hRaven

Idag har jag varit utan ciggen i tre månader. TRE månader!!! Det är ett tag.

Den senaste tiden har jag kommit på mig själv att inte ens tänka på cigg. Ja, tills dagar som denna då förstås. Dagar som denna tillhör dem där som jag har funderingar på att gå och inhandla mig en ask och sätta mig vid första bästa parkbänk och röka hela asken på en gång. Nu är det ju så att dessa attacker går över efter ett tag, men när dem kommer så är det bra att jag inte har cigg hemma. Eller i väskan eller någon annanstans. För det skulle ju lätt bli så att jag skulle sitta där kedjerökande grön i ansiktet och hosta lungorna ur mig.

Jag är glad att dessa funderingar och sug kommer sällan numera. Det var ju värre i början. Sen underlättar det ju att ha en storbolmande granne så hans rök kommer in till mig ibland. Luktar vidrigt. Och de få tillfällena som jag sitter på bussen numera med fimpstinkande människor. Jag mår bra då. Att veta att jag inte luktar så längre. Ganska skönt faktiskt.

Men röksugsattackerna från helvetet är inte ens roliga. Hade ju vart en annan sak då ju.

Men typ 90 dagars rökfrihet ska väl inte litet sug sabba för mig. Sen det att jag räknade ut nyss att jag under dessa månader har sparat minst 4500 på att inte gå till affären och handla (minst) en ask om dagen. Ja, ni läste rätt. Fyratusen femhundra kronor!  Vad jag gjort för dem pengarna istället? Konserter i februari är ju en del av det. Katterna en annan. Sen räcker ju dem pengarna inte så långt om man ska börja från början med katter alltså. Allt med djur kostar ju. Men jag lägger hellre dem pengarna på katterna än att sitta och suga i mig skiten. Så är det ju.

Tre månaders rökfrihet.
Tre månaders utan nikotin.
För tre månader sen fimpade jag sista ciggen.

Duktiga jag. Men jag erkänner; det har inte varit enkelt. Bra ja. Men inte enkelt. Och det är som de säger; en dag i taget.
 
Men jaaa... det skulle ju vara så jäkla gott med en cigg just nu. Men jag låter blir. Jag väljer att rida ut den här vågen av sug. Jag väljer att brottas med nikotinmonstret som fortfarande gör sig påmind ibland. Bra va?

Jag närmar mig första dygnet som rökfri. Om ca en halv timme kommer jag kunna säga att jag fimpade igår. Klockan 22:43 söndagen den 18 januari 2009 för att vara exakt.

Ja, jag vet att jag har slutat förr, och haft uppehåll och allt det där.
Men nu är det nog helt enkelt. Orka liksom.
Vet ju hur dumt det är. Dumt. varken mer eller mindre.

Inga som helst varningsord på askarna fick mig att ändra på att jag rökte.
Eller vänner, kompisar eller anhöriga som undrade om det var dags att lägga av.
Det fanns inte en läkare som kunde övertyga mig om annat.

Att välja att fimpa är helt upp till en själv.
Ingen annan kan ju göra det åt en.

Funderingarna har ju liksom funnits där ett tag. Malde. Rotade sig och jag hade till och med satt datum som inte var någon bra idé då. Men nu, efter att ha pratat med Pojken om det där så var det bara att lägga av. Han har ju själv varit både rökare och snusare. Det finns/fanns ingen anledning att skjuta på det mer. Jäkla makt man ger dem där förhatliga pinnarna. Som några jäkla snuttefilt man inte kan vara utan.

Men jag känner ju att det mesta med ciggen är en vana. En helvetes ovana som får en att göra dumma saker. Idag har jag ju vart uppe med tuppen, med en massa störningsmoment i mina rutiner där man skulle ju kunna tycka att jag skulle gå och handla en ny ask. Men nej. Jag vill inte. Den här gången ska det gå.

Köpte boken Äntligen icke-rökare! med Allen Carr. Den kostar lika mycket som en ciggask. Fanns inget att snacka om liksom. Kan ju inte argumentera emot ett sånt säljkoncept efter att ha pratat med en väninna som slutat med hjälp av den. Nu är det väl min tur är det tänkt. Orsaken till att jag håller mig kvar med boken är att jag har gett mig fan på att jag ska klara det här utan hjälpmedel. Insåg ju att det skulle vara samma som att byta ut ett medel mot ett annat. Varför skulle det vara okej med nikotin när jag är emot andra tyngre saker? Ja, jag är yrkesskadad. Sen är det ju det faktum att jag inte vill. Ska jag göra det här så ska det vara cold turkey. Allt eller inget! Hela vägen. Det är där boken kommer in. När min envishet tryter, för det kommer den att göra, men jag vet att det är nikotinmonstret som vill ha sitt. Då ska jag ta hjälp av boken. Som nån form av livlina till en drunknande. Sen har jag en av mina morötter som jag kan tänka på också; jag sparar etttusenåttahundra kronor i månaden eftersom jag rökte en ask om dagen som jag kan lägga på annat. Och idag har jag sparat min första femtiolapp på att inte köpa cigaretter idag.

Problemet är ju då att jag kommer att ha humörsvängningar som inte är från denna värld. Enda tröst jag har att ge de som drabbas av min vrede är att det går över. Om ett par veckor så är jag nikotinfri. Det tar nämligen så länge för skiten att gå ur kroppen helt (enligt boken ovan alltså). Det kommer att vara värt det. Fjorton dagar går ju fort. För jag märker ju av den första effekten av rökfriheten som kommer nästan på en gång: Man luktar bättre. Jag behövde bara ta en dusch.

Okej. Jag inser ju att jag är inne i någon form av smekmånad ifråga om det här. Just nu känns det väldigt bra. Och enkelt... får man säga så? Men jag vet, imorgon är en annan dag. Jag säger som en tolvstegare skulle säga; jag vet inget om morgondagen, men idag... idag är jag rökfri.
 
En dag i taget helt enkelt.

ni läste rätt...
har satt ett slutdatum på eländet...
klarar jag av det då så vet jag att jag kommer att bli rökfri inom ett par dar...
och kunna hålla det också...
jag kan börja räkna neråt...
samtidigt som jag kan nu börja tänka på varför jag suger på fanskapen för...
vad det ger mig egentligen...
vad dem dövar...
jag tror jag vet...
behöver inte säga det högt...
svart på vitt...
kanske sen när jag fått distans till det...

det är ett bra tecken...
gott tecken...
att jag kan se ett slut...
eller snarare en början...