hRaven

nu vet jag...
nu vet jag saker som jag inte vill veta...
vill inte veta...
men bilderna ploppar upp i mitt inre oavsett om jag vill eller inte...
alla de gånger man suttit här och ”pratat”...
allt det man sagt...
och vetskapen om att hennes agenda hela tiden var en annan...
veta allt det så här i efterhand håller på och äter upp mig innifrån...
gjort att jag blivit paranoid...
cynisk...
cynisk mot en del folk...
är för empatisk för att kunna säga att jag är det helt och hållet...
ifrågasätter...
ifrågasätter mitt eget förstånd...
ifrågasätter allt och alla...
ifrågasätter mig själv...
och sveket gör ont...
den svider...
vetskapen att jag bara stod och såg på...
blind...
blind av tilliten för honom...
på oss...
men det borde jag inte ha gjort...
men nu litar jag inte på folk...
ingen...
alla dem så kallade vänner jag har har jag omvärderat...
misstänkt...
och tagit bort...
listorna blev decimerade...
korta...
tomma...

och jag sörjer det liv jag inte har kvar...
inte kommer att få...
som tagits ifrån mig...
som raderats...
dödats...
det liv som jag hade...
sörjer vetskapen att jag bara är en romantisk nolla...
en hopplös och patetisk kärring som trodde på någonting...
som trodde på kärleken...
sörjer det liv jag önskar att jag hade kvar...
nu finns ingentig...
bara tomt...
ensamt...
mörker...
bitterhet...
död...

och önskan om att jag en dag kommer att få tillbaka tron på människan...
kärleken...
vännerna...
att jag åter kan få tillbaka den styrka jag hade...
att jag en dag kommer att åter stå rak i ryggen...
stolt...
att jag en dag har slickat klart mina sår...
att jag en dag inte är strimmig av tårar...
att jag en dag får mina vingklippta vingar lagade...
att jag en dag reser mig ur askan som fågel fenix...
jag längtar till den dagen då jag kan andas utan konstgjord andning...
att stå på egna ben...
istället för att gå på knäna...
att klumpen i bröstet släpper...
ångesten lämnar mig...
jag längtar till den dagen då jag kan tänka tanken utan att vilja begå våldsamma handlingar..
utrota allt och alla...

tjugoen dagar sen var första dagen efter min svartaste dag hittills...
om man inte räknar söndagen sist...
tjugoen dagar av tårar...
tjugoen dagar av ångest...
tjugoen dagar av sorg...
tjugoen dagar av ensamhet...

min värsta mardröm blev sann...
min största skräck och fasa blev verklighet...
han lämnade mig...
och jag vet inte hur jag ska kunna resa mig igen...
och när jag hade kommit upp igen så kom nästa stöt...
han gör det för en annan...
hur ska jag kunna gå vidare?
hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen?

för exakt tre veckor sen så fanns det någonting som heter vi...
tre veckor...tjugoen dagar...
det är mycket som kan hända på tre veckor...
speciellt om du är mig...
måndag för tre veckor sen var allt som vanligt...
"vi" fanns...
det fanns ingen anledning till oro...
visst, saker och ting kunde ha varit bättre, men trots allt så fanns det någonting...
någonting att bygga på...
jobba på...
rädda...
tre veckor sen...

jag hade funderat på hur jag skulle ta upp en väldigt känslig fråga...
för hur tar man upp någonting som man inte ens velat tänka på...
som man avfärdat....?
det här med barn...
(ja, ni läste rätt)
hur naturligt som helst...
visst, så länge du inte är hRaven...
folk har frågat...undrat...
men det har alltid varit samma svar... ; vill inte...
och så "inte nu"...
men nu kan jag låta alla andra veta...
jag vill ha...
jag önskar...
har haft funderingarna sen i höstas...
ett naturligt steg i livet...
i förhållandet...
i äktenskapet...
men nu är det för sent...
varför skulle det vara så jävla svårt?
hade kunnat sagt det för länge sen...
men hur säger man någonting till mannen man levt med att "hej, du vi skaffar barn"
det gör man inte...
speciellt när man varit den som varit anti allt sånt...
men funderingarna kom i höstas...
trots allt, vi hde varit och gifta de senaste nästan nio åren då...
men, som sagt...
hur tar man upp sånt?
det finns inga bra dagar...
inga bra tillfällen...
det blev mer påtagligt på kryssningen för en månad sen...
frågade, men svaret blev ej tillfredsställande....
och så helgen för tre veckor sen...
när han fick frågan om han kunde dela med sig av hans säd...
smickrande? javisst...
men som sagt, hur tar man upp sånt?
ville ju inte lura honom heller...
men som sagt, nu är det för sent...
han lämnade mig...
dumpade mig...
efter nio år och fyra månader...
det finns inget vi...
det finns ingenting kvar...
vi hann aldrig...
jag hann aldrig...
nu kommer det aldrig finnas små fötter som kommer från oss...
synd, för dem hade blivit vackra...

mycket händer på tre veckor...
och det enda jag som jag tänker på är vad det var jag kunnat göra annorlunda?
svaret är, ingenting...
ingenting, om jag inte ändrat min personlighet helt och hållet...
hans val...
hans liv...
hans känslor...
hans helvete...
tyvärr drog han med mig i skiten...
istället för att prata, så teg han...
istället för att kämpa, så gav han upp...
han kunde inte ens säga det till mig...
han kan inte ens se mig i ögonen...
nio år och fyra månader...
bara att kasta i soptunnan...
som ingenting...
som om det aldrig funnits...
alla dagar...
alla år...
en lögn...
någonting jobbigt...
någonting man måste bli av med så fort som möjligt...
för bråttom, det har han haft...
kunde inte ha varit mer stressad...
gav en orsak...
som blev en annan till andra...
som sen blev verklighet...
som blev till det jag befarade...
han bedyrade att det vara bara han...
ingenting med mig att göra...
men si, det var som jag misstänkte...
det fanns en annan...
vet ej vad som svider mest...
hans lögner eller hans svek...?
kanske det är samma sak?
vet ej just nu...
nackdelen är att känslorna jag hade för tre veckor sen finns kvar...
om än skadade...

så dessa tre veckor har innehållit följande; tårar, ilska, sorg....
mest av dem tre...
annat kan diskuteras...
det blir inget mer...
aldrig mer...
hann aldrig säga det jag skulle...
ville...
borde...
nu är det för sent...

han är hos henne...

så går en epok i graven...
en institution läggs ner...
det som en gång var vi finns inte längre...
det som en gång var så stark tog han ihjäl med några få ord...
men inte före att han teg ihjäl den en stund...
det som en gång brann så starkt blev bara aska...
det enda som jag kunde lita på rycktes bort från mig...
det enda som jag kunde lita på var oss...
vi...
honom...
att oavsett vad som hände så fanns iallafall vi kvar...
jag litade på vår styrka...
kärleken...
den enda...
honom...
men nu finns ingenting kvar...
alla planer...
alla drömmar...
alla funderingar...
ingenting finns kvar...
bara jag...
känner mig lurad...
grundlurad...
dragen vid näsan...
blåst...
på allt...
på framtiden...
på oss...
på mig själv...
och det enda som finns kvar är spillror av det som en gång var jag...

allt har gått i kras...
och det enda jag kan göra är försöka plocka upp spillrorna som finns kvar av ens liv...
det enda jag kan göra är att sitta och slicka såren...
det enda jag kan göra är att lära mig leva igen...
det enda jag kan göra är att lära mig att andas igen...
det enda jag kan göra är att försöka ta en dag i taget...
det enda som finns kvar att göra är att försöka lappa ihop mitt hjärta igen...
och försöka få ordningen på kaoset som är ens tankar...
känslor...
att få stormen att stilla sig inom en...
få ångesten att släppa sitt grepp...
att klumpen i halsen lägger sig...
torka tårarna...
och börja gå rak i ryggen...
få tillbaka stoltheten...
för så som jag varit den senaste tiden är under min värdighet... egentligen...
där den dolda mörka sidan av mig kommit fram...
stoltheten var som bortblåst...
styrkan tog semester...
luften under mina vingar försvann och jag blev vingklippt...
och svartsjukan flyttade in...
ack, så ful den är...
svartsjukans svarta anlete...

läste det jag skrev inför det här året...
känns som en evighet sen...
men här är det igen så slipper ni leta...
       2006 står bakom hörnet och jag vet vad jag ska göra nästa år...
       jag vet vad mina tomma blad kommer att innehålla...
       jag vet vad jag inte vill att dem ska innehålla...
       jag hoppas bara att jag uppfattat universums tecken rätt...
      annars blir 2006 ett rent helvete...
såhär med facit i hand för de första fyra månaderna (nja snart) så måste jag tyvärr erkänna att jag tolkade universums tecken fel...
hittills har inte det här året gett mig annat än bara hjärtesorg...
oro...
och en chock efter en annan...
tydligen hade jag inte lidit färdigt...
tydligen hade jag inte prövats nog...
då kan man bara sitta och undra vad det är som man skall härdas för när det ser ut såhär...
vad man skall prövas inför om jag skall bli starkare...
men en sak är säker...
jag kommer inte vilja minnas år 2006...
året då hela mitt liv slogs i spillor...
året då hela min verklighet förändrades...
året då allt jag är och varit känts som en lögn...
men det kommer vara svårt att inte göra det...

var på en föreläsning nu på morgonen...
om missbruk, medberoende och anhöriga...
enligt tolvstegsmodellen...
intressant, men en del aha upplevelser...
speciellt sista delen av den...
den om rädslor...

föreläsaren menade på att vår största rädsla grundas innan tvåårsålder...
den som vi får leva med resten av våra liv...
det finns visserligen sätt att hantera den...
att bearbeta den...
men där satt jag och blev smärtsamt medveten om min egen rädsla...
den att bli avvisad...
lämnad...
ensam...
men ändå är det just det jag gör...
den sjuka sidan av mig gör just allt för att det ska förverkligas...
besannas...
så jag kan "nöjt" säga sen att vad var det jag sa...
visste det ju...
även om det är det sista som jag vill...
att bli avvisad...
lämnad...
och ensam...

mönstret är så tydligt...
när jag mår som sämst...
när jag sluter mig in i mig själv...
då stänger jag av omvärlden...
när det är då som jag skulle behöva sträcka ut handen...
säga det högt...
prata om det...
inte dra mig undan...
låta mig beröras...
kramas om...
och inte bara säga; äh, det är ingenting...
smått irriterad på envisa frågorna...
snäser åt mannen till exempel...
det är inte jag som pratar då...
utan min rädsla...
jag behöver hållas om...
jag behöver ställas mot väggen...
jag behöver prata med någon...
någon som inte låter sig nöjas med svaret; äh, det är ingenting...

istället sluter jag mig...
sätter på leende masken...
den där delen av mig som låtsas oberörd...
den där förrädiska masken som lägger sig som ett täcke över ens inre...
som om det vore en pansar...
tills dagen kommer när jag får det bekräftat...
jag har ingen...
avvisat för många för många gånger...
sagt nej till vännen...
varit avvisande och svävande i telefon...
kanske till och med inte svarat bara för att jag sett vem det är...
inte utnyttjat axeln som erbjuds...
eller famnen som är öppen för mig...
till slut möts jag av kyliga röster...
kalla handen...
ryggtavlan som är på väg bort...
och allt bara för att jag är rädd för att bli avvisad...

det är därför som jag inte säger nej...
för tänk om de inte frågar igen...?
det därför som jag inte talar om för folk hur jag mår...
för tänk om jag blir för krävande...?
det är därför som jag avvisar folk...
tänk om de visste hur jag känner...?
det är därför som jag tagit på mig rollen som psykolog i kompiskretsen...
för tänk om de visste att jag mår lika dåligt eller till och med sämre...?
vem vill ha en människa i sin omgivning som mår kasst?
vem vill ha en människa i sin närhet som inte säger någonting av vikt?
vem vill ha en människa i sin omgivning som inte litar på sig själv?
där omslaget och första anblicken säger nåt annat?
för vem skulle orka med mig?
mina nojor?
mina mardrömmar?
mina rädslor?

hur ska jag kunna våga visa...
visa att jag är också kan vara svag?
visa att jag är rädd?
visa att jag är orolig?
visa att jag är sårbar?
visa att jag älskar?
visa att jag längtar?
visa att jag faktiskt också har drömmar?
hur ska jag våga visa vad jag egentligen känner?
hur ska jag våga riva muren?
hur ska jag våga ta av mig masken?
hur ska jag våga möta världen utan dem?

hur ska jag våga...
hur ska jag våga lita på andra?
när jag inte litar på mig själv just nu...
hur ska jag våga se andra i ögonen?
när jag undviker min egen blick i spegeln...
hur ska jag våga visa mig sårbar?
när jag har svårt att erkänna det för mig själv när jag är ensam...

är inte uppfostrad så...
"ensam är stark"
"jag behöver ingen"
"kan själv"
och så det sista som jag fick inpräntat...
"du ska inte tro att någon bryr sig om dig"
några av anleningarna varför jag alltid ska vara så "duktig"..."stark"...
men så tillät inte min uppväxt några större känslomässiga yttringar...
vissa saker pratade man inte om...
som jag får betala priset för idag...
när jag kommer på mig själv att hålla mannen utanför...
men när man mår dåligt så är det mitt försvar...
äh, det är ingenting...
och jag får betala priset för avvisningarna...
tystnaden som möter hans undran...
blickar...
men min rädsla gör att jag inte vågar visa mig svag...
ledsen...
sårbar...
tills det brister...
åsnans rygg brister av känslomässiga tyngden...
för visst kan jag vara envis som en åsna...
det erkänner jag...
men ibland undrar jag om jag är lika dum som en sån?
där jag inte ser vad jag gör med mina nära och kära...
och tills slut har jag bara ensamheten och tystnaden som sällskap...
som ett eko mellan väggarna...
hoppas bara han förstår på nåt sätt...

det enda jag bara kan undra över är hur jag kunde låta rädslan ta över mitt liv...
hur jag lät rädslan ta kontrollen över min vilja...
men det kanske så rädslan arbetar...
den lever på osäkerheten...
tvivlet...
oron...
ångesten...
och så en dag inser man att min rädsla håller på och besannas...
om jag inte gör någonting nu...
helst igår...
innan det är för sent...
innan orsaken till rädslan blir verklig...
men så kanske det redan är för sent...
men det får tiden utvisa...
nu är det bara att bearbeta den en dag i taget...
enligt tolvstegsfilosofin...
det är bara jag som kan göra någonting åt det...
men det innebär en stor risk...
en risk som jag måste ta...
en risk att bli avvisad...
ett steg i rätt riktning är att skriva detta här...
en form av erkännande...
sen kanske det blir enklare...
men tillåt mig tvivla...