ett konstigt farväl
| Möte med mitt förflutna igår. Tog lunch innan de blev att ta farväl. Det var ingen fin begravning. Och när vi satt där satt båda och undrade var man hamnat egentligen. Men begravningen var väldigt rosa och blev konstig. Det kändes inte som om vi kände henne. Begravningen var för någon annan. Men visst, så kände jag/vi inte henne längre. Men att prästen inte visste något om henne var tydligt, svamlade om guds kärlek och små fåglar. Sen underlättar det ju inte att hon tydligen gått och blivit frälst sista tiden i livet. Hmmm, kunde ha varit bra att veta innan kanske. Kände igen en hel del ansikten, men inget jag skulle vilja ha i mitt liv igen. Jag kom på där jag satt i domkyrkan varför vi slutade umgås. Hade bara förträngt det. Man utvecklas åt olika håll, hon stannade kvar. De flesta som satt där var som spöken från sent åttiotal, samma hår, samma stil. Undrar om en del hade på sig det de hade på sig för tjugo år sen? Vill inte veta men tanken slog mig... Låt mig bara säga följande två saker; ett: När jag har dött ska inte ha en präst. Jag tror inte på gud, så varför ens hyckla sista stunden på jorden. Och så vill jag gärna ha någon som inte suttit och läst på vem jag är och upprepar saker som är orelevant, typ om småfåglar osv. Samtidigt som jag tvivlar på att mina vänner skulle vara där för att ta emot guds välsignelse... två: När jag dör så vill jag inte ha folk som sjunger på min begravning och vill någon göra det så se fan till att de vet hur man gör. Det betyder att de ska kunna ta en ton utan att börja yla. Och även om dem kan så ska de fan inte låta som om de var på karaokebar på finlandsfärjan! Så, nu är det gjort iallafall... mitt förlutna begravdes igår. Skönt faktiskt. Framtiden är här. Och den är min. | |
Kommentarer
Trackback