hRaven

Så har man hamnat i den här konstiga dygnsrytmen igen. Den där där dagen blir till natt och natten blir till dag. Vet inte riktigt hur det blir så. Det är ju inte direkt första gången... och det lär inte bli sista heller. Visst, när man hade ett jobb som jag hade med vakna nätter så fanns det ju en anledning till varför det blir lätt så. Men nu, ingen ursäkt. Det är ju inte direkt så att jag väljer att vara vaken om nätterna. Det är ju inte så att jag väljer att sova bort dagarna.

Sen har vi ju det faktum att jag kan vara hur trött som helst när jag lägger mig, men sen händer nåt. Och jag kan ligga vaken i timmar. Ibland så pass länge att jag kliver upp av tristess. Kan ju lika gärna göra nåt annat när jag ändå inte kan sova liksom. Ibland så hinner jag faktiskt somna innan tankarna tar över. För det är ju ändå just dem som får mig att vara vaken. Saker som jag inte får grepp om. Saker som jag funderar på. Saker som jag oroar mig över. Saker som jag vill tänka på. Listan kan göras lång... längre. Det är just den där ena av orsakerna som jag borde lära mig att göra någonting åt. Dem där sakerna som jag oroar mig över som jag ändå inte kan göra nåt åt. Sånadär saker som ligger utanför min kontroll borde jag ju inte ligga vaken över. Onödigt kan man ju tycka. Men svårare än man tror. Kommer alltid på mig själv att tänka på vad mediet sa till en för två år sen; "sluta oroa dig för saker som ligger utanför din kontroll". Så sant, så sant. Så svårt. För det är som om min oro har eget liv ibland. För det är ju inte så att jag sitter och funderar över saken när jag är uppe och gör saker. Utan det kommer sen, när allt blir tyst. Alla dem där "om". Visst finns det saker som jag skulle kunna göra för att underlätta dem där tankarna, göra saker som gör mig trött kanske? Mentalt trött alltså. Eller ja, fysiskt skulle kanske inte heller skada direkt skulle jag tro.

Inatt är jag vaken igen. Beror på att jag sov lite länge igår. Ofrivilligt, för jag hade faktiskt väckarklocka. En sån där som inte gjorde sin uppgift helt enkelt. Får väl ha två klockor imorgon helt enkelt om det ska bli nåt av det här. Får väl ta tag i det här helt enkelt. Få rutin på sovandet helt enkelt. Göra sovschema eller nåt?

Ett tag sen som man satt ensam en fredag. Eller helg kanske jag kan skriva redan nu? För det är ju det det kommer att vara. Ensam. Han är hemma hos sig och jag... jag är här. Känns bara väldigt tomt. Tänk så snabbt man blir van vid saker och ting. Det är ju inte så att man inte har pratat i telefon eller så... men ändå. Det har ju ändå varit så att de senaste... hmmm, låt mig tänka... två månaderna (två och ena halv om man ska hårddra) så har man ju haft han här eller jag där. Så visst fan vänjer man sig. Skumt det där hur det kan vara ibland.

Vi (han och jag) har haft samtal om hur man uppfattar tid. Hur det kommer sig att vissa saker kan man ha en relativt bra hum om i fråga om tid medan andra saker bara inte går ihop med verklig tid och känslomässig tid. Ja, kanske ska förklara det där kanske? I onsdags var bror min över och så berättade han att morsan hade frågat om hur det blir inför bröllopsdagen om ett par veckor. För som sagt, tid är relativt ibland. En fråga om uppfattning. Det är ju så att det är snart ett år sen som mina föräldrar gifte sig... redan? Ja, så är det. Uppfattning om tid var det ja. Frågan hon eller bror hade haft var om han, min nya, skulle vara med. Hmmm... jag kanske kan ge ett svar när hon ställer frågan till mig?? Eller??

Vi (han och jag) har pratat om det där med hur man uppfattar tid förr. Om hur det verkligen är och hur det känns. Båda är överens om att det känns som om vi känner varann sen förr. Att det vi gör idag har vi gjort förr. Och då är det inte bara jag som får dejavu känslor. När dessa uppstår eller i vilken situation har ni inte med att göra men att de har funnits där mer än en gång. Den där känslan av att vi gjort saker ihop förr. Pratade med väninnan om det där och hon säger enkelt (typ); anledningen till att ni inte träffats förrän nu men att ni ändå har gått samma spår och känner samma människor är att ni har träffats förr, men att det var inte dags att i ses förrän nu. (Minns jag det rätt nu? DU vet vem jag frågar *ler*). Jag hade inte tänkt så om jag ska vara ärlig... tänka sig att jag hade hoppat över den tanken. Kanske inte helt men just den delen som hon menade hade jag nog "glömt" bort. För visst är det så att han och jag har haft tillfällen att träffats förr... samma festivaler, kryssningar, spelningar, människor... men det har inte blivit av. Konstigt det där. Men så är ju hon lite speciell också.. det där med att hon och jag delar samma ödestänk och det där att man levt förr. Att vissa saker är meningen att upprepas tills man lär sig, eller för att det där meningen helt enkelt... Att man är sammanlänkad med samma människor men i olika format beroende på liv man lever just nu. Kan ju vara en anledning till att hon (du) och jag är vänner idag?

Men huvudpoängen med hela inlägget är ju ändå den att jag sitter här ensam en fredag... och funderar kring tidsuppfattning. För så som det är nu så är det ändå så att han och jag har, trots allt, inte varit tillsammans så länge.  Däri ligger det där om känslan av tid och hur den verkliga tiden är. Den verkliga tiden är så mycket kortare än den känslomässiga tiden. Svårt att förklara kanske... men så är det iallafall. Mest på grund av alla dem där tillfällena som både han och jag haft känslan av att vi gjort det förr (även om vi aldrig har gjort det). Men någonstans så måste det finnas en anledning till att det känns så... välbekant. Som om vi gjort det förr. Att vi känner varann. Visst, jag skulle kunna ge en massa förklaringar till det där om verklig tid men det går inte ihop. Det går inte ihop med hur det verkligen är. För visst... vi träffades relativt nyligen. Vi har inte varit tillsammans så länge... Vi träffades för första gången för fyra månader sen... fär att ses igen för tre månader sen och blev ihop för snart stvå och en halv månad sen... men ändå... hur förklarar man någonting som är som det är just nu? Hur det känns för han och mig? Tiden är oviktig... väldigt kort tid för att vi ska veta så där mycket om varann som vi redan gör... gjorde? Visst, det har varit intensivt, men att säga att det är det som är anledningen skulle vara ren lögn.

Så har vi ju det där som kommer att komma upp när morsan frågar mig när det är dags. Om han ska vara med på den så kallade lunchen. Ja, morsan har frågat min bror om det där innan hon frågar mig... inget ovanligt. Svaret kommer inte falla henne i smaken direkt. Svaret kommer att vara nej. Mest för att det är trots allt väldigt nytt. Enligt den relativa tiden så är det så. Hur det sen känns är en annan sak. Det behöver inte dem veta. Eller hur?

Den senaste tiden har jag tillbringat en del på tåg. Som om jag var hela tiden på väg någon annanstans. Nu i veckan har jag åter tillbringat ett par timmar på ett tåg. Tur och retur resa en timme hemifrån. Bekvämt, relativt billigt... men sen kommer det som följer efter. Tankarna. Dem där som får mig att åka vidare till fjärran länder. Dem där som vill ta mig någon annanstans. Om hur det skulle vara om jag inte klev av där jag ska? Om jag valde att ta och åka vart spåren leder mig. Utan slutmål, där resan i sig är målet. Hur långt skulle jag komma? Vart skulle jag hamna om jag bara satte mig på tåget på väg hem till exempel och bara satt kvar tills slutmålet och där ta nästa tåg som åker från perrongen. Sådär som en del gör när de åker till flygplatsen och tar första bästa resa neråt mot solen. Vart skulle jag hamna? Hur långt skulle jag komma innan jag vänder hemåt igen?

Jag brukar sitta och se på folk som kommer och går på tåget. Fundera vart de är på väg. Vad deras mål är. Vad deras resa innebär. Om den är ett sätt att komma bort eller komma fram. Om de åker ifrån något eller om det åker till något. De flesta brukar, som jag sett i allafall, vara mest irriterade över något. Som om de hade bråttom. Att resan i sig är bara slöseri med tid. Det pratas i telefon. Papper från kontoret. Laptopen uppvikt och det knappas och funderas. Det finns dem som passar på och sova en stund. Det finns dem som läser en god bok, som jag ibland. Jag har oftast en bok med mig men det brukar ändå bli att blicken vänder sig mot fönstret. Ser på landskapet som rusar förbi. Sådär som många andra också kan göra ibland... men det var mer av oss som gjorde det förr. Det där med att man inte gjorde så mycket annat på resan. Och man kan se att de som gör så är långt borta någon annanstans. Drömmande om nåt annat. Är de på väg ifrån nåt eller till nåt?

Igår kom jag hem till en solig men väldigt kall stad. Och jag som försökt komma underfund på tågresan upp och under tågresan hem vilket håll jag var på väg åt. Det vill säga ifrån eller till. Jag visste nämligen inte själv vilket av det det var. Att jag hade funderat kring just den frågan var grundat i att jag hade en anställningsintervju att gå på. Ett möte med ödet? Vi får se. Besked om det där kommer om ett par veckor eller nåt. Magkänslan säger att det gick bra, men så kommer logiken och sätter sig på tvären. Jag vet inte hur det gick. Mötet blev långt... bra eller dåligt? Vet ej. Men det kändes inte som en intervju dock. Mer som ett samtal om ditten och datten. Lära känna en ny människa typ. Svårt att förklara. Märks hur det där blir. Ett par veckors väntan väntar i allafall. Och blir det ett positivt besked så väntar del två innan man vet om man fått jobbet eller ej. Suck. Men det var ju inte det jag skulle skriva om... Jag hade funderat om jag var på väg ifrån eller till något. Insikten slog mig när jag klev av tåget och såg på vår stad. Jag såg på människorna. Jag såg de välbekanta gatorna. Husen. Och känslan blev påtaglig när jag satt på bussen på väg hem. Jag var på väg ifrån. Jag var på väg bort. Allting var så välbekant men ändå främmande. Som om jag inte tillhörde. Som om jag inkräktade på nåt sätt. Inte mitt. Inte min stad. Jag vet det nu. Jag är på väg till nåt. Jag är på mot något.

Mentalt har jag redan lämnat stan.

Men vart är jag på väg?

Jag satt och läste lite gammalt som jag har haft i datorn, som jag hade tänkt att skriva här och haft uppe någon annanstans. Den är skriven 23:e augusti 2007. Nu såhär efter allt som hänt så känns det som om det kan vara lite kul att låta er få läsa det här nu. Jag har censurerat den lite för att namn och sånt inte läggs upp här. Hoppas ni förstår.

**

// Igår läste jag ett inlägg som jag har under bevakning och den var så klockren att jag håller med tjejen som skrev den. Jag kunde ha skrivit dem raderna själv, även om jag hade använt grövre språk. Här är den iallfall: (hoppas det är okej att jag snodde den).

"Jag grubblar lite över varför killar aldrig ser mig som flickvänsmaterial och inte blir kära i mig... Jag har ju inga problem att få ragg, så det måste vara nåt frånstötande eller skrämmande med mig när man börjar lära känna mig. Just på det sättet alltså, inte som vän. Vad sänder jag ut för vibbar? Det skulle stärka självförtroendet om någon ville ha mig på riktigt..." /

Sen dess har jag funderat kring det där och nu kommer resultatet av dem funderingarna. Det har nu gått nästan ett och ett halvt år sen jag blev lämnad. (Även om jag numera inte tänker sådär... det vill säga att jag numera inte tänker på att jag blev lämnad utan istället tänker att jag blev singel. En fråga om inställning det där).Tiden går bra fort ibland ändå, eller vad säger ni? Det har varit många turer och vändor upp och ner under den här tiden, men jag landar alltid med fötterna ner och huvet upp i slutändan. Men under den här tiden har jag vart lite avig gentemot det motsatta könet, det är jag villig att medge, men det beror mer på mig än på dem. Att jag inte har varit intresserad är nog det största orsaken. Sen det att jag gett mig själv tid mer än något annat under den här tiden. Det är ju inte direkt att jag suttit på ett glasberg och väntat, men samtidigt så har jag ju inte direkt brytt mig om att leta heller. Det har funnits tillfällen som jag varit ute och träffat människor (läs killar), men så har vi ju haft det där med att jag inte vågat tro att någon vill ha mig. Varför skulle dem liksom? Skadad och trasig som jag har varit och/eller är? Nåja... jag ska inte gå in på det där nu. Uttjatat på nåt sätt eller vad man ska säga... det var ju inte det som det här inlägget skulle handla om.

Det där med att inte tro på att någon vill ha en har satt djupa spår i en, men samtidigt så har det faktiskt varit ganska skönt ändå att ha det där filtret under en viss tid. Den gjorde att jag ignorerade alla flörtförsök, och var den där tjejen som man bara var kompis med eller blev kompis med. Jag ville inget annat. Som sagt, jag var inte intresserad. Jag hade fullt upp med mig själv och skiten som hände omkring mig. Ni vet det här med djuren och annat skit som inträffade samtidigt. Men så inträffade någonting konstigt här i våras. Jag träffade en kille som var allt det där jag faktiskt velat ha, men det fanns ett stort men. Han var inte till för mig. Ett tag var jag lite förvirrad och kanske han också, men det försvann ganska snart när vi lärde känna varann bättre. Som det där med att jag slutar vara flickvänspotential när man lär känna mig. Han var inte till för mig helt enkelt, men mötet och tiden efter med honom gjorde att jag insåg två saker; för det första var att jag inte hade stängt av allt helt enkelt. Jag kunde känna något och jag vågade släppa in en man igen. Det andra är att det finns hopp för mig också. Bara den tanken var stort. Att jag faktiskt vågar hoppas på att jag en dag skulle våga tro att någon vill ha mig. Att någon vill ha mig för att jag var jag.

Det är ju trots allt så att jag valde bort det där med att gå ut på krogen och göra massa dumheter på fyllan. Vet ju att det skulle ha varit lätt hänt om jag börjat gå på krogen och letat efter fel sorts bekräftelse. Nej, den sorten klarar jag mig utan. Jag vet att jag är knullvänlig, men det är inte det jag är ute efter. Tydligen är jag påsättbar, men jag vill inte bli påsatt. Hade det vart det så hade det vart enkelt. Som jag skrev ovan så hade jag valt grövre språk,.. hehe. Så kom sommaren och jag gjorde en yttre resa som påverkade hela mitt inre. Men det tog ett tag innan jag la märke till det själv. Jag blev helt plötsligt medveten och mottaglig till flörtande. Tidigare hade alla sådana försök bara gått mig förbi. Jag hade inte ens sett dem om jag ska vara helt ärlig. För hur kan man vara mottaglig till sådant om man själv ser sig som ett icke väsen? Jag menar då att jag inte såg eller kände mig själv som en kvinna, utan som en oformlig klump av någonting onämnbart. Lika formlös och fet som Barbapappa. Jag hade ett huvud, inget annat. Resterande var bara någonting som var ivägen på nåt sätt. Men så inträffade någonting där på vägen någonstans... Vet ej riktigt vad, men någonting hände och nu sitter jag här.

Vi får se om det blir sådär som det alltid verkar bli när det gäller mig, bara vänner, den så kallade evige kompisen eller om jag faktiskt är någonting som man vill leva med, det vill säga flickvänsmaterial? Eller bara en av dem där som killar bara verkar vilja sätta på om de fick chansen? Bra fråga.... Jag kanske återkommer till den där frågan någongång. Den som lever får se som det heter så fint. Kanske kommer jag få ett liv? Sen var det ju det där med tålamod också... Det är ju ändå bara en fråga om ödet eller hur?//

**

Kan ju meddela att två dar efter att jag skrev det där så träffade jag han igen. Han ville ha mig på riktigt. Hela mig. Och på den vägen är vi fortfarande.

För ett par dar sen så lunchade jag med gamla goa M. Det var en av dem där träffarna man borde haft för länge sen, men som inte bara blivit av. Tiderna ska ju passa och det är det ena med det andra. Men vi ger ju inte upp så lätt,eller hur? Nåja, lunch var det ja... även om det känns som om man borde kanske ha minst en halv dag för att man ska hinna prata om allt det där som hänt sen sist. Mycket förändringar i våra liv just nu, men det är väl det som är livet? Att den rör på sig. Ständig rörelse. Ingenting är konstant. Oavsett vad de olika förändringarna är så går ju livet vidare. En del saker måste man bara ta sig igenom bara. Och en del saker vill man uppleva.

Tänker på hennes ord om den där resan jag tog i somras. Den som jag var tvungen att göra för att kunna leva vidare. Hitta mig själv. Finna styrkan i vem jag var. Låter kanske konstigt men så var det ju. För mig. Och hon menar att det finns fler som borde göra en sån resa. Det finns fler som borde våga ta och göra en sån resa som jag gjorde. Ensam. Bara för sin egen skull. Jag håller med. För en sån resa förändrar en. Den förändrar den ända in i själen. Jag har hört från fler håll att det var strongt gjort av mig. Modigt. Det var inte det det handlade om. Jag gjorde inte resan för att bevisa något. Jag gjorde den för att överleva. Jag önskar att fler kunde ta och göra en sån resa. Att fler inser att de kanske behöver göra en sån resa. Se det som upptäcksfärd i dig själv om du vill.

Sen kom vi ju till det oundvikliga. Kärleken. Oavsett hur den ser ut så är det ju ändå en del av våra liv. Relationer till andra. Förhållanden, separationer, nya relationer, vänner osv. Oavsett vart man vänder sig så finns den där i någon form. M hade lite frågor om min nya. För det gör han ju. Väcker frågor. Jag svarade så gott jag kunde. Men hon såg det ju på mig. Jag är kär. Sådär på riktigt. Hon undrade hur han hade gjort för att komma igenom mitt försvar. För en sån hade jag ju. Hon vet ju hur det var tidigare. Hon vet allt skit man gått igenom. Hon har sett mitt privata helvete på nära håll. Så hon vet hur hög den där muren var. Hur tjock den blev. Men hur han tog sig igenom och nådde fram till mig är en av dem där frågorna jag inte kan ge svar på. För det är en av dem där sakerna som jag själv funderar på ibland. Men det är ju inte bara jag som undrar. Han gör det samma. M var glad för min skull. För vår skull. Inte ofta man träffar på nån sådär. Någon som bara är så rätt för en. Jag kan ju bara hålla med. För jag hade ju avfärdat tanken helt. Den där om en att träffa nån ny. Träffa någon överhuvudtaget. Och så klampade jag in i hans värld. Jag klev in och mötte honom. Så konstigt det kan bli. Livet kommer med en hel del överraskningar ibland. En del av dem är helt underbara.

Jag har saknat luncherna och fikorna med henne. Vi har dem alltför sällan. Men livet gör så. Sätter upp hinder som man ska komma förbi ibland. Inte enkelt ibland, men överkomligt skulle jag tro. Kanske dags att titta i kalendern hur det ser ut framöver? Jag kan nästan när som helst.

Ska kanske följa upp det där jag skrev förra veckan? Det där med att försöka komma igång med skrivandet igen. Fick en liten pik (för det var det väl?) vid lunch idag om att jag är dålig på att uppdatera. Hmmm... jag vet. Men som jag skrev sist så handlar det nog mest om vart man ska börja. För det är ju det som är det jobbigaste. Det där med att skriva om saker som sker och saker som har hänt. Risken är ju stor att det blir en massa "och sen" och det vill jag ju inte direkt. Såå, för att hoppa över allt det där med uppdatering och sammanfattningar om vad som har hänt så skiter jag i det där helt enkelt. Ingen idé ens att försöka skriva ner allt som händer just nu. Jag mår bra nu.

Visst, en del saker och ting skulle ju kunna vara bättre. Men jag klagar inte direkt. Saker och ting sker av en anledning och det som sker nu sker av just den anledningen. Jag blev arbetslös första oktober. En helt vanlig måndag där hösten var som vackrast. Mitt vikariat tog slut och det blev ingen förlängning med den enkla orsaken att min arbetsplats las ner helt enkelt. Ett beslut som jag inte direkt klagade över. Kan ju erkänna att jag såg fram emot den första tiden. Sen kom vardagen och tristessen in i bilden. Eller snarare det där med att komma underfund med vad det är man ska göra med resten av sitt liv. Jag kan komma på mig själv att sitta och fundera på det där med vad jag vill göra. Jag vet ju vad det är jag inte vill jobba med. Det är jag helt klar med iallafall. Inte alla som är det. Ett hinder som jag slipper fundera på iallafall. Så kommer det stora dilemmat med vad jag vill jobba med. Vilken sorts arbete skulle jag kunna trivas på? Vilken sorts arbetsplats skulle kunna ge mig den där känslan av att jag är uppskattad för den jag är. Det jag gör. Vad jag kan. Söker jobb gör jag ju. Kanske inte sådär tillfredsställande ofta som en del skulle önska, men det är fler faktorer än just mina funderingar som oroar. Jag kan inte söka alla jobb som finns där ute även om det skulle vara så enkelt. Men jag uppfyller inte alla de kriterier som de kräver. Jag är inte fullkomlig. Jag är inte perfekt. Jag har mina brister. Jag vet ju det. Bra va? Men... iallafall. Sen kommer man ju till det där också. Att söka ett jobb är inte så svårt. Det kan vem som helst göra. Bara att skriva ett brev och skicka, eller hur? Jag kan ta ett nej. Jag kan leva med ett nej. Ett nej är inte hela världen. Det är ju det där andra svaret som blir svårare att hantera. Att de gillar de det läst och tittat på mina papper och vill ses. Händer ju inte så ofta en ändå. Jaha? Okej... visst. Tid och datum bestäms. Sen kommer mina tvivel. Vill jag ha jobbet? Klarar jag av jobbet? Onödig tvivel kanske, för jag vet ju att jag är den de söker. Inte det det handlar om. Det är här första intrycket kommer in i bilden. Vad man ska ha på sig. Hur man ska vara. Var, när och hur. Svårt det där. Skillnad på ställe och ställe. Skillnad på väldigt mycket saker. Mentalitet och allt det andra. Skillnad på myndigheter och myndigheter. Hmm... Så nu idag fick jag en tid och en plats. Låter sådär jättebra i telefon. Men sen? Jäkla taskiga självkänsla och spöka helt enkelt. Blöö.

Men det blir nog bra det här. Jag vet ju vad jag har i ryggen. Jag vet ju vad jag kan. Jag vet. Det är ju det som är problemet. Jag vet. Jag har självförtroendet. Men sen händer det väl nåt och jag tvivlar på mig själv. Det är självkänslan saknas. Jag sätter in negativa sidan till och trycker ner mig själv. Sådär som bara jag kan. Blir sådär äckligt självkritisk och trycker ner mig själv. Jante kan slänga sig i väggen när jag kommer igång med mitt eget skit. Jante är självaste ängeln jämförts. Jag har fått frågan så många gånger om varför jag gör så mot mig själv. Jag har inget svar. Jag har mina aningar men inget svar. Inget konkret. Inget jag kan plocka fram och peka på och säga; Här är anledningen. Det är så många saker som blir till en enda stor klump av skitsaker. Skulle ta en evighet att nysta upp om det skulle vara gjord av garn. Synd bara att det inte är av garn. Skulle vara så mycket enklare skulle jag tro. Men just nu är det som en grå vätte som väser i ett hörn med sina gulnande tänder och spetsiga öron. En sån där som väser till när man närmar sig den. Ryggar till av beröring. Och upplöses till små atomer som man inte får tag i när man försöker ta tag i den för att försöka ha ihjäl den. Inte lätt det där. Men en dag kanske jag kan få tag i den där skiten och släpa ut den i dagsljus och se det för vad det är. Sen kanske, men bara kanske, jag kan se den upplösas till ingenting och det bara blir bra saker kvar. Ja, jag vet. Patetisk försök till positivitet. Men vad fan... jag är finska. Vi har ju inget ord för det där. Snarare den där fina finska melankoliska mentaliteten som helt enkelt går ut på att; det spelar ingen roll hur man gör, det skiter sig iallafall. Inte enkelt att vara människa.

Jag saknar inspiration i mitt liv. Jag skulle vilja kunna hitta det där jag brinner för. Det där jag vill jobba med och som fyller mig med bra saker. Att tänka på vad jag inte vill göra blir bara deprimerande i längden. Jag vill ju kunna tänka på saker jag vill göra. Jag blir så jäkla less på det här. Inspiration tack! Kan nån låna mig sin musa? Nån som skulle kunna avvara en sån en stund? Nähä? Tänkte väl det. Jaja, får grunna på det där ett tag till misstänker jag. Får försöka tänka positivt i allt skit. Svårt. Det är väl tur att man inte tillhör dem som definierar ens liv utifrån sitt arbete. Skulle bli svårt för mig då. Nej... Blir bra det här. Eller nåt? Sen var det ju det där med att om man får jobb man sökt på en annan ort... Vill jag bo där?

Just nu är det ganska grått.

Vissa dagar, vissa nätter, får en att tänka lite mer på saker och ting. Inte allt som bara är nattsvart eller grådassigt... Vissa nätter kan man faktiskt känna hopp. Jag vet inte vad det är med just dessa nätter, specialla nätter enligt wicca. En av de stora stora sabbaterna som är under året. Och det finns två som får en att känna och tänka på speciella händelser. Att man är del av någonting större. Det är någonting speciellt med just midsommarnatten... eller midsommarsolstånd. Årets kortaste dag. Dagen när man firar ljuset. Värmen. Sommaren. Men på nåt sätt så får den här natten mig att känna hopp om någonting annat. Och jag vet exakt vad det är. Det börjar bli mörkare igen. Även om det inte är konstaterat eller någonting sådant så misstänker jag att jag lider av vår och sommardepression. Att jag mår som sämst när man egentligen ska må som bäst enligt andra. Det börjar på vårkanten... och så eskalerar känslan fram till denna natt för att just i natt nå sin kulmen. Och jag känner bara lättnad... Det börjar redan ett par dar innan midsommar. Då man känt för att promenera i solnedgången. Luktat på sommaren. Känt brisen smeka min bara hud. Lyssnat till mina egna steg i gruset. Hör prasslet av lövverket ovanför huvudet och jag kan bara le. Det är stunder som då som jag kan känna att det kommer att bli bra oavsett hur verkligheten ser ut just då. För när jag går på/vid/i såna platser så känner jag mig älskad. Svårt att förklara det där. En känsla som fyller mig och får mig att hoppas. Men känslan tystnar när jag kommer ut i verkligheten igen. Ut i vardagen. Ut i asfalten.

Årets kortaste natt inatt. Jag har suttit uppe och sett på soluppgången... Den som försvann bakom molnen innan den ens kom upp ordentligt. Ser nämligen ut att bli en grå midsommar, men å andra sidan är hon bara tidig morgon än. Eller fortfarande. Jag hoppas bara för alla dem som faktiskt ska fira denna dag att det blir fint... faktiskt så gör jag det. Regning midsommar är inget man vill ha. Skurar på sin höjd... Men mig kvittar det. Jag ska sova bort hela dagen för att jobba natten sen. Så för min del så slipper jag, och slapp jag, fundera vad jag ska göra. Eller det att jag slipper planera. Schemat gjorde det väldigt enkelt. Och sen det faktum att ingen frågat mig vad jag ska göra. Ingen som frågat mig om vad jag ska hitta på en dag som denna. Ingen som bryr sig om att fråga. Och det kan få mig att känna mig ensam och bortglömd. Utelämnad och ike önskvärd. Men sen är det ju det där med att jag faktiskt inte är alldelles förvånad eller chockad av denna faktum. Jag visste att det skulle komma en dag när jag inte ens får frågan. Denna dag har liksom varit på väg länge. Det började väl med att folk ignorerade mig när jag träffade dem ute. Sen det att det var jag som fick ta kontakt med folk... till slut så tröttnar man. Och så går dagarna. Så går veckorna och så sitter man sen här en natt som denna och konstaterar fakta. Ingen som frågar hur man mår. Ingen som frågar om man ska med. Nu är det ju så att oavsett om frågan kommer så kan jag inte. Sen har vi ju det att även om jag hade vart ledig så hade jag valt att stanna hemma... ren trots. Jag klarar mig. Jag har vant mig vid det faktum att jag inte har ett liv. Att jag saknar någonting väsentligt. Men det finns ju fler anledningar än att man växer ifrån... glider isär... vänner och bekanta. Jag har ett jobb som påverkar mitt liv på fler plan än jag tycker att det är bekvämt. Men just nu så känner jag mig inte illa till mods på grund av det. För inatt är en magisk natt. Det enda jag vet är att en natt som denna så väcks någonting i mig till liv... hopp. Konstigt det där.

Glad midsommar på er... oavsett vad ni hittar på idag.

När fan blir gammal så blir han religiös. Den har ni hört förr hoppas jag? Men det är väl så det känns lite idag. Speciellt med tanke på gårdagens kväll. Jag slocknade som en stock redan innan halv tio på kvällen. När jag borde göra andra saker en lördagkväll kan man ju tycka. Jag är ju singel. Jag har inga barn. Jag borde vara ute och roa mig. Jag borde träffa folk. Jag borde så många olika saker... men nä, jag ligger hemma och kramar kudde klockan halv tio en lördagkväll i mitten av juni. Jag som annars brukar sitta upp hela nätterna. Men nu var det inte så... jobbar denna helg igen. Pass jag inte skulle ha haft. Pass jag aldrig annars har. Sist jag hade jobb dagtid var förra sommaren. Ensamarbete oavsett, men dagarna känns inte lika ensamma som dagarna. Människorna är ju vakna om dagarna. Inte så konstigt i och för sig, brukar ju vara så det är. Och på helgerna är dem ju hemma också. Och då det regnar och har regnat hela dagen så stannar de inne också. Så det är ju skillnaden mot natten. På natten sover dem... och det är så tyst. Konstigt det där att man aldrig är nöjd. Så det känns lite skumt att jobba tider som andra har för jämnan... skulle det vara likadant för dem som jobbar dagar att helt plötsligt jobba vakna nätter? Tror det...

Men det känns ändå fel. Som om det var allvarliga fel nånstans. Skulle ju vart kul att för en gångs skull kunna skriva att jag vart ute och träffat en massa folk. Att jag träffat alla dem där jag inte sett på ett tag... men nä. Jag ligger hemma och sover klockan halv tio en lördagkväll. Utan ens vara sjuk eller nåt. Inte bra utveckling det här. Även om jag frivilligt gick med på att ha en hund till låns denna helg så det där med utekväll var ju uteslutet i alla fall... men ändå. Att sova redan innan halv tio på en lördagkväll ingick inte i planen direkt. Jag kunde ju ha haft en ledig helg. Om allt hade vart som det ska, men i min värld, i min verklighet, är ingenting som det borde vara eller ska vara. Lediga helger blir inte av (den andra som jag blir inringd på) och vi får se hur det blir framöver. Har semester inbokat? vi får väl se om jag kommer att få ha min semester utan avbrott. Jag ser ju luckorna i tidsjournalen. Jag ser ju vilka dagar som saknar vikarier, även om mina pass är fyllda. Det betyder inte att jag kommer att kunna slappna av och njuta av semester. Drygt det där. Det enda jag vet är att första veckan kommer jag att kunna njuta av den oavsett? för då är jag onåbar. Jag kommer att vara okontaktbar och väldigt långt borta från rikets gränser. Men sen när jag är hemma igen är en annan sak. Så vi får se...

Vi får se om jag får något som kallas ett liv också snart. Innan det är för sent... men så har jag roat mig med att leta efter jobb. Hittade till och med ett i min gamla hemstad som lockar lite. Frågan är ju om jag skulle kunna tänka mig att flytta dit igen? Tål att tänkas på... har ju en vecka på mig att tänka på saken innan ansökan måste vara inne. Fanns ju fler jobb att söka, men det är som det är. Och ingenting om det där jag sökte förra veckan... sista ansökningsdagen var i måndags. Sen vet jag ju inte om det behövs mer än två tre dar för att kolla igenom ansökningar? Men så har det ju varit helg också. Vi får väl se hur det blir med det där. Nu ska jag väl jobba lite... hehe... Fika och äta varm nybakt kladdkaka med cocosflingor. Men erkänn att det låter gott? Låter jättejobbigt va? Ibland förvånar de en. Klientelen alltså.

Ibland har jag funderat på att avsluta allt här. Bara stänga av allt och aldrig mer se åt samma håll igen men så kommer det en dag där jag känner ett behov av att skriva. Bara för att liksom. Sen kommer dilemmat; var ska jag börja? Oftast har det hänt saker som jag inte nämnt alls? saker som bara är och saker som sker. Tankarna som hör till börjar oftast där, små funderingar. Tankar om nåt obetydligt som sen växer sig större och när jag känner ett behov av att skriva ner det så har redan tillfället gått förlorat. För anledningen till varför tanken kom har slutat existera. Skumt det där. Och så känns det bara onödigt att ta om allt från början. Gamla saker som redan tappat sin innebörd, men som leder till andra saker.

Sen kommer det dagar som denna. Morgon, eller vad det nu kallas. Det är väl lördag också tydligen. Men istället för en ledig helg så sitter jag på jobbet, inringd? och där jag inte brukar vara på tider jag inte haft sen juli förra året. Ska bli intressant att se och känna hur det känns att jobba dag igen. Det var ett tag sen sist som sagt. För om man bortser från planeringsdagar och sånt så har jag inte haft dagpass sen juli förra året som sagt. Illa det kanske? Vet inte det? vet bara att jag har mitt schema. Jag har mina kvällar och nätter? resten är bara en svag aning om ett liv någon annanstans.

Denna helg eller snarare vecka är det Vattendraget också? skulle säkert vara trevligt att se vad som finns till försäljning där nere, men jag skiter i det där helt enkelt. Ekonomin tillåter inte ens resor till och från jobbet. Får välja vilket jag ska göra. Gå till eller från jobbet. Blir säkert bra det där till slut. En mil enkel väg nämligen. Så det blir att bara läsa om det? låta andra gå och berätta för andra, mig, istället. Vet att egentligen är det bara samma saker år efter år, men det hade vart skoj att komma ut bland människor. Att låtsas ge sken av ett liv. Låtsas som om man har ett sånt. Men nej, blir aldrig så. Istället så sitter jag på jobbet, fjärde helgen i rad och undrar vad det var som hände. Vart tog jag vägen? På nåt sätt slutade jag existera verkar det som.

Igår satte jag mig ner och tittade på reprisen av ?men in trees?, jobbade ju i onsdagskväll så det blev ingen sånt för mig då. Tittade på den och tänkte på vad som skulle bli dagens eller veckans tankenöt eller sanning. Och det den var tydlig? igen. Man kan inte stressa sig vidare, man ska låta saker ta sin tid. Det är inte lätt att gå vidare, att börja om. Att våga lyssna inåt är aldrig enkelt. Men så nyttigt när man gör det? och det att erkänna sina fel. Att våga erkänna sina tillkortakommanden. Svårt det där. En balansakt som kräver sin person. Att våga säga det högt. Och hur kommer man vidare?

Nu pratar jag inte bara i fråga om förhållanden? utan oavsett. Som jag känner nu är som om jag befann mig i nån sorts limbo. Nån skum dimension mellan vad som varit och vad som komma skall. En dimension där man bara är ledsen. Jag vet ju vad jag haft? alltid har haft? men jag vet inte vad det är som komma skall. Eller om det ens kommer att komma. Jag vet bara en enda sak just nu; mitt jobb tar slut i höst. Allt annat är bara dagar? sen att jag har bokat en resa till mitten av juli är en annan sak? betyder ju inte att det finns hundraprocentiga garantier på att den resan ska bli av. Jag vet ju att resan kommer att bli av, att jag kommer att göra den men det finns inga garantier som sagt. Det enda jag vet med hundraprocentig säkerhet är att jag mitt jobb läggs ner. Allt annat är en chanstagning? eller jag väljer ordet risk. För så som det sett ut för min del hittills så har allt jag gjort vart en risktagning. Det har bara slutat med att de är jag som förlorar i slutändan. Jaja, jag vet? med den inställningen så blir det aldrig bra sägs det, men vad göra när livserfarenheten säger precis det där. Sen underlättar det ju aldrig att jag numera blir kallad för bitter av en del i min omgivning. Och visst, jag blev nog det?

Jag tittar på dem igen. Jag följde deras äventyr och problem redan första omgången, men det finns nåt speciellt med dem där fyra tjejerna. Tjejerna i sex and the city och kommer på mig själv att önska att jag också skulle ha såna vänner som jag hade söndagsbrunch med varje vecka. Kanske handlar det om att för det första att se om det finns fler än jag som vill ha det så? Eller är jag sådär hopplöst ute när det gäller sånt där? Ja, nu måste det ju inte vara söndagsmornar man ses, kan ju funka med att ta det en eftermiddag eller kväll. Behöver ju inte vara varje vecka heller, men minst en gång i månaden.  Men så slår det mig att det bara är en tv-serie. Och min verklighet ser inte ut sådär... tyvärr. Eller kanske lika bra?

Nattens avsnitt höll mig vaken ett tag dock. Just det där med att träffas och prata en stund med vännerna. Nu var det ju inte just det där jag tänkte på inatt utan det där med vad de pratade om och vad Charlotte sa. Om det här med att vara singel. Döööh, liksom, det är ju det serien handlar om jag vet men just nattens avsnitt fastnade nåt rejält. Avsnitten efter att hon separerat från sin man och vissa ord fastnade. "Jag kommer aldrig att bli singel igen. Jag kommer att vara frånskild." och så det där med att det finns inget mer patetiskt än att vara 34 och singel. "Jo, 34 och frånskild". Orden fastnade rejält. För så ser min verklighet ut just nu. Jag blir 34, och är frånskild. Och är singel... om man nu kan säga det som frånskild?

Det låter inte alls bra att tänka det, tänka så. Blir ju inte bättre att skriva det. Blir ju svart på vitt då. Inget bra ord det där; frånskild. Jag förstår Charlotte precis. Ett negativt laddat ord, med en massa saker man kan läsa in i. Och så det där med att det blir då alltid en följdfråga; varför? Oavsett anledning så är det ju inte ett bra ord. Måste finnas ett bättre ord för det där tycker man ju. Och det är ju så att även om man numera är singel så är man ju inte det på ett sätt. Skadat gods, ratad... icke önskvärd om man tänker på ordet frånskild. Jag kan ju inte säga skild, då det inte var jag som tog det valet. Det beslutet. Kanske skulle det kännas annorlunda om det var så? Vet ej, kommer aldrig att få veta det heller. Nej, jag är nog mer singel än frånskild. Men man undrar ju ändå om inte Charlotte har rätt. Man kommer aldrig att vara singel igen.

Alla hjärtans dag idag. Eller ja... det står så i kalendern och stan och alla program idag går i kärlekens tecken. Tema kanske är ett bättre ord? Rött, rött och återigen rött. Hjärtan, rosor och kärlek överallt. Sådär jätte pluttinuttigt i varje dagstidning idag. Andra tidningar likaså, men att det prackas på en gör mig illamående. Som en påminnelse om att faktiskt ta hand om sina nära och kära. Behövs det verkligen en hel dag för det? Bara undrar? Borde det inte vara självklart liksom?

Jag har nåt att bekänna; jag har gett upp om kärleken. Jag vet att jag har blivit kallare, mer cynisk och kanske en aningen bitter. Jag vet det, ni behöver inte påminna mig om det. Jag är den första att erkänna det, men när det ser ut som det gör omkring mig så kanske det inte är så konstigt. Det har ingenting med mitt eget liv att göra, kanske till en del. Men jag hade inte gett upp om kärleken då. Inte fram till för ett tag sen heller. Att jag numera är singel är inget som fått mig att ge upp om det där med kärlek. Nej, det är sättet jag ser andra behandla andra på.

Som det där med att veta att det finns dem som hoppas på den gör mig ledsen, när man vet att den andra hälften, eller objektet för känslan, leker med den andre. Får den att hoppas, vänta och längta ännu mer. Och där den andre av egoistiska skäl ger den andre lite hopp om att kanske en dag, snart. Det är inte rätt. Det är fegt. Ja, fegt. Att undvika såra den andre med sanningen. Sanningen kommer att göra mer ont när den uppdagas ju längre tid det går. Tro mig. Och jag tiger still. För det är inte jag som ska vara budbäraren. Jag skulle kunna säga sanningen, jag vet hur en ser ut. Den är inte vacker. För vem vill höra att den andre blir äcklad av en? Jag vill inte vara den som säger det. Räcker med att jag vet. Och ja, jag försöker få den andre att tala om för den ena att det inte kommer att bli nåt mellan dem. Men det är ju det där med att inte såra. *Suck*, för hur svårt är det att förstå att sanningen sårar en kort stund medan lögnen som sårar resten av livet?

Det finns andra exempel, som jag inte behöver gå in på här men dem finns. Jag ser det överallt. Egoistiska orsaker till att inte såra den andre. Men det finns ingenting som sårar mer än just det att inget säga. För sanningen kommer alltid fram. Förr eller senare. Och det där med att stanna kvar av fel orsaker. Det äter en upp inifrån. Sakta men säkert, bit för bit tills det inte finns någonting kvar. Destruktivt, dödande och ensamt.

Nej. Jag ger upp om det där. Men visst skulle det vara trevligt att ha nån som bryr sig om en på det där sättet, men jag vet inte om jag skulle lita på att det var mig den ville ha. Jag vägrar vara den där man nöjer sig med. För det betyder att det är brist på annat. Att ha nån för sakens skull, varken mer eller mindre. Det där med att man duger. Vem vill vara den som duger? Någon man nöjer sig med?  Varför medvetet utsätta sig för någonting dylikt? Funderingarna, osäkerheten. För det där med tilliten är naggad i kanten. Jag har lite svårt att lita på folk för tillfället. Eller ja, tror ni förstår vad jag menar. Jag litar inte på folks motiv. Inte efter att jag vet hur det ser ut omkring mig. Nej, hellre är jag ensam.  Sen är ju det där att skulle jag ens känna igen det om det dök upp? Skulle jag se kärleken om den stod framför mig? Eller har jag blivit för kall? Stängt dörren till mitt hjärta och slängt bort nyckeln. Sen är det ju det om det finns nån som orkar leta reda på den?...

Genom att kunna erkänna det och veta att ensamheten kan jag hantera så kommer jag aldrig att bli desperat. Det finns nämligen dem också. Som behöver det här med yttre bekräftelse. Att inte se det själv är bara tragiskt. Att andra sen säger det betyder inte ett smack om man inte kan se det själv. Men att bli ihop med första bästa bara för att denne verkar snäll, söt eller gullig är bara tragiskt. Det är faktiskt just det. Tragiskt att uppleva, bevittna och se. Men det finns alltför många sådana...

Men det finns dem som har det bra också. Jag vill säga det också, så ni inte tror jag bara ser det dåliga. Jag är glad för att de som faktiskt har det bra, lever i ärliga förhållanden och litar på att den andre verkligen vill ha dem för deras skull. Att det finns dem som väljer att leva tillsammans. Skaffar barn, för det är ju så nu. Många barn blir det i år. Fem som jag vet hittills, får se om det hinner bli fler innan året är slut. Eloge till er som vågar tro på kärleken. Framtiden. För jag tillhör inte en av dem. Men så har jag ju redan erkänt det.

Idag är en dag med annan innebörd för mig. Idag minns jag någonting annat. Någon annan. En bror jag aldrig träffat. Aldrig sett men vet att jag har. Vila i frid käre bror vi ses en annan dag.