håll inte i mig när åskan går
Sitter och har precis lyssnat på Sommar på radio. Det är en av de få saker jag faktiskt tar mig tid till att göra. Men just idag var hon inge intressant så jag gick in i arkivet på sr.se och hittade lördagens sommarvärd; Lars Winnerbäck. Blev lite förvånad över att hitta honom där. Inte så att han inte skulle kunna vara sommarpratare, utan det faktum att mina två Winnerbäck-fans inte nämt detta överhuvudtaget. Hans program sändes i lördags. Jag tillhör ju inte direkt till hans lyssnarskara... inte alls faktiskt, men att lyssna till hans program var intressant. (Det är hans ord som får vara rubrik för detta till exempel).
Hans prat väckte en del i mig själv sådär som det brukar med sommarpratare som jag faktiskt tagit upp här. Hur det där med att loosen up passar väl på mig också. Att inte ta sig själv på så stort allvar, även om han nu inte direkt använde sig av det exemplet. Att kunna njuta av dagen, stunden och eller situationen. Passar väl bra in på mig när jag ganska nyligen skrev om att jag vill flytta och drömmer om annat. Suck. Leva i nuet var det. Ta vara på möten i vardagen. Svårt det där. Väldigt svårt. Idag har jag till exempel ingen som helst lust att t mig till andra sidan stan för att tillbringa natten på jobbet. Helst av allt skulle jag vilja ringa och säga att jag är sjuk. När de sen skulle fråga vad det är som fattas mig så skulle jag svara sanningsenligt att jag har ont i själen. Kan man sjukskriva sig för sånt? Är det ett legitimt skäl att vara hemma?
Regnet öser ner utanför fönstret och just nu så åskar det faktiskt. Så rubriken är väl passande? Jag är inte den man ska hålla i när åskan går. Inte tillräckligt trygg människa för det just nu. Själen gråter. Jag vet inte hur jag ska trösta den heller. För hur tröstar man någonting som man inte kan ta på eller namnge? Tänker på gårdagens lilla stund på en viss balkong och allt det där jag inte sa då. Det där som fanns där mellan raderna och hur orden som ägaren till balkongen var så nära sanningen i det hon sa. Hon skämtade om det, men det slog på en känslig tråd. En som jag inte vågat namnge än. Ändå vet jag att den finns där. Ibland är det så svårt bara. Eller kanske är det bara jag som gör det svårare än vad det borde vara? Att min motstånd för vissa saker bara är till besvär? Om jag bara visste varifrån detta motstånd kommer ifrån så skulle jag veta hur jag skulle tackla det. Vet man inte det så blir det svårt. Sen har jag ju hört att om man tar fram saker i dagsljus så förlorar de sin makt över en. Kanske är det så, men just detta vill jag inte ta fram i dagsljuset. Inte än.
Undrar om jag ska ge hans musik en chans också? Nu när jag lyssnat på vad han har att säga. På hans funderingar om saker och ting. Kanske är det så att jag missat nåt? Ehhh, jag ska nog inte ställa den frågan för jag vet ju vad mina två Winnerbäck-fans kommer att säga om det där. Får väl gå över till YouTube istället och komma ihåg att slappna av.
flyttkort
Åhhh, vad jag också vill kunna skicka iväg ett gäng såna!
När jag vaknade idag, nyss, så såg jag att jag hade fått flyttkort. Flyttkort från en tjejkompis. Nog för att hon hade pratat om att skaffa nytt och större, även om det liksom hade slunkit ut ur minnet ett tag. Så nu flyttar hon också. Fusk. Jag vill ju också! :( Hur alla andra verkar rycka upp sina bopålar och göra precis det där som jag vill göra. Det där jag drömt om de senaste året. Drömt om platser. Funderat på vart flyttlasset ska gå. Det vet jag fortfarande inte, men drömmen är kvar. Nackdelen är att den växer sig allt större. Men än så länge är den hanterbar. Tror jag.
Jag är glad för alla dem där som kan flytta. De som kan flytta av rätt orsaker. Ja, rätt orsaker, efter som det finns så många som flyttar av fel orsaker. Jäkla stor skillnad på det där. Skillnaden med att måste flytta och vilja flytta är ju liksom hur tydlig som helst.
Jag får väl sitta här och drömma mig bort en stund. Drömma om en annan plats, vart det nu än är, och tro på den drömmen. För om jag inte tror på den drömmen så finns det ju liksom inget kvar för mig. Verkligheten är för grå och tung för att det ska ens vara nyttigt. Om jag drömmer om annat så blir den hanterbar. Om jag drömmer så känns den inte så tung. Jag måste bara komma ihåg att inte bygga luftslott. Svår balansgång det där.
När jag vaknade idag, nyss, så såg jag att jag hade fått flyttkort. Flyttkort från en tjejkompis. Nog för att hon hade pratat om att skaffa nytt och större, även om det liksom hade slunkit ut ur minnet ett tag. Så nu flyttar hon också. Fusk. Jag vill ju också! :( Hur alla andra verkar rycka upp sina bopålar och göra precis det där som jag vill göra. Det där jag drömt om de senaste året. Drömt om platser. Funderat på vart flyttlasset ska gå. Det vet jag fortfarande inte, men drömmen är kvar. Nackdelen är att den växer sig allt större. Men än så länge är den hanterbar. Tror jag.
Jag är glad för alla dem där som kan flytta. De som kan flytta av rätt orsaker. Ja, rätt orsaker, efter som det finns så många som flyttar av fel orsaker. Jäkla stor skillnad på det där. Skillnaden med att måste flytta och vilja flytta är ju liksom hur tydlig som helst.
Jag får väl sitta här och drömma mig bort en stund. Drömma om en annan plats, vart det nu än är, och tro på den drömmen. För om jag inte tror på den drömmen så finns det ju liksom inget kvar för mig. Verkligheten är för grå och tung för att det ska ens vara nyttigt. Om jag drömmer om annat så blir den hanterbar. Om jag drömmer så känns den inte så tung. Jag måste bara komma ihåg att inte bygga luftslott. Svår balansgång det där.
söndag och söndagnatten
Blev väckt av telefonen. Vägrade svara, mest för att jag redan innan jag tog en titt på displayen visste varifrån samtalet kom ifrån. Vem skulle annarsringa och väcka mig sååå tidigt på en söndagmorgon. Ringde upp efter att telefon förblev tyst och fick höra att de hade löst problemet, och jag slapp hoppa in för natten. Jag hann få nån timme sömn innan telefonen började surra. Tur det kanske, men just nu känns det som om jag hade behövt dem där extra timmarna. Tro mig. John Blund verkar ha dumpat hela sandlådan i ögonen på mig. Men jag ska krama kudde snart. Sen skiter jag i det faktum att jag kommer att vakna tidigt imorgon, även om jag sen ska jobba natten. Jag får ta det helt enkelt.
Resten av söndagen gick sen ut på att vänta på att bror skulle komma och hämta mig så det blev flytt. Nu fick han med sig möbler och lite lådor, så det blir minst ett lass till. Men han är på väg i allafall. Till skillnad för mig då. Verkar vara fast i den här skithålan till stad. Blöö. Nåja, han hade med sig bärhjälp i form av Tvåmetersmannen och Bestens nya husse. Fick lite uppdate över hur det var med Besten numera och fick veta att han numera saknar sina bollar. Kanske inte ett val jag hade gjort, men nu är han ju inte min längre, så det är bara att gilla läget liksom. Saknar han som fan emellanåt. Konstigt vore ju annars, eller hur? Det lär hamna på listan över de där saker som jag nog kommer att ångra när jag blir gammal.. äldre menar jag.
Så ringde jag över Rockern med sin lilla tjockis så Bestens nya husse skulle få träffa syster hans också. Nu var det kanske inte det bästaste av dagar att träffa henne på. Övertrött hund är som en övertrött unge... eller en övertrött jag till exempel. Man blir lite konstigt i skallen då. Men jag tror de fattade det där. Så sa vi hejdå till bror och gick över till henne och jag fick lite kaffe. Jag var väl lite off idag märkte jag. Sådär fundersam som jag kan bli. Tystlåten kanske? Vet inte hur jag skulle annars förklara det där. Men jag har haft piggare stunder på hennes balkong. Tröttare också. Det blev lite uppdateringar om läget idag. Prat om djur, de hon har och den som är på väg. Ska bli intressant att se hur en katt med för många tassar ser ut.
Det blev buss hem med en kasse med en bok, en film och så lite badsalt (Tack, vännen). Ska bli najsigt att ta vara på alla tre vid tillfälle. Idag vågade jag inte lägga mig i ett bad med risk att somna. Och det är ingen bra idé. Nä, krama kudde var det ja, så John Blund får som han vill. Orkar inte bråka med han inatt. God natt.
en enkel fråga?
Jag läser en hel del böcker. Det blir en och en annan under mina vakna nätter på jobbet. Speciellt när det är lugnt. För att slippa hamna i dilemmat att boken tar slut mitt i natten så har jag oftast med mig en bok på minst trefyrahundra sidor. Det blir ett par hundra per natt när jag är på det humöret. Mindre om det är en engelsk bok. Jag föredrar att läsa om saker som tar mig till en helt annan plats än min arbetsplats. Jag har till exempel befunnit mi i södra Frankrike i ex antal nätter. I träskmarkerna i amerikanska södern eller annan del av USA beroende på vem som skriver boken. Sen har vi ju dem där som tar mig till en helt annan värld. Men nu på den sista tiden har jag befunnit mig på Irland till exempel.
Just nu läser jag en bok som kom ut för tio år sen. Valet av bok kanske inte är den smartaste med tanke på vad jag jobbar med, men ibland verkar inte hjärnan registrera saker innan det är för sent. Sen tillhör jag ju dem där som ogärna låter böcker vara olästa när jag väl börjat. Det har hänt, men det är ytterst sälsynt. Den jag har läst två tredjedelar ur just nu är Marian Keys En oväntad semester. Ja, jag sa ju att valet av bok kanske inte var den bästa med tanke på min arbetsplats. Men nu är det som det är. Jag läste en annan bok av henne nyligen (Sushi för nybörjare) och tänkte ge den här boken en chans. Jag hade säkert tyckt att den var hur bra som helst... för tio år sen. Men nu... inte på jobbet i allafall. Boken handlar ju om en tjej som åker in på behandlingshem. Inte direkt verklighetsflykt från jobbet. Suck. Men den ska läsas om det så ska ta tio år till. Nä, så farligt är det väl inte egentligen.
Nackdelen med den där boken är att i den finns det en mening som ställde till det i skallen för mig. Tolvstegsbehandling och deras frågor är inte alls sådär passande att läsa om på fel plats. Även om man inte har missbruksproblem så kan sånt ställa till det för en. Meningen fick mig att haja till, men fortsatte sen att läsa vidare tills det tog stopp. Hjärnan unde inte släppa den där meningen helt enkelt. Väldigt harmlös mening, för den som inte har en massa skit i ryggsäcken. Den enkla lilla meningen var (och är) Vad var mitt tidigaste minne?. Harmlös mening egentligen, tills jag började tänka. Minnas. Sen dess har boken legat orörd. Tankarna och minnen är inget som jag vill ha med mig till jobbet kan jag ju meddela, men när man sitter där ensam så är det svårt att låta bli helt enkelt. Speciellt när man har boken framför sig. Har egentligen inte så många sidor kvar att läsa ur den men det tar emot helt enkelt. Det är ingen bok som man kan änvända sig av för verklighetsflykt... om man nu inte jobbar med det eller har någonting med innehållet att göra. Dem där "normala" människorna utan skit i ryggsäcken med andra ord.
Vad var mitt tidigaste minne? Jag har skrivit om det tidigare... TYSTNADEN, som skrevs 061122. Men det är inte det första jajg tänker på när jag tänker på mitt första minne. Finns annat som jag helst av allt inte vill ens tänka på när jag är ensam hemma, än mindre när jag sitter på jobbet. Jag blir liksom lite hudlös då. Mycket vatten har runnit under broarna sen dem där sakerna hände en (hände och hände, det jag utsattes för heter det väl). Men när man är trött så känns det ibland som om man är tre år igen. Eller fyra, fem eller till och med nio. Som ett barn helt enkelt. Inte det bästaste känslolägena att befinna sig i när man sitter på jobbet kan jag ju meddela. Men det är som det är ibland. Vissa saker kan man helt enkelt inte slå ifrån sig. Dem bara dyker upp. Finns där. Påtagliga. Hemska. Och det är bara att bita ihop och låtsas som om det regnar.
Jag hade säkert tyckt om den där boken för tio år sen. Inte nu. Inte idag. Men den ska väl läsas ut helt och hållet. Även om det kommer att ta tid. Sen ska jag väl ta mig till en annan värld när jag tar mig an nästa bok. Lika bäst skulle jag tro. Kan ju inte gå på jobbet sådär hudlös som just den där meningen får mig att känna mig. En mening som är svår att skaka av sig. Den finns där. Tär på en. Tvingar mig att ta itu med en del demoner. Kanske lika bra. Så man får det gjort. Även om det är tungt. Hade ju vart så mycket trevligare om mitt första minne var trevligt. Roligt. Soligt. Kärleksfull. Men nä. I min värld är det inte så.
Vad var ditt tidigaste minne?
Just nu läser jag en bok som kom ut för tio år sen. Valet av bok kanske inte är den smartaste med tanke på vad jag jobbar med, men ibland verkar inte hjärnan registrera saker innan det är för sent. Sen tillhör jag ju dem där som ogärna låter böcker vara olästa när jag väl börjat. Det har hänt, men det är ytterst sälsynt. Den jag har läst två tredjedelar ur just nu är Marian Keys En oväntad semester. Ja, jag sa ju att valet av bok kanske inte var den bästa med tanke på min arbetsplats. Men nu är det som det är. Jag läste en annan bok av henne nyligen (Sushi för nybörjare) och tänkte ge den här boken en chans. Jag hade säkert tyckt att den var hur bra som helst... för tio år sen. Men nu... inte på jobbet i allafall. Boken handlar ju om en tjej som åker in på behandlingshem. Inte direkt verklighetsflykt från jobbet. Suck. Men den ska läsas om det så ska ta tio år till. Nä, så farligt är det väl inte egentligen.
Nackdelen med den där boken är att i den finns det en mening som ställde till det i skallen för mig. Tolvstegsbehandling och deras frågor är inte alls sådär passande att läsa om på fel plats. Även om man inte har missbruksproblem så kan sånt ställa till det för en. Meningen fick mig att haja till, men fortsatte sen att läsa vidare tills det tog stopp. Hjärnan unde inte släppa den där meningen helt enkelt. Väldigt harmlös mening, för den som inte har en massa skit i ryggsäcken. Den enkla lilla meningen var (och är) Vad var mitt tidigaste minne?. Harmlös mening egentligen, tills jag började tänka. Minnas. Sen dess har boken legat orörd. Tankarna och minnen är inget som jag vill ha med mig till jobbet kan jag ju meddela, men när man sitter där ensam så är det svårt att låta bli helt enkelt. Speciellt när man har boken framför sig. Har egentligen inte så många sidor kvar att läsa ur den men det tar emot helt enkelt. Det är ingen bok som man kan änvända sig av för verklighetsflykt... om man nu inte jobbar med det eller har någonting med innehållet att göra. Dem där "normala" människorna utan skit i ryggsäcken med andra ord.
Vad var mitt tidigaste minne? Jag har skrivit om det tidigare... TYSTNADEN, som skrevs 061122. Men det är inte det första jajg tänker på när jag tänker på mitt första minne. Finns annat som jag helst av allt inte vill ens tänka på när jag är ensam hemma, än mindre när jag sitter på jobbet. Jag blir liksom lite hudlös då. Mycket vatten har runnit under broarna sen dem där sakerna hände en (hände och hände, det jag utsattes för heter det väl). Men när man är trött så känns det ibland som om man är tre år igen. Eller fyra, fem eller till och med nio. Som ett barn helt enkelt. Inte det bästaste känslolägena att befinna sig i när man sitter på jobbet kan jag ju meddela. Men det är som det är ibland. Vissa saker kan man helt enkelt inte slå ifrån sig. Dem bara dyker upp. Finns där. Påtagliga. Hemska. Och det är bara att bita ihop och låtsas som om det regnar.
Jag hade säkert tyckt om den där boken för tio år sen. Inte nu. Inte idag. Men den ska väl läsas ut helt och hållet. Även om det kommer att ta tid. Sen ska jag väl ta mig till en annan värld när jag tar mig an nästa bok. Lika bäst skulle jag tro. Kan ju inte gå på jobbet sådär hudlös som just den där meningen får mig att känna mig. En mening som är svår att skaka av sig. Den finns där. Tär på en. Tvingar mig att ta itu med en del demoner. Kanske lika bra. Så man får det gjort. Även om det är tungt. Hade ju vart så mycket trevligare om mitt första minne var trevligt. Roligt. Soligt. Kärleksfull. Men nä. I min värld är det inte så.
Vad var ditt tidigaste minne?
lördagnatt
Igår gick jag och kramade kudden efter att jag skrev det jag skrev igår. Dödens trött helt enkelt. Beslöt mig för att skippa väckarklockan också så jag kunde få sova ut ordentligt. Sov gjorde jag ordentligt i allafall. Vaknade vid fyra tidigare idag. Hmmm, ähhh, ni fattar vad jag menar. Masade mig ut ur sängen mest av ren vilja för hade jag blundat och ignorerat det faktum att jag var i behov av en toalett så vet jag faktiskt inte hur länge jag hade sovit. Jag har väl en sömnskuld att betala igen misstänker jag.
Anledningen till att jag är trött på en helt annan nivå än vad jag kanske kan kalla normalt är att jag drömde nå skumt i allafall. Jag drömde att jag träffade och umgicks med Jimi Hendrix. Nu har det verkligen slagit fel någonstans. För jag har ingen anledning att drömma om honom. Lyssnar inte ens på hans musik. Minns inte allt i drömmen, men jag vet att när jag sprang in i han i drömmen. Dem jag var med ville att jag skulle följa med dem nån annanstans. Jag vet att jag sa att jag skulle prata med Jimi först,ta några kort och så medan andra ville få mig att förstå att han varit död sen länge. Jag trodde dem inte. De gick och jag satt sen och umgicks med Jimi istället. Synd att jag inte minns vad vi pratade om eller andra detaljer. Nu vet jag ju att drömmar har nåt att göra med ens undermedvetna och bearbetning av dagens eller senaste tidens händelser. Men då kommer vi till frågan; Vad symboliserar då Jimi Hendrix? Jag vet ju att han vart död ett tag och allt det där med honom. Så vad betyder det där egentligen? Jaja. En av dem där sakerna som jag vet att jag kommer att tänka på ett tag framöver. Speciellt symboliken över det där.
Nä, dags att krama kudde igen. Ska upp "tidigt" imorgon. Ska hjälpa bror att packa lastbil imorgon. Han flyttar igen. Jag vill oxå jue...
fredagnatt
Ensam hemma. Försöker att komma mig för att göra saker här hemma men blir sittande istället. Ibland har jag så mycket energi att jag inte vet vad jag ska göra av det och resultatet blir den samma; jag blir sittande. Skumt egentligen. Att jag inte kommer för mig att göra saker istället. Men det handlar väl mest om att jag inte vet vilken ände jag ska börja.
Men just nu är det som om all luft liksom gått ur en. Pyspunka kanske? Eller jag vet ju vad det är som snor all min energi för tillfället. Det som gör att jag är dödens trött emellanåt. Jag hade föredragit pyspunka.
Jag saknar energidepåer. Och jag vet inte vart jag ska hitta energi ifrån heller. Nån som har sånt övers så skicka över det till mig är ni snälla? Problemet med den här sortens trötthet är att man ser inte de bra sakerna till slut. Att man hamnar på en plats man inte vill befinna sig i.
Jag behöver ladda batterierna på nåt sätt. Tips?
Men just nu är det som om all luft liksom gått ur en. Pyspunka kanske? Eller jag vet ju vad det är som snor all min energi för tillfället. Det som gör att jag är dödens trött emellanåt. Jag hade föredragit pyspunka.
Jag saknar energidepåer. Och jag vet inte vart jag ska hitta energi ifrån heller. Nån som har sånt övers så skicka över det till mig är ni snälla? Problemet med den här sortens trötthet är att man ser inte de bra sakerna till slut. Att man hamnar på en plats man inte vill befinna sig i.
Jag behöver ladda batterierna på nåt sätt. Tips?
#¤¤%¤%¤%&¤#%/"%/(!
Inatt är ingen bra natt.
En del kvällar och nätter är bara drygare än andra.
Så nu sitter jag och spottar och fräser i det tysta.
Kan ju inte direkt öppet visa vad jag tycker och känner.
Det är väl det pris man får betala när man jobbar med människor????
Nog för att jag tål en massa, men det finns även gränser för när mitt tålamod tar slut.
Eller???
*muttermuttermutter*
En del kvällar och nätter är bara drygare än andra.
Så nu sitter jag och spottar och fräser i det tysta.
Kan ju inte direkt öppet visa vad jag tycker och känner.
Det är väl det pris man får betala när man jobbar med människor????
Nog för att jag tål en massa, men det finns även gränser för när mitt tålamod tar slut.
Eller???
*muttermuttermutter*
gökotta
Natten börjar övergå till dag.
En fråga dyker upp om och om igen.
Som ett eko från mitt inre.
Svaret uteblir även om jag vet vad det är.
Sväljer känslan.
Snart är det en annan dag.
En fråga dyker upp om och om igen.
Som ett eko från mitt inre.
Svaret uteblir även om jag vet vad det är.
Sväljer känslan.
Snart är det en annan dag.
tjugofemte juni
Onsdag idag. Jobbnatt framför mig. Hade väl vart helt okej om jag nu kunde sova också. Ingen bra start på dagen/natten om man vaknar strax efter nio i morse. Lyckligtvis så lyckades jag somna om för annars hade det inte funkat alls. Även om klockan halv två är i det tidigaste laget. Brist på sömn får jag ju ändå när jag går på schemat. Behöver ju inte börja med att inte få den sömn jag behöver. Att vara trött och grinig på jobbet är inte bra för någon.
Har hunnit prata med pojken en stund, även om det inte blir sådär jättelänge när han ringer från jobbet. Han har eftermiddag denna vecka, så det blir stulna minuter här och där på telefon. Tråkigt som fan, speciellt när man saknar han. Men men, det är som det är. Sen hade det ju inte spealt nån roll om vi hade levt ihop eftersom han skulle ändå vart på jobbet nu. Hmmm, skrev jag verkligen den där meningen? Ojdå. Avslöjar väl lite vad jag funderar på ibland *ler*. Skulle ju inte ha nåt emot det där faktiskt. Får ju frågan titt som tätt från folk ändå så det skulle ju vara konstigt om jag inte tänkte den tanken.
Jobba inatt var det ja. Dags att ta itu med förberedelserna inför jobbet dårå. En dag i sänder. Vardag. Varnatt. Suck.
Har hunnit prata med pojken en stund, även om det inte blir sådär jättelänge när han ringer från jobbet. Han har eftermiddag denna vecka, så det blir stulna minuter här och där på telefon. Tråkigt som fan, speciellt när man saknar han. Men men, det är som det är. Sen hade det ju inte spealt nån roll om vi hade levt ihop eftersom han skulle ändå vart på jobbet nu. Hmmm, skrev jag verkligen den där meningen? Ojdå. Avslöjar väl lite vad jag funderar på ibland *ler*. Skulle ju inte ha nåt emot det där faktiskt. Får ju frågan titt som tätt från folk ändå så det skulle ju vara konstigt om jag inte tänkte den tanken.
Jobba inatt var det ja. Dags att ta itu med förberedelserna inför jobbet dårå. En dag i sänder. Vardag. Varnatt. Suck.
vardag
Egentligen borde jag väl skriva varnatt... men det ger helt andra accesationer (stavas det så??) . Mitt i natten är det i allafall och jag vänder på dygnet för att orka med arbetet imorgon. Dagarna när man är ledig går så himla fort. Fattar inte! Visserligen blev det inte så mycket gjort idag... för det skulle vara dumt att ta ut sig när man måste sitta uppe så länge som möjligt inatt?
Jag övar på det där med att sitta och göra ingenting. Har blivit dålig på det där igen har jag märkt. Det är en konst helt enkelt. För det är ju lätt hänt att man hittar sig själv sittande framför datorn... eller TV:n.... läsandes en bok... tidning... laga mat... För allt det där är att göra någonting. Att göra ingenting betyder just det. Svårare än man tror ska jag meddela. För då kommer tankarna. Dem där som man försöker tränga undan till en annan dag. En annan natt. Dem där som man borde ta itu med innan de blir ohanterliga. Jag vet allt det där. Men så sitter man där igen av nån konstig anledning. Men hej, vem vill tänka på saker som man inte blir glad av? Vem vill tänka på saker som gör att man får ångest? Mår kasst? Nästan fysiskt illa? Ingen skulle jag tro, om man nu inte är lagd åt det hålllet.
Jag vet vad det är jag inte vill tänka på. Jag vet vad det är som jag försöker gömma i mitt mörkaste hörn. Jag vet vad det är som gör sig påmind när jag försöker mig på det där med ingenting. För börjar jag lyssna inåt... riktigt ordentligt... så vet jag vad det är som kommer fram. Jag vet vad det är jag inte vill känna. Jag vet vad det är som jag inte vill tänka på. Och jag vet hur illa det är. Alla tecknen finns där. Psykiska och fysiska tecknen över saker som jag tränger undan. Och jag vet att det inte är bra. Jag vet det, men ändå gör jag det.
Vardag igen. Grå verklighet. Borde göra nåt åt det där. Här.
Jag övar på det där med att sitta och göra ingenting. Har blivit dålig på det där igen har jag märkt. Det är en konst helt enkelt. För det är ju lätt hänt att man hittar sig själv sittande framför datorn... eller TV:n.... läsandes en bok... tidning... laga mat... För allt det där är att göra någonting. Att göra ingenting betyder just det. Svårare än man tror ska jag meddela. För då kommer tankarna. Dem där som man försöker tränga undan till en annan dag. En annan natt. Dem där som man borde ta itu med innan de blir ohanterliga. Jag vet allt det där. Men så sitter man där igen av nån konstig anledning. Men hej, vem vill tänka på saker som man inte blir glad av? Vem vill tänka på saker som gör att man får ångest? Mår kasst? Nästan fysiskt illa? Ingen skulle jag tro, om man nu inte är lagd åt det hålllet.
Jag vet vad det är jag inte vill tänka på. Jag vet vad det är som jag försöker gömma i mitt mörkaste hörn. Jag vet vad det är som gör sig påmind när jag försöker mig på det där med ingenting. För börjar jag lyssna inåt... riktigt ordentligt... så vet jag vad det är som kommer fram. Jag vet vad det är jag inte vill känna. Jag vet vad det är som jag inte vill tänka på. Och jag vet hur illa det är. Alla tecknen finns där. Psykiska och fysiska tecknen över saker som jag tränger undan. Och jag vet att det inte är bra. Jag vet det, men ändå gör jag det.
Vardag igen. Grå verklighet. Borde göra nåt åt det där. Här.
midsommarhelgen
Det har tagit ett tag att landa efter helgen. Annars hade jag ju skrivit detta redan igår. Eller landa och landa är väl fel ord egentligen. En del att smälta helt enkelt bara. Sen att pojken åkte igår morse gjorde ju inte saken mycket bättre. Brukar ju vara så en vanlig helg, men nu var det som om tiden bara rann iväg och trots att man hunnit med en del kändes det bara som om nån stal den från mig.. oss. Skumt det där. Men jag misstänker att det är vetskapen om att vi inte kommer att ses på ett par veckor igen som spökar.
Helgen var det ja. Hmmm... ja, vi åkte ju dem där milen för att hälsa på hos ett par av hans bästaste vänner. De har varit väldigt nyfikna på mig under tiden som jag funnits i pojkens liv, och nu fick de äntligen träffa mig. Och de hur trevliga som helst. Jag är ju inte helt omöjlig att ha att göra med. Glad social jävel som man är. Ojdå, det där lät negativt, inte min mening. Fredagen började med att värdparet med ungar åkte iväg på dop, så det blev att sitta ett antal timmar hos dem och vila lite. För det skulle komma att behövas. Orsaken till resan var att hälsa på men också det att pojken skulle hinna umgås med sin blivande gudson (eller fadder som det heter numera). Och det blev ungar för hela slanten.
Vi fick helt enkelt leva småbarnsfamiljeliv hela helgen. Och är man inte van så blir man väldigt trött. Speciellt när det rör sig om flickor på fyra och tre. Den yngsta på tre månader gjorde inte så mycket väsen av sig så det kan jag ju inte klaga på direkt. Så var det ju så att pojken fick hålla han mest hela helgen, även om jag fick låna han en sväng här och där. På lördagen var det barnkalas då det var treåringens födelsedag. Så det blev att träffa en massa släkt också. Hade ju inte vart så farligt om man hade varit inställd på det, men nu visste jag ju inte det. Pojken hade glömt att berätta det nämligen.
Tydligen är jag bra med barn. Blev till och med adopterad av treåringen. Detta förvånade föräldrarna mer än något annat egentligen. För tydligen är flickan väldigt kräsen när det gäller sånt där och känslig för främmande människor (inte bara främmande heller fick jag höra senare). Men mig tyckte hon om. Jag blev hennes nya bästis helt enkelt.
På söndagen åkte vi hem till mig (trots att flickorna inte ville det alls). När vi kom hem till mig så sov vi en stund. Båda något trötta efter helgen. Småbarn tar väldigt mycket energi, särskilt om man inte är van vid dem. Pojken konstaterade enkelt att det är inte ofta man gått upp runt sju på helgerna. Speciellt inte efter midsommarafton. Jag kan bara hålla med.
Helgen var det ja. Hmmm... ja, vi åkte ju dem där milen för att hälsa på hos ett par av hans bästaste vänner. De har varit väldigt nyfikna på mig under tiden som jag funnits i pojkens liv, och nu fick de äntligen träffa mig. Och de hur trevliga som helst. Jag är ju inte helt omöjlig att ha att göra med. Glad social jävel som man är. Ojdå, det där lät negativt, inte min mening. Fredagen började med att värdparet med ungar åkte iväg på dop, så det blev att sitta ett antal timmar hos dem och vila lite. För det skulle komma att behövas. Orsaken till resan var att hälsa på men också det att pojken skulle hinna umgås med sin blivande gudson (eller fadder som det heter numera). Och det blev ungar för hela slanten.
Vi fick helt enkelt leva småbarnsfamiljeliv hela helgen. Och är man inte van så blir man väldigt trött. Speciellt när det rör sig om flickor på fyra och tre. Den yngsta på tre månader gjorde inte så mycket väsen av sig så det kan jag ju inte klaga på direkt. Så var det ju så att pojken fick hålla han mest hela helgen, även om jag fick låna han en sväng här och där. På lördagen var det barnkalas då det var treåringens födelsedag. Så det blev att träffa en massa släkt också. Hade ju inte vart så farligt om man hade varit inställd på det, men nu visste jag ju inte det. Pojken hade glömt att berätta det nämligen.
Tydligen är jag bra med barn. Blev till och med adopterad av treåringen. Detta förvånade föräldrarna mer än något annat egentligen. För tydligen är flickan väldigt kräsen när det gäller sånt där och känslig för främmande människor (inte bara främmande heller fick jag höra senare). Men mig tyckte hon om. Jag blev hennes nya bästis helt enkelt.
På söndagen åkte vi hem till mig (trots att flickorna inte ville det alls). När vi kom hem till mig så sov vi en stund. Båda något trötta efter helgen. Småbarn tar väldigt mycket energi, särskilt om man inte är van vid dem. Pojken konstaterade enkelt att det är inte ofta man gått upp runt sju på helgerna. Speciellt inte efter midsommarafton. Jag kan bara hålla med.
dagen innan midsommar
Jag är vaken. Pojken har bytt skift för att kunna sluta tidigare och därmed vara hemma redan fyra istället för sent på kvällen. Mest för morgondagens skull, men också för att hinna umgås med mig också. Omtänksamt av han sådär. Även om vi hinner umgås när han har eftermiddagsvecka, så är det ine alls som när han har förmiddag. Känns mer som att man har mer tid för varann då. Pojken gick för ett tag sen och jag kunde inte somna om. Så nu är man uppe med tuppen och funderar på vad man ska göra idag då. Vända på dygnet när jag är här uppe är inga problem som ni märker. Skumt det där.
Igår var vi till det där stora köpcentret som ligger en bit från orten. Hittade väl inte direkt nåt matnyttigt, trots sommarrean. Men å andra sidan så var jag väl inte ute efter nåt speciellt heller. Titta lite helt enkelt. Höstkläderna kommer väl snart? Jag vet att jag hädar när jag säger sådär, men vad fan. Den kommer den också... tro mig. Butikerna är bara tidiga med det.
De har haft reklam för en ny xidersmak som synts på TV en stund nu. Jag gillar den av nån konstig anledning. Man minns den helt klart om inte annat. Det slutade med att jag inhandlade två sådana igår. Två om en inte skulle räcka. Hallonsmak är hur gott som helst. Men xidern? För söt för min smak. Fick inte ens i mig hela. Så nu står jag här med en xider som jag vet med mig att jag inte kommer att dricka upp. Aldrig att den kommer att komma förbi mina läppar. Så nån som vill ha den? Sötsliskigt så det skriker om det. Annars häller jag ut den helt enkelt. Så nu kommer reklamen tilltala mig ännu mer; krossa helt enkelt. Nä, blä.
Igår kväll satt vi här hos pojken och tittade på alla andra kanaler utom fyran. Men det verkar som om vi var dem enda som gjorde det valet. Hans granne här ovanför valde att kolla på fotbollen så vi kunde ju inte missa hur det gick för herrarna i gula tröjor. Sverige är utslaget ur EM. Jag varnar känsliga läsare nu; skönt som fan att de blev så. Slipper höra mer om skiten. Slipper se skiten. Kanske man nu slipper se folk bete sig sådär kollektivt idiotiskt som de bara kan under fotbolls EM eller VM. Och vet ni hur glad jag är att min pojke inte bryr sig om fotboll? Eller nån annan sport heller för den delen. Jag vet att det kunde ju varit tvärtom.
imorgon kommer det att åka iväg tidigt. Hamna mitt i midsommartrafiken så vi får ju hoppas på att man slipper dem där värsta idioterna på vägarna. Ska ta oss 40 mil åt väst. Sen har jag blivit medbjuden på bröllop i slutet av juli. Ska jag på den så måste jag ta ledigt en hel helg eller byta pass. Men det borde väl gå att ordna? Ja, jag vet... man får väl hoppas lite?
Igår var vi till det där stora köpcentret som ligger en bit från orten. Hittade väl inte direkt nåt matnyttigt, trots sommarrean. Men å andra sidan så var jag väl inte ute efter nåt speciellt heller. Titta lite helt enkelt. Höstkläderna kommer väl snart? Jag vet att jag hädar när jag säger sådär, men vad fan. Den kommer den också... tro mig. Butikerna är bara tidiga med det.
De har haft reklam för en ny xidersmak som synts på TV en stund nu. Jag gillar den av nån konstig anledning. Man minns den helt klart om inte annat. Det slutade med att jag inhandlade två sådana igår. Två om en inte skulle räcka. Hallonsmak är hur gott som helst. Men xidern? För söt för min smak. Fick inte ens i mig hela. Så nu står jag här med en xider som jag vet med mig att jag inte kommer att dricka upp. Aldrig att den kommer att komma förbi mina läppar. Så nån som vill ha den? Sötsliskigt så det skriker om det. Annars häller jag ut den helt enkelt. Så nu kommer reklamen tilltala mig ännu mer; krossa helt enkelt. Nä, blä.
Igår kväll satt vi här hos pojken och tittade på alla andra kanaler utom fyran. Men det verkar som om vi var dem enda som gjorde det valet. Hans granne här ovanför valde att kolla på fotbollen så vi kunde ju inte missa hur det gick för herrarna i gula tröjor. Sverige är utslaget ur EM. Jag varnar känsliga läsare nu; skönt som fan att de blev så. Slipper höra mer om skiten. Slipper se skiten. Kanske man nu slipper se folk bete sig sådär kollektivt idiotiskt som de bara kan under fotbolls EM eller VM. Och vet ni hur glad jag är att min pojke inte bryr sig om fotboll? Eller nån annan sport heller för den delen. Jag vet att det kunde ju varit tvärtom.
imorgon kommer det att åka iväg tidigt. Hamna mitt i midsommartrafiken så vi får ju hoppas på att man slipper dem där värsta idioterna på vägarna. Ska ta oss 40 mil åt väst. Sen har jag blivit medbjuden på bröllop i slutet av juli. Ska jag på den så måste jag ta ledigt en hel helg eller byta pass. Men det borde väl gå att ordna? Ja, jag vet... man får väl hoppas lite?
sommartider och signalfel
Igår hade jag kunnat begå onämnbara brottsliga handlingar om det hade velat sig riktigt illla. Varför? Jo, för det är sommar och sommaren ställer till det för mig med mina restider upp till pojken. Först fick jag skjuta på avresan med en timme. Därefter var det signalfel på vägen upp vilket gjorde att det blev en sjujävla försening. Detta gjorde att jag missade bytet jag skulle ha gjort i Uppsala. Ändå hade det varit en halvtimmes väntande på min anknytning... Så jag var inte alls glad. Så det blev att stå där och uggla en stund. Sen var ju Pocketshopen stängd också! Jag som skulle handla nya pocketar att ha att läsa när jag jobbar jue! Insåg sen på tåget uppåt att det skulle bli buss istället för tåg sista biten innan jag skulle vara hos pojken. Plus en halvtimmes väntan på den också. Så trevligt då.. not! Vid det laget var jag redo att ha ihjäl nån.
Resultatet av sommartider och signalfel gjorde att resan upp tog mig cirka fem timmar istället för tre. Mitt i allt strul så blev jag hungrig också. Kan ju ha att göra med att istället för att jag skulle vart framme 20.38 så blev det 22:00. Sen att han vid det laget hade hunnit hem från jobbet också. Pojken fick hem ett åskmoln som spottade och fräste ett tag innan molnen skingrades och leendet kom fram istället. Jag var ju glad att få krama och pussa på pojken trots allt. Sånt gör att det dåliga humöret försvinner ganska snabbt. Sen är han ju ganska van vid mitt spottande och fräsande vid det här laget. Han finner det ganska faschinerande eftersom han inte är sån. Men så har ju jag redan konstaterat att han och jag har lite annorlunda syn på verkligheten. Att ha och jag har olika färg på glasögonen vi bär runt på. Hans positiva livssyn har ju inte smittat av sig helt, även om det till en del faktiskt har gjort det. En del saker har ju blivit annorlunda sen vi blev tillsammans för min del alltså. Det nattsvarta är inte alls sådär nattsvart som det har varit och när jag får anfall av mörker så har han nån magisk tendens till att få in lite ljus som får mörkret att skingra sig. Jag har fortfarande inte kommit underfund med hur han gör det... men å andra sidan måste jag veta det?
Resultatet av sommartider och signalfel gjorde att resan upp tog mig cirka fem timmar istället för tre. Mitt i allt strul så blev jag hungrig också. Kan ju ha att göra med att istället för att jag skulle vart framme 20.38 så blev det 22:00. Sen att han vid det laget hade hunnit hem från jobbet också. Pojken fick hem ett åskmoln som spottade och fräste ett tag innan molnen skingrades och leendet kom fram istället. Jag var ju glad att få krama och pussa på pojken trots allt. Sånt gör att det dåliga humöret försvinner ganska snabbt. Sen är han ju ganska van vid mitt spottande och fräsande vid det här laget. Han finner det ganska faschinerande eftersom han inte är sån. Men så har ju jag redan konstaterat att han och jag har lite annorlunda syn på verkligheten. Att ha och jag har olika färg på glasögonen vi bär runt på. Hans positiva livssyn har ju inte smittat av sig helt, även om det till en del faktiskt har gjort det. En del saker har ju blivit annorlunda sen vi blev tillsammans för min del alltså. Det nattsvarta är inte alls sådär nattsvart som det har varit och när jag får anfall av mörker så har han nån magisk tendens till att få in lite ljus som får mörkret att skingra sig. Jag har fortfarande inte kommit underfund med hur han gör det... men å andra sidan måste jag veta det?
sjuttonde juni
Sjuttonde juni började ganska nyligen och jag kan meddela att istället för att sitta på jobbet och skriva detta så sitter jag hemma. Känns lite skumt, med tanke på alla de pass jag jobbat under gångna veckan. Blandar ihop dagarna och jag minns knappt verm som sagt vad. Ganska enerverande faktiskt. Kanske det är så det känns att få alzeimers? Eller demens? Att glömma saker är inte roligt... om man nu inte råkar glömma bort det där man inte vill komma ihåg. Tyvärr funkar det inte så märkte jag.
Tröttheten gör också att jag blir hudlös. Sådär äckligt känslig för saker folk säger. Svart eller vitt. Irriterad ena stunden och lugn som en filbunke den andra. Svår balansgång det där ibland. Det är väl tur att jag är medveten om problemet? Annars hade det blivit lite fel emellanåt. Speciellt på jobbet. Det räcker väl med att humöret växlar i hundranitti hos klientelen. Hur skulle det se ut om det gjorde på personalen också? Men nu har jag *taiträ* ledig i en vecka framöver.
Hemma nu, även om jag egentligen skulle ha åkt till pojken idag, men jag valde att sova istället. Ibland behövs det med mer än nåt annat. Sen är det ju så att han jobbar eftermiddag denna vecka, vilket innebär att jag skulle inte ha sett så mycket av han ändå idag. Vaknade strax innan nio och var, och är, fortfarande trött. Ska krama kudde igen när jag är klar med denna. Enda nackdelen med att vara kvar hemma är att jag får sova ensam inatt. Har en del att fixa här hemma innan jag slänger mig ner på stan och på tåget imorgon. Onödigt att vara tröttmössa när man ska göra saker. Fattar fortfarande inte hur det kommer sig att det kan bli så jävla skitigt när jag knappt ens vart hemma mer än för att sova. Jag förstår det inte. Vem är det som stökar hemma hos mig? Jag har ju inte ens djur! Suck... som sagt, en del att ta itu med imorgon. Idag har jag inte orkat helt enkelt.
Måndag har övergått till tisdag och jag ska upp till pojken. Längtar.
Tröttheten gör också att jag blir hudlös. Sådär äckligt känslig för saker folk säger. Svart eller vitt. Irriterad ena stunden och lugn som en filbunke den andra. Svår balansgång det där ibland. Det är väl tur att jag är medveten om problemet? Annars hade det blivit lite fel emellanåt. Speciellt på jobbet. Det räcker väl med att humöret växlar i hundranitti hos klientelen. Hur skulle det se ut om det gjorde på personalen också? Men nu har jag *taiträ* ledig i en vecka framöver.
Hemma nu, även om jag egentligen skulle ha åkt till pojken idag, men jag valde att sova istället. Ibland behövs det med mer än nåt annat. Sen är det ju så att han jobbar eftermiddag denna vecka, vilket innebär att jag skulle inte ha sett så mycket av han ändå idag. Vaknade strax innan nio och var, och är, fortfarande trött. Ska krama kudde igen när jag är klar med denna. Enda nackdelen med att vara kvar hemma är att jag får sova ensam inatt. Har en del att fixa här hemma innan jag slänger mig ner på stan och på tåget imorgon. Onödigt att vara tröttmössa när man ska göra saker. Fattar fortfarande inte hur det kommer sig att det kan bli så jävla skitigt när jag knappt ens vart hemma mer än för att sova. Jag förstår det inte. Vem är det som stökar hemma hos mig? Jag har ju inte ens djur! Suck... som sagt, en del att ta itu med imorgon. Idag har jag inte orkat helt enkelt.
Måndag har övergått till tisdag och jag ska upp till pojken. Längtar.
jobbsnack
Efter att ha sett reklam för summerhitz nummer femtielva eller vilken ordning det nu än är.
K35: Det är sånt där som får en att känna sig gammal.
M48: Om du är gammal, vad är jag då? Fornlämning?
K27: Fornlämning? Kallas det inte fossil?
K35: Annars kan man ju säga antik. Lite snällare.
K27: Antik? Det betyder att det finns en attraktionsvärde i det.
M48: Betyder det då att när jag går ute med mina kompisar... Går vi då antikrundan?
sms
Blev nerbjuden till Sigurd idag. Var tvungen att tacka nej på grund av jobb. Jag hade verkligen behövt komma ut bland mina gelikar ikväll. Men nä. Lockad är jag som fan, men samvetet och lojaliteten säger annat. Jag kommer att befinna mig på annan plats
Ett annat sms kom också. Ett av dem där kedjeskitarna som skickas runt. Känns som ett hån. Speciellt från den som skickade den. Orkar liksom inte. Vänner? Har jag såna?
Ett annat skickades iväg. Vill inte störa när andra har skoj. Orkar inte med att bli avvisad, avsnäst. Hade verkligen behövt prata just nu, men det finns ingen tid. Nån minut här eller där räcker inte just nu.
Jag befinner mig inte på en bra plats just nu. Bara sådär jäkla bra på att vara mitt svarta jag ibland att det är äckligt åt det. Ingen bra förutsättning till en natt på jobbet med andra ord. Hudlöst så det skriker om det. Men är det inte så att skit ska skit ha?
Just nu är jag bara ledsen. Inte bra. Inte bra alls.
Till råga på allt så är det bara fotboll på schemat idag. Blöö.
Ett annat sms kom också. Ett av dem där kedjeskitarna som skickas runt. Känns som ett hån. Speciellt från den som skickade den. Orkar liksom inte. Vänner? Har jag såna?
Ett annat skickades iväg. Vill inte störa när andra har skoj. Orkar inte med att bli avvisad, avsnäst. Hade verkligen behövt prata just nu, men det finns ingen tid. Nån minut här eller där räcker inte just nu.
Jag befinner mig inte på en bra plats just nu. Bara sådär jäkla bra på att vara mitt svarta jag ibland att det är äckligt åt det. Ingen bra förutsättning till en natt på jobbet med andra ord. Hudlöst så det skriker om det. Men är det inte så att skit ska skit ha?
Just nu är jag bara ledsen. Inte bra. Inte bra alls.
Till råga på allt så är det bara fotboll på schemat idag. Blöö.
nothing to show for
Vad är meningen med livet?
Att prestera så mycket som möjligt?
Att kunna visa upp vad man har gjort med sitt liv?
Facit på allt man har haft för sig här i livet?
Eller är det att kunna njuta av vardagen?
Att ha levt ett fullt liv?
Att utveckla sig själv?
Att kunna säga att man inte ångrar någonting när det väl är dags att kasta in handduken?
Oavsett vilket av det där ovan det är så har jag varken det ena eller det andra.
Jag har inte så mycket att visa upp.
Inga guldstjärnor eller bra betyg.
Det enda som jag har är mina prestationer som kan räknas i poäng eller hur högt lånet landade på.
Se vart det har lett mig?
Är det mycket att hänga i granen?
Det finns så mycket som jag ångrar att jag inte gjort redan nu.
Ändå är jag inte gammal. Nja, lastgammal då.
Ändå, jag borde inte ha saker ogjort.
Jag borde leva ett fullt liv.
Jag borde göra allt det där jag drömt om att göra.
Jag borde...
Vilket ord sen; borde.
Jag ser det som ett hån.
Men samtidigt är det ju sådär att jag tänker; borde enligt vem?
Mig själv eller andra?
En ny dag börjar gry utanför fönstret.
Jag ser allt det där jag inte har gjort.
Jag ser allt det där som jag önskar jag kunde säga att jag gjort.
Allt det där man borde ha gjort redan.
Vad är det som hindrar mig?
Bara jag?
Imorgon är en annan dag säger dem ju.
Gäller det mig också?
Att prestera så mycket som möjligt?
Att kunna visa upp vad man har gjort med sitt liv?
Facit på allt man har haft för sig här i livet?
Eller är det att kunna njuta av vardagen?
Att ha levt ett fullt liv?
Att utveckla sig själv?
Att kunna säga att man inte ångrar någonting när det väl är dags att kasta in handduken?
Oavsett vilket av det där ovan det är så har jag varken det ena eller det andra.
Jag har inte så mycket att visa upp.
Inga guldstjärnor eller bra betyg.
Det enda som jag har är mina prestationer som kan räknas i poäng eller hur högt lånet landade på.
Se vart det har lett mig?
Är det mycket att hänga i granen?
Det finns så mycket som jag ångrar att jag inte gjort redan nu.
Ändå är jag inte gammal. Nja, lastgammal då.
Ändå, jag borde inte ha saker ogjort.
Jag borde leva ett fullt liv.
Jag borde göra allt det där jag drömt om att göra.
Jag borde...
Vilket ord sen; borde.
Jag ser det som ett hån.
Men samtidigt är det ju sådär att jag tänker; borde enligt vem?
Mig själv eller andra?
En ny dag börjar gry utanför fönstret.
Jag ser allt det där jag inte har gjort.
Jag ser allt det där som jag önskar jag kunde säga att jag gjort.
Allt det där man borde ha gjort redan.
Vad är det som hindrar mig?
Bara jag?
Imorgon är en annan dag säger dem ju.
Gäller det mig också?
sidan kan inte visas
Hatar när det blir sådär. Drygt om inte annat. Men det är väl som det är. För ofta för att det ska vara bekvämt. Blir liksom fel när man tänkt skriva saker. Jaja... skit samma.
Blev inge vattendrag den här gången heller. Orsaken är enkel. Jag går inte ner själv. Jag vet ju hur löjligt det låter. Speciellt när jag kan göra andra saker helt själv. Men tydligen är det skillnad på vad jag utsätter mig för. Att åka långt bort är inga problem, medan att gå ner till min egen bakgård verkar vara ett stort problem. Löjligt. Patetiskt. Men det är som det är ibland.
Jobbhelg framför mig. Drygt som fan. Har liksom ingen lust alls, men det hänger väl ihop med det faktum att jag redan jobbat fyra nätter. Sova äta jobba. Blir inte så mycket mer än så ibland. Min verklighet. Hade varit trevligare att sitta i en öltält under helgen... men nä. Ska sitta på jobbet. Det enda jag kan hoppas på är att det blir en lugn helg. På måndagmorgon kommer jag att sitta med facit i hand. Just nu ska jag bara stålsätta mig inför helgen. Det är bra att veta att jag jobbar med bra tjejer denna helg. Kunde ju vart annorlunda.
Nä... dags för arbeit. Ha en trevlig helg. Ha skoj för mig å.
Blev inge vattendrag den här gången heller. Orsaken är enkel. Jag går inte ner själv. Jag vet ju hur löjligt det låter. Speciellt när jag kan göra andra saker helt själv. Men tydligen är det skillnad på vad jag utsätter mig för. Att åka långt bort är inga problem, medan att gå ner till min egen bakgård verkar vara ett stort problem. Löjligt. Patetiskt. Men det är som det är ibland.
Jobbhelg framför mig. Drygt som fan. Har liksom ingen lust alls, men det hänger väl ihop med det faktum att jag redan jobbat fyra nätter. Sova äta jobba. Blir inte så mycket mer än så ibland. Min verklighet. Hade varit trevligare att sitta i en öltält under helgen... men nä. Ska sitta på jobbet. Det enda jag kan hoppas på är att det blir en lugn helg. På måndagmorgon kommer jag att sitta med facit i hand. Just nu ska jag bara stålsätta mig inför helgen. Det är bra att veta att jag jobbar med bra tjejer denna helg. Kunde ju vart annorlunda.
Nä... dags för arbeit. Ha en trevlig helg. Ha skoj för mig å.
en ensam natt i juni
Mitt i natten. Jag fick rätt i antagandet att jag skulle vara död på onsdagen. Natt fyra tog slut igår morse och jag kom hem i ganska hyfsad tid, men så av nån konstig anledning så kunde jag inte somna. Klockan hann bli tolv innan jag kunde sluta mina grå. Jag hade en klocka som skulle meddela mig att det var dags att gå upp, men den märkte jag inte ens, Pojken hann ringa och försöka nå mig två gånger innan jag fick för mig att det var dags att kliva upp tio över nio. Jag var, och är, trött med andra ord.
I förrgår hade pojken och jag samtal om livet i allmänhet och mina jobbtider. Visserligen inte första gången, och jag tvivlar på att det är sista gången. Han vet ju om att jag jobbar nästan tretton timmars pass åt gången, men han förstår inte varför det tar mig ett par timmar att göra mig i ordning för jobbet. Förutom det obligatorsiak kaffet så tar det ett tag att förbereda sig mentalt för att orka med det jobb jag har. Han fattar det till en del. Speciellt biten om att det är psykiskt påfrestande, men inte dat där att jag behöver den där tiden på "morgonen" att förbereda mig. Nu är det ju inte alltid så, men en del dagar är jobbigare än andra, beroende på vem man jobbar med vill säga. Ibland jobbar jag för två... Varför? Det kan jag tyvärr inte gå så mycket närmare in på här, men så är det tyvärr. När jag förklarade läget för pojken och försökte få han att förstå så säger han efter ett tag; "Fortsätter du såhär så blir du utbränd". Jodå, jag vet. Tro mig jag vet. Jag var på väg redan förra året. Jag vet ju hur jag ska kunna ta mig ut ur den här situationen, men det kommer att ta tid. Tid som jag verkar sakna och tålamodet jag verkar ha tappat någonstans på vägen. Suck. Det är ju inte så att jag inte vill arbeta med det jag gör, utan det det handlar om att jag vill göra det under en annan form.
Kollade på 5:an idag och såg att de har ett program som följer kändisar på rehab... Celebrity rehab with dr. Shaw eller vad den heter... Intressant i sig, men för mig som jobbar med klientelen lägger märke till sånt där som de inte visar. Det är kändisar. De är missbrukare. Men de missbrukar inte i programmet. Jag jobbar med det där de visar på TV. Jag jobbar inte med kändisar, men jag jobbar med problematiken. Det jag jobbar med nu är aktiva missbrukare som nyligen varit hemlösa. Det kräver en hel del för att orka med det. Tro mig. Jag är ingen övermänniska. Ingen som jobbar med klientelen är det, och det kräver sin man eller kvinna. En jäkla massa skit man måste kunna hantera. Om ni, som ser på programmet, tycker det verkar vara tunga känsliga saker de tar upp... hmmm, tänk då på allt det där de inte visar. Jobbar man med människor i den sitsen måste man kunna hantera allt det där. Inte glamoröst. Ingen dans på rosor. En fin balansgång inom sig själv. Självdistans och mognad krävs för att kunna jobba med klientelen. Situationer som dyker upp. Hur det kan vända på en sekund. Bråk. Hot om våld. Krik och gap. Gråt. Ångest. Men också det bra sakerna som faktiskt gör att man orkar med allt det dåliga. För utan de bra sakerna skulle man inte orka. Tro mig. Jag har hållt på med det här ett tag nu.
Mitt i natten. Det är sommar. Det är stadsfest i stan, eller kanske jag ska skriva att det är fest vid mälaren? Kanske jag tar mig ner under torsdagkvällen även om det där med att gå ner ensam inte lockar mig särskilt mycket just nu. Men, imorgon är en annan dag. Vem vet vad jag hittar på.
I förrgår hade pojken och jag samtal om livet i allmänhet och mina jobbtider. Visserligen inte första gången, och jag tvivlar på att det är sista gången. Han vet ju om att jag jobbar nästan tretton timmars pass åt gången, men han förstår inte varför det tar mig ett par timmar att göra mig i ordning för jobbet. Förutom det obligatorsiak kaffet så tar det ett tag att förbereda sig mentalt för att orka med det jobb jag har. Han fattar det till en del. Speciellt biten om att det är psykiskt påfrestande, men inte dat där att jag behöver den där tiden på "morgonen" att förbereda mig. Nu är det ju inte alltid så, men en del dagar är jobbigare än andra, beroende på vem man jobbar med vill säga. Ibland jobbar jag för två... Varför? Det kan jag tyvärr inte gå så mycket närmare in på här, men så är det tyvärr. När jag förklarade läget för pojken och försökte få han att förstå så säger han efter ett tag; "Fortsätter du såhär så blir du utbränd". Jodå, jag vet. Tro mig jag vet. Jag var på väg redan förra året. Jag vet ju hur jag ska kunna ta mig ut ur den här situationen, men det kommer att ta tid. Tid som jag verkar sakna och tålamodet jag verkar ha tappat någonstans på vägen. Suck. Det är ju inte så att jag inte vill arbeta med det jag gör, utan det det handlar om att jag vill göra det under en annan form.
Kollade på 5:an idag och såg att de har ett program som följer kändisar på rehab... Celebrity rehab with dr. Shaw eller vad den heter... Intressant i sig, men för mig som jobbar med klientelen lägger märke till sånt där som de inte visar. Det är kändisar. De är missbrukare. Men de missbrukar inte i programmet. Jag jobbar med det där de visar på TV. Jag jobbar inte med kändisar, men jag jobbar med problematiken. Det jag jobbar med nu är aktiva missbrukare som nyligen varit hemlösa. Det kräver en hel del för att orka med det. Tro mig. Jag är ingen övermänniska. Ingen som jobbar med klientelen är det, och det kräver sin man eller kvinna. En jäkla massa skit man måste kunna hantera. Om ni, som ser på programmet, tycker det verkar vara tunga känsliga saker de tar upp... hmmm, tänk då på allt det där de inte visar. Jobbar man med människor i den sitsen måste man kunna hantera allt det där. Inte glamoröst. Ingen dans på rosor. En fin balansgång inom sig själv. Självdistans och mognad krävs för att kunna jobba med klientelen. Situationer som dyker upp. Hur det kan vända på en sekund. Bråk. Hot om våld. Krik och gap. Gråt. Ångest. Men också det bra sakerna som faktiskt gör att man orkar med allt det dåliga. För utan de bra sakerna skulle man inte orka. Tro mig. Jag har hållt på med det här ett tag nu.
Mitt i natten. Det är sommar. Det är stadsfest i stan, eller kanske jag ska skriva att det är fest vid mälaren? Kanske jag tar mig ner under torsdagkvällen även om det där med att gå ner ensam inte lockar mig särskilt mycket just nu. Men, imorgon är en annan dag. Vem vet vad jag hittar på.
080610
Äta, jobba, sova.
Avsaknad av liv.
Går på reserverna.
Så trött.
Så in i själen trött.
zzZzzzZZZZZzzzZZZZ
Just ja. Vaken var det ja. Å vad pigg jag är. Not!
Trött. Så in i dödens trött. Fattade inte att klockan ringde när den väl gjorde det. Tur att man ställer två klockor dårå. Annars hade jag förmodligen fortfarande legat och kramat kudde. Inte bra det här alls. Får ju inte vara trött redan. Hur ska natten bli om jag redan nu bara har lust att lägga mig och sova bort min verklighet? Men, "bara" femton timmar kvar innan jag får krypa till sängs igen. zzzZZzzZZZZZzzz... öh, va? Just ja... jobba var det ja.
Inatt försökte jag mig på att sätta mig vid datorn och skriva lite, men nä, det ville sig inte sörru. Antingen krångel med uppkopplingen eller så var det bara en av dem där tillfällena där man inte kom in här. Hade väl nåt jättebra att skriva som är bortblåst nu. Nätterna ger konstiga funderingar. Tankemönstren blir bakvända. Föröskte hitta en bok att läsa i bokhyllan på jobbet, men hittade inget. Jag är inget större fan av deckare så mycket går ju bort på grund av det. Tanken som slog mig mitt i allt letande efter en bok var att jag kanske borde skriva den där boken. Orsaken var den att jag får ta och skriva en bok jag själv vill läsa. För hur ska jag annars hitta nåt att läsa? Logiskt eller hur? Nä. Som sagt, tankarna blir lite bakvända på natten. Sen är det ju det så att jag tvivlar på att jag är den enda som inte läser deckare heller. Kanske ska jag skriva den där boken för alla dem också? Hmmm... Tål att tänkas på eller hur?
Sista kaffet ska väl ner innan det blir att hoppa på bussen och ta mig till jobbet igen. Ska försöka hitta kläder att ha på mig också kanske? Kan ju vara en bra idé skulle jag tro. Inte för att killarna på jobbet skulle ha nåt emot om jag kommer naken, men det ger ju ut fel signaler skulle jag tro? Nä, dags att skärpa sig och göra det som ska så man inte blir sen.
zzzzzzzzzzzzZZZzzzzzzzzzzzzZzz
Trött. Så in i dödens trött. Fattade inte att klockan ringde när den väl gjorde det. Tur att man ställer två klockor dårå. Annars hade jag förmodligen fortfarande legat och kramat kudde. Inte bra det här alls. Får ju inte vara trött redan. Hur ska natten bli om jag redan nu bara har lust att lägga mig och sova bort min verklighet? Men, "bara" femton timmar kvar innan jag får krypa till sängs igen. zzzZZzzZZZZZzzz... öh, va? Just ja... jobba var det ja.
Inatt försökte jag mig på att sätta mig vid datorn och skriva lite, men nä, det ville sig inte sörru. Antingen krångel med uppkopplingen eller så var det bara en av dem där tillfällena där man inte kom in här. Hade väl nåt jättebra att skriva som är bortblåst nu. Nätterna ger konstiga funderingar. Tankemönstren blir bakvända. Föröskte hitta en bok att läsa i bokhyllan på jobbet, men hittade inget. Jag är inget större fan av deckare så mycket går ju bort på grund av det. Tanken som slog mig mitt i allt letande efter en bok var att jag kanske borde skriva den där boken. Orsaken var den att jag får ta och skriva en bok jag själv vill läsa. För hur ska jag annars hitta nåt att läsa? Logiskt eller hur? Nä. Som sagt, tankarna blir lite bakvända på natten. Sen är det ju det så att jag tvivlar på att jag är den enda som inte läser deckare heller. Kanske ska jag skriva den där boken för alla dem också? Hmmm... Tål att tänkas på eller hur?
Sista kaffet ska väl ner innan det blir att hoppa på bussen och ta mig till jobbet igen. Ska försöka hitta kläder att ha på mig också kanske? Kan ju vara en bra idé skulle jag tro. Inte för att killarna på jobbet skulle ha nåt emot om jag kommer naken, men det ger ju ut fel signaler skulle jag tro? Nä, dags att skärpa sig och göra det som ska så man inte blir sen.
zzzzzzzzzzzzZZZzzzzzzzzzzzzZzz
söndag och sol
Sov bort hela dagen igen. Sådär som det ska efter jobbet och innan jobbet. Har ännu ett extra pass att hoppa in på innan min ordinarie schema börjar igen på måndagen. Jag kommer att vara som en zombie på onsdag. Levande död som gett upp hoppet om ett liv. Vet ju hur jag är efter tre nätter... hur tror ni jag är efter fyra? Så det blir att äta, sova, jobba, äta sova jobba... utan plats för annat just nu.
Pojken är hemma hos sig och jag sitter här och undrar vad det är som händer. Hur det kommer sig att jag är fast här? Vad håller jag på med?
Nä, dags att röra på sig igen. Återkommer väl mitt i natten eller nåt. Får se.
Pojken är hemma hos sig och jag sitter här och undrar vad det är som händer. Hur det kommer sig att jag är fast här? Vad håller jag på med?
Nä, dags att röra på sig igen. Återkommer väl mitt i natten eller nåt. Får se.
jobb, jobb och jobb
Mitt i natten. Borde inte sitta och skriva detta från platsen jag befinner mig på. Inte heller att jag borde sitta och skriva detta överhuvudtaget i detta nu. Jag borde ligga och sova bredvid pojken i min egna säng. Nu är det inte så. I min värld blir inte helger alltid som planerat. Istället är min säng tom just nu. Och pojken är två timmars bilfärd ifrån mig. Orsaken? Inbeordrad av chefen. Men jag förhandlade till mig ett par extra timmar med pojken i allafall. Istället för att börja min vanliga tid så kom jag in ett par timmar senare. Fick skjuts av pojken också, för att dra ut på avskedet så mycket som möjligt. Hade verkligen inte lust alls att säga hejdå för den här gången.
Fick samtalen igår. I första hand utifrån om jag ville, sen att jag måste. För varför skulle jag vilja sitta på jobbet en lördagnatt när pojken är hos mig under helgen? Bara undrar. Men det blev inte som planerat helt enkelt. Planeringen var att ligga hemma i soffan och bara vara denna helg, för sen blir det mer än en vecka innan vi kan umgås igen. Tji fick vi. Sen har vi helgerna planerade för minst tre veckor framöver. Vi skulle ha haft ett dygn till tillsammans. Men nä. Att jag fick höra att de skulle ringa till dem som behöver extra pengarna. Då vet man att man får för lite betalt när man får höra sånt, eller hur?
Det är tillfällen som dessa som jag verkligen undrar vad det är jag håller på med egentligen. Funderar om allt verkligen är värt det här. Men pojken tröstade mig med att säga att; se det som extra pengar i kassan och sen att det inte är för alltid. Jag vet att det blir extra pengar i kassan, speciellt med tanke på att jag ska jobba imorgon natt också (när jag borde vara ledig). Men jag önskar bara att det andra han sa är sant. Kommer att bli verklighet. Att det finns en annan plan för mig ritad där ute någonstans. En plan som jag ännu inte blivit involverad i.
Mycket känns ganska hopplöst just nu. Känns som om jag står och stampar. Inte en rolig känsla. Det enda är att jag kan bara göra det jag kan för att ändra på den situationen. Bara jag kan göra nåt åt det här. Ändra på min verklighet. Önskar bara att jag hade bara ett hum om vad det är som förväntas av mig. Vad vill ödet mig? Vad är det jag gör fel för att det känns så fel i det jag gör? Var var det jag gick vilse? Igen.
Fick samtalen igår. I första hand utifrån om jag ville, sen att jag måste. För varför skulle jag vilja sitta på jobbet en lördagnatt när pojken är hos mig under helgen? Bara undrar. Men det blev inte som planerat helt enkelt. Planeringen var att ligga hemma i soffan och bara vara denna helg, för sen blir det mer än en vecka innan vi kan umgås igen. Tji fick vi. Sen har vi helgerna planerade för minst tre veckor framöver. Vi skulle ha haft ett dygn till tillsammans. Men nä. Att jag fick höra att de skulle ringa till dem som behöver extra pengarna. Då vet man att man får för lite betalt när man får höra sånt, eller hur?
Det är tillfällen som dessa som jag verkligen undrar vad det är jag håller på med egentligen. Funderar om allt verkligen är värt det här. Men pojken tröstade mig med att säga att; se det som extra pengar i kassan och sen att det inte är för alltid. Jag vet att det blir extra pengar i kassan, speciellt med tanke på att jag ska jobba imorgon natt också (när jag borde vara ledig). Men jag önskar bara att det andra han sa är sant. Kommer att bli verklighet. Att det finns en annan plan för mig ritad där ute någonstans. En plan som jag ännu inte blivit involverad i.
Mycket känns ganska hopplöst just nu. Känns som om jag står och stampar. Inte en rolig känsla. Det enda är att jag kan bara göra det jag kan för att ändra på den situationen. Bara jag kan göra nåt åt det här. Ändra på min verklighet. Önskar bara att jag hade bara ett hum om vad det är som förväntas av mig. Vad vill ödet mig? Vad är det jag gör fel för att det känns så fel i det jag gör? Var var det jag gick vilse? Igen.
kreativ smärta
Idag, efer många om och men, så satt jag åter igen under den underbara maskinen. Den där som surrar sådär sövande och som efterlämnar svarta avtryck under huden. Men oj, vad jag hade saknat känslan. Smärtan, den kreativa smärtan. Efterlängtade spår som kommer att sitta för alltid. Enda smolket i bägaren var att värmen gör att det svider lite extra i huden just nu. Men ahhh, processen går vidare och jag har fått mer färg som täcker min bleka hud.
Jag är nog lite konstig.
Jag är nog lite konstig.
youth is wasted on the young
En del dagar känner jag mig bara gammal. Som om livet gjort sitt med mig och jag inte har så mycket mer att se fram emot. Att jag har haft min chans. En chans som jag inte vågade ta när det begav sig. Jag tvivlar på att dagens unga vet vad de har i sina händer. Hur de slösar på något som aldrig kommer tillbaka. Och om de visste kanske de inte tog det för nåt självklart.
Vissa dagar önskar jag att jag kunde vara ung och sorglös igen. Att kunna bara vara en stund och leva för dagen. Att vara fri. Ung. Levande. Utan större bekymmer.
Idag känner jag mig gammal.
femte juni
Nyvaken och så när man sätter sig här så visar skärmen att "sidan kan inte visas". Tydligen krångel med uppkopplingen. Internet ger upp i värmen tydligen. Inte mycket som pallar med den här hettan märker jag.
Så det blir inget avancerat nu. En massa saker som bara försvann mitt i min irritation. Brukar bli så ibland. Ähh... tar det en annan gång.
Så det blir inget avancerat nu. En massa saker som bara försvann mitt i min irritation. Brukar bli så ibland. Ähh... tar det en annan gång.
femte juni och studenten
... sjung om studentens lyckliga dar...
Jag gör ett undantag och skriver innan jag går och lägger mig. Jag är bara mest glad över att jag inte behöver vistas ute bland dödliga under dagen. Eller ja, vistas på stan tillsammans med vanliga dödliga idag. Studenterna har invaderat stan redan nu på morgonen och inte lär det bli bättre under dagen. Blir en hel del fylla. En del skratt. En del tårar. Sönderspydda gräsfläckiga kläder.
Jag är mest irriterad på överlyckliga nybakade studenter, men så kommer tanken om att jag ska låta dem ha den här dagen. Kanske är det den sista lyckliga dagen i deras liv. Kanske är det så att även om de tror att de haft det tufft under gymnasietiden så är det inget mot verkligheten efter. Livet börjar imorgon på riktigt. Idag kan de skrika sig hesa för det är lika bra att inte har en röst att skrika ut sin ångest. Idag kan de lalla runt i alkoholdimman för imorgon börjar verkligheten med en rejäl baksmälla. Idag ska jag låta dem vara glada för imorgon inser de att det inte finns alltför många saker i verkligheten som blir bättre än idag.
Låter jag bitter? Bra, även om det inte är det jag är. Cynisk? Nja, vette fan. Realist? Javisst. Jag vet hur verkligheten ser ut. Jag vet hur verklighetens fula tryne ser ut. Jag har sett den. Stirrat den i vitögat. Utmanat men alltid slutat som en dålig förlorare. Jag vet hur det blir för de tusental som kommer att känna den bittra smaken av verkligheten som kallas för vuxenliv på måndag. Helgen börjar idag. Vardagen är inte så långt borta.
Så sjung för allt vad ni är värda idag. Imorgon är en annan dag.
Jag gör ett undantag och skriver innan jag går och lägger mig. Jag är bara mest glad över att jag inte behöver vistas ute bland dödliga under dagen. Eller ja, vistas på stan tillsammans med vanliga dödliga idag. Studenterna har invaderat stan redan nu på morgonen och inte lär det bli bättre under dagen. Blir en hel del fylla. En del skratt. En del tårar. Sönderspydda gräsfläckiga kläder.
Jag är mest irriterad på överlyckliga nybakade studenter, men så kommer tanken om att jag ska låta dem ha den här dagen. Kanske är det den sista lyckliga dagen i deras liv. Kanske är det så att även om de tror att de haft det tufft under gymnasietiden så är det inget mot verkligheten efter. Livet börjar imorgon på riktigt. Idag kan de skrika sig hesa för det är lika bra att inte har en röst att skrika ut sin ångest. Idag kan de lalla runt i alkoholdimman för imorgon börjar verkligheten med en rejäl baksmälla. Idag ska jag låta dem vara glada för imorgon inser de att det inte finns alltför många saker i verkligheten som blir bättre än idag.
Låter jag bitter? Bra, även om det inte är det jag är. Cynisk? Nja, vette fan. Realist? Javisst. Jag vet hur verkligheten ser ut. Jag vet hur verklighetens fula tryne ser ut. Jag har sett den. Stirrat den i vitögat. Utmanat men alltid slutat som en dålig förlorare. Jag vet hur det blir för de tusental som kommer att känna den bittra smaken av verkligheten som kallas för vuxenliv på måndag. Helgen börjar idag. Vardagen är inte så långt borta.
Så sjung för allt vad ni är värda idag. Imorgon är en annan dag.
fjärde juni
Idag är det onsdag. Ja, jag inser ju det själv, och jag kan ju berätta att jag faktiskt kom i synk med veckodagarna igår. Det där med att vara inne på fel dag är bara drygt. Veckan blir ju lite längre då. Och det vill jag ju inte.
Nackdelen med att leka hemmafru är att jag då vänder på dygnet. Tjoff, så har jag plötsligt blivit riktigt duktig på att kliva upp i mänsklig tid. Är jag ensam skulle det där vara en omöjlighet. Skumt det där. Men han verkar ha den effekten på mig. Egentligen väldigt bra, men inte när jag ska jobba nätter. Blir bara väldigt jobbigt. Natten gick ut på att vara vaken så länge som möjligt för att orka med nattens pass. Gick ju bra i sällskap av Aliens och så Ghost Whisperer. Kommer ju inte så mycket bra om nätterna, vilket i och för sig inte är nån nyhet och som jag konstaterat redan för länge sen.
Idag är det onsdag som jag redan har konstaterat, och jag har ett par vakna nätter framför mig. En väldigt stor nackdel med att jobba med det schemat jag har, är att jag inte har en aning om hur och vad det är som väntar mig när jag kliver innanför arbetsplatsens väggar ikväll. Det gör att jag nu sitter och går och igenom dem som faktiskt bodde där innan jag klev av för en och en halv vecka sen. Sen kan ju vad som helst hänt sen dess. Så jag ställer in mig på att det bara är en massa skit som väntar, på det sättet blir jag inte överraskad på allt skit. Bara skönt att veta att hon jag jobbar med i natt är en klippa hon med. Att vi jobbar på samma sätt och har samma synsätt på det här med professionellt förhållningssätt. Annars hade det bara blivit ännu jobbigare. Bra kollegor är avgörande när man jobbar med det man jobbar med.
Nä, man kanske ska ta och göra sig iordning? På med arbetsstassen och ta på sig masken och möta massorna. Tycker bara inte om att känna mig hudlös idag. Blöö.
Nackdelen med att leka hemmafru är att jag då vänder på dygnet. Tjoff, så har jag plötsligt blivit riktigt duktig på att kliva upp i mänsklig tid. Är jag ensam skulle det där vara en omöjlighet. Skumt det där. Men han verkar ha den effekten på mig. Egentligen väldigt bra, men inte när jag ska jobba nätter. Blir bara väldigt jobbigt. Natten gick ut på att vara vaken så länge som möjligt för att orka med nattens pass. Gick ju bra i sällskap av Aliens och så Ghost Whisperer. Kommer ju inte så mycket bra om nätterna, vilket i och för sig inte är nån nyhet och som jag konstaterat redan för länge sen.
Idag är det onsdag som jag redan har konstaterat, och jag har ett par vakna nätter framför mig. En väldigt stor nackdel med att jobba med det schemat jag har, är att jag inte har en aning om hur och vad det är som väntar mig när jag kliver innanför arbetsplatsens väggar ikväll. Det gör att jag nu sitter och går och igenom dem som faktiskt bodde där innan jag klev av för en och en halv vecka sen. Sen kan ju vad som helst hänt sen dess. Så jag ställer in mig på att det bara är en massa skit som väntar, på det sättet blir jag inte överraskad på allt skit. Bara skönt att veta att hon jag jobbar med i natt är en klippa hon med. Att vi jobbar på samma sätt och har samma synsätt på det här med professionellt förhållningssätt. Annars hade det bara blivit ännu jobbigare. Bra kollegor är avgörande när man jobbar med det man jobbar med.
Nä, man kanske ska ta och göra sig iordning? På med arbetsstassen och ta på sig masken och möta massorna. Tycker bara inte om att känna mig hudlös idag. Blöö.
tredje juni
Tisdag idag. Lite svårt att hänga med i dagarna när det är så här varmt. Hade det inte varit för det faktum att jag suttit på tåget idag och tagit mej neråt, så hade jag bergis tänkt ta mig till nattens pass på jobbet. Det hade inte varit så lyckat, då jag inte ska jobba förrän imorgon. Men det känns som en onsdag. Drygt när dagarna går i fel ordning. Jag skyller på värmen helt enkelt.
Hemma igen. Datorn uppackad (som ni ser) och musiken gör mig sällskap. Datorn får ju liksom göra mig sällskap när jag flackar som jag gör. Även om pojken har en egen så känns det inte bra att använda mig av hans. Jag använder mig ju av det mesta av hans annars när jag är där uppe så jag fattar inte vad det är med just datorer... Kan ju vara det att det ändå är lite privat?... konstigt nog.
På vägen ner såg jag en del av dem där som är på väg neråt landet inför Sweden Rock. Lite avis är jag ju. Skulle ju vara nice med en festival såhär i början av sommaren. Men jag betalar inte det det kostar att åka på det nuförtiden. Kommer ju långt ner till europa för den summan och uppleva nåt helt annat än det svenska. Men ändå är jag lite avis, för så som det ser ut nu så blir det inget sånt denna sommar. Misstänker att jag kommer att ha abstinens innan sommaren är slut. De senaste åren har ju inneburit både två eller tre varje sommar. Och från det till ingenting kommer att kännas väldigt tomt. Men men... man kan ju inte få allt här i livet. Orsaken är enkel; jobba.
Försöker göra mig klar över att det fortfarande faktiskt bara är tisdag. Och att jag är hemma igen.
Hemma igen. Datorn uppackad (som ni ser) och musiken gör mig sällskap. Datorn får ju liksom göra mig sällskap när jag flackar som jag gör. Även om pojken har en egen så känns det inte bra att använda mig av hans. Jag använder mig ju av det mesta av hans annars när jag är där uppe så jag fattar inte vad det är med just datorer... Kan ju vara det att det ändå är lite privat?... konstigt nog.
På vägen ner såg jag en del av dem där som är på väg neråt landet inför Sweden Rock. Lite avis är jag ju. Skulle ju vara nice med en festival såhär i början av sommaren. Men jag betalar inte det det kostar att åka på det nuförtiden. Kommer ju långt ner till europa för den summan och uppleva nåt helt annat än det svenska. Men ändå är jag lite avis, för så som det ser ut nu så blir det inget sånt denna sommar. Misstänker att jag kommer att ha abstinens innan sommaren är slut. De senaste åren har ju inneburit både två eller tre varje sommar. Och från det till ingenting kommer att kännas väldigt tomt. Men men... man kan ju inte få allt här i livet. Orsaken är enkel; jobba.
Försöker göra mig klar över att det fortfarande faktiskt bara är tisdag. Och att jag är hemma igen.
andra juni
Måndag idag. En ny månad är i sin linda. Ny vecka har precis börjat och värmen håller i sig. Igår var nog den varmaste dagen hittills, då mätaren visade 29 i skuggan. Idag är det något svalare, men ändå. Jag är ju inte direkt någon vän av värme, så det blir att hålla sig inomhus idag också.
Helgen kom och gick. Lördagen blev som tänkt; en tur till mina föräldrar. Och jodå, det gick hur bra som helst, trots språkförbristningar. Och det blev en "snabb" visit på nästan fyra timmar. Får vänta tills man pratar med brorsan innan jag får veta vad de tyckte om min pojke. Jag lär ju inte höra något direkt från dem. Skillnad på familjerelationer här kan man ju säga.
Lördagkvällen blev ett antal kalla öl och en vända ute också. Mycket trevligt. Tiden gårför fort när man har roligt.
Måndag idag. Just nu känns det mest som om tiden bara rinner iväg. Vad händer med alla dagar? Vart tar den vägen?Jag ska snart ta mig neråt igen för att komma hem och hinna vända på dygnet igen inför arbetspassen som jag har denna vecka. Jag har ingen lust att ens tänka på det just nu. Det räcker med att veta att jag måste. Eller nja, måste och måste är väl at ta i. Jag har ju valmöjligheter, men konsekvenserna är mindre trevlig om jag inte åker hem. Ska försöka att inte tänka på det där, även om jag vet att det kommer att bli svårt. Det är så inpå en hela tiden att det är svårt att inte känna av det.
Jag svamlar om osammanhängande saker igen.
Måndag idag. Ny vecka. Nya tag.
Helgen kom och gick. Lördagen blev som tänkt; en tur till mina föräldrar. Och jodå, det gick hur bra som helst, trots språkförbristningar. Och det blev en "snabb" visit på nästan fyra timmar. Får vänta tills man pratar med brorsan innan jag får veta vad de tyckte om min pojke. Jag lär ju inte höra något direkt från dem. Skillnad på familjerelationer här kan man ju säga.
Lördagkvällen blev ett antal kalla öl och en vända ute också. Mycket trevligt. Tiden gårför fort när man har roligt.
Måndag idag. Just nu känns det mest som om tiden bara rinner iväg. Vad händer med alla dagar? Vart tar den vägen?Jag ska snart ta mig neråt igen för att komma hem och hinna vända på dygnet igen inför arbetspassen som jag har denna vecka. Jag har ingen lust att ens tänka på det just nu. Det räcker med att veta att jag måste. Eller nja, måste och måste är väl at ta i. Jag har ju valmöjligheter, men konsekvenserna är mindre trevlig om jag inte åker hem. Ska försöka att inte tänka på det där, även om jag vet att det kommer att bli svårt. Det är så inpå en hela tiden att det är svårt att inte känna av det.
Jag svamlar om osammanhängande saker igen.
Måndag idag. Ny vecka. Nya tag.