hRaven

Vågar jag säga att de faktiskt är klara nu? Vågar jag säga kors i taket och säga högt att de är klara nu? Ja, jag vågar. Klart. Det är klart!!!

Kväll igen. Tänkte skriva lite snabbt om dagen så att det inte maler i skallen på mig när jag väl kommer så långt.

När jag kom hem idag satt det en lapp på dörren med följande meddelande: "OBS! Golvet spacklat. Gå ej in före 17.00". Jag läser detta strax efter fyra på eftermiddagen. Alltså betydde det här att jag var portad från mitt eget hem. Ringde upp han som har koll på allt och stämde av läget oc fick veta att om det är någorlunda torra fläckar i hallen så kan jag ju skutta runt på dem när jag förflyttar mig mellan rummen. På så sätt slapp jag ju stå i trappen tills det var helt torrt, alltid nåt.

Andra nyheten är att badrummet kommer att installeras färdigt under morgondagen. Yey! Men det betyder ju inte att jag kommer att kunna sova hemma fredag dag då de ska hålla på nere i källaren. Snickaren ska hålla till i källaren då. Så jag får snällt hoppa på ghettoskytteln imorgon kväll och sova borta ännu en natt. Så *hålltummarnanu* så kommer det vara klart till helgen! Om de inte nu klantar till det vill säga. Man vet ju aldrig.

Ska också se vad jag kan kräva för hyresreducering efter dem här tre veckorna. "Bara" tre veckor. Känns som en evighet. Talade även om för han jag hade i luren angående badrum och hall att jag var trött på att ha dem rännande hos mig, och att det skulle bli skönt att slippa dem sen. Han förstod mig. Men vi får se. Än är vi inte där.

Den så kallade väckelsemötet gick väl sådär som jag trodde det skulle göra. Det jag inte direkt var beredd på var hur det där med måndagens händelse på jobbet verkar ha sopats under mattan på nåt sätt. Pratade med en del kollegor (som jobbade igår) och det visar sig att de inte visste vad som hände i måndags kväll. Det vet att killen fått flytta, men inte varför! Ursäkta!?!? Va?? Jag stötte på chefen också, men hon frågade inte ens hur det är. Samordnaren var så glad så och hejade så glatt, men inte en fråga om hur det känns och så. INGENTING!!!??? Men att måndagen liksom tystats ner är ju skrämmande. Vadå avfärda och förminska problemet, händelsen och framför allt den drabbade (mig). Så imorgon kommer jag att ringa facket och fråga dem vad jag kan göra för att gå vidare med det här. För så här får det ju inte gå till. Och så undrar en del varför jag är trött! Så undrar en del varför jag målar fan på väggen och varför han blir så stor ibland.

Nu ska jag försöka mig på det där med sova. Krama kudde!

Kollade runt och läste runt i mitt arkiv och såg då att en del inte gick att läsa eftersom den nya mallen inte ville visa texten i vissa inlägg, så jag valde att gå tillbaka till det gamla tills jag hittar en som funkar igenom hela bloggen. Om man inte kan se det jag har skrivit så finns det ju ingen vits med att ha en sida som är snygg... eller?

Nåja. Morgonen är här. Onsdag. Blir ingen bra dag idag. Men det är väl bara att bita ihop och se ut att ha skoj. Ändå känner jag hur hela mitt väsen bara skriker rakt ut när jag tänker på kommande dag. Och den kommer att bli lång. Ska liksom vara glad och social med människor jag inte vill se de närmaste nio timmarna. Lunchen räknas ju in där också.

Tänker på samtalet mellan mig och Pojken igår. Vad han faktiskt sa och hur uppriktig han var. Att jag är van vid mitt jobb är en sak, men när det börjar påverka ens respektive så inser man ju hur illa det egentligen är. Hur yrkesskadad jag faktiskt är. Att jag är van vid klientelen. Att jag är van vid gliringarna. Humörsvängningarna. Dolda och öppna hoten. Aggressionerna och så vidare. Att jag är van betyder ju inte att andra är det. Att mitt arbete påverkar måendet hos Pojken visste jag ju redan, men inte till vilken grad. Och igår, efter måndagens händelser, så har han fått nog. Han orkar inte mer. Han vill inte gå runt och oroa sig när han vet att jag är på jobbet. Jag vet hur det känns att gå till jobbet och undra om man kommer att vara hel när passet är slut. Däremot vet jag ju inte hur det känns att vara tillsammans med någon med jobb som mitt. För det är ju så att bara för att jag är van och tror mig kunna hantera en del saker, betyder ju inte att andra kan ta det ens i tanken. Jag börjar inse hur sjuk den här situationen är egentligen. Att det inte "hör till" mitt jobb att acceptera vad som helst. Jag vet att det inte är guds bästa barn jag har att göra med, men det betyder ju faktiskt inte att jag ska ta vad som helst. Dags att sänka ribban helt och hållet. Sänka den rejält. Om inte annat så för Pojkens skull. Som sagt, jag är ju van. Tyvärr.

Idag ska jag låtsas att jag är en del av "oss". Får se om jag orkar hålla masken hela dagen. Just nu skulle jag föredra sängen och glömma bort verkligheten igen. Sänka mig ner i koma tills lägenheten är färdigrenoverad om inte annat. Men jag är ju som jag är... biter ihop... låtsas som det regnar och tuffar på uta bromsar. Någon gång måste jag ju möta den där berömda väggen tycker man ju. Hellre förr än senare.

Måste bara komma ihåg att andas idag. Borde inte vara så svårt?

Min hjärna tycker att jag har sovit klart för den här gången. Dumhjärna som inte låter mig sova tycker jag. Jag tycker nämligen inte att 2x3 timmar är sådär lagom. Ååh, vilket svenskt förhatligt ord, ändå använder jag den.

Jag tog chansen i eftermiddags att sova lite och det blev tre timmar rakt av, hade väl blivit fler om jag inte satt klockan. Tydligen var de klara för dagen som de sa. *korsitaket*. Men jag ska ju mirakelvända på dygnet till imorgon. Ska med jobbet ha en sån där dag med alla verksamheter inom en viss sektor inom kommunen. Det är en heldag, och jag ser ingen större glädje i att ha en sån här dag. De säger att det är bra att vi har dem så vi lär känna varann bättre. Jo, tjena, eller hur? Det hela går ju ändå ut på att sitta och klappa sig själv på axeln och säga hur bra vi är. Som nån form av väckelsemöte för de redan frälsta där jag inte är en av dem. Att skiten sen ska hållas på nån församlingshem/gård gör ju inte saken så mycket bättre. Men visst, jag går eftersom det tillhör dem där sakerna man ska göra tydligen. Gick och la mig efter ett långt samtal med Pojken och vaknade tre timmar senare, för en halvtimme sen. Vad bra då. Inte. Skulle ju egentligen ha jobbat i natt och just nu undrar jag ändå inte om inet det hade varit bättre än det här. Kommer ju inte direkt se utvilad ut och kommer defenitivt inte vara glad och pigg. Jag kommer defenitivt inte att vara en av "oss" imorgon.

Min hall ser ut såhär:

Jag har så mycket saker som jag skulle vilja få ner svart på vitt just nu. Saker som jag på grund av sekretessen inte kan yttra mig om. Men ååååh... vad jag önskar jag kunde. Kliar i fingrarna. Saker behöver komma ut. Orden är redan formulerade i skallen. Men nä. Tystnaden är total. Sekretessen oantastlig. Skyddande av individen.  Men jag kan i allafalla säga att kvällen bidrar till orsakerna jag gärna befann mig på en annan plats långt borta härifrån. En plats där jag kan andas. En plats där jag kan leva utan att behöva ha ögon i nacken.

Dagar som den här gör att jag efter att ha blivit ensam i tystnaden med mina funderingar verkar hamna i någon form av trans där min hjärna upprepar refrängen från Blå Himlen Blues.
Där man kan andas
om man har glömt bort hur man andas
där man kan älska
om man glömt bort hur man älskar
(nu är jag osäker om det där är ordagrant eller om det är så som jag kommer ihåg den. Rätta mig gärna om jag har fel. Just nu har jag inte texten framför mig)

Jag vet inte vad det är med den låten som återkommer i mitt inre. Hur just de orden har fastnat och återkommer med jämna mellanrum, beroende på vilket kaos det råder utanför mig.

...där man kan andas...  och hans röst i just den låten. Underbart.

Just nu önskar jag mig till en plats där jag kan andas. Jag önskar jag kunde befinna mig på en plats där jag kan vara jag. En plats där demonerna bara är  illusioner som försvinner i dagsljuset. Jag är bara en människa av kött och blod. Vissa dagar är jag mer mänsklig än andra. Ibland är min hud som pansar. Vissa andra är jag hudlös. Idag är en av dem där dagarna där jag har sprickor i min mur.

En del dagar glömmer jag bara bort hur man andas...

Hade det fungerat i verkligheten så kanske jag skulle ha gjort så. Valt att radera ut vissa väl valda delar som jag faktiskt inte vill komma ihåg. Seciellt inte resten av mitt liv. Jag får sätta mitt hopp till psykologin där de saker som man inte tänker på eller blir påmind om hamnar någonstans i glömskans förlovade land. Tyvärr verkar det ju som att jag nu verkar ha förpassat en massa braiga saker där som jag faktiskt skulle må bra av att komma ihåg. Ibland så känns det som om jag bara kommer ihåg allt skit istället.

Lördagen har gått i slapphetens tecken. All luft verkar ha gått ur en och jag ser allt det där som jag borde ta tag i här hemma. Ser mig börja, och kan nästan tycka att det ska bli kul, tills jag kommer på att det inte är någon idé. Det kommer ju att bli lika skitigt igen på måndag. Det kommer att springas och borras och bankas och hackas här igen. Men då kommer jag inte att vara här. Då kommer jag att befinna mig på andra sidan stan och förbanna alla inkompetenta hantverkare till en annan plats.

Jag börjar nästan tro att de är förpassade hem till mig för att testa mitt tålamod. För att se hur mycket skit jag kan ta. Eller om det här är ett av de där berömda tecknena som ska få mig att fatta att det är dags att packa ihop och dra. Och det nu?

Bror var på besök som sagt, men jag såg inte så mycket av han faktiskt. Han är lätt att underhålla så. Men jag inser ju nu hur trött jag måste ha varit när jag väl somnade igår, eftersom jag inte ens hörde honom komma hem i natt. Just nu är det svårt att smyga sig in hem till mig med ekot som numera bosatt sig i min hall och badrum. Jag hopppas att jag snart kan möblera bort henne (ja, enligt grekisk(?)mytologi så eko en kvinna, men heter då Echo). Men i allafall... Bror råkade väcka mig när han letade efter nåt så det var ju bara att kliva upp och servera kaffe. Han skulle på date så det blev inte så lång fikastund heller. Pratade lite om varför jag inte finns på vissa communities till exempel. Orsaken är enkel: mitt jobb. Jag har redan råkat ut för det där att boende hittar mig på nätet. Ingenting jag vill göra till en vana. Så därför väljer jag bort communities. Därför skriver jag någorlunda anonymt.

Nä. Uppdateringen och uppfräschningen klar så det blir att säga god natt till världen snart.

Ska bara karva in ett streck till i mitt rökfria livets träd. Idag har det varit lite tuffare än de andra hittills. Misstänker att det är tristessen som gjorde sitt. Men å andra sidan kan det ju vara den där nikotinmonstret som Carr skriver om kommer att försöka locka mig med att säga enkelt; bara en cigg. Jag vet att det skulle inte sluta där. Och jag kan även inatt säga att: idag är jag rökfri. *klapparmigsjälvpåaxeln*

*bakgrund är hämtad från snyggareblogg.se om ni undrar.

Varför? Varför blir jag liksom inte ens förvånad? Det enda jag kan göra just nu är att bli förbannad. Jag är sådär arg så at jag bara kokar! Och när jag hamnar i det här stadiet så ska man hålla sig undan från mig.

Allt var väl frid och fröjd tills jag skulle försöka mig på det där med sova idag. Att gubbarna under morgonen plockade ihop mitt badrum vilket gjorde att jag fick vänta med att gå och lägga mig gör faktiskt inte så mycket.. det innebar ju att de skulle vara klara ju. Sååå, äntligen färdigt. Resultatet ser ni här:

Fortfarande rökfri.
Första natten på jobbet efter att ha fimpat.
Märks tydligt att man är en rutinmänniska.
men den vanan ska jag ju bryta.

Mitt i natten igen.
Snart morgon.
Nytt schema börjar gälla.
Orkar inte.

Nä!

Jag närmar mig första dygnet som rökfri. Om ca en halv timme kommer jag kunna säga att jag fimpade igår. Klockan 22:43 söndagen den 18 januari 2009 för att vara exakt.

Ja, jag vet att jag har slutat förr, och haft uppehåll och allt det där.
Men nu är det nog helt enkelt. Orka liksom.
Vet ju hur dumt det är. Dumt. varken mer eller mindre.

Inga som helst varningsord på askarna fick mig att ändra på att jag rökte.
Eller vänner, kompisar eller anhöriga som undrade om det var dags att lägga av.
Det fanns inte en läkare som kunde övertyga mig om annat.

Att välja att fimpa är helt upp till en själv.
Ingen annan kan ju göra det åt en.

Funderingarna har ju liksom funnits där ett tag. Malde. Rotade sig och jag hade till och med satt datum som inte var någon bra idé då. Men nu, efter att ha pratat med Pojken om det där så var det bara att lägga av. Han har ju själv varit både rökare och snusare. Det finns/fanns ingen anledning att skjuta på det mer. Jäkla makt man ger dem där förhatliga pinnarna. Som några jäkla snuttefilt man inte kan vara utan.

Men jag känner ju att det mesta med ciggen är en vana. En helvetes ovana som får en att göra dumma saker. Idag har jag ju vart uppe med tuppen, med en massa störningsmoment i mina rutiner där man skulle ju kunna tycka att jag skulle gå och handla en ny ask. Men nej. Jag vill inte. Den här gången ska det gå.

Köpte boken Äntligen icke-rökare! med Allen Carr. Den kostar lika mycket som en ciggask. Fanns inget att snacka om liksom. Kan ju inte argumentera emot ett sånt säljkoncept efter att ha pratat med en väninna som slutat med hjälp av den. Nu är det väl min tur är det tänkt. Orsaken till att jag håller mig kvar med boken är att jag har gett mig fan på att jag ska klara det här utan hjälpmedel. Insåg ju att det skulle vara samma som att byta ut ett medel mot ett annat. Varför skulle det vara okej med nikotin när jag är emot andra tyngre saker? Ja, jag är yrkesskadad. Sen är det ju det faktum att jag inte vill. Ska jag göra det här så ska det vara cold turkey. Allt eller inget! Hela vägen. Det är där boken kommer in. När min envishet tryter, för det kommer den att göra, men jag vet att det är nikotinmonstret som vill ha sitt. Då ska jag ta hjälp av boken. Som nån form av livlina till en drunknande. Sen har jag en av mina morötter som jag kan tänka på också; jag sparar etttusenåttahundra kronor i månaden eftersom jag rökte en ask om dagen som jag kan lägga på annat. Och idag har jag sparat min första femtiolapp på att inte köpa cigaretter idag.

Problemet är ju då att jag kommer att ha humörsvängningar som inte är från denna värld. Enda tröst jag har att ge de som drabbas av min vrede är att det går över. Om ett par veckor så är jag nikotinfri. Det tar nämligen så länge för skiten att gå ur kroppen helt (enligt boken ovan alltså). Det kommer att vara värt det. Fjorton dagar går ju fort. För jag märker ju av den första effekten av rökfriheten som kommer nästan på en gång: Man luktar bättre. Jag behövde bara ta en dusch.

Okej. Jag inser ju att jag är inne i någon form av smekmånad ifråga om det här. Just nu känns det väldigt bra. Och enkelt... får man säga så? Men jag vet, imorgon är en annan dag. Jag säger som en tolvstegare skulle säga; jag vet inget om morgondagen, men idag... idag är jag rökfri.
 
En dag i taget helt enkelt.

Jag befinner mig knappt bland de dödligas sfär just nu. Om ni undrar så är jag någonstans mitt i mellan två världar, men vad gör man inte för konsten? Eller studier? Eller för gubbara som kommer att invandera mitt hem igen om en stund.

Egentligen är det bra att jag är hemma nu när gubbarna kommer så jag kan fråga dem hur de tänkt sig att veckan kommer att se ut. Nu vet jag ju att veckodagarna är som de är, men vad de hade tänkt att göra under de timmar som de faktiskt ska jobba. Jag behöver liksom veta hur jag ska lägga upp sovplanerna. Om jag kan vara hemma och sova på dagarna eller om jag måste skaffa mig en sovplats någon annanstans. Jäkla drygt det här. Att behöva göra såhär, men det finns ju inga som helst alterativ heller. Kan ju inte direkt ens försöka mig på att sova när jag har gubbar störande ett par meter ifrån. Hade det vart som förrförra veckan så hade det inte vart några problem, då hade jag ju haft tillgång till en tom lägenhet, men nu. Suck.

Dags att göra sig iordning snart så det är gjort innan gubbarna kommer för den här dagen. Sen blir det att packa väskan och dra ut i stora vida världen under dagen. Drygt, men det är väl snart klart. Bara klinkers att lägga ut, montering av toalett och en hall att göra ett golv till. "bara och bara"... verkar som om jag kommer att få vara i exil även denna vecka.

Just nu hatar jag lite. Får jag det? Är det tillåtet? Vilken bra start på ny vecka.

Visserligen tycker jag om att vara hemma, men det fattas något väldigt väsentligt. Jag saknar Pojken. Ville inte alls åka hem redan idag, men nu har jag sett till att få ett parallellschema jämte jobbet så då blir det såhär. Det är ju inte för alltid och veckorna går ju fort. Men ändå. Saknar Pojken. Han ligger och sover hemma hos sig och jag ska sova hos mig. Saknad. Så är de att ha distans förhållande. Inte alls roligt just nu.

Söndagkväll och jag tänker på allt det där som sagts och diskuterats under helgen, och hur bra det är egentligen. Vi har våra samtal långt in på nätterna ibland och pratar om allt mellan himel och jord. Hur bra som helst. Och jag är närvarande. Hundraprocentigt närvarande och inga som helst konstigheter eller sånt som kan ställa till det i skallen. Han har en lugnande inverkan på mig. Jag har sagt det förr, men under helgen när vi pratade om det där med hur han påverkar mig så berättade han om en grej. Hur paret som vi träffades igenom har märkt skillnad på mig nu och hur jag var förr. Att jag har blivit lugnare. Och hur killen i paret sagt att jag behövde nog någon som var stabil. Då undrar jag ju om hur jag var innan? Fick upp en bild av mig själv som en nervös halvpsykotisk kärring. Alltså, när jag lärde känna paret i fråga. Just nu i en annan livstid med andra förutsättningar och framför allt med en annan karl. Samtidigt kan jag ju inte låta bli att undra om det nu var sådär illa som det verkar på folk, och ändå inte, så kan man ju fråga sig om varför ingen säger nåt! Och jag försöker komma underfund med hur jag var då. Vem jag var då.

Sen kommer man ju inte ifrån att det är ju trevligt att höra att folk har bra saker att säga om en och att min förändring är till det bättre. Kunde ju vart tvärtom.

Hemma igen då. Känns som det var nyss jag åkte härifrån. Tydligen har det gått fyra dagar redan. Suck. Nu blir det några veckor tills vi ses igen. Mitt schema ställer till det för oss. Dubbelsuck.

Jag hade hellre stannat kvar där uppe.

Synd att jag inte hade med mig Törnbloms "En härlig bok" med mig eftersom dagens budskap lyder; Försök att under dagen stänga av det som stör och släpp in det som stimulerar dig istället. Vad vill du bli stimulerad av idag? Då kanske jag hade haft en annan inställning till hela dagen jag hade framför mig. Jag kanske inte hade målat fan så stor på väggen som jag gjorde innan jag åkte från exillyan. Men å andra sidan så var just den fan ganska befogad.

Jag överlevde morgonen även om jag undrade många gånger hur jag orkar ens bry mig. Varför jag ens blir förvånad över en del saker. Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget att jag inte borde förvänta mig mer än det som redan är. Men nu har jag fått nog helt enkelt. Och efter att ha pratat med en del folk efter det så får jag samma fråga från flera håll som inte har någon som helst relation till varandra. Och jag vet att alla dem har rätt. Jag vet det. Det är ju det som är felet.

Eftermiddagen blev att jag tog mig iväg på det där fikat jag nämnde tidigare. Blev att jag fick full inblick i vad den där tjänsten jag fick frågan om i fredags egentligen innebär. Vad det är hon gör rent konkret. Och sen blev det att prata med chefen för stället och hon ställde frågor och talade om vad som förväntas av den som får jobbet och så vidare. Sen att tjänsten kommer att komma ut senast nästa vecka och att det är ju bara att söka den. Nu blir det ju inte så att hon kommer göra första sållningen så vi får väl se om de anser att jag är lämplig. Jag hoppas bara att hon har tillräckligt mycket att säga till om i det där ändå. Just nu vill jag verkligen ha den tjänsten. Eftermiddagens fikastund gav mig lite hopp ändå. I och med att de vet vem jag är, vad jag gjort (både privat och professionellt) och hur jag är så finns det ju möjligheten. Speciellt med tanke på vad som sas och så. Håll tummarna för mig är ni snälla?

Så, nu är det kväll och jag sitter hemma i min egen soffa och kan meddela er att jobbet i badrummet verkar arta sig till det bättre i allafall. De har till exempel kommit med nya cementen som ska ner i håligheterna i mitt golv. Visserligen så har de gjort hålet i hallen större så jag har typ en bro till vardagsrummet, men det artar sig. Man ska vara glad för det lilla. Och jag ska inte låta det där störa mig nu. Jag ska ta och plugga lite istället. Drömma om en annan verklighet. Jag ska låta mig våga hoppas på framtiden.

Men nu ska jag gasella iväg till dass.

Jag har under kvällen gjort följande:

1: Försökt se på en film. Det går inge bra. Inte för att filmen är dålig utan för att jag kan inte låta bli att tänka på annat.

2: Försökt ge mig på den STORA psykologiboken. Det går ingen bra det heller. Inte ens bläddrandet går som jag vill. Ändå har jag en massa nya pennor och post-it lappar som är till för pluggandet. Men nä.

3: Pratat bort en timme med Pojken. Det gick väldigt bra. Ventiliera lite. Andas lite. För han märker ju att situationen just nu inte är den bästa för mitt välbefinnande. Så tåget jag ska hoppa på uppåt landet om ett par dar kan inte åka snart nog. Just nu skulle jag verkligen må bäst av att bara sitta hemma hos honom och bara vara. Skulle slippa det här. För han har en lugnande effekt på mig. Men nu är jag ju inte där. Tyvärr.

Det är ingen bra kväll. Ingen ro men samtidigt så känner jag att jag inte ska göra nåt åt den här rastlösheten. Det bästa jag kan göra nu är att sova. För jag vet ju att det lär jag ju inte misslyckas med. Trött som fan. Det enda jag kan hoppas på är att jag kan sova lugnt och stenkrossen i käften håller sig i viloläge.

Nån som vet nå bra avslappningsövningar?

Sitter hemma hos Rockern och är "barnvakt" just nu. Hon är på andra äventyr och jag får ta emot en massa Tjej-gos. Tillräckligt mycket för att vara täckt från topp till tå av gråvit hår. Men jag klagar inte. Har ju inga egna djur att gosa med så jag får passa på när tillfälle ges. Visserligen ringde jag på en annons som fanns i tidningen under helgen, men ingen svarade på angivna numret så jag antar att katterna gått åt. Synd. Hade vart trevligt att bli med katt igen. Även om jag just nu inte skulle kunna ha den/det hemma hos mig.

Jag gjorde det där samtalet imorse som planerat och det gick väl bra. Fick mera plast i lyan och allt det där, även om fanskapet nu ansåg att det inte blir så mycket damm av uppbilande av golv. Ursäkta? Vilken planet bor han på? Bara undrar. Men han gjorde mig till viljes. Nu får vi se hur mycket damm det blir till slut ändå. Det är ju inte dammet i sig som är det värsta utan det som dammet innehåller. Tänk er själv. Rör som rostat sönder som legat i golvet i ett halvt sekel. Det blir en del bajsdamm. Äckligt.

Nåja. I eftermiddags pratade jag med ägaren till exillyan och fick veta att han kommer hem en vecka tidigare än planerat. Jaha? Sådär typiskt. Så det blir att ragga sovplats nån annanstans under tiden som han är hemma. För inte sover jag där när han finns under samma tak. Finns redan för många fel i den här bilden att den behöver inga fler. Speciellt inte det. Nu vet jag ju att Rockern säkert ställer upp med sovplats om det är så. Hon håller ju med mig om att det är alltför många fel i den här bilden att det inte ens går att greppa. Men hey, det är ju inte för alltid. Hoppas jag. Sen har hon faktiskt lagt ut post-it lappar till mig som visar var jag kan ha mina saker. Omtänksamt så man nästan blir rörd.

Så. Måndagkväll. Sitter och är tokmätt. Täckt med katthår och Tjej-gos väntar. Fundilurar på studierna som börjar imorgon. Ska bli intressant. Även om det betyder att jag blir ex antal kronor fattigare också. Och så ska jag väl vara social när värdinnan kommer hem också. TV har en del bra saker att erbjuda idag. Blir en bra kväll det här. Även om jag just nu har ett badrum som ser ut att vara hämtad från ett u-land. (Bild kommer vid ett annat tillfälle.)

Efter envisa ringsignaler ringde jag till slut upp idioten som förstörde min sömn. Fanns ju liksom en orsak till varför jag ej sov hemma och tagit mig till andra sidan stan för att sova hemma hos Rockern.Jag behöver sova på dagen för att orka med natten. Vad hände med visa hänsyn och respekt? Men hey, det skiter en del fullständigt i har jag ju märkt. Han talade om för mig att de filmat och haft sig och det är värre än de trodde från början. Att jag från och med då inte kan använda badrummet då rören är helt sönderrostade. Jag fick upp en massa bilder i skallen och så jäkla arg att jag inte fick fram ett ljud till slut. Så var det med den sömnen. Tackar så jäkla mycket.

Efter det samtalet la jag mig ner igen så arg att jag låg bara och grät. Vem har sagt att min känslocentra är som den ska? Fel i signalerna någonstans. Men i allafall. Så ringde fanskapet upp igen efter en kvart och talade om att jag kommer att få låna en tom studentlya så jag får ta och packa ihop det nödvändigaste i mitt bohag så att de kan flytta på grejera måndag morgon. Tror i jag blev nå gladare? Nä. Just det. Så arg att jag bara snyftade där i Rockerns säng med en massa djur omkring mig. Så jag klev upp och försökte få klarhet i vad som håller på och händer och sortera i tankarna innan jag skulle gå sönder helt. Kaos i skallen kan man ju lätt säga.

Så jag kom fram till följande. Inte fan ska jag flytta runt med en del av mitt bohag för några veckor. Inte ska jag behöva ha min säng någon annanstans än hemma. Speciellt inte med tanke på att jag faktiskt är ledig fler nätter i månaden än jag jobbar. Plus annat som kommer att komma till. Och så hade han mage att bli förvånad över att jag svarade nej på hans fråga om jag hade någonstans att vara i några dagar medan de river ut hall och badrum. Ursäkta mig så jäkla mycket för det. Jag har inte det. Tillhör ju dem där få procenten som inte har sina nära och kära runt husknuten. Och så säger han ju också; men ja, du kan ju vara hemma om det är så på kvällar och nätter för du kan ju använda köket och laga mat och så i, även om du inte kommer att ha toalett och så. Finn fem fel liksom. Hur skulle det gå till om min säng är någon annanstans!? Nä. Ska styra upp det här så det blir rätt på måndag morgon. Jag ska bara få distans till det här lite under helgen så jag inte börjar gråta bara för att jag är så arg.

Efter en hel del samtal fram och tillbaka med sms trafik till det så slutade det med att jag kommer att få låna en lägenhet där jag slipper släpa halva mitt bohag till. Inte världens bästa lösning och det kommer att betyda en massa dilemman långt efter att det här är klart. Men av tre onda ting så väljer jag att ta alternativet som gör att jag slipper flytta på bohag eller sitta i byggdamm om dagarna. Och där jag kommer att ha tillgång till en toalett vilken tid på dygnet det än är. Och slipper springa fem hus bort till arbetarkillarna rövarkula. Så roligt ska de inte ha det.

Nu sitter jag hemma och tycker lite synd om mig själv, även om det inte var sådär farligt som jag trodde det skulle vara. De har nämligen inte börjat bila upp badrummet än. Jag ska få rensa ur därinne själv innan de börjar på måndagmorgon. Man får väl vara tacksam för det lilla.

Detta syn mötte mig i hallen är jag kom hem.

Jag har hål i väggen.

Dagen har resulterat i följande; jag har haft en massa karlar springades fram och tillbaka i min hall och spekulerat tittat och mätt med fuktmätare var problemet ligger. För problemet finns inte i min vägg utan i hallgolvet. Ja, ni läste rätt. Hallgolvet. Vem fan tyckte att det var en bra idé att lägga in rör i hallgolv? Bara undrar.

Dick berättade att husen byggdes efter kriget så det måste ju vara nån krigsskadad jävel som ritat huset jag bor i. Sen fick jag ju veta att ingen vet hur det ser ut i väggar och golv eftersom ritningarna över hur allt ligger finns inte längre. Så det här kan ju bli hur intressant sm helst. Plus att de imorgon kommer att komma med en kamera så de kan kolla i rören hur de går under hallgolvet. Värsta hjärtkirurgin ju. De kommer ju att få problem eftersom de först pratade om att fixa det genom att plocka bort toastolen. Men efter det gjordes ett hål från väggen ner i golvet för att se hur förgreningar och sånt går så visar det sig att den inte ens går in i badrummet. Plus att ett rör helt plötsligt blev till en stor och tre mindre. Och ingen vet vart dem går. Finns ju ingen logisk anledning att lägga det så. De som gjort jobbet måste ju ha knarkat eller nåt.

Nu har jag inte haft karlar rännandes hos mig på ett par timmar och jag har pratat med Pojken en stund och berättat om läget här. Han undrade lite samma sak som jag och alla andra; vem lägger rör i hallgolv? Och vart går den? Jaja. Inte så mycket att göra åt helt enkelt. Jag lär ju få mig en överraskning när jag kommer hem igen. Just nu är jag mest glad över att jag inte har djur. Det hade ställt till det en aning.

Och jag har redan nu konstaterat att inplastning skyddar bohaget från det värsta dammet, men inte all damm. Inneskor går jag ju med redan nu om jag ska gå mellan rummen. Så efter att de lekt färdigt i min hall så blir det storstädning. Suck. Hatar industridamm. Den sätter sig ju överallt.

Jag har varit uppe ett tag nu. När klockan ringde i morse så undrade jag vad det var som lät. Till slut kopplade hjärnan till vad det var som lät och jag slog upp mina gråblå. Mörkret mötte min blick och ringandet fortsatte tills jag tryckte på snoozeknappen och blundade igen. Tio minuter senare började ringandet igen och så fortsatte proceduren med snoozeknappen några gånger till. Jag visste ju varför klockan ringde. Igår la jag mig halv åtta. Då gav jag upp och lät tröttheten segra. Slocknade som en klubbad säl. Vet inte ens om jag hann lägga mig till rätta innan hjärnan la av. Har inget minne av det i alla fall. Sen sov jag utan avbrott tills klockan ringde nästan tio timmar senare. Ändå är jag trött som en gnu idag. Jag skulle ju upp tidigt för att hinna duscha innan Dick skulle komma. (Och för er som undrar hur Dick ser ut. Namnet är missvisande. Han är en medelålders man. Inget att vila ögonen på helt enkelt. Så nu slipper ni undra.)

Kaffebryggaren laddades och så en snabb dusch och så kom Dick med en drös med karlar i släptåg. Kom med orden "god morgon" och jag undrade vad det var så gott med den? Ja, jag brukar ifrågasätta såna kommentarer från folk som vet vad som väntar. Vad är så jäkla gott med den här morgonen? För det första så ska jag inte vara vaken nu. För det andra så får jag hål i väggen. Nåja. Efter analyser och prat om vad som skulle göras. Och så det där om vad som kanske kommer att komma göras beroende på hur det ser ut i väggen. Om jag får extra öppning till vardagsrummet eller ej. Svaret finns i väggen helt enkelt.

Nu sitter jag tvångsförvisad i mitt vardagsrum. Jag är inplastad med hörlurar kopplade till datorn. Lyssnar på musik och ändå hör jag mullret från bilningen. Svårt att koppla bort oljudet, men det är ju snart över. Förhoppningsvis. Beror ju på hur mycket de ska få bort. Försöker tänka positiva tankar. Men det är svårt just nu. Törnbloms En härlig bok säger idag: "Att välja tacksamhet handlar om att välja inställning och förhållningssätt till det vi har och är i livet. Vad kan du göra för att visa din tacksamhet idag?" Betyder det att jag egentligen ska sitta och vara tacksam för att jag får hål i väggen idag? Nja, kanske det. Det kunde ju vara värre. För jag vet ju att hade det inte upptäckts nu så skulle jag sitta här utan badrum, hål i väggen som skulle gå igenom till vardagsrummet och golv vara uppbrutna. Så jag ska väl vara tacksam för att det "bara" är hallväggen det handlar om just nu. Klen tröst mitt i mullret. Handlar om inställning.

~ Tröttmössan är på idag. Visserligen inte sådär farligt som jag trodde det skulle vara, men det här räcker gott och väl. Sitter fortfarande vaken efter att ha kommit hem i morse. Hade inga arbetsklädda karlar som väntade på mig. Det kom inga arbetsklädda karlar alls idag. Blivit lite fel i beställningen fick jag införmerat för mig vid halv tio. Fick veta att "de" blev till en han som heter Dick och han dyker upp tidigt imorgon bitti. Jaha? Och dem ovanför då? De dök inte heller upp. Pissråttor. Jag som hade sett till att ha lite att göra när de skulle knacka hål i väggen hos mig.

~ Nu (ett ex antal timmar senare) så är jag klar med tvätten, jag har diskat och flyttat runt på grejer så det inte ser ut som lagerlokal här hemma. Eller hela havet stormar. Jag som nyss fick iordning på allt. Suck. Nu får jag snällt se bokhyllor stå på de mest skumma ställen, men det är inte det värsta. Det är ekot som finns hos mig nu. Ett eko som jag möblerat bort med just hyllor och mattor. Nu ser hallen mer ut som sjukhuskorridor som ekar nåt djävulskt. Så framöver ska jag alltså inte prata så ljudet kanske skulle nå ut i hallen eller göra andra ljud heller för den delen. Jag tycker inte om eko. För eko tyder ju på att det är tomt. Och jag tycker inte om tomhet. Jag tycker inte om att bli påmind om det heller. Så jag får bli tysta gråa musen här hemma. Tröttsamt.

~ Inatt ringde jag upp Rockern och pratade lite. Tråkiga nyheter. Hennes utsocknes katta har fått för sig att utforska stora vida världen. Jag hoppas bara att hon kommer till rätta och hittar hem igen. Nog för att hon nu har en massa skinn på näsan och en massa klor att försvara sig med, men hon ska inte vara där ute i kylan. (Håller tummarna och hoppas på det bästa *kram*). Samtidigt som jag fått frågan som hastigast av en kollega om jag var intresserad av att ta emot en katt.  Vill ju bli med katt igen, men vette fan om nu är rätt tillfälle. Men å andra sidan när är det då? En del saker händer bara och kommer i ens väg. Frågan är då, ska jag ta vara på tillfället och tacka ja... eller vänta. Ödet ni vet. Kanske är det meningen att jag ska ha just denna? Ibland vill jag ha facit. Just nu skulle jag vilja ha facit till båda kattorna. Så jag, Rockern och kollegan visste vad som väntar. Så konstigt det kan bli.

~ Nu ska jag väl försöka mig på konststycket och sitta vaken så länge jag orkar. Ska ju upp med tuppen imorgon och så får vi se om Dick dyker upp. Kan ju vara glad över att jag hunnit konstatera att det inte kommer någonting sevärt på TV ikväll. Eller sånt där som inte gör så mycket om jag missar. Eller nåt sånt. Eller ja... jag vet inte. Börjar bli segt i kolan.

Ännu en röd dag. Har sovit ordentligt idag. Tagit vara på tiden och känner mig relativt utvilad. Ja, hann ju vakna några gånger och titta på klockan med känsla av att försova mig igen. Aldrig en bra känsla. Hade turen att lyckas somna om. Korsitaket. Just nu känns det som om jag kommer att få problem med det där framöver, förutom på helgerna när jag har lägenheten för mig själv. Så jag kan ju se det som en förberedelse inför resten av januari. Får ju hål i väggen imorgon. Sen vette fan vad som följer. Det får väggen visa helt enkelt.

Satt och frös på jobbet i natt igen. Funderade över saker och ting. Igen. Ensamma lugna vakna nätter gör så. Hinner reflektera över det ena och det andra och fan och hans mormor. Kommer alltid fram till samma sak. Inte bra. Verkligen inte bra. Måste verkligen göra något åt det här. Snarast. Tror inte att vårens studier kommer att göra saken så mycket bättre dock. Kanske till en del. Göra det uthärdligt, men sen då? Livet skall väl levas och inte härdas ut? Jag vill verkligen läsa det jag ska börja med nästa vecka, men glädjen över studierna dunklas av annat. Något större. Något som får mig att vilja krypa ihop under täcket och bara blunda en stund. Där känslan om att jag befinner mig på fel plats gör att det är svårt att andas emellanåt. Hur varje por i min kropp skriker ut i protest, som jag tystar så effektivt för en stund.

Jag sitter och läser andras bloggar. Jag följer en del av de stora och fylls av en längtan. Att jag vill också kunna göra det jag verkligen vill göra. Att jag vill också leva det liv jag vill leva. Att leva. Att skriva mer. Ge ord till det där som finns inom mig. Sådär bra så att det suger till inom andra som läser det jag skrivit. Jag vet ju att orden finns där. Jag måste bara ge dem fritt spelrum. Och inte som det är nu. Tystar ner rösten inom mig. Tystar ner kreativiteten. Tystar inspirationen för att orka med vardagen. För att orka med det dunkla som överskuggar allt annat. Det stora som finns över mig hela tiden. Det som får mig att vara något jag inte är. Det stora som gör att jag inte är den jag kan vara. Det stora som får mig att krympa ihop och uthärda. Inte bra det här. Inte alls bra. Måste verkligen göra något åt det här. Men det känns som om jag slåss mot väderkvarnar.

Ännu en röd dag. Helg mitt i veckan. Den sista på ett tag. Sen får vi snällt vänta några månader till nästa. Men då är det förhoppningsvis varmare. Ljusare. Lättare.