"Jefafa"
*ler*
Kan inte göra annat än sitta och le just nu.
Tittar på Jeff Dunham som visas på 5:an just nu i skrivandes stund. Såg den på DVD för ett tag sen. Har även sett hans jul DVD... *lersomettfån*
Har ni missat han helt och hållet så gör er en tjänst och titta på honom och hans dockor om ni vår chansen.
Ni vet han "Silence, I'll kill you" killen?
Han har roligare figurer. Tro mig..
" Jefafa DunHaaam"
Kan inte göra annat än sitta och le just nu.
Tittar på Jeff Dunham som visas på 5:an just nu i skrivandes stund. Såg den på DVD för ett tag sen. Har även sett hans jul DVD... *lersomettfån*
Har ni missat han helt och hållet så gör er en tjänst och titta på honom och hans dockor om ni vår chansen.
Ni vet han "Silence, I'll kill you" killen?
Han har roligare figurer. Tro mig..
" Jefafa DunHaaam"
Counting all the assholes in the room*
Hur kan jag sammanfatta Volbeat igår då?? Vad är en bal på slottet? Typ.
Spelningen var hur bra som helst och de levererade hit efter hit på den lilla scen som finns på Debaser Medis. När karlarna klev på scen så började hela golvet gunga och man hade en snabb fundering om det skulle hålla för tyngden av publiken. Men så tog musiken över och det var bara att gunga med i takten med golvet. Fanns ju inte direkt nå annat val. Men oj, vilken scennärvaro och varje ton var klockren. Killarna ver vad de håller på med helt enkelt. Spelningen pågick lite över en timme eller kanske till och med en och en halv, har inte så mycket koll på det där faktiskt, och så var magin slut. Kändes lite kort med tanke på skivorna de släppt, men det är ju så. Gott och blandat plock och man får liksom hålla sig till godo med det.
Så kommer vi fram till det där som faktiskt sänkte hela upplevelsen lite. Faktiskt. Och det var alla människor. Alla dem där som verkade tro att de var ensamma på stället. Dem som var för onyktra till att börja med. Dem som hoppade i otakt. Dem där som fick för sig att det var okej att hoppa på mina tår. (Det är väl tur att man vart med förr så man har stålhätta på sig när man går på spelning. Dummare än så är man ju inte.) Och sen att det blev väldigt trångt, varmt och svettigt ju längre spelningen pågick. Debaser var sold out och det säger kanske en hel del. Vet inte hur många de kan släppa in, men många blev det och man stog som packade sardiner till slut. Eller dem där som inte respekterade ens önskan om att hålla sig en bit ifrån en. Armbågar är ju en väldigt bra sak att använda sig av när folk beter sig för mycket. Nog för att jag vet att det kan bli trångt på en klubbspelning, men nån måtta får det ju vara. Sen det där med att sen man tog lagen om att rökförbud på krogen så finns det en odör i lokalerna som bara är äcklig. Nog för att jag vet hur rökning gör med hälsan och att det luktar skunk (är ju rökare själv) så måste jag faktiskt säga att jag föredrar den lukten mer än kombinationen av pissoar, svett och unken gammal alkohol.
Jag är bara glad att jag tillhör dem där som visste vilka de fanns innan tredje skivan släpptes och det blev en sån hype kring dem. Det fanns ju en hel del sånadär på plats igår. Dem där som hört dem på radio och säger sig vara fans. Okej, jag kanske dömer folk för hårt eller har en massa förutfattademeningar om folk, men helt fel har jag ju inte när det gäller det där. Wannabees deluxe som går på saker bara för att det är inne. Nä, usch.
Så hade det inte vart för all the assholes in the room så hade det vart en perfekt tillställning. Kommer ju få möjligheten att i mars när de kommer till storstaden igen. För er som inte hade biljetter för spelningarna nu i december eller de kommande i mars kan ju införskaffa deras Sold out! DVD. Sen hade de killar som filmade hela alltet så det finns ju en chans att det dyker upp en ny DVD så småningom också.
Ses i mars igen då!
* rad ur Still Counting med Volbeat.
Spelningen var hur bra som helst och de levererade hit efter hit på den lilla scen som finns på Debaser Medis. När karlarna klev på scen så började hela golvet gunga och man hade en snabb fundering om det skulle hålla för tyngden av publiken. Men så tog musiken över och det var bara att gunga med i takten med golvet. Fanns ju inte direkt nå annat val. Men oj, vilken scennärvaro och varje ton var klockren. Killarna ver vad de håller på med helt enkelt. Spelningen pågick lite över en timme eller kanske till och med en och en halv, har inte så mycket koll på det där faktiskt, och så var magin slut. Kändes lite kort med tanke på skivorna de släppt, men det är ju så. Gott och blandat plock och man får liksom hålla sig till godo med det.
Så kommer vi fram till det där som faktiskt sänkte hela upplevelsen lite. Faktiskt. Och det var alla människor. Alla dem där som verkade tro att de var ensamma på stället. Dem som var för onyktra till att börja med. Dem som hoppade i otakt. Dem där som fick för sig att det var okej att hoppa på mina tår. (Det är väl tur att man vart med förr så man har stålhätta på sig när man går på spelning. Dummare än så är man ju inte.) Och sen att det blev väldigt trångt, varmt och svettigt ju längre spelningen pågick. Debaser var sold out och det säger kanske en hel del. Vet inte hur många de kan släppa in, men många blev det och man stog som packade sardiner till slut. Eller dem där som inte respekterade ens önskan om att hålla sig en bit ifrån en. Armbågar är ju en väldigt bra sak att använda sig av när folk beter sig för mycket. Nog för att jag vet att det kan bli trångt på en klubbspelning, men nån måtta får det ju vara. Sen det där med att sen man tog lagen om att rökförbud på krogen så finns det en odör i lokalerna som bara är äcklig. Nog för att jag vet hur rökning gör med hälsan och att det luktar skunk (är ju rökare själv) så måste jag faktiskt säga att jag föredrar den lukten mer än kombinationen av pissoar, svett och unken gammal alkohol.
Jag är bara glad att jag tillhör dem där som visste vilka de fanns innan tredje skivan släpptes och det blev en sån hype kring dem. Det fanns ju en hel del sånadär på plats igår. Dem där som hört dem på radio och säger sig vara fans. Okej, jag kanske dömer folk för hårt eller har en massa förutfattademeningar om folk, men helt fel har jag ju inte när det gäller det där. Wannabees deluxe som går på saker bara för att det är inne. Nä, usch.
Så hade det inte vart för all the assholes in the room så hade det vart en perfekt tillställning. Kommer ju få möjligheten att i mars när de kommer till storstaden igen. För er som inte hade biljetter för spelningarna nu i december eller de kommande i mars kan ju införskaffa deras Sold out! DVD. Sen hade de killar som filmade hela alltet så det finns ju en chans att det dyker upp en ny DVD så småningom också.
Ses i mars igen då!
* rad ur Still Counting med Volbeat.
Metal
Som allt annat jag skriver om är mina tankar och funderingar kring saker och ting. Så det där med att säga "så här är det" skulle vara fel. Jag skriver bara hur det är för mig. Att jag sen kan hänvisa till saker och ting betyder att jag kan hålla med om en del saker jag ser, hör eller läser om. Så enkelt eller hur? Jag kommer inte med absoluta sanningar. Har aldrig ens försökt med det. Bara med mina egna funderingar kring saker och ting. Så, nu är det sagt också. Nu kan jag skriva om det jag tänkte från början.
Jag satte mig ner och tittade på en dokumentär om Metal. Filmen Metal - a headbangers journey som den heter så fint tillhör dem få jag sett som faktiskt är bra gjord. Den är objektiv även om den är personlig. Hur den nu än kan komma sig. Kanske för att han som gjorde den är antropolog? Det där med att se objektivt på saker och ting fast man lever i det. Just nu kommer jag inte på vad det heter enligt gällande diskurser men hey, det är ju inte det jag skulle skriva om. Jag har sett en del så kallade dokumentärer om just heavy metal som det heter när man klumpar ihop allt till ett. Det är ju så det heter. De flesta som jag faktiskt kommit i kontakt med är dem där som antingen i försök att förklara bara gör det ännu värre. Att i sitt försök kasta lite ljus i vad det egentligen är så blir det helt fel. Fokusering på fel saker till exempel. Eller där dem som gjort den liksom fått sina egna fördomar bekräftade. Den här, Metal, tillhör dem där som faktiskt är ett försök till att förklara för sig själv och andra varför man är en metalhead. Vad det är i musiken som lockar. Vad det är i just den genren som får människor att vara sig själva och vara kvar? För att vara en hårdrockare innebär det inte att man lyssnar på ett band en vecka och sen byter favoriter... näää, snarare så är det så att när man väl har fastnat för ett band så finns de där resten av ens liv. Det finns ju en bok om just fans och en del i just den boken (som jag inte minns namn eller författare till) där det nämns om just hårdrocksfans. Man växer inte ifrån det. Man är det resten av sitt liv. Speciellt om du är ett hängivet fan.
Killen Sam Dunn som gör dokumentären är ett hårdrocksfan och som vart det sen han var tolv. Många i min ålder började då, genren fanns ju inte. De kom senare. Fanns ju inte så mycket att tillgå då. Huuu, vad gammal den meningen fick mig att känna mig helt plötsligt. Men så är det ju. Jag som i skrivandes stund är 34 vet ju hur det såg ut förr. Vad det var för band som fanns då när det begav sig. Vi satt och pratade om det i lördagskväll senast. Det fanns ju inga subgrupper egentligen, de kom senare. Det fanns de gamla klassiska banden som fortfarande håller på men jag, jag tillhörde dem där som behövde annat. Jag behövde lite hårdare. Tyngd. Röj. Hat. Jag fastnade för norsk black metal, inte svensk utan norsk. Och i dokumentären Metal är det den enda genren som han som gjort den hade svårt att förstå sig på. Han gjorde ett försök genom att resa till Norge och prata med en del. Men jag fattar problematiken. Det är inte musiken i sig som är svår att få folk att fatta utan allt det där som faktiskt hände i black metals fotspår under andra halvan av 90-talet. Jag har svårt att fatta vad det har med musiken att göra, så jag kan inte heller ge svar. Jag kan förstå en del av det, men nej inte allt. Bara för att en människa eller två gör en del väldigt konstiga saker så är det inte en hel genres fel? Det spelar ingen roll hur mycket man försöker säga sånt här så fattar folk inte alls ändå. Förutfattade meningar och inskränkta människor helt enkelt. Dem där som är låsta i sitt tänk och inte kan tänka utanför sig själva. Som det där som de höll på med i USA en sväng också. Eller som de gör fortfarande. Skyller på musiken när det går illa för ungdomar. När de tar livet av sig eller skjuter ihjäl en hel del folk. Vad i helvete har det med musiken att göra? Och vad hände med alla dem där som gör såna saker utan att vara hårdrockare? Bara undrar. Generaliseringar helt enkelt. Vädligt dumt tycker jag. Nu är det ju inte så att det enda jag lyssnar på är norsk black för så är det inte. Det finns lite döds också med sitt growlande. Lite gammal hederlig hårdrock. Lite trash. Lite annat sånt där hårt som inte riktigt går att kategorisera.
Sen det där med klädsel. Eller som en del ser det som; uniform. Det har ju ändrats med åren den med. Idag finns det lika mycket klädstilar tillhörande den här gruppen människor som det finns musikstilar. Men grunden är alltid svart. Väldigt svart kan man ju säga. Denim och läder helt enkelt. Klassiskt och tidlöst. Vi använder kläder för att visa vad vi tycker om. Vad vi är. Så är det ju med alla, eller hur? Även dom som köper dyra märkeskläder från modehusen. Tillhörighet kallas det väl? Svårare blir det när man arbetar inom professionella yrken där man ska vara neutral. Men jag har märkt att oavsett hur man gör eller vad man tar på sig så är man metalhead. En hårdrockare. Det syns tydligen som en osynlig hinna eller mask man har. Hur det kommer sig vet jag inte, för som professionell så skalar man av sig allt det där yttre. Kläderna med tryck byts ut mot neutralt svart. Smycken lägga på hyllan. Men ändå så finns det där om man är en hårdrockare. Det märks. Man är metal helt enkelt. Nånting i ens väsen andas det helt enkelt. Så är det för mig iallafall. Hur det är för andra vet jag inte.
Under hans resa till att förklara och förstå metal hamnade han på Wacken. En metal festival i Tyskland för er som nu skulle ha missat det. Jag har nämnt det förr och kommer nog att nämna den igen vid tillfälle. Den hålls varje år första helgen i augusti och jag har varit där fyra år i rad. Jag var även där när han gjorde dokumentären, som tur är så fastnade jag inte på bild. Hehe. Det året (2004) var väldigt varmt år. Varmaste WOA nånsin och bilderna från stället fick en att minnas tillbaka till alla de gånger man vart där. Han hade tur att han inte åkter dit året efter när det var lera upp till knäna. Hade vart en helt annan stämning han fått uppleva då. Men hey, Wacken är Wacken. Det syntes på han att han hade känt av stämningen på stället. Den där att det inte finns inget annat än just där och då. Det syns på honom hur tydligt som helst. Jag vet för jag har haft den. Och andra med mig. Så fort man kliver ner och känner jorden under fötterna så slutar allt annat att existera. Svårt att förklara det där, men det känslan av att vara just på metalfestival är att verkligheten ändras och världen utanför slutar att existera. En av de få tillfällena där man som människa kan bara vara. Ingen oro. Inga funderingar. Inga måsten. Vardagen slutar att existera helt enkelt. Man är helt enkelt. Den känslan kan man även få på en bra metalkonsert. Dem där få tillfällena man får se ett band som man verkligen tycker om och sett fram emot att få se. Där verkligheten stannat utanför och vardagen känns långt borta för en timme eller två. Och man kan leva på den känslan ett bra tag. Och vid behov plocka fram den och drömma sig bort.
Den är det ju inte så vanligt med tjejer inom metalvärlden. Vi tjejer som fanns var inte många, men det har börjat dyka upp fler och fler som bara är kul tycker jag. För det kan bli lite "grabbigt" emellanåt. Mycket jargong och en massa grova skämt. Men jag är van. Har ju inte direkt umgåtts med tjejer sådär. Som dagt. inte så många i den här världen som är äkta. Nu enar jag dem där tjejerna som är inne på den här scenen för musiken och inte för killarna. För det finns de också. Dem där som är med för killens skull eller annat. Och med risk att låta krass så försvinner dem oftast ganska fort. Sen finns det ju såna som jag. Som en kille från förr som jag inte sett på några år (typ femton) sa när han träffade mig igen; så du är fortfarande hårdrockare. Jag förstår kommentaren, men det kändes onödig på något vis. Vi var på en hårdrockskryssning, så varför skulle jag annars ha varit med? Han var glad över att jag inte övergett livsstilen och att jag fortfarande är metal. Det finns ju ingen återvändo.
Jag kan bara avsluta med liknande tanke och mening som han hade i hela dokumentären och vad de olika människorna inom just den här genren säger. Det spelar ingen roll om att det finns väldigt många som inte fattar vad det hela går ut på. Jag behöver inte övertyga folk om hur det är eller försöka förklara någonting som inte riktigt låter sig förklaras. Har man inte känt det en annan har känt för just den här genren så finns det inga som helst sätt att få någon annan att förstå. Det går liksom inte. Den lugnar en när man är arg. Den får en att le när man är ledsen. Den får en att må bra en dålig dag. Den får en att må bättre en bra dag. Den ger en styrka. Den ger en ork att stå ut dem där dagar när det är som svårast. Det finns inga enkla sätt att förklara någonting som är så förknippat med en själv. Någonting som är så förknippat med ens själ. Självaste essensen av vad som är jag. Men jag är inte ensam. Vi är många. Vi kommer i tusental. Legioner. Vi finns. Vi andas. Vi lever. Vi är metal.
Jag satte mig ner och tittade på en dokumentär om Metal. Filmen Metal - a headbangers journey som den heter så fint tillhör dem få jag sett som faktiskt är bra gjord. Den är objektiv även om den är personlig. Hur den nu än kan komma sig. Kanske för att han som gjorde den är antropolog? Det där med att se objektivt på saker och ting fast man lever i det. Just nu kommer jag inte på vad det heter enligt gällande diskurser men hey, det är ju inte det jag skulle skriva om. Jag har sett en del så kallade dokumentärer om just heavy metal som det heter när man klumpar ihop allt till ett. Det är ju så det heter. De flesta som jag faktiskt kommit i kontakt med är dem där som antingen i försök att förklara bara gör det ännu värre. Att i sitt försök kasta lite ljus i vad det egentligen är så blir det helt fel. Fokusering på fel saker till exempel. Eller där dem som gjort den liksom fått sina egna fördomar bekräftade. Den här, Metal, tillhör dem där som faktiskt är ett försök till att förklara för sig själv och andra varför man är en metalhead. Vad det är i musiken som lockar. Vad det är i just den genren som får människor att vara sig själva och vara kvar? För att vara en hårdrockare innebär det inte att man lyssnar på ett band en vecka och sen byter favoriter... näää, snarare så är det så att när man väl har fastnat för ett band så finns de där resten av ens liv. Det finns ju en bok om just fans och en del i just den boken (som jag inte minns namn eller författare till) där det nämns om just hårdrocksfans. Man växer inte ifrån det. Man är det resten av sitt liv. Speciellt om du är ett hängivet fan.
Killen Sam Dunn som gör dokumentären är ett hårdrocksfan och som vart det sen han var tolv. Många i min ålder började då, genren fanns ju inte. De kom senare. Fanns ju inte så mycket att tillgå då. Huuu, vad gammal den meningen fick mig att känna mig helt plötsligt. Men så är det ju. Jag som i skrivandes stund är 34 vet ju hur det såg ut förr. Vad det var för band som fanns då när det begav sig. Vi satt och pratade om det i lördagskväll senast. Det fanns ju inga subgrupper egentligen, de kom senare. Det fanns de gamla klassiska banden som fortfarande håller på men jag, jag tillhörde dem där som behövde annat. Jag behövde lite hårdare. Tyngd. Röj. Hat. Jag fastnade för norsk black metal, inte svensk utan norsk. Och i dokumentären Metal är det den enda genren som han som gjort den hade svårt att förstå sig på. Han gjorde ett försök genom att resa till Norge och prata med en del. Men jag fattar problematiken. Det är inte musiken i sig som är svår att få folk att fatta utan allt det där som faktiskt hände i black metals fotspår under andra halvan av 90-talet. Jag har svårt att fatta vad det har med musiken att göra, så jag kan inte heller ge svar. Jag kan förstå en del av det, men nej inte allt. Bara för att en människa eller två gör en del väldigt konstiga saker så är det inte en hel genres fel? Det spelar ingen roll hur mycket man försöker säga sånt här så fattar folk inte alls ändå. Förutfattade meningar och inskränkta människor helt enkelt. Dem där som är låsta i sitt tänk och inte kan tänka utanför sig själva. Som det där som de höll på med i USA en sväng också. Eller som de gör fortfarande. Skyller på musiken när det går illa för ungdomar. När de tar livet av sig eller skjuter ihjäl en hel del folk. Vad i helvete har det med musiken att göra? Och vad hände med alla dem där som gör såna saker utan att vara hårdrockare? Bara undrar. Generaliseringar helt enkelt. Vädligt dumt tycker jag. Nu är det ju inte så att det enda jag lyssnar på är norsk black för så är det inte. Det finns lite döds också med sitt growlande. Lite gammal hederlig hårdrock. Lite trash. Lite annat sånt där hårt som inte riktigt går att kategorisera.
Sen det där med klädsel. Eller som en del ser det som; uniform. Det har ju ändrats med åren den med. Idag finns det lika mycket klädstilar tillhörande den här gruppen människor som det finns musikstilar. Men grunden är alltid svart. Väldigt svart kan man ju säga. Denim och läder helt enkelt. Klassiskt och tidlöst. Vi använder kläder för att visa vad vi tycker om. Vad vi är. Så är det ju med alla, eller hur? Även dom som köper dyra märkeskläder från modehusen. Tillhörighet kallas det väl? Svårare blir det när man arbetar inom professionella yrken där man ska vara neutral. Men jag har märkt att oavsett hur man gör eller vad man tar på sig så är man metalhead. En hårdrockare. Det syns tydligen som en osynlig hinna eller mask man har. Hur det kommer sig vet jag inte, för som professionell så skalar man av sig allt det där yttre. Kläderna med tryck byts ut mot neutralt svart. Smycken lägga på hyllan. Men ändå så finns det där om man är en hårdrockare. Det märks. Man är metal helt enkelt. Nånting i ens väsen andas det helt enkelt. Så är det för mig iallafall. Hur det är för andra vet jag inte.
Under hans resa till att förklara och förstå metal hamnade han på Wacken. En metal festival i Tyskland för er som nu skulle ha missat det. Jag har nämnt det förr och kommer nog att nämna den igen vid tillfälle. Den hålls varje år första helgen i augusti och jag har varit där fyra år i rad. Jag var även där när han gjorde dokumentären, som tur är så fastnade jag inte på bild. Hehe. Det året (2004) var väldigt varmt år. Varmaste WOA nånsin och bilderna från stället fick en att minnas tillbaka till alla de gånger man vart där. Han hade tur att han inte åkter dit året efter när det var lera upp till knäna. Hade vart en helt annan stämning han fått uppleva då. Men hey, Wacken är Wacken. Det syntes på han att han hade känt av stämningen på stället. Den där att det inte finns inget annat än just där och då. Det syns på honom hur tydligt som helst. Jag vet för jag har haft den. Och andra med mig. Så fort man kliver ner och känner jorden under fötterna så slutar allt annat att existera. Svårt att förklara det där, men det känslan av att vara just på metalfestival är att verkligheten ändras och världen utanför slutar att existera. En av de få tillfällena där man som människa kan bara vara. Ingen oro. Inga funderingar. Inga måsten. Vardagen slutar att existera helt enkelt. Man är helt enkelt. Den känslan kan man även få på en bra metalkonsert. Dem där få tillfällena man får se ett band som man verkligen tycker om och sett fram emot att få se. Där verkligheten stannat utanför och vardagen känns långt borta för en timme eller två. Och man kan leva på den känslan ett bra tag. Och vid behov plocka fram den och drömma sig bort.
Den är det ju inte så vanligt med tjejer inom metalvärlden. Vi tjejer som fanns var inte många, men det har börjat dyka upp fler och fler som bara är kul tycker jag. För det kan bli lite "grabbigt" emellanåt. Mycket jargong och en massa grova skämt. Men jag är van. Har ju inte direkt umgåtts med tjejer sådär. Som dagt. inte så många i den här världen som är äkta. Nu enar jag dem där tjejerna som är inne på den här scenen för musiken och inte för killarna. För det finns de också. Dem där som är med för killens skull eller annat. Och med risk att låta krass så försvinner dem oftast ganska fort. Sen finns det ju såna som jag. Som en kille från förr som jag inte sett på några år (typ femton) sa när han träffade mig igen; så du är fortfarande hårdrockare. Jag förstår kommentaren, men det kändes onödig på något vis. Vi var på en hårdrockskryssning, så varför skulle jag annars ha varit med? Han var glad över att jag inte övergett livsstilen och att jag fortfarande är metal. Det finns ju ingen återvändo.
Jag kan bara avsluta med liknande tanke och mening som han hade i hela dokumentären och vad de olika människorna inom just den här genren säger. Det spelar ingen roll om att det finns väldigt många som inte fattar vad det hela går ut på. Jag behöver inte övertyga folk om hur det är eller försöka förklara någonting som inte riktigt låter sig förklaras. Har man inte känt det en annan har känt för just den här genren så finns det inga som helst sätt att få någon annan att förstå. Det går liksom inte. Den lugnar en när man är arg. Den får en att le när man är ledsen. Den får en att må bra en dålig dag. Den får en att må bättre en bra dag. Den ger en styrka. Den ger en ork att stå ut dem där dagar när det är som svårast. Det finns inga enkla sätt att förklara någonting som är så förknippat med en själv. Någonting som är så förknippat med ens själ. Självaste essensen av vad som är jag. Men jag är inte ensam. Vi är många. Vi kommer i tusental. Legioner. Vi finns. Vi andas. Vi lever. Vi är metal.