hRaven

jag är uttråkad...
illa, med tanke på att man nyss vaknat...
att vakna och känna sig less på dagen är inte bra...
har en massa att göra...
människor att träffa...
jobba...
men tankarna jobbar på heltid...

läste i en bok att ett sätt att ta sig ur tristessen är att önska...
att man genom att önska sig tre saker sätter igång fantasin...
oavsett hur galna och svåråtkomliga de än må vara...
bara man gör det...
man ska inte haka upp sig på att de kanske aldrig blir uppfyllda...
inte censurera sina tankar...
känslor...
genom att begränsa sina önskningar...
du behöver ju inte berätta dem för någon...
och om de sen tar ett tag innan man får eller uppnår det man önskar sig, låt det vara så...
men man ska veta att sådana önskningar talar även om vad man längtar efter...
är intresserad av...
nyfiken på...
så kanske är det lika bra att hålla önskningarna för sig själv...

sen ska man kanske komma ihåg att det man önskar sig kan bli verklighet...
som om någon universiell makt har en tendens att se dem...
höra dem...
och se till att det blir så...
så frågan är ju ändå den att; är man säker på att det man vill ha är det man behöver?

sen kommer jag automatiskt att tänka på regeln av tre...
det du skickar ut kommer tillbaka till dig trefaldigt...
obönhörligen...
spelar ingen roll vad du gör...
hur litet det är...
det gör det...
kommer tillbaka...
så när man önskar är det nog bra att komma ihåg den regeln...
och inte skicka ut negativa vibbar...

samtidigt som det kanske kan vara bra att komma ihåg att en del önskningar blir omtolkade...
jag menar bara att även om du skulle önska dig något och du tycker du är tydlig så är de inte säkert att det uppfattas så som du formulerat det...
låter kanske flummigt...
och visst är det det...
som ett exempel, du önskar du fick mer pengar, och drömmer om pengavinst men i verkligheten får du löneförhöjning...
då har du ju fått det du önskat dig, eller hur?
du ville ju ha mer pengar...
det gäller att vara tydlig med vad man vill...

sen finns det ju det där med att man tror att man vet vad man vill ha...
det man tror man behöver...
ibland kan ju vissa saker redan ha inträffat utan att man sett det...
ser det...
uppfattar det...
att den finns inom räckhåll...
men att man är för blind för att se det...
för upptagen med att tänka på vad man saknar...
tro sig behöva att man inte uppfattar saker och ting för vad det är...
där ens tristess och längtan satt skygglappar på...
och blicken fäst vid horisonten...
för långt borta för att inte se att ens önskan kanske står framför en...
om inte annat så i en annan form...
och kanske inte riktigt vad du hade tänkt dig, men ändock riktig...

det handlar om att inte uppskatta saker för vad det är...
att inte se sakers rätta värde...
sig själv...
men också det faktum att saker och ting faktiskt förändras...
att det man trodde var sant...
verkligt...
på riktigt har ändrats...
utan att man själv har uppfattat förändringen...
att man själv förändras vet man ju...
men ibland hänger man inte riktigt med...
och ibland glömmer man bort det...
att man faktiskt gör det...
att ens värderingar och synsätt faktiskt gör det...
man måste komma ihåg att ta av sig skygglapparna ibland...
vädra dem...
och se saker från en annan synvinkel...
med färska ögon...
ibland kan det behövas att större omvälvande saker ska inträffa...
eller vänner som påminner en...
men ibland räcker det med ett ord...
en liten gest...
sånt som den andre är fullt omedveten om att de gjort...

oj, det var den tristessen...
fick annat att tänka på...
bli medveten om..
där ser man...

jag vet vad jag vill...
jag vet vad mina drömmar innehåller...
men jag vet inte om det är samma sak som jag önskar...
man måste vara försiktig med vad man önskar sig...
de kan ju bli verklighet... *ler*

känns som om jag fick besök av gårdagens spöke igår...
före detta svärmor...
jag tyckte om henne...
tycker om henne...
och hon älskade mig...
vet ej vad hon tycker nu...
vi hade inte vad det brukar vara...
skräckhistorierna gällde inte oss...
hon sökte upp mig när hon behövde råd...
jag kanske inte hade alla svaren, men ändå...
för att vara så ung hade jag en gammal själ...
för vis för min ålder...
mitt eget bästa...
det sa hon en gång...
flera gånger...

besöket igår var konstig...
när hon kom sådär spontant som hon brukar göra...
vet att hon kom för att se hur jag har det...
hur jag mår...
hur jag ser ut...
men av någon konstig anledning bjöd jag inte in henne...
och hon frågade inte...
tittade runt...
kommenterade...
undrade...
frågade...
men det var som om vi befann oss på två helt olika plan...
där hon pratade om tiden;
att tiden läker alla sår...
ge det tid...
det kommer med tiden...
vad?

det var efter det känslan kom...
att vi befann oss i två olika verkligheter...
och att hon är fast i en tid som inte finns längre...
jag har gått vidare...
jag har stängt dörren...
öppnat en ny...
men hon fanns kvar...
och jag fick bara en känsla av att hon kände sig sviken...
sårad...
lämnad...
skulle vilja säga förvirrad, men det har hon alltid varit...
vilsen kanske passar bättre...

det känns som om hon var här för att hälsa på någon annan...
någon som hon kände...
men att hon inte bodde kvar...
att hon flyttat utan att ha lämnat den nya adressen till henne...
att hon flyttat och lämnat saker bakom sig...
för jag tror inte hon visste vem jag är idag...
hon kände nog att hon inte känner mig längre...
som om det var en livstid sen...
i en annan tid...
en annan plats...
en annan verklighet...
men så är det ju faktiskt så...
trots den korta tiden, så har det jag hunnit komma ljusår ifrån det som var...
det som fanns...
det som jag var...
där jag blivit någon hon tror sig känna igen...
men hon inte riktigt kan placera...
men som hon borde känna men inte gör...

därför känns det som om gårdagens spöke var och hälsade på...
som en påminnelse om det som en gång var...
och på ett sätt känner jag vemod...
för efter att ha lämnat allt bakom mig betyder det också att jag lämnade henne...
stängde dörren efter mig utan att se tillbaka...
och som jag skrev sen igår; tyvärr...
för hon blev kvar...
och jag hoppas bara att hon kommer att kunna gå vidare...
förlåta sin son...
acceptera att jag inte är svärdottern längre...

kommer sakna henne...
och hennes små egenheter...

enligt henne var jag en häxa...
är en häxa...
och hon menar det i all välmening...
som en komplimang...
och jag kan bara le åt minnet...

tiden går...
och funderar på det som varit...
ser på det som jag varit...
jag ser på allt som varit...
jag blickar bakåt...
men framför allt framåt...
jag står vid ett vägskäl...
vet inte riktigt vilken väg jag ska gå...
vägskäl?
snarare som ett öppet fält...
ett stäpp någonstans mitt i livet...

ett stäpp där jag inte ser någonting annat än bara den soldränkta stäppen...
det gröna hav jag har framför mig...
horisonen långt långt borta...
kan ana konturerna av ett berg...
ser svagt de snötäckta topparna...
det finns ingenting annat...
ingenting annat än mig...
i ett landskap orört av människan...
på en plats där ingen annan varit...
på en plats där ingen satt sin fot...
på en plats där mina bara fötter sätter de första spåret...
först obemärkt...
trevande...
smeker det gröna havet med mina tår...
låter den kittla fotsulan...
känner hur jorden andas...
känner hur den ger mig kraft...
och jag tar första steget...
stäppen breder sig ut framför mig...
bakom mig...

det enda jag känner är frid...
ett lugn som jorden ger mig...
kärleksfullt smeker gräset mina bara fötter...
som om de har väntat på mig...
som om den visste att jag var på väg...
men att jag tog tid på mig...
alltför lång tid...
vinden kommer som en välkomnande famn...
greppar tag om mitt hår...
smeker min kind...
ber mig att blunda...
andas in dofterna den för med sig...
doften av frid...
frihet...
och känslan fyller mig...
sprider sig...
får hjärtat att bubbla...
jubbla...
och skrattet väller fram och ut över mina läppar...
jag hör hur vinden tar tag i den och för den vidare...
leker med den...
omfamnar den...
känner hur vinden smeker min hud...
leker med mig...
tar mina händer och leder mig vidare...
framåt...
ber mig följa med och leka...
skratta...
le...

mina fötter nuddar knappt marken där jag går fram...
och jag ser hur en glaslabyrint tornar sig upp framför mig...
stor och genom skinlig...
som speglar det gröna stäpp omkring den...
vinden saknar ner mina steg...
jag går fram till glasväggen och kikar in...
ser inte så mycket i första anblicken...
följer glaset en bit och hittar en igång...
först är allt otydligt där inne...
trots ljuset...
sakta kommer detaljerna fram...
och jag känner igen allt...
detaljer och människor i mitt liv...
mitt liv...
i glasmontrar utan ingång eller utväg...
sammanflätade i en utsökt spindelväv...
och gångarna i denna labyrint är alla återvändsgränder...
det finns ingen återvändo...
det som varit har varit...
kan aldrig fås tillbaka...
kan aldrig ändras...
kan aldrig göras ogjort...
och när jag går där kan jag känna igen allt...
sakta smeker jag de svala glasväggarna och minns...
minns och ler...
människor som stått mig nära...
människor som jag en gång kände...
människor...
och mig själv...
hela uppväxten...
skoltiden...
relationerna...
och jag ler...
jag känner ingen vemod...
ingen sorg för det som varit...
en del saker kanske skulle kunnat gjorts annorlunda...
men hade det varit så så hade jag inte suttit här idag...
varit den jag är...
vara den jag är...
och jag letar mig tillbaka ut på stäppen igen...
lämnar saker där de hör hemma...
ingen sorg...
ingen ånger...
ingen bitterhet...
och sakta stänger jag glasdörren bakom mig...
och med den den senaste montern full av liv...
och jag ser redan början till nästa monter...
för jag vet att jag kommer fylla fler montrar...
göra fler spindelväv...
med vad får framtiden utvisa...

jag lämnar labyrinten bakom mig...
låter den smälta in i landskapet...
och jag ler...
bara för att jag vet att den finns där...
inte som en påminnelse utan snarare som ett löfte...
löfte om en framtid...
jag låter vinden omfamna mig...
och gräset smeka mina fötter...
jag har en helt ny värld att upptäcka...
en värld som jag kan forma hur jag vill...
bygga vad jag vill...
och jag kan bara le...
låta mig fyllas av doften av frid...
frihet...
låter den få fäste...
låter den fylla mig...
och vinden bär löften med sig...
löften som bara jag kan infria...
löften som bara jag kan finna...

och när solen går ner bakom horisonten och låter mångudinnan lysa över mig vet jag att vinden har rätt...
bara jag kan infria löftena som framtiden bär med sig...
bara genom att leva och andas kommer jag veta vad ödet har planerat för mig...
jag känner det svala gräset under mina fötter...
och vinden lockar mig till dans...
jag bugar och låter mig föras in i en vild dans med livet...
och jag känner hur jag ler...
och sakta låter jag skrattet eka ut i natten...
där den bärs vidare av vinden...
det enda jag kan hoppas på är att någon där ute låter sig lockas av vinden...
som låter sig förföras av dess varma omfamning...
någon som villigt låter sig förföras av dess löften...
någon som vågar dansa med mig i månskenet...
buga för mångudinnan...
och se mig i ögonen för att se hur de gnistrar ikapp med himlavalvet...

men just nu dansar jag ensam...
i en vild dans i månens sken..
jag är bjuden på bal ikväll...
en bal där temat är livet...
vänskap...
kärlek...
och skratt...
ska jag se om du är bjuden?
se om du står skriven på gästlistan?
men du ska veta att vi har en kräsen värdinna... ;)
skulle vara trevligt om du kom...
så jag slipper dansa ensam...
*ler*
*skrattar*

officiellt första dagen i min nya lägenhet...
men jag har varit här snart en vecka...
skönt...
underbart...
första dagarna var jag inte ensam...
helgen gick...
nästan sprang förbi...
eller den kanske skrattade tillsammans med oss innan den tog avsked...
och lämnade över till vardagen...
som definitivt varit annat än grå...
trots regnet... *ler*

men det var en skön helg...
har fortfarande ett leende på läpparna när jag tänker på den...
mycket skratt...
gamla vänner...
nya vänner...
ovärderliga...
underbara...
och att se hur de umgås tillsammans...
de som aldrig setts...
hur de hittade varandra...
i glädjen...
i skrattet...
i livet...
och livet log med oss en stund...
skrattade med oss en stund och gick sen vidare...
som om den ville försäkra sig om att vi har det bra...

helgen har så här i efterhand känts som en fristad...
en fristad där ingenting annat än just då, här och nu, existerade...
och på nåt sätt så stannade den känslan kvar här hemma...
lugnet flyttade in hos mig...
ett lugn som jag inte kan ignorera...
kan nästan känna den...
hur den ”tvingar” mig att ta det lugnt...
andas...
och bara sätta mig ner för en stund...
att sakerna ligger kvar i kartonger stör mig inte det minsta...
vilket det borde göra, de ligger överallt...
men just nu, nej...
det känns ombonat, trots kaoset...
det känns tryggt...
varmt...
hemma...

och jag?
jag lyssnar inåt...
lyssnar till min inre röst...
hittat lugnet...
glädjen i mig själv...
den fanns där tidigare, det vet ni som läser mina inlägg...
men nu lämnar den inte mig som den kunde göra...
visst, det finns tillfällen när den svikit mig men det beror på andra saker...
saker som jag inte kan påverka...
vädrets makter som påverkar mig mer än jag vill erkänna...
naturens krafter som kan ibland bli övermäktiga...
kroppens hormoner...
men det har varit bra, för nu vet jag vad jag inte ska göra när det är så...
vad jag ska undvika när det är så...
extrem vädret...
den tiden på månaden...
det är ett helvete att vara en känslig varelse av honkön ibland... *ler*

men lugnet finns där i grunden...
i botten...
gror...
blir starkare...
glädjen finns där också...
pyr...
och bubblar...
och fyller mig med.... lust?
lust att göra allt...
återupptäcka allt...
uppleva nya saker...
den vill att jag ska dansa...
den vill att jag ska skratta...
och den har gjort mig mer öppen...
öppen för nya saker...
öppen för en ny framtid...
och jag ser fram emot den här sommaren...
den här första tiden...
tiden där jag har rätten att bete mig lite underligt...
som kalv på grönbete...
eller var det som kossan efter en lång vinter?
jaja...
oavsett vilket det är så kommer det vara en tid av många upplevelser...
känslostormar...
berg och dalbana...
förhoppningsvis inga djupdykningar i avgrunden...

och denna glädje för livet...
för mig själv...
för andra...
den smittar av sig...
och den här nya öppenheten har fått mig att se sidor hos folk jag inte trodde fanns...
eller snarare inte sett tidigare...
eller är det så att jag inte velat se?
men även sidor hos mig själv som jag tryckt undan så länge...
pratat om saker som jag inte pratat med folk om på väldigt många år...
jag har börjat hitta tillbaka till min egen röst...
min inre röst...
den jag tystat...
öppenheten har fått mig upptäcka saker som jag blundat för...
öppnat dörrar som varit låsta...
låsta för mig själv...
men även för andra...
mest för andra...
eller kanske är det bara så att jag lyssnar nu?
ser?
känner?
det som jag inte gjort på många år...
för det är trots allt så att finns den så gör det det...
för den kan inte tas bort...
den kan endast kvävas...
tystas...
tigas...
ignoreras...
men jag gör det inte längre...
jag har gjort...
aldrig igen...

jag lyssnar...
jag känner...
och jag ser...

jag...