt det än är) så kan du gå vidare.

För att ta några exempel för att förklara vad det är jag menar kanske det blir enklare att förstå... ?
Exempel 1: Barndom; Du kan inte göra nåt åt din barndom (det som har hänt har hänt), men genom att acceptera det så kan du göra nåt åt ditt liv idag. Eller som Ben Furman så fint uttrycker det "det är aldrig försent att få en lycklig barndom". Det betyder inte att du ska glömma, utan snarare det att du istället för att fokusera på de negativa sakerna ser de positiva. Istället för att låta dina gamla spöken påverka ditt liv idag, kan du genom att acceptera de negativa sakerna lyfta fram det som är bra idag.
Exempel 2: Arbete; Om du är fast i ett jobb du inte trivs med, eller känner att du inte kan påverka (eller vad det nu än är som är problemet) så istället för att gå och vara irriterad och förbannad på chefen eller vem det nu än är så acceptera detta faktum. Efter att du accepterat det så kan du börja tänka om. Antingen så fortsätter du som du brukar, gör det du ska inget mer eller så söker du dig vidare. Varför vara kvar på ett ställe där du inte trivs, eller där de inte ser ditt fulla potential? **

Svårt? Ja, jag vet. Svårare än man tror. Men genom att acceptera saker och ting för vad det är betyder bara att du har makt att förändra det du har idag och hur du vill att ditt liv ser ut imorgon. Genom att acceptera kan du komma vidare. Genom acceptans kommer saker och ting att kännas mycket enklare. Genom acceptans kommer det inte att kännas som "allt" är emot dig. Genom acceptans kommer du att finna din livsväg. Genom att acceptera saker och ting för vad det är kommer du även att se att allt sker av en anledning. Och det är inte förrän då du kommer att inse att det som sker sker av en anledning. Det som är menat att ske. Om du har fastnat så kommer ödet att kännas väldigt tungt. Att det som sker är en prövning efter en annan. Tyngre och svårare för varje gång. Acceptansen gör saker och ting lättare att förstå. Acceptansen gör det enklare att leva.

En sak som måste jag klargöra innan jag avslutar detta, och det är att genom att acceptera saker och ting för vad det är betyder inte att du ska tycka om det. Genom att acceptera saker och ting betyder inte att du ska tolerera vad som helst. Jävligt stor skillnad! Om det är någonting som skadar dig som person eller förminskar din själ så ska du se till att få bort det som gör det så fort som möjligt. Acceptans är inte samma sak som att du ska tolerera vad som helst. Meningen är att acceptera saker och ting för vad det är och göra någonting åt det. Det betyder inte att du ska förminska dig själv, andra eller situationen. Acceptans är till för att kunna komma vidare. Att må bättre. Leva det liv som man är ämnad att göra. Hitta sin livsväg och få allt det där man drömt om. Förstår ni?