hRaven

Egentligen borde inlägget ha skrivits för ett par dar sen men har inte riktigt förmått mig att göra det. Orden fanns där men det fanns ingen ordning i dem. Ingen reda. Bara oformulerade kaotiska tankar och känslor jag inte riktigt vet vad jag ska göra av de. För er insatta vet vad jag pratar om, en relation som jag fick veta i början av januari. En relation som en gång existerat och som jag är resultatet av. Nyheten om denna relation satte allt på sin spets. Ja, allt och allt... hela min existens på sin spets. Mitt jag, hela min identitet. Vem jag var, vem jag är. Allt det där som man trodde var självklart. Allt det där som man visste var sant. Mitt jag. Det egna jaget. Oavsett allt skit som hänt i ens liv var det ändå kärnan i mig själv som fanns kvar. Min sanning. Mitt liv. Min uppväxt. Och helt plötsligt hade det liksom ändrats. Allt jag var kändes som ett hån. Det kändes som hela jag var en lögn. Hela mitt liv bara nåt som jag trodde hade hänt. Orsaken? Efter trettio år hittade mina föräldrar tillbaka till varandra igen. Visst, för er som läser dem där raderna nu kan det verka hur gulligt och romantiskt som helst, men för mig som levt i skuggan av den relationen är det en annan sak. Och det är trots allt det som format mig till den jag är. Trettio år av allt annat än dans på rosor. Trettio års kamp till att hitta det jag var. Trodde jag var. En enda mening fick mig att vackla. Tveka. Tvivla. Och så mycket rannsakan. Jag missunnar dem inte deras nyfunna kärlek. Deras nya liv tillsammans. Nej, missförstå mig rätt. Jag vet bara inte hur jag ska tycka egentligen. Jag deras dotter ifrågasatte allt som jag hade upplevt. Visste, kunde och lärt mig att hantera. Förstå. Leva med. Acceptera. Och så detta... vilket gör det svårt.

Och i förrgår gick dem och gifte sig. Jag var vittne till detta. Jag bevittnade ett par människor gifta sig. Två människor som jag känt hela mitt liv. Två människor som jag har kallat för mina föräldrar. Men dem som stog där kände jag inte. Vet inte vilka dem är längre och jag vet inte om det är mitt fel eller deras. Saker och ting har ju förändrats genom åren. Den största skillnanden kanske ändå ligger i att farsan blev nykter för snart fjorton år sen. Det är lång tid. Och jag minns än idag vad jag sa till honom under familjeveckan på behandlingshemmet; börjar du igen så vill jag att du ringer och talar om det för mig och därefter kastar mitt nummer. Det samtalet kom aldrig. Och han är nykter än idag. Det betyder ändå inte att jag är helt problemfri. Det betyder inte att jag inte har mina svarta dagar där alla de där negativa sakerna i ens liv och person kommer fram. Men så är det att vara missbruksbarn. Sen spelar det ingen roll om man är fem, trettio eller hundra... du har alltid din barndom med dig. Nackdelen är ju då att jag aldrig fick ha en sådan. Och jag har tillfällen där jag är förbannad på dem båda. Mest för att det känns som att deras nyfunna kärlek och lycka ska sudda ut allt det där negativa som fanns i mitt liv som barn. Som om det dom är idag ska kunna gottgöra mitt eget privata helvete. Ja, jag kanske låter bitter, men låt mig vara det.  Ja, jag kanske låter som en trotsig liten unge på fem, men låt mig få göra det.

Jag vet inte vad jag ska tycka. Jag vet inte hur jag ska känna. Det enda jag vet är att om de hade varit helt okända människor skulle jag inte ha nåt emot det. Kul för deras skull. Smågulligt och nästan svårt att förstå. Tanken svindlar lite. Romantiskt och sött... som andra skulle säga. Men nu är det inte så... Det som varje barn drömmer om som liten blev verklighet i förrgår. Mina föräldrar hittade tillbaka till varandra och gifte sig. Nu funkar jag inte som alla normala barn. Jag hade aldrig den drömmen. Fanns ju en anledning. Och en del av mig är fortfarande det där sårade barnet som aldrig fick vara ett barn. Hur hanterar man sånt?

Vad är det hos en människa som gör att man fastnar för just den? Vad är det hos en individ som gör att man blir intresserad? Vad är det hos en människa som gör att man vill veta mer av personen ifråga? Är det egenskaperna? Intressen? Utseende? Eller en kombination av dessa? Jag menar det här i ren allmänhet lika mycket som jag menar med just personer som man är och har varit tillsammans med. För visst är det så att det finns någonting hos alla dina vänner som gör att du fastnade för dem från första början? Annars skulle man väl inte fortsätta odla en vänskap... eller är jag ute och cyklar nu? Det är inte bara i kärlek man gör val. Det gäller allt här i livet. Och det blir bara komplicerat med människor. Därför kommer man ibland på sig själv att fundera vad det är hos just den personen som gör att man fastnade för just honom eller henne?

Jag anser att det är bra att omvärdera saker och ting. Att ta sig tid att fundera på vad människor som man har i sin omgivning är för några. En del relationer kan vara rena giftet i ens liv, utan att man för den skull gör nåt åt det. Jag anser då att såna människor ska man inte slösa mer energi på än vad man gjort redan. Varför fortsätta ha en energitjuv eller en så kallad mänsklig vampyr i ditt liv när du enkelt kan ta bort honom eller henne? Visst, samvetet och allt det andra kanske gör att du ställer upp för just en sån, men det är det de lever på. Att de kräver att du ska finnas till för dem tid och otid, men finns inte att nå om du skulle behöva en axel en dag. Nej, bort med sånt. Samma sak med dem som får dig att känna dig värdelös. Hellre ensam än med falska energitjuvar till vänner.

Det är under en sån diskussion som jag kom underfund med att det finns egenskaper som jag värderar högre än allt annat. Jag ska kunna prata med mina vänner om "allt". Visst, låter klichéartat men det är så. För känner man att man kan prata om allt så litar man också på personen ifråga. Och det här med förtroende är viktigt. Viktigt för mig. Viktigare än mycket annat som andra kan sätta tyngre vikt på än vad jag gör. En del anser att det här med att man ska ha gemensamma intressen är viktigt. Visst, det underlättar men inte det nödvändigaste. Har vänner som man inte delar så mycket intressen med. En del andra menar på att det här med samma musiksmak är livsnödvändigt att det ska funka. Ehhh, nej. För mig är det det minsta problemet. Men som sagt, underlättar en hel del men ej nödvändigt. En av tjejerna jag brukar skriva om har helt annan musikhistoria än vad jag  har men det hindrar inte oss från att prata och umgås och ha hur kul som helst ihop. Visst, min skivlista har hon lite svårt för men det finns gemensam tycke i den också, om än inte så många *ler*. Jag har ju samma "problem" med hennes. Men vi har ju inte byggt vänskapen kring vår musiksmak direkt.

En del av er kanske skakar på huvudet just nu och menar att det är viktiga saker som jag avfärdar som oviktigt. För mig är det så här. En vän ska kunna se en för vad man är och ändå tycka om en utan att haka upp sig på värdsliga ting. Då menar jag det där ovan och allt det andra som hör till. Jag vet att det finns dem som inte skulle vilja umgås med människor som inte ser ut på ett visst sätt. Varför? Är man så ytlig att man umgås med människor utifrån hur de ser ut och hur de klär sig? Är man en riktig vän då? Borde man inte umgås med dem som man trivs ihop med oavsett hur de ser ut? Jag tycker det och jag gör det också. Att det sen är så att de flesta, inte alla, ser ut på ett visst och vistas i samma miljö som en själv är en annan sak. Men som sagt, de flesta, inte alla. Livet skulle vara ganska enformigt om man enbart höll sig till en scen. Sen är jag ju som jag är.

Människor som jag har omkring mig är intressanta. Där det finns ett liv bakom. Sidor som många andra inte får se. Och för mig är dem vackra. För när man ser en människas själ kan den inte vara nåt annat än just vacker, även om hjärtat kan vara ärrat. Det är det som kallas för liv. Livet är inte alltid en dans på rosor. Det är sällan det. Ingen av de mina närmaste har haft det lätt, och ingen av dem är den andre lik. Och jag värderar vart och ett av dem högt. Var och en på grund av de är just den de är. En del som vet vem jag är och vilka jag pratar om skulle tycka jag var konstig. Låt mig vara det då. Mitt liv, mina vänner.

Och ja, jag är medveten om att jag undviker ämnet helt, igen. Det där med kärleken... det kommer en dag för det också. Men inte nu...