hRaven

Jag har suttit på tåg idag igen och förundrats över hur enkelt och bekvämt det egentligen är att ta sig från punkt A till punkt B. Även med byten så är det faktiskt så. Trots att en del har annat att säga om saken till och från, inklusive undertecknad, så kan man faktiskt inte komma ifrån detta faktum. Orsaken till resandet denna gång är den att jag var tvungen att ta mig hem senast idag. Var uppe och hälsade på hos pojken igen över helgen, där resan upp gjordes betydligt snabbare och enklare med bil. Så det där med körkort skulle inte sitta helt fel faktiskt... även om tågresandet har sin charm så är det som det är med det där.

Idag tog jag och köpte en ny pocket, även om jag hade tänkt att hoppa över det egentligen. Valet av bok förvånade mig en hel del själv faktiskt, men på nåt sätt så självklar. Agneta Sjödins En kvinnas resa. Orsaken var att det på nåt sätt var en annan synvinkel på Coelhos bok jag skrev om ett tag sen... Pilgrimsresan. Hon tog samma väg och skriver om sin resa. Kom igenom halva ungefär och kom på mig själv att tänka på mitt eget liv och allt som jag har varit med om. En del saker som hon skriver om kunde jag ha skrivit själv. Tankar som hon sätter ord på kunde lika gärna varit mina. Tung bok i den bemärkelsen. Minnen om det egna gör sig påmind ibland, men ju mer dagsljus de får desto mindre svarta blir dem. Demonerna är ljusskygga som bekant. Kanske är det så att det är meningen att jag ska skriva en egen bok? En sån där som är så populärt just nu. Egna livshistorier. Ju tyngre och hemskare desto bättre på nåt sätt. Stoff har jag ju så det är inga problem.

Vid byte ett av tåg så satt jag i telefon med väninnan som fyller 30 idag (Grattis till dig tjejen!). Vi pratade en del om ditten och datten, mest för att jag skulle ha nåt att göra under väntan på tåget. Men vi han gå igenom en hel del på den korta stunden. Föräldrar, relationer och barn (hennes då). Under tiden som jag satt där så kom det in ett tåg som hade destination orten jag lämnat en stund innan. Nog för att jag vet att tåg åker dit och att de ibland hinner lämna två sådana innan mitt tåg åt fel håll kommer. Nu är det ju så att jag brukar åka ett par mil innan jag hoppar på ett tåg när jag åker hem, även om det åker tåg från orten han bor i... men av bekvämlighet och just det att det inte sker så ofta som vi åker in till xxxxx. Plus det att vi på så sätt hinner umgås ett tag till. Men nu stog det ett tåg med ortnamnet på tåget och jag konstaterade att det var den andre inom en timme som jag såg det. Kanske ett tecken? Ett tecken på att jag sitter på fel tåg?

När tåget kommer in till stan jag bor i så saktar den in lite och jag ser hur staden kommer närmare och varje gång som tåget passerar en viss sträcka kommer jag att tänka på väninnan M. Idag som varje gång som jag åker den sträckan så kommer jag mig själv att undra vilket fönster är hennes. Och hur hon har det. Vi ses sällan och stunderna blir inte så långa, så det finns ju den tanken där. Sen undrar jag om hon, som bor nära spåret tänker på alla de tåg som passerar där varje dag och de destinationer som människorna i kanske kan ha. Jag vet att jag kan tänka på det ibland när jag ser tåg passera... Men jag kanske är den enda som gör så? Drömmen om att åka nån annanstans. Att lämna allt en stund och bara komma bort. Idag åkte jag åt fel håll helt enkelt... jag var på väg till stan. Ingen lust alls. Ni som läser min blogg vet ju att jag redan har lämnat orten mentalt så det är väl inget nytt. Frågan är ju fortfarande vart jag kommer att hamna till slut.

Visserligen är klockan efter mitt på dagen, men man kan ju vara nyvaken för det. Nu är det kanske inte just så bokstavligt som det låter, men visst hade jag sovmorgon idag. Pojken väckte mig med att meddela att kaffet är klart. Trevligt med en sån väckning, även om jag sov kasst inatt. Sen var det en liten stund uppe med pojken innan han gick iväg till jobbet lite tidigare så han kan sluta tidigare och vara hemma med mig. Hjärnan är inte riktigt med idag heller märker jag när jag stavar som en kratta igen och meningarna blir jättefel. Men som jag sa till han också imorse när han undrade vad jag tänkte på så sa jag att; jag är bara nyvaken och formlös. Mmmm, precis... men idag är en sån där dag som det känns som om man bara gled ur sängen och liksom hasade sig likt en blobb till köket för att få sig en mugg med kaffe innan man släpade sig vidare. Känner mig bara sådär äckligt formlös och seg idag helt enkelt. Känner mig inte alls som mänsklig helt enkelt. Förhoppningvis går den känslan över till senare. Blir väl lite bättre när jag vart utomhus en stund skulle jag tro...

Nyvaken och formlös. Vet inte vart jag är på väg. Inga mål. Dagarna går och konturerna av en blir suddigare. Vem är jag? Vart är jag på väg? Jag vill kunna fylla mina dagar med liv. Visserligen så är det ju så, men det är alltför många dagar som bara finns där och fylls av tristess. Jag vill kunna leva fullt ut. Just nu känns det bara som om jag satt i livets väntrum där alla andra har något att gå till, att göra. Fick frågan förra veckan om mina intressen och vad jag gör när jag är ledig... hmmm? Insåg på vägen hem från mötet att det är som om jag har satts på "var-god-dröj" läge. Ingen bra känsla det där. Att det finns en massa saker som jag skulle vilja göra, men att det känns som om jag inte kan göra det just nu. Att påbörja saker som jag inte ens vet om jag kan slutföra. Eller att binda sig till att göra nåt i ett år framåt känns lite förhastat när jag inte ens vet vad jag gör nästa vecka. Den här veckan vet jag ju hur det ser ut... svårare än så är det inte. Men det känns psykiskt påfrestande att inte veta vad livet har planerat för mig. Fick ju frågan för ett par veckor sen om jag ville ha en katt. Jag skulle älska att ha en katt, men just nu skulle det inte funka med att ha en katt i mitt liv. Så som jag flaxar mellan mitt och pojkens hem. Eller som när jag fick frågan om jag kommer att åka på kryssningen om ett par månader... vet ju inte hur mitt liv ser ut då. Om jag är fortfarande arbetslös, vilket gör att jag inte har råd, eller om jag kanske har ett jobb jag inte kan ta ledigt ifrån. Väldigt enerverande att inte veta någonting. Att inte kunna planera någonting och mitt i allt så känner man sig bara formlös och dränerad på energi. Sen vet jag ju att när jag får frågan om vad jag vill så har jag inga svar att ge. Jag vet inte.

Sen underlättar det ju inte att jag drömmer skumma drömmar. Drömde nämligen sådär jätteskumt igen så att man inte riktigt vet vad det är för saker som jag ska bearbeta egentligen. Drömde att jag och pojken var nere och hälsade på i byn jag bodde i förut, och sen att jag försökte få ihop en tid att gå över och fika hos en av de gamla killkompisarna jag hade där. Detaljer behöver jag inte gå in på mer än så, mer än att det var inte det lättaste att försöka få samtalet att flyta. När jag vaknade så insåg jag ju hur jäkla konstigt drömmen var och är. Det är nämligen så att han jag försökte åka över hälsa på är död. Konstigt om det var svårt att få till en fika med honom... Så frågan är ju den då att hur kommer det sig att jag drömmer om sånt? Om han? eller är det bara så att han symboliserar nåt som jag inte riktigt förstår. Jag tror på det sistnämda, men ändå. Så vad är det jag behöver bearbeta i mitt riktiga liv? Skumt det där som fan... Men en del drömmar tillhör den där kategorin helt enkelt. Ibland förstår man ju dem utan att ens behöva tänka så mycket och sen kommer det bara nätter som den jag hade inatt. Bara konstigt.

Näää, ska försöka vakna till liv och kanske få till en och en annan kontur i mig själv så jag kan skriva sådär jättepositiva jobbsökarbrev till arbetsgivare som ändå inte vill ha en. Eller kanske bara jag som målar fan på väggen igen?

Jag inser att det ibland kan bli lite för mycket när det gäller att umgås med mina föräldrar. Jag skulle väl egentligen inte ha så mycket emot att umgås med farsan ensam. Just den delen har jag aldrig haft problem med, oavsett var när och hur. Vi förstår varann på ett plan som inte kan förklaras. Men sen finns det tillfällen som denna. Det här med att han ligger på sjukhus och inte riktigt är vid sina sinnes fulla bruk och det faktum att morsan är där. Jag vet om problemet men så försöker jag komma över det där. Försöker att dra ett streck över det förflutna mellan henne och mig, för att jag ska kunna ha en relation med farsan. Men jag inser efter idag att jag kommer aldrig att ha en normal relation till min mamma. Samtidigt blir jag så arg på mig själv att jag ens blir förvånad när det inte funkar.

Efter besöket på sjukhuset för att titta in hos farsan en stund innan jag hade tänkt ta tåget hem så ändras mina planer till att det blev att morsan skjutsade hem mig. Hon passar på och hälsar på hos en av hennes väninnor när hon ändå är här. Resan ner från henne tar två timmar. Och jag insåg ganska snart att de två timmarna skulle bli väldigt långa. Jag visste det redan innan vi ens lämnade sjukhuset. Jag som helst ser till att inte behöva prata med henne alltför ofta, har nu under en veckas tid pratat med henne tre gånger i telefon och träffat henne två gånger. Så varför utsätter jag mig för situationer som denna? Speciellt när jag vet hur det blir. Jag har inget att säga till henne. Just nu är jag bara väldigt glad över att jag inte kommer att ha henne sovande här. För det hade varit att utmana ödet skulle jag tro.

Jag har inte en bra dag idag helt enkelt. Bara en sån där självklar insikt över hur det är. Har varit och risken är ganska stor att det kommer att vara så i framtiden också. Sen vet jag ju att hon är en av mina största energitjuvar och jag vet inte hur jag ska värja mig från det. Hur jag ska orka med henne när jag bara blir trött av att träffa henne eller ens prata med henne. Den närmaste tiden kommer att bli tuff när hon kommer att vara den som meddelar mig om hur det går för farsan och så vidare. Samtidigt som jag har den eviga frågan hängande över mig; när ska jag ta med mig pojken hem till dem. Hade väl inte varit så svårt om jag hade velat åka hem till dem över huvud taget. Men som det ser ut nu så blir det en fråga för framtiden och när farsan blir mycket bättre. Just nu är ingen bra tidpunkt. Just nu är jag bara dränerad på energi. Samtidigt som jag sitter hemma ensam och det mesta känns bara blöö.

Jag får väl äta upp det där jag har skrivit om nu de senaste dagarna misstänker jag. Fick ett samtal från morsan om att farsan ligger på xxxxx sjukhus för att han har fått ett träd över sig på jobbet. Han las in igår och kommer att opereras under idag någongång. Så jag som hann åka neråt och hem igår kommer att åka uppåt igen. Vi hann vara hemma hos mig i typ tre timmar innan morsan ringde, och igår fanns det inget att annat att göra än att vänta på att det blir idag.

Morsan gav mig inga direkta besked om hur det var, men det är inte sådär allvarligt som man först tänker sig. Orsaken till att jag vet detta är att hon pratade med honom igår och fick veta hur det hade hänt och vad som är trasigt. Han hade väl tur i oturen att det bara var trädtoppen som slog ner han och inte hela stammen. Nu är det "bara" några brutna ben och krossad knäskål. Vinden är en fördjävlig grej för en skogshuggare. Tänker också på hur hans jobblag måste ha kännt när det hände. Nåja... ska inte tänka så mycket på det där med allt som kunde ha hänt, för det blev ju inte så att det värsta inträffade. Suck.

Så nu blir det att få i sig kaffe, vänta på att morsan här av sig och meddelar när han ska opereras så man evt när man kan åka in till xxxxx. Nu är ju inte relationen till dem den bästa och det kommer ju till sin spest i situationer som detta. Hmmm... jag ska försöka att inte ha alltför negativa tankar idag om det där. Och hoppas på det bästa när det gäller operationer och så vidare och så vidare.

Återkommer.