festivalminnen
Solen och reklam för större festivalerna gör att jag blir lite nostalgisk och minns. Av någon anledning kommer jag tänka på en Sweden Rock för ett antal år sen när det var sådär djävulskt varmt och vi satt under partytältet och bara hatade solen. Mja, inte alla då, men ändå. Skuggade lite i allafall. Vi var ett gäng som åkte och tältade ihop. Det där med drickandet behöver jag väl inte ens nämna?
I och med att vi var så många och hade bergsprängare med oss så var det ju en del som kom och gjorde oss sällskap. Sådär som man gör på festivaler. Just en person kommer jag ihåg eftersom han efter ett tag gnällde om att vi inte tog in han i gemenskapen. Orsaken var väldigt enkelt; han var full som fan och dryg så in i helvete. EFter ett tag blev skitförbannad att vi uteslöt honom för att han inte var svensk. Det blev väldigt tyst under partytältet kan jag ju säga. Alla tittade på honom där han stod och följande saker sades, typ.
- (jag) Ursäkta vad sa du? För att du inte svensk? Ser du oss som sitter här? Jag kan berätta för dig att ingen av oss är svensk så kom inte å säg att det är därför. Orsaken till det är att du bara är dryg.
- (han) Ni är visste svenskar! (ylade han)
Här började vi var och en då dra upp etnisitet och följande sades:
finne
finne
norsk
tysk
tysk/finne
tysk/svensk
same
finska
grek/grönländska
svensk/norsk
OCH EN SVENSK
Behöver jag säga att killen ifråga gick?
Så vår egen "lilla" svensk sa sen att det han borde känna sig utanför just för att han var svensk. *ler*
Ingen bra att komma och dra rasistkortet till mig. Det kommer man ingenstans med.
Aaah... dessa minnesbilder som fladdrar förbi. Platser, lukter och smaker. Sol och regn och lera. Trångt svettigt och skitigt. Men ack så underbart.
Fan. Jag vill åka iväg jue. Fan.
*nostalgisk*
rött eller svart
Ja, för viljan att göra något begränsar sig ju inte i att jag vill ta en promenad i vårkylan. Nej. Jag vill inhandla saker. Saker jag inte behöver. Saker som är roliga att ha. Saker som jag vill ha. Saker som jag klarar mig bra utan. Men oj vad roligt det skulle vara med nya saker att pilla på. Titta på. Lukta på. Nackdelen är att jag vill verkligen bara ha en massa dyrt onödigt skit. Dyrt som att det skulle bli femsiffrigt om jag gav mig tillåtelse att ta hem allt det där som jag vill ha. Tillåtelse? Ja. Ni läste rätt. Jag kan om jag vill. Det är det som är felet.
Så. Efter många om och men och återigen svårigheter med sömnen med sedvanliga snurrande av både knopp och kropp så har jag kommit fram till följande: jag ska färga håret idag. Jag ska tillfredställa fåfängan idag. Det har gått för lång tid mellan gångerna igen. Billigare än det där ovan till exempel, men inte så mycket enklare. Orsaken är den att jag velar. Ja, velar över färgen. Om jag ska fortsätta att ha rött eller om jag ska ta och byta färg till svart? Det svarta kan jag ju sakna emellanåt och det är ju den färgen som jag alltid går tillbaka till ändå i slutändan. Så det borde ju inte vara några problem? Jo. För jag vill ju ha det röda också även om jag just nu skulle kanske må bäst av yttre förändring som matchar mitt inre lite mer. Att visa att förändring är på gång. Att allt är inte som det brukar. En del kanske säger att det är ju bara att färga om det sen, men det är ju inte så enkelt. Enklare att gå från rött till svart än tvärtom.
Ska fortsätta dricka mitt kaffe och förhoppningsvis kommit fram till ett beslut innan jag tar skytteln ner på stan och inhandlar det som behövs. Rött eller svart? Ahh, dessa i-landsproblem.
en fråga bara
Jag har under dagen haft lite skumma funderingar. Nja, inte skumma i sig utan mer på att jag inte riktigt vet var de kommer ifrån. De kommer ju från mig men... ähhh... svårt att förklara. Saker som jag har funderat på kommer i oordning. Tankarna har liksom glömt att forma sig till ord och allt kommer på en gång.
Ord som att "det kan bli värre innan det blir bättre" spökar i bakhuvudet medan jag tänker på andra saker som inte alls har med saken att göra. Sen det där med att "sluta om du känner att du börjar bli manisk". Hur vet jag det? Jag har ju försökt att förstå mig på det här med känslor, men med en trasig känslokarta är det svårt att avgöra vad som är vad. Sen underlättar det ju inte direkt att jag går och tänker på katterna som ksa komma hem under helgen.
Mer deprimerad eller på väg att bli manisk? Svårt att avgöra. Väldigt svårt att avgöra just nu kan jag ju säga. En del av mig överväger att göra slut på allt för att jag ska slippa känna så här... oroa er inte... jag ska inte göra något dumt... medan andra delen sitter och kollar efter saker som jag skulle kunna göra just nu. Typ resa för pengar jag inte har. Handla en massa strunt som jag inte behöver. Samtidigt som jag inte vill går ut för att jag kan ju träffa på människor som börjar prata med en. Där känslan av socialfobi är påtaglig. Medan jag sen i andra sekunden är redo att ha en föreläsningsserie om vad som helst. Ena stunden läser jag massor för att sen inte ens ta mig igenom en sida på en bok. Jag börjar städa med klar bild på hur det ska se ut när jag är klar, medan jag i nästa sekund inte ens vet vad jag håller på med. Hur jag lägger undan saker utan att ens komma ihåg var jag lagt det. Hur folk pratar med mig men jag inte här vad de säger. Jag ser hur munnen rör på sig men jag uppfattar inte orden. Sen kan jag helt plötsligt vara fullt medveten om varje detalj i samtalet. Sen kommer tanken på att jag ska jobba under veckan upp också och ångesten tar tag i mig och tvingar mig att släppa allt annat en stund. Så avgör ni vad som händer i skallen på mig.
Det är som om jag har en kamp inom mig. Där två sidor brottas om uppmärksamheten. Vilken sida vinner?
Förstår ni nu min fråga? Hur länge är "den första tiden"? Så jag vet.
konturer
Jag har nya svarta konturer som slingrar sig längst med min underarm.
Jag har nya svarta konturer som svider fint på min hud.
Jag är glad över att jag har nya konturer i mitt liv.
Jag är glad över mina nya konturer på min arm.
Jag är glad att jag har konturer någonstans överhuvudtaget.
Det saknas konturer i verkligheten.
Min verklighet saknar konturer.
Min verklighet saknar riktlinjer.
Min verklighet svider lika fint som konturerna på min arm gör just nu.
Jag har utsatt mig för kreativ smärta idag.
Jag kände att det var det som behövdes idag.
Att utsätta mig för tusen nålar som färgar min hud.
Kreativ smärta för att klara av att hantera verkligheten.
Pratade med en människa idag som känner mig sedan förut.
Pratade om saker som ingen annan kan förstå.
Pratade om en tid då jag inte fanns.
Pratade om saker som aldrig nämndes i den andra verklighet.en
Det svider fint på armen.
Jag har fått konturer i mitt liv.
helg mitt i veckan full av längtan
Ännu en röd dag. Har sovit ordentligt idag. Tagit vara på tiden och känner mig relativt utvilad. Ja, hann ju vakna några gånger och titta på klockan med känsla av att försova mig igen. Aldrig en bra känsla. Hade turen att lyckas somna om. Korsitaket. Just nu känns det som om jag kommer att få problem med det där framöver, förutom på helgerna när jag har lägenheten för mig själv. Så jag kan ju se det som en förberedelse inför resten av januari. Får ju hål i väggen imorgon. Sen vette fan vad som följer. Det får väggen visa helt enkelt.
Satt och frös på jobbet i natt igen. Funderade över saker och ting. Igen. Ensamma lugna vakna nätter gör så. Hinner reflektera över det ena och det andra och fan och hans mormor. Kommer alltid fram till samma sak. Inte bra. Verkligen inte bra. Måste verkligen göra något åt det här. Snarast. Tror inte att vårens studier kommer att göra saken så mycket bättre dock. Kanske till en del. Göra det uthärdligt, men sen då? Livet skall väl levas och inte härdas ut? Jag vill verkligen läsa det jag ska börja med nästa vecka, men glädjen över studierna dunklas av annat. Något större. Något som får mig att vilja krypa ihop under täcket och bara blunda en stund. Där känslan om att jag befinner mig på fel plats gör att det är svårt att andas emellanåt. Hur varje por i min kropp skriker ut i protest, som jag tystar så effektivt för en stund.
Jag sitter och läser andras bloggar. Jag följer en del av de stora och fylls av en längtan. Att jag vill också kunna göra det jag verkligen vill göra. Att jag vill också leva det liv jag vill leva. Att leva. Att skriva mer. Ge ord till det där som finns inom mig. Sådär bra så att det suger till inom andra som läser det jag skrivit. Jag vet ju att orden finns där. Jag måste bara ge dem fritt spelrum. Och inte som det är nu. Tystar ner rösten inom mig. Tystar ner kreativiteten. Tystar inspirationen för att orka med vardagen. För att orka med det dunkla som överskuggar allt annat. Det stora som finns över mig hela tiden. Det som får mig att vara något jag inte är. Det stora som gör att jag inte är den jag kan vara. Det stora som får mig att krympa ihop och uthärda. Inte bra det här. Inte alls bra. Måste verkligen göra något åt det här. Men det känns som om jag slåss mot väderkvarnar.
Ännu en röd dag. Helg mitt i veckan. Den sista på ett tag. Sen får vi snällt vänta några månader till nästa. Men då är det förhoppningsvis varmare. Ljusare. Lättare.
mörker
Så slås jag av minnet av nåt jag läste eller såg för länge sedan att om livets känns motigt och allt bara känns fel så är det universums sätt att tala om att man är på fel väg. Att motigheten och det där att det bär emot är universums sätt att tala om att det är dags att vända om och hitta den väg man är menad att vandra. Undrar om det var Coelho? Eller nån Oprah avsnitt som gör sig påmind? Hmmm... ska kanske kolla upp det där på nå sätt. Men det ligger ju nåt i det skulle jag tro. Att universum vill meddela mig nåt och det å kraftigaste. För om man vandrar den väg som man är menad att vandra så blir det inte motigt. Då blir det inte som det är nu. Om man går den väg man är menad att vandra så är ingenting svårt har jag fattat det som. Så nu ska jag väl bara hitta min väg. Bara och bara säger jag, men iband är det väl så enkelt?
Mörker utanför fönstret trots snön. För vintern är här med besked. Redan nu är det mer snö än det var sammanlagt hela förra vintern. Hoppas det får ligga kvar, för hellre en vit kall värld än en grådassig blöt sådan. Jag vill verkligen ha snö i år. Saknade det förra året nämligen. En del håller ju inte med mig om det där med snön, men de erkänner ju att hellre sånt än gråheten. Mörkret känns inte lika påtagligt med snö som utan. Det kan ju vem som helst hålla med om.
Sanrt dags att röra på sig igen då. Helgen tog slut alldeles för fort igen. Ändå gjorde jag ingenting som skulle fått tiden att gå fortare. Me det är väl så, tiden går oavsett om man vill eller inte. Tiden står ju inte still bara för att man vill det ibland. Får bara hoppas på att den här veckan går fort. Sådär så man undrar vart den tog vägen. Hellre det än att sitta och vara inne på fel dag som också hänt. Då man är en dag före verkligheten. Sånt är inte roligt.
Nä. Slänga i sig nåt ätbart och klä på sig så man är redo för bataljerna. Funderar bara vad universum menar att jag ska göra nu. Stor fråga för en liten människa.
vissa saker blir inte gamla
Har pratat lite med Rockern om det där till och från. Att man faktiskt får det där man drömt om bara man har tålamod och inte rusar in i saker. Allt kommer inom sin tid. Men jag har ju fortfarande inte sagt min önskan/önskningar högt. Jag letar väl efter de rätta orden kanske? För formulerar jag mig otydligt så vet man ju aldrig vad man får, eller hur? För det är ju trots allt så att man får det man önskar sig. Hur det sen ser ut så är det beroende på hur ens önskan sett ut. Eller har jag helt fel? Så man ska vara väldigt försiktig när man önskar nåt, för rätt som det är så får man det.
När jag tänker på de där dåliga sakerna jag skrivit under åren, och som faktiskt skulle kunna skrivas även idag så undrar jag ju då förstår vad det är som får mig att sitta kvar i skiten? En del av mig vet ju svaret till den där frågan. Att det handlar om rädsla. Att ibland behäver man göra drastiska saker för att det ska ske en förändring, men i mitt fal handlar det om mod. Att våga ta steget. Att våga ta steget in i det okända. Men också rädslan att faktiskt lyckas. För det är ju till en del så att jag är mer rädd för att lyckas än att misslyckas närd et gäller en del saker. Det kommer jag inte ifrån. Under åren har jag trott att det handlar om att misslyckas som jag är rädd för, men det är egentligen inte så. Rädslan att lyckas är större. Misslyckanden har jag ju liksom vant mig vid. Jag vet ju vad jag har och hur det ser ut, det okända skrämmer mig. Så egentligen borde jag ju göra sådär som jag tänkt från början. Tyvärr sätter jag upp hinder för mig själv som egentligen inte finns där. Jag menar, hur svårt kan det vara? Jag är ju inte sån här egentligen. Jag är ju egentligen en person som tar tag i saker. Gör nåt åt saker och ting. Men inte nu. Inte när det gäller vissa saker. Fattar inte det där. Jag är trött på att trampa i gamla fotspår. Jag vet ju vart de leder. Jag vet ju vad som väntar. Så varför i helvete går jag i mina egna gamla fotspår?
Pratade med Pojken idag och han berättade om vänner som ska flytta uppåt igen. Jag är jätteglad för deras skull, och ser lite fram emot det faktiskt. Men så slås jag av min egen längtan av att flytta. Dra upp påpålarna och sätta ner dem någon annanstans. Vad hindrar mig liksom? Jag själv visserligen. Att inte våga. Tanken har ju funnits där länge, men vågar jag? Vet ju vad jag har här och inget jag egentligen vill ha, så varför, varför i helvete sätter jag upp hinder för mig själv? Suck. Vad är det som är så svårt? Blöö. Tror också att Rockern, trots hennes protester, fattar att det är något jag måste göra innan jag går under. Jag känner bara att stannar jag kvar i det här så finns det inte så mycket kvar av mig till slut. Min själ håller på att kvävas. JAG håller på och förtvinar. För jag är ju inte sån här, egentligen.
Mycket funderingar igen märker jag. Ord som inte formulerats färdigt och meningar som flyr undan. Saker som jag har svårt att fånga och en del kan jag inte ens greppa. Måste få orden att komma till sin rätt och sen får vi se vad som händer. För det är väl dags att skriva ner min önskan. Mina önskningar. Annars blir dem ju inte verkliga... eller hur?
tunga funderingar
Morden som upprörde Sverige gör att det ställer till det för mig riktigt ordentligt. Att tycka en sak på personligt plan är någon helt annat än det jag tycker på preofessionellt plan. Jag vet, det låter jättekluvet och till en del är det också. Domen föll idag och det blev livstids fängelse. Jag är inte förvånad, inte ett dugg. Samtidigt som advokaten säger att de inte ska överklaga. Det lär ju inte bli nån skillnad på hägre ort liksom. Det tror jag inte heller.
Däri ligger mitt dilemma.
Den professionella delen av mig säger följande:
Fängelsestraff med behandling både på individ och personlig nivå ger ju resultat i sig. Evidensbaserad forskning och hur det har sett ut hittills med sexförbrytare och risken för återfall. det där som han hade motsatt sig under tidigare fängelsevistelser. Den här delen av mig ser till individen och inte till brottet i sig. Jag, som professionell, kan fördöma handlingen i sig men jag dömer inte människan. För du är inte ditt brott... eller hur? Du är inte bara det du har gjort helt enkelt.
Det är här som jag nästan kan höra hur ni som läser det här skriker rakt ut eller i minsta fall börjar muttra och har en massa åsikter. Läs klart innan ni dömer mina ord.
Jag arbetar med missbrukare och när man gör det så finns det en hårfin skillnad på hur man ser på dem har jag märkt. Oavsett hur man ser på dem så är det i grund och botten människor. Spelar ingen roll vad andra säger, men det är de de är. Människor. Många verkar glömma bort det när de ser misären;. Se det från professionell syn nu; missbruket är symptom på underliggande problem. En missbrukare är ju trots allt en människa, eller hur? Om man utgår ifrån det så är väl alla de som begått brott och fått fängelsestraff också vara människor? Eller hur? Då, rimligtvis, så borde även sexförbrytare också vara det? Att de är människor med problem?
Den privata delen av mig;
Om jag utgår från mig själv och tänker på alla de sexförbrytare som finns där ute så blir jag mörkrädd. Att ens tänka tanken att det finns dem där ute som skulle kunna göra de småtjejerna jag tillbringade helgen med illa får mig att vilja ändra på lagar och förordningar på studs. Att veta att det finns dem som inte skulle tveka att göra saker med dem som jag inte ens villl tänka tanken om få mig att bli förbannad. Om jag tänker så som jag gör så kan jag bara tänka mig hur anhöriga tänker. Nä, usch!!! När jag tänker som den personliga delen av mig så finns det inget som heter lagar och förordningar.
Däri ligger mitt dilemma... att mina två jag inte är alltför långt borta från varann. Att jag som individ faktiskt ser till individen och inte brottet i sig. Oavsett hur du ser det så är så... Att jag lever utifrån att döma människan och inte dess handlingar. Både mitt professionella jag och personliga jag inte ser till "brottet" (oavsett vad det är) utan till människan. DET ställer till det för mig. Tro inte att jag jag inte tycker illa om det han har gjort... Eklund alltså, för hans handlinger fördömer jag. Fördömer hans handlingar till det yttersta... men så kommer den där människosynen jag har; att jag kan döma hanlingen i sig men inte indiven. Det brukar krävas mycket för det... det är ju ändå trots allt att det där människan som individ som avgör vad jag ska tycka om honom/henne.
Hoppas ni kan förstå mitt dilemma och det jag faktiskt säger.
inga mellanlägen
Ibland är det bara sådär. Inga mellanlägen. Svart eller vitt. Ljus och mörker. Allt eller inget.
Ännu en av dem där dagarna man faktiskt undrar vad i helvete man håller på med. Sådär på konstigt vis. En del är hur bra som helst och sen vänder man sig om och allt bara är kaos och mörker. Balans är någonting icke existerande i mitt liv just nu. Som om kaoset behöver finnas för att jag inte ska känna att det är okej.
För ibland undrar jag om det faktiskt är så att jag själv omedvetet ser till att ha lite kaos i mitt liv av den enda anledningen att jag inte vet hur jag skulle hantera tillvaron annars? Ibland så undrar jag om jag på nån omedveten plan ser till att det finns en del i mitt liv som ställer till det i skallen på mig. Av den enda anledningen att det skulle ju innebära normaltillstånd. Ni vet det där som jag inte känner till mer än till namnet.
Frågan är ju då; varför är jag då så jäkla självdestruktiv? Alltså, om jag omedvetet väljer att ha kaos i mitt liv, borde det inte vara nåt hanterbart? Nåt ganska litet? Enkelt? Men nä. Jag väljer de stora sakerna. Hinder som jag varken kommer förbi, runt eller över, utan måste se till att ta mig igenom det helt enkelt. (Bara en parentes: Är det inte en barnvisa som går så?)
Nackdelen är ju att det finns lösningar. Ganska enkla faktiskt. Problemet är ju då; skulle jag kunna hantera normalitet? Skulle jag kunna existera i ljuset? Skulle jag ens veta hur jag skulle hantera tillvaron om jag hade balans? Fel ord det där med balans kanske, men hittar tyvärr inge annat ord för det.
Idag finns det inga mellanlägen.
tisdagmorgon
Pojken åkte hem i söndags och jag saknar han redan. Det brukar vara så. Han var nere hela förra veckan och som jag skrev senast så tog vi vara på tiden och bara var under hans sista semestervecka. Blev en hel del diskussioner, sånadär jobbiga saker som kommer upp i ett förhållande emellanåt. Men det var bra att vi, eller jag, pratade om saker och det där med att han faktiskt vill veta och förstå. Sen ger han sig inte heller! Bra som fan! Jag kan inte "gömma" mig bakom "ingenting" när han är i närheten. För oftast är det ju en massa som finns under det där med "ingenting". Sen att jag inte låter rädslan styra. Mycket info helt plötsligt... hmmm... byter ämne.
Drömmer skumt som fan, så om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var fullmåne. Men det är det ju inte. I några nättern nu har jag en massa konstiga meddelanden i mina drömmar. För det är ju det dom är, eller hur?
Tre av dem senaste är följande:
* Som att jag fått besked om dödsfall som kommer inom ett år. Drömmer ju sanndrömmar emellanåt så det där skulle inte alls förvåna mig om det blir så. För de har en tendens att slå in inom ett år efter att jag drömt det. Den som lever får se helt enkelt. Facit kommer jag att ha senast om ett år.
* Den andre handlade om att jag levde med vampyrer och hade en granne som hade tre gargoyles. Den kan tydas hur som helst, speciellt med allt det andra omkring. Jättenormalt eller hur?
* Gårdagens var om jobbet. Om otrevliga saker som kan hända på jobbet. Behöver inte direkt ens försöka analysera det där. Vet bara att det inte är bra att drömma om skitsaker på jobbet när man är ledig. Ska fan fråga chefen om jag kan få övertidstimmar när det händer? Vet ju att det aldrig skulle gå, men i allafall. Drygt som fan är det. Inte direkt första gången. Lär ju inte bli den sista heller.
Nä, ska nog krypa ner i sängen och krama kudde nu. Kolla klart på spökerier. Sen får vi se om jag kanske får en drömlös dag... natt.
lördagnatt
Igår gick jag och kramade kudden efter att jag skrev det jag skrev igår. Dödens trött helt enkelt. Beslöt mig för att skippa väckarklockan också så jag kunde få sova ut ordentligt. Sov gjorde jag ordentligt i allafall. Vaknade vid fyra tidigare idag. Hmmm, ähhh, ni fattar vad jag menar. Masade mig ut ur sängen mest av ren vilja för hade jag blundat och ignorerat det faktum att jag var i behov av en toalett så vet jag faktiskt inte hur länge jag hade sovit. Jag har väl en sömnskuld att betala igen misstänker jag.
Anledningen till att jag är trött på en helt annan nivå än vad jag kanske kan kalla normalt är att jag drömde nå skumt i allafall. Jag drömde att jag träffade och umgicks med Jimi Hendrix. Nu har det verkligen slagit fel någonstans. För jag har ingen anledning att drömma om honom. Lyssnar inte ens på hans musik. Minns inte allt i drömmen, men jag vet att när jag sprang in i han i drömmen. Dem jag var med ville att jag skulle följa med dem nån annanstans. Jag vet att jag sa att jag skulle prata med Jimi först,ta några kort och så medan andra ville få mig att förstå att han varit död sen länge. Jag trodde dem inte. De gick och jag satt sen och umgicks med Jimi istället. Synd att jag inte minns vad vi pratade om eller andra detaljer. Nu vet jag ju att drömmar har nåt att göra med ens undermedvetna och bearbetning av dagens eller senaste tidens händelser. Men då kommer vi till frågan; Vad symboliserar då Jimi Hendrix? Jag vet ju att han vart död ett tag och allt det där med honom. Så vad betyder det där egentligen? Jaja. En av dem där sakerna som jag vet att jag kommer att tänka på ett tag framöver. Speciellt symboliken över det där.
Nä, dags att krama kudde igen. Ska upp "tidigt" imorgon. Ska hjälpa bror att packa lastbil imorgon. Han flyttar igen. Jag vill oxå jue...
fredagnatt
Men just nu är det som om all luft liksom gått ur en. Pyspunka kanske? Eller jag vet ju vad det är som snor all min energi för tillfället. Det som gör att jag är dödens trött emellanåt. Jag hade föredragit pyspunka.
Jag saknar energidepåer. Och jag vet inte vart jag ska hitta energi ifrån heller. Nån som har sånt övers så skicka över det till mig är ni snälla? Problemet med den här sortens trötthet är att man ser inte de bra sakerna till slut. Att man hamnar på en plats man inte vill befinna sig i.
Jag behöver ladda batterierna på nåt sätt. Tips?
vardag
Jag övar på det där med att sitta och göra ingenting. Har blivit dålig på det där igen har jag märkt. Det är en konst helt enkelt. För det är ju lätt hänt att man hittar sig själv sittande framför datorn... eller TV:n.... läsandes en bok... tidning... laga mat... För allt det där är att göra någonting. Att göra ingenting betyder just det. Svårare än man tror ska jag meddela. För då kommer tankarna. Dem där som man försöker tränga undan till en annan dag. En annan natt. Dem där som man borde ta itu med innan de blir ohanterliga. Jag vet allt det där. Men så sitter man där igen av nån konstig anledning. Men hej, vem vill tänka på saker som man inte blir glad av? Vem vill tänka på saker som gör att man får ångest? Mår kasst? Nästan fysiskt illa? Ingen skulle jag tro, om man nu inte är lagd åt det hålllet.
Jag vet vad det är jag inte vill tänka på. Jag vet vad det är som jag försöker gömma i mitt mörkaste hörn. Jag vet vad det är som gör sig påmind när jag försöker mig på det där med ingenting. För börjar jag lyssna inåt... riktigt ordentligt... så vet jag vad det är som kommer fram. Jag vet vad det är jag inte vill känna. Jag vet vad det är som jag inte vill tänka på. Och jag vet hur illa det är. Alla tecknen finns där. Psykiska och fysiska tecknen över saker som jag tränger undan. Och jag vet att det inte är bra. Jag vet det, men ändå gör jag det.
Vardag igen. Grå verklighet. Borde göra nåt åt det där. Här.
jobbsnack
Efter att ha sett reklam för summerhitz nummer femtielva eller vilken ordning det nu än är.
K35: Det är sånt där som får en att känna sig gammal.
M48: Om du är gammal, vad är jag då? Fornlämning?
K27: Fornlämning? Kallas det inte fossil?
K35: Annars kan man ju säga antik. Lite snällare.
K27: Antik? Det betyder att det finns en attraktionsvärde i det.
M48: Betyder det då att när jag går ute med mina kompisar... Går vi då antikrundan?
nothing to show for
Att prestera så mycket som möjligt?
Att kunna visa upp vad man har gjort med sitt liv?
Facit på allt man har haft för sig här i livet?
Eller är det att kunna njuta av vardagen?
Att ha levt ett fullt liv?
Att utveckla sig själv?
Att kunna säga att man inte ångrar någonting när det väl är dags att kasta in handduken?
Oavsett vilket av det där ovan det är så har jag varken det ena eller det andra.
Jag har inte så mycket att visa upp.
Inga guldstjärnor eller bra betyg.
Det enda som jag har är mina prestationer som kan räknas i poäng eller hur högt lånet landade på.
Se vart det har lett mig?
Är det mycket att hänga i granen?
Det finns så mycket som jag ångrar att jag inte gjort redan nu.
Ändå är jag inte gammal. Nja, lastgammal då.
Ändå, jag borde inte ha saker ogjort.
Jag borde leva ett fullt liv.
Jag borde göra allt det där jag drömt om att göra.
Jag borde...
Vilket ord sen; borde.
Jag ser det som ett hån.
Men samtidigt är det ju sådär att jag tänker; borde enligt vem?
Mig själv eller andra?
En ny dag börjar gry utanför fönstret.
Jag ser allt det där jag inte har gjort.
Jag ser allt det där som jag önskar jag kunde säga att jag gjort.
Allt det där man borde ha gjort redan.
Vad är det som hindrar mig?
Bara jag?
Imorgon är en annan dag säger dem ju.
Gäller det mig också?
Kära Herr Skomakare
Du kanske kommer med invändnigar om att det är fel på mina fötter, men där har du fel sörru. Jag råkar bara ha en lilltå på vardera fot som jag gärna vill ha kvar. Mina fötter är inte stora. De är inte vida. Jag har inte plattfot. Inte heller tillhör jag dem som har fått deformerade fötter på grund av höga klackar. För det där tror jag också är något som du, Herr Skomakare, har bestämt att det ska bli. Ibland undrar jag om det är så att du någongång blivit grundligt sårad av en kvinna (eller fler?) och därmed vill hämnas på alla andra kvinnor i världen genom att göra som du gör. Vad skulle det annars vara? Om så är fallet så ber jag om ursäkt för alla kvinnor i världen. Bara du lär dig, och kommer ihåg det till nästa gång du gör ett par skor, att vi faktiskt har fem tår på våra fötter. Det är inte bara er män förunnat.
Nu är det ju så att jag tillhör dem där kvinnorna som faktiskt tar mig igenom första fasen av ren tortyr för att kunna ha skor som är antingen vackra eller sådär söta som dem jag köpte igår. Jag vet ju att belöningen är ett par väldigt bekväma skor som bara är mina. Men det skulle vara väldigt skönt att slippa den fasen någongång. Men det kanske är just det du vill att vi kvinnor ska göra? Genom att göra som du gör veta att kvinnor som köper dina skor kommer att plågas för varje steg de tar. Att njuta av att veta att kvinnor lider på grund av att de har nya skor är en ganska bisarr böjelse, jag tror att det finns hjälp för det. Om det nu är så så önskar jag bara att du kanske ska överväga att gå i terapi på grund av det där?
Nu ska jag hänge mig åt projekt skoskav ett tag framöver om du ursäktar.
mvh hRaven
en fredag i maj
Nu vet jag ju att det blir jobbfritt ett tag efter att jag kliver av på måndagmorgon. Klen tröst när man sitter där och undrar vad i h-e man håller på med egentligen. Det enda man kan hoppas på är att det kommer att bli en lugn helg. Men så som det har sett ut det senaste tiden, plus att det varit utbetalningar till både höger och vänster, så tvivlar jag.
Segt idag. Mycket som snurrar runt i skallen på en. Mycket som jag önskar vore annorlunda. Men det är som det är just u. Bara att gilla läget. Ser ut att bli regn.
en sån där natt
Längtan om att ta sig vidare har jag burit på ett tag. Orden la jag ner för ett år sen, men sen dess står det bara still. Ibland verkar det som om jag gett upp. Så är det ju inte heller. Bara uppgiven och så kommer allt det andra som ett brev på posten. Vill ju så mycket mer. Vill ju ha annat. Men jag vet inte vad det är jag vill alla gånger, även om jag vet att det jag vill inte är det jag har. Svårare än så är det ju inte egentligen inte. Bara det att orden saknas än så länge. En del av dem har jag ju. Men resten saknas. Det fattas en del någonstans för att tankarna ska få en röd tråd att följa. Som om hjärnan inte vill att jag ska veta det på nå sätt. Sen har ju det där med att ta tummen ur också. Nog för att jag kan vara lat och bekväm, men i vissa frågor kan inte det hållas emot mig.
Sen har vi ju det där att just nu saknar jag självförtroende i en fråga som jag verkligen skulle behöva ha det till. För hur ska jag övertyga andra att tro på mig när jag själv tvekar? Bara undrar. Men en del skaer kommer väl med tiden hoppas jag. Det löser sig, som det heter så fint. Bara jag vet visste vart jag var på väg. Eller det där med att hur ska jag tyda tecken som jag kan se utan att välja fel väg? Man kan lätt gå vilseom man inte har tålamod. Men det känns som om jag haft tålamod nog. Tiden går och inget händer. Måendet kommer efter det också. Inte alls bra.
Fast i en verklighet jag inte vill ha. En verklighet jag faktiskt inte valde själv. Påtvingad verklighet som jag tar mig igenom en dag i taget. Försöker att inte se det negativa för det blir lätt att man inte ser annat till slut. Kanske är det så att pojkens optimistiska syn på livet börjat märkas på mig. Men nätter som denna är det bara ensamt. Tomt. Och full av tankar om saker jag inte har. HUr kommer det sig att nätter som denna gör att det är svårt att se de bra sakerna istället?
Blöö.
dagens fundering
Frågan är då;
Betyder det att jag lyssnar på hårdrock, även i dess finskaste power metal form (för det är inget mer än så vad tidningarna än skriver), eller är det schlager jag lyssnar på?
Defenitionsfråga eller vad?
långfredag då
Fick ett sms i eftermiddags. Bästaste Vännen fyller år idag (Grattis Vännen!). Han bjöd över en på lite firande. Och jag fick bara en känsla av dejávu. Nu är det sådär som det var för ett tar g sen igen. "Allt" roligt händer när jag ska jobba. Folk vill träffa en när man ska arbeta. Hur fan kommer det sig? Meningen att jag ska vara ensam eller? Suck. Missade en massa födelsedagar och andra fester inklusive midsommar, jul, nyår och sånt där när jag hade förr tjänsten. Nu vill jag inte ens tänka på vad det blir den här gången. Vet redan nu att det blir en massa saker som jag missar pga mitt jobb. Det här är andra festen som jag blir tvungen att säga nej till på grund av att jag jobbar just då., sen missar jag en spelning också på grund av mitt jobb. Och nu snackar vi om att jag ändå gjort en förbättring sen förra jobbet. Jag har var tredje helg istället för varannan. Ändå blir det såhär. Suck. De får klara sig utan mig het enkelt. Mer än så är det inte.
Det är inet svårt att hamna i lite självömkan när man ser hur livet verkar passera utanför dörren. Jobba sova och äta är inget liv. Men det finns väl en mening till detta också skulle jag tro. Vad vet jag inte. Men nån måste det väl vara? Saker och ting sker av en anledning. Synd bara att just nu känns det lite hopplöst.
Nä, krama kudde var det ja. Leva får jag göra en annan gång. Glad påsk på er.