hRaven

Sommaren är slut för den här gången då, igen. Öppnade balkongdörren imorse när jag vaknade och fick ett stort leende på läpparna. Luften bar med sig löften om hösten. Sval och skön luft strömmade in i min lägenhet. Helt underbart, och jag började frysa om fötterna. För första gången sen i maj har jag strumpor på mig inomhus. Visst har jag haft på mig strumpor när jag varit hos andra, om det inte varit sandalväder, men hemma nej. Slutgiltiga beviset på att det är höst snart. *ler*

Samtidigt som det känns lite vemodigt sådär så är det så skönt att kunna göra det. För den här sommaren har varit händelserik, och visst jag erkänner ibland ett rent helvete. I det stora hela så kommer jag minnas den här sommaren som helt underbar. Saker som jag fått uppleva och människor som jag lärt känna har den effekten antar jag. Saker som jag aldrig fått uppleva och människor jag aldrig skulle lära känna på det sättet som jag gjort, och gör, om mitt liv hade fortsatt som det var.

Har så mycket jag skulle kunna skriva om just nu. Det kan hända mycket saker på en vecka, eller varför inte bara på ett par dar? Att döden kommer och visar sig lite då och då i ens liv kanske har med saken att göra, men jag vet inte. Jag har varit social. Mer än jag brukar. Och i helgen kunde jag karva in ett stort streck i livets träd och växte som människa.

Energin bubblar i mig och jag bara vill göra saker. Inget sånt där som jag brukar göra eller sånt där trist som att städa och tvätta (det gjorde jag igår). Kanske jag ska ta itu med det jag tänkt göra sen jag flyttade in i lägenheten. Hänga upp saker på väggarna kanske? Just nu ser det väldigt tomt ut.

Jag vill göra saker. Jag vill låta energin flöda och jag vill skapa något. Men vad?

Kaos inombords. Mycket prat med en gammal vän om döden, livet. Båda två ställda på varsin del av en värld som inte är vår att ta del av. Inte är vår att finnas till i. På varsin ände, med ett enorm avgrund mellan oss. Men just nu, idag, igår och imorgon suddades den gränsen ut. Som om vi fått en stunds frizon, som vi bör ta vara på. Gemensamma minnen att skratta åt, berätta och förundras över. Döden gör så har jag förstått. Varför har inte livet samma effekt på en? Måste man bli medveten om sin egen sårbarhet innan man stannar upp och reflekterar över allt det där som man gjort? Mycket prat om sånt idag. Inte bara med en gammal vän utan även med nya vänner.

Nattens sömnlösa snurrande satte sina spår. Funderade mest kring allt det där som vi faktiskt gjorde. Det vi hann med att uppleva. Saker som vore otänkbart idag, men jag har gjort dem. Och jag började fundera på att jag faktiskt har haft mina stunder här i livet. Ögonblick som jag kan se tillbaka på och le åt minnet. Små ögonblick i ens liv som så lätt skulle kunna glömmas bort, avfärdas eller bara låta vara. Liv kallas det väl? Att leva för ögonblicket. Sorglöst, ungdomligt och ibland helt jävla dumdristigt. Jag skulle inte vilja vara tretton igen... *ler*. Men man borde ta lärdom av en sak; att ta vara på på ögonblicken. Inte älta. Leva för dem där ögonblicken i livet som man inte kunnat förutse. Dem där ögonblicken som grumlas när man blir äldre. När man börjar se mönster och börjar tro sig kunna ana konsekvenserna av ens handlingar. Man kan aldrig göra det egentligen, men ens liv idag är resultatet ev ens liv hittills. Och har man gjort val och gjort saker utifrån vissa förutsättningar och minns konsekvenserna av ens handlande då, så är det lätt hänt att man tror att samma sak ska hända igen. Även om det nödvändigtvis inte behöver vara så. Blir man fegare när man blir äldre?

Pratade med en annan vän om slutfasen i livet, oavsett om den skulle komma nu eller om femtio år. Frågan vi pratade kring var om vi, jag, ångrade någonting. Om jag hade saker jag har nu som jag kommer att ångra att jag inte gjorde när jag hade möjligheten. Det vill säga att håller jag mig själv tillbaka, och varför isåfall? Eller snarare vad? Finns det saker i mitt liv som jag skulle vilja få ogjort eller saker jag önskar jag sagt men inte gjort? Om jag ska vara helt ärlig så är svaret ja... orsaken är enkel; jag saknar modet. Ja, jag. Jag skulle inte vilja gå tillbaka för att ändra nåt, nej det är inte det det handlar om. Jag vill inte vrida tillbaka klockan. För det som har hänt har hänt, och som jag inte skulle vilja skulle bli ändrade på. Utan alla de händelser, situationer, ögonblick så skulle jag inte vara den jag är idag. Jag skulle inte vilja få nåt ogjort. En del saker skulle jag kanske kunnat hantera på ett annat sätt, sagt annorlunda, men i det stora hela så finns det nog en meningen med varför det blev som det blev. Annars skulle jag inte sitta här idag, veta det jag vet och ha de vänner jag har. Om alla de uppoffringar och förluster som jag haft i mitt liv innebär att jag inte får mer än detta så kan jag trots allt vara ganska nöjd. Ganska ja, jag menar inte att jag ska fastna här, acceptera detta som ett alternativ till resten av mitt liv. Nej, utan det faktum att jag sett sidor hos människor som jag inte sett tidigare. Det finns nyanser, lager och nivåer. Det där som varit stängt för mig tidigare, samtidigt som jag vet att jag låst dem ute. Omedvetet. och det lilla jag fått ta del av, det lilla jag fått se gör mig nyfiken på mer. Vilja veta mer. Lyssna bättre. Ha tålamod. Vara en bättre vän...

Vid varje vägskäl så väljer man bort någonting. Varje gång man säger ja eller nej så gör du ett val, ett medvetet val även om den kanske inte är så uppenbar. Ett val som du inte egentligen reflekterar över. Ett ja eller ett nej, till och med ett kanske är ett val. Valet vid varje kanske är ett nej, just då. Du väljer bort ett ja. Låter kanske flummigt eller konstigt, men det är väl så? Man säger ju inte ja? Ett val, hur liten den må än vara så är det ett val. De flesta i ens liv är de små som leder oss framåt, medans de är de stora avgörande valen man kommer ihåg. Dem där som påverkar mer än en själv. Dem där man måste verkligen tänka efter innan man bslutar sig för ett alternativ. Svaret kan påverka så många liv förutoms ens eget, som ringar på vattnet som kan få oanade konsekvenser. Reaktioner man inte riktigt hade räknat med. Jag har inte gjort så många sådana val i mina dar. Men de val som jag gjort vet jag har inneburit att jag valt bort saker och ting. Saker som i slutändan skadat mig själv, och de är det jag får leva med idag. Kompromisser jag inte ens märkte jag gjorde, förrän långt efter att de blev gjorda. De smög sig på, obemärkt och utan avtryck, då. Kompromisser som jag inte skulle göra idag, men gjorde då. Förnekade mig själv på ett sätt jag inte vill göra igen. Det är det enda som jag ångrar hittills. Men på ett sätt inget jag önskar ogjort. Jag vet bättre nu helt enkelt.

Frågan som jag haft i skallen hela natten och hela den här dagen är enkel, men väldigt svår att svara på. Om du visste att du bara hade sex månader kvar att leva, vad skulle du göra? Vad skulle du vilja göra annorlunda? Och tankarna och känslorna är i kaos, satta på sin spets. På ett helt annat sätt än det jag hade i våras, där ifrågasatte jag ”bara” min hela existens. Idag tvingar mig de mig att få ordning på saker och ting. Tanketrådarna bryts, knyts om och minnena fladdrar förbi som i filmer som ser när de försöker hjärntvätta någon. Scenarior, händelser och människor i mtt liv dyker upp. En efter en från mina djupaste mörkaste hålor dyker dem upp, som gamla spöken hemsöker dem mig och kräver uppmärksamhet. Gamla vänner, fiender och alla dem där andra som syntes tilll i periferin. Dem där man minns men inte kan minnas vad de heter. Jag kanske inte gjort de bästa valen i mitt liv, jag kanske inte sagt de smartaste sakerna i mitt liv alla gånger, men jag står för dem allihop. Det är det minsta jag kan göra. en del saker skäms jag över, det finns såna tillfällen i allas liv, men jag kan stå för det. Orsaken är ganska enkel, en av de få saker som jag faktiskt är glad över att jag fått höra relativt tidigt i mitt liv. Min mors ord; Oavsett vad det är du gör här i livet så gör de som känns rätt. För för länge det känns rätt, är det aldrig fel. Om du sedan ändrar uppfattning kan du ändå alltid stå för de du gjort. Även om du själv skulle tycka att det inte var så bra. Du kan alltid försvara dina handlingar så länge du inte gör det för någon annans skull. Så det kanske är en anledning till att jag faktiskt inte ångrar så mycket i mitt liv trots allt. En del saker kan man diskutera, förklara, men varför skulle jag? Speciellt här?

Men åter till frågan; vad skulle du göra? Vilja göra annorlunda? Jag skulle vilja våga ta vara på de små ögonblicken. Slippa tänka rationellt en stund. Slippa tänka på eventuella konsekvenser av mitt handlande. Att sluta ta så jävla mycket hänsyn. Våga mer. Våga helt enkelt. Som jag skrev ovan; blir man fegare när man blir äldre? Eller är det bara så enkelt att man låter bli vissa saker bara för att man tänker på vad andra ska tycka? Jag misstänker att det är det senare. Att man blir sedd av andra, att andra ser vad man gör. Och därför låter bli. Dumt, det är verkligen dumt. För det kvittar egentligen vad andra tycker. Egentligen ja. För de är inte deras handlingar du ångrar när du tänker på ditt liv. Det är dina egna. Dem där orden du aldrig sa, det där du aldrig gjorde. Om du visste när du ska dö, skulle du ta så jävla mycket hänsyn som du gör nu? Nej, tänkte väl det.

Jag ska försöka bli bättre på det där. Att göra det jag egentligen vill. Ringa det där samtalet som jag skjutit på. Fikat som blir framskjutet av yttre omständigheter. Festen man tackat nej till. Det handlar om att ta sig tid. Våga göra saker som jag vill göra. Sluta ta så jävla mycket hänsyn. Säga saker som jag ibland saknar modet till att säga högt. Eller snarare säga saker som jag menar istället för att linda in det. Försköna eller omvandla så det blir gåtor istället. Man vet ju aldrig när ens liv tar slut. Det kan ske imorgon, om sex månader eller om femtio år. Uttrycket ”bättre sent än aldrig” tycker jag egentligen inte om. Det kanske aldrig blir ett senare. Eller så är det bara för sent. Bättre ha saker gjorda nu. Bättre säga orden nu. Egentligen. För jag vill inte sitta där och undra när det är för sent. Eller tänka på det där jag aldrig gjorde eller aldrig sa. För visst kan jag göra allt det där jag skulle vilja göra, eller säga det jag vill säga. Men sen finns det alltid ett men... Men ibland kanske det finns dem där tillfällena som man vet att det är bättre att inte göra det man vill, eller inte säga det man helst av allt vill skrika rakt ut. Det är trots allt bara jag som kommer att sitta där och ångra mig över saker som aldrig blev gjorda eller sagda... jag tar faktiskt hänsyn till andra människor. Det där med att göra val här i livet var det ja. Det finns trots allt gränser på hur mycket man kan utsatta någon annan för.

Fan också!

Fick besked tidigare ikväll om att en barndomsvän dött. Tog det inte så hårt, umgicks ju inte längre. Hade inte gjort det de senaste *mummelmummel* åren... Vi tappade kontakten efter att vi gick ut nian, och visst hände det att vi sågs men annars så nej. Men så kom minnena ifatt en när man skulle sova, och det var den sömnen. Bilder fladdrar förbi, minnen och saker som hände då la grunden till vem jag är idag.

Barndomskompis kanske är fel ord. Vi började umgås sista terminen i sexan, jag skulle fylla tretton och hon några månader senare. Vi hade en vänskap som höll i sig till höstterminen i nian, och då slutade vi umgås på grund av skitsnack och en massa lögner. Inte från hennes sida, utan en gemensam tjejkompis. Men de var galna och väldigt roliga två och ett halvt år. Mitten av 80-talet och jag var en ung tonåring. Det var med henne som jag började upptäcka de roliga sakerna här i livet.

Det var med henne som jag tog första fyllan på vårmarknaden den våren. Ett sexpack folköl som vi sög i oss i skogen bakom curlinghallen. Det var med henne som jag tog mina första cigg, och tjuvrökte hos. Tillsammans med henne började upptäcksfärderna ner på stan på helgerna. Det var tillsammans med henne som vi upptäckte att killar var mer än bara irriterande småungar som drog en i håret. Det var med henne som jag ljög ihop historier till morsan om att sova över hos henne så man kunde gå på fester. Hon var en av dem som fick en att smyga ut på kvällarna, nätterna. Det var med henne som jag plankade in på folkets park när det var disco. Det var med henne som jag åkte till andra sidan stan för att gå på mina första FF fester, för att nästan missa sista bussen hem. Det var hennes hår jag höll upp när hon kräktes. Och hon var den första av oss att bli av med oskulden.

Det var A-salen och folkets park. Det var blå Blend och Pripps Blå. Det var LuMumba och laGaronne (eller hur det nu stavas). Mockastövlar och svarta tights. Svarta pumps och kortkort. Det var stentvättade jeans och axelvaddar. Blå mascara och tuperat hår. Stora collegetröjor och skjortor som man vek upp ärmarna på. Det var basketskor och vita tubsockor. Som sagt, det var mitten av åttiotalet. Det var Miami Vice på TV och solariebruna fitnesskroppar som gällde.

Medans andra lyssnade på Magnus Uggla, Lili & Sussie och Shaboom, satt vi och lyssnade på hennes storebröders skivsamlingar. Medans andra dansade disco satt vi och lyssnade på Warlock, Black Sabbath, Iron Maiden och Judas Priest. För att inte glömma Helloween och Metallica, och Kiss som fortfarande sågs som hårdrock då. Hade det inte varit för hennes två storebröder så skulle saker och ting sett annorlunda ut. Visserligen hade jag upptäckt hårdrocken ett par år tidigare med WASP och Mötley Crüe, men dem där åren omvandlade min värld och gav mig en hårdrockssjäl. Hennes bröder gav mig en bredare perspektiv, gav mig möjligheter att upptäcka en massa nya saker. I och med att hon hade äldre bröder så fanns det alltid någon som kunde köpa alkohol åt oss. Jag vet faktiskt inte hur mycket vin och öl de, eller deras kompisar, släpat hem till oss två, men det kanske är lika bra att det fallit i glömska. Och med äldre bröder så fanns det alltid äldre killar att titta på, och prata med.

Våra liv tog olika spår efter nian. Och jag kan nu undra hur mitt liv skulle ha sett ut om det inte hade varit vänskapen med henne dem där två och ett halvt åren. Samtidigt som jag är glad för den där oskuldsfulla tiden med henne, där vi testade gränser och upptäckte saker och ting tillsammans. Hon försvann ur mitt liv men det gjorde inte musiken. Musiken finns kvar, och jag lyssnar än idag på en del av banden som vi satt och lyssnade på då. Just nu snurrar Helloweens Keeper of the seven keys part I för fullt, och fyller mig med en känsla av nostalgi. Skivan kom ut under dem där åren, och den är fortfarande lika bra idag som då.

Hennes död påminner mig om min egen dödlighet. Att inte skjuta på saker eller att ta så lättvindligt på saker och ting, oavsett vad det är. Imorgon kan det vara försent. Samtidigt som en del av mig fylls av vemod, nu när jag verkligen inser att hon är borta. Med henne försvann en länk till mitt förlutna, en viktig länk till en oskuldfull tid. I och med att hon inte längre finns bland oss levande så finns det ingen som vet hur jag var då. Ingen som kan ge en sanningsenligbild av vad jag var då. Kanske lika bra, men det kommer att komma en dag då jag kanske kommer att vilja minnas den där tiden. Nu finns det ingen som kan berätta alla dem där pinsamma detaljerna, men det kanske är lika bra. Jag minns dem. Och jag minns henne, som hon var då. Är det så här det känns att åldras?

Jag hoppas bara att hon har fått ro nu. Hon hann inte fylla 33.

Jaha, vad ska jag skriva om årets Wacken? Det har gått ett par dar sen vi kom hem, så jag har haft en tid till eftertanke och rannsakan. En av vännerna som åkte ner tillsammans med oss ringde igår och blev förvånad över att jag var vaken (klockan halv ett) och när jag svarade på frågan om vad jag gjorde så sa jag att jag tänkte på årets Wacken resa och vad det var som egentligen hände där nere, var hans svar väldigt talande; det kommer man nog aldrig få riktig klarhet i. Jag kan bara hålla med. Vad var det som egentligen hände där nere? Jag kan bara skriva ner fragment, sammanfattning av dagarna. Inte för att minnet sviker utan mest av hänsyn till dem som faktiskt var med, inklusive mig själv. MEN visst, delar kan ni väl få ta del av *flinar*.
Tisdag: Resan ner påbörjades tisdagkvällen, en resa genom stan för att plocka upp alla medresenärer som skulle ta del av bussresan ner, och möta upp killarna som skulle slicka vår röv hela resan ner. Två av dem tio som skulle ner hoppade av i sista stund så vi var åtta stycken som åkte ner till Tyskland. Kan kanske nämnas också att detta är första gången i V.M.I:s historia som det är tre tjejer med på resan ner. Första chaffisen ner började bli ganska trött på oss redan innan vi lämnade stan, men det blev bra ändå. Han trots allt lite besviken över att vi tystnade så fort *ler*. Så kom resan genom Sverige, och i Helsingborg mötte regnet och åskan oss. Regnet som höll i sig genom hela Danmark också. Vi som var nere på Wacken förra året blev tunga till sinnes; ”inte ett lerigt Wacken i år också!”. Men det klarnade upp och vi var nere till Wacken till till en ganska bra tid ändå.
Onsdag: Bilen var full av alkoholhaltig vätska i olika procenthalter och smak, beroende på vem som inhandlat vad. Bilen blev parkerad efter många om och men när den väl stod still så stog den där i fyra dagar. Första ölen knäpptes långt innan tolvtaget på onsdagen och så skulle partytältet upp. Och helt plötsligt hade ”alla” glömt bort hur den skall sättas ihop. Men HALLÅ!? så det slutade med att det var jag som organiserade upp det hela och tältet sattes upp på nolltid. Pusslet lades ut och det blev en hel del sexuella anspelningar när rör skulle stoppas i vilket hål, vem som skulle stoppa in vad i vilket hål. Det blev jag som fick se till att killarnas tält blev uppstält som den skulle. Så jag blev utsedd till karln i campen, kanske inte en så trevlig titel, men vad fan. Så var vi iväg ner till området och fixade så vi fick armbanden. Efter detta var jag och en till iväg och försökte och fick biljetterna sålda. Kanske fel dag, men vi alla visste att om vi väntade en dag så skulle det inte bli gjort. Inte illa ment mot dem som inte följde med men tyvärr sant. Fick iväg biljetterna, inte till det pris som de gav för dem men de ska vara glada för att jag fick iväg dem överhuvudtaget. Bättre än ingenting som det skulle kunnat varit fallet. Och de ska kanske tacka mig och vännen som gick iväg i hettan och stod under gassande sol och försökte prata engelska med tyskar. Vi offrade dyrbar dryckestid! *skrattar*. Väl tillbaka till tältet började dekadensen, galenskapet. Kanske var det tyska luften, mängden av alkohol, vattenkriget eller så var det kanske bara så att sju av åtta som åkte ner var singlar?
Torsdag: Tidig morgon och öl till frukost, efter köandet vid bajamajorna. Det blev mycket sånt under resterande dagarna, killar skiter mycket har vi tjejer märkt, för inte var det tjejerna som uppehöll bajamajorna ska jag säga, speciellt inte med tanke på att killar kan faktiskt pissa i en buske. Vilket de gjorde kände man när värmen kom. Det är tur att magen höll hela Wacken resan *pepparpeppartaiträ* annars hade det blivit jobbigt. Nåja, torsdagen innebar att jag var och handlade på marknaden som finns där nere. Jag shoppade upp nästan hela resekassan, men det blev svårt att låta bli. Jag tog mig råd helt enkelt. Nya skor inhandlades och den hyllningen som de fick av en av killarna vid tältet kommer jag nog inte få igen. Sånadär som man bara velat ha och kunnat drömma om. Nåja, det blev att vi satt vid tältet hela kvällen då ingen av oss var där för Scorpions. Kvällen var lika galen som kvällen innan. Dekadens, galenskap och fylla. Och jag kunde inte låta bli att undra vad fan det är det som händer, vilken verklighet har jag hamnat i?!
Fredag: Morgonen var lite segare än dagen innan, men alkoholkonsumtion och värmen kanske tar ut sin rätt? Vem vet, men det blev öl till frukot och så passande av klockan för att se banden. En massa spring av mina medresenärer för alla skulle se olika saker, förutom de uppenbara som vi alla skulle se. Efter en seg start så var man igång igen. Och det blev att gå ner till att se Peter Steele med sin Carnivore och därefter Children of Bodom. Efter en del öl på området och några Wackenglas senare så gick jag tillbaka till tältet, där jag var ensam och fick hjärnsläpp och började sms:a en vän. Ingen bra idé i det tillståndet jag befann mig i, jag menar bara att läs ovanstånde band så förstår ni kanske. Jag fick sällskap och insåg vad det var jag höll på med. (Förlåt, inte min mening, men jag kände mig ensam! Inte min mening att låta de gå över dig!). Resten kvällen blev lika galen som dem innan, med huvudet under armén och ut och spela rugby ungefär. Det blev att jag gick och la mig tidigt. Tidigare än nätterna innan, typ.
Lördag: Seghetens seghet slog till. Svårt att komma ut ur tältet och väl uppe ville man bara lägga sig igen. Det blev ingen öl till frukost. Snarare vatten och en stund till på en skön madrass och en kudde som inte var min. Några timmar senare och missande av band jag faktiskt hade velat se, så kom man upp men dagen kändes avslagen. Jag var inte den enda som kände så, flera av dem som skulle köra dagen efter låg mestadelen av dagen. och jag försökte tappert att få i mig ölen. Det gick inte så bra. Kanske tillräckligt för att andra att slockna efter halva mängden men de kändes som óm man bara satt och drack för man var tvungen, och jag hade vid det laget börjat bli trött på öl. vet, det låter sjukt, det låter inte som mig, men det finns en gräns, och min nåddes under kvällen. Vi kom ner och såg Emperor äntra scenen, och deras ljudteckniker borde skjutas! De visste fan inte vad de höll på med! Med rätt ljuteckniker hade det faktiskt kunnat visa världen att de fortfarande härskar! Så lite besviken blev man ju, men inte som sist jag såg dem. Men det slutade med att jag och en till gick efter tre låtar och gick tillbaka till tältet. Reste av kvällens band orkade vi inte se helt enkelt, men det finns en gräns där med. Oavsett var, när och hur. Resten av banden hörde vi klart och tydligt från tältet iallafall. Det blev en tidig och kall kväll. Kanske hade det varit sådär kallt de andra nätterna också men det märkte jag aldrig av.
Söndag: Avresedagen. Behövs det sägas mer?
Sammanfattningsvis så var det en helt underbar resa. Första festivalen någonsin som singel. Första Wacken som jag inte har en annan att se efter. Första festivalen där jag bara behövde tänka på mig själv. Mig själv, och mina medresenärer märkte nog skillnaden på mig. Och planeringarna till nästa år har redan börjat; IMMORTAL kommer att vara där! Jag också!!!
För att avsluta det hela så finns det bara en sak att säga;
Det som händer på Wacken stannar på Wacken!

Jag reser idag. Jag kommer att vara borta några dagar. Jag kommer bort en stund. Det finns en del kvar att göra här hemma. Listan betats av under dagarna som varit, de viktigaste först; lillkillen fick åka ut på en veckas semester på landet och divan fick med sig pojkvän hem till sin privata reservat hos en vän. Sen kommer det som görs inför resor; plocka fram kläder + ombyte, hygienartiklar som ska med, sovsäcken, passet och pengarna för att inte glömma batterier till kameran som ska med. Och så kommer obligatoriska tömningen av sopor, diska, vattna blommor osv osv. 

Jag kommer att åka till en plats där verkligheten kommer att sluta existera och jag kan vandra i en alternativ värld. En plats långt borta från civilisationen. En plats med egna regler och egna lagar. Moraliskt förfall och dekandens. En plats där likasinnade samlas för att umgås i en vecka. Svart, mörkt och död som bubblar av liv. Med musik dygnet runt. Oavsett om det blir en vecka under gassande solsken utan möjlighet till svalka eller om det blir en veckas vadande i knähög lera så kommer det att vara underbart. Sova i tält, ingen dusch och överfulla bajamajor. Hemskt, men helt underbart. Litervis med öl. Litervis med alkohol. Litervis med andra vätskor. Tonvis med skräp. Vi får se hur mycket jag kommer att bidra med.

En alternativ värld under en vecka. En plats där allt annat slutar existera. Och iår åker jag ner som singel. Men det kanske jag inte ska säga högt därnere. Jag åker ner till en plats på jorden där det kommer finnas trettio tusen likasinnade. Av dessa 30 000 är det ca 5000 tjejer, resterande 25 000 är killar. Sen finns det ju en del av dem som är upptagna hemma men det finns dem som inte hindras av det direkt. Så, vi kan enkelt säga så här; skulle jag vilja så borde jag hitta nån som ställer upp. Jag menar oddsen är ju inte direkt mot mig. Om jag nu skulle vilja.

Ikväll bär det av mot Wacken! Ses om en vecka...