hRaven

Ibland går tiden sådär fort som man undrar var all den tid tar vägen. Det var ju nyss jag var ute i halv meter snö och frös häcken av mig för att ta dom där ciggen mitt i natten. Det var ju nyss som jag förbannade oplogade vägar och minusgrader. Men när man tittade ut idag så sken solen, och vid skymningen kändes det nästan som sensommar i augusti. Soldiset låg över marken och rosa himmel fick mig att le mitt i eländet. Koltratsen började göra mig sällskap om nätterna för ett par veckor sen. Låter trevligt, även om det känns lite konstigt med fågelkvitter mitt i natten. Trafiken utanför har tystnat för länge sen, och det är ett tag fram tills att den börjar igen. Huset är tyst och lugnt.

Och ja, jag är på jobbet igen. Fortfarande samma plats, samma tid och samma funderingar om än i annan skepnad. Form, dimension. Nattens timmar segar sig förbi igen. Men så har jag dem där nätterna där man haft trevligt sällskap, online då. För i huset är det tyst som sagt. Synd bara att sällskapet behövde sova och loggade ut för fem minuter sen. Men det kommer en dag imorgon också... Synd bara att han inte är för mig. Vi möttes på fel plats, vid fel tillfälle och tid. Han var inte för mig. Inte min. Inte då. Inte nu. Inte sen. Nackdelen är att jag minns orden. Rösten. Blicken. Dem var till mig. Korta ögonblick. Långa stunder under vakande ögon. Han och jag. Jag och han. Under rätta omständigheter hade det varit hur underbart som helst. Men nej. Inte för mig. Och det enda jag kan fundera på om han kanske kände samma sak då. Undrar . Minns?

Och så kom vargtimmen och rev tag i en och fick mig att tänka, känna och vilja få en stunds minnesförlust. Inte för mig. Men tankarna fladdrar, blixtrar förbi och slår rot. Gnager. Tär. Får mig att längta. Aldrig för mig. Finns inte.