hRaven

smaka på ordet...
livstid
det är så det känns just nu...
för ska man tänka krasst så är det just det ordet som dyker upp...
speciellt när man packar grejer...
speciellt nu när man flyttar...
jag hade ett liv innan honom...
och jag kommer att ha ett liv efter honom...
men tiden med honom är som hel livstid...
nio år och fyra månader...
nästan som en livstidsdom som blivit tidsbestämt...
för jag gick in för att det skulle vara för alltid...
men någon annan kortade av den och satte ett avslut på den...
släppte mig fri...
tog av mig bojan...
oket...
och låste upp dörren... ”varsågod”...
efter nio år och fyra månader...

för nu när jag är ensam igen...
så inser jag flera saker...
tiden har gått vidare utanför mitt fönster...
saker och ting har förändrats...
och människor ser inte längre ut som dem en gång gjorde...
och de är inte som de en gång var...
hur kommer det sig att jag inte riktigt fattat det?
sett det?
hur kommer det sig att man blir så bekväm i sitt eget att man tar på sig skygglappar?
dra ner persienen till världen?
låter tiden stå still?
låter tidens dimma ligga kvar som ett tjockt täcke?
lägger sig under en sten?
låter sig själv förfalla?

ja, jag vet svaret till det där...
man ser bara det man vill se...
hade bara ögon för honom...
alla andra var ointressanta...
som det andra könet...
inte som vänner...
inte som bekanta...
dem som kom och hälsade på...
men samtidigt så vet jag att jag gjorde mycket saker av ren hänsyn...
hans svartsjuka drev mig till det...
det fanns ingen anledning till den, men den fanns där...
som till exempel att han var svartsjuk på vännen jag pratade böcker med...
svartsjukan gjorde att jag slutade ”prata” med folk var för husfridens skull...
han ansåg nämligen att det kändes som om jag var otrogen i tanken...
även om vi bara satt och diskuterade böcker...
visst, det kan låta konstigt...
så här i efterhand så vet jag att det är konstigt...
men lever man i det så var det inte det...
och jag tystnade...
han tog plats...
han krävde plats...
och han fick plats...
jag tillät honom...
frivilligt...
eller kanske inte?
för husfridens skull?

det känns som om jag släppts fri efter en livstidsdom...
som en kalv på grönbete...
yster och glad...
med lite vingliga ben...
eller kanske snarare en gammal kossa som stått inne en hel vinter?
mycket att se...
mycket att göra...
mycket att upptäcka...
mycket att utforska...
och allt känns nytt...
outforskat...
hur var det man gjorde nu, typ...
jag har rätt att fundera så...
har ju glömt bort hur man gör...
hur det går till...
det var ett tag sen som jag var tillgänglig...
fri...
singel...
ensam...

för tänk efter själva...
efter nio år och fyra månader tog det slut...
som en livstidsdom som blev tidsbestämt...
där man är inställd på att det ska vara för evigt inte blev så...
där någon satte ett slutdatum på den...
livet har tagit en annan vändning...
och domslutet gick igenom den 12 maj...

känner nattens kyla mot min hud...
kalla gräset mot mina fötter...
mångudinnans kalla sken över mig...
omkring mig...
fyller mig med energi...
fullmånen tar makten över mig...
och jag dansar...
samtidigt som jag undrar hur det kommer sig att allt blev så här....
efter resan ner till det djupaste avgrunden och tillbaka...
ett tag trodde jag att det var en enkel biljett utan återvändo...
men just nu låter jag natten fylla mig...
omfamna mig...
älska mig...

jag är glad nu...
jag mår bra nu...
jag är glad att jag är glad...
jag är glad över att jag mår bra...
det bubblar av glädje inom mig...
en glädje jag inte känt på länge...
strålar...
lyser...
myser...
kan inte låta bli att skratta högt...
dansa...
omfamna hela världen...
småmyser...
ryser...
flinar...
skrattar...
lever...
andas...
känna kärlek...
och glädjen bubblar inom mig...

vill dela med mig av min glädje...
få andra att skratta...
vill att andra ska skratta som jag...
vill se dem le som jag ler...
äkta...
på riktigt...
från sitt djupaste inre...
ett sånt där leende som bara kan bäras fram av den som verkligen är glad...
jag skulle knästan våga säga; lycklig...

sträcker armarna mot månen och säger tack...
dansar i mångudinnans sken...
kan nästan ana hur mina ögon lyser ikapp med himlavalvens alla stjärnor...
som månens strålar på vatten...
med nattens barn skrattar jag genom mörkret...
med älvorna dansar jag långt in på natten...
jag vill omfamna världen...
jag hoppas...
jag älskar...
jag skrattar...

jag vill så mycket...
jag vill sudda bort allt det trista från folks ansikten...
släta ut bekymren från deras hud...
lyfta upp dem som ligger ner...
ge dem vingar...
jag vill att mina vänner mår bra...
att de ler...
att de en dag vet hur det är att le som jag gör just nu...
skratta...
känna hur ens inre jublar...
bubblar av energi...
och jag kan inte sluta le...

kom och dansa med mig i månens sken...
låt mångudinnan se oss le...
höra oss skratta...
låt oss buga mot moder jord och hoppas på en bättre morgon...
släpp loss...
ge efter...
kom och dansa med mig i månens sken...
ta av dig skorna och låt dina tår smekas av det kalla gräset...
kom och skratta med mig under dess kalla ansikte...
känns kärleken från moder jord...
låt den fylla dig...
känn den...
och släpp den fri...
le...
skratta...
omfamna nattens alla varelser...
drömmarna...
dig själv...
och du kommer att känna dig fri...
känna energin fylla dig...
berusa dig...
och du kan inte låta bli att le...
skratta...
leva...
andas...
älska livet...
dig själv...
bara du själv kan släppa den fri...

just nu är jag lycklig!

ja, jag vet det...
jag har hört det...
ni undrar...
och visst, jag erkänner...
det har gått fort...
kanske för fort för att en del ska hänga med...
i vad som händer...
i vad som händer med mig...
i min utveckling...

visst, det kanske är så att en del inte själva bearbetat själva tanken av vad som hänt...
att jag har gjort det betyder inte att ni kanske har gjort det...
att vi, jag och exet, har faktiskt gått skilda vägar...
att ”vi” inte finns längre...
att en institution är slut...
vet att när jag pratat med er och träffat er att ni blivit chockade...
men om ni har blivit chockade så kan ni ju ana hur jag har haft det...
kanske en underdrift...
men mitt i allt det här så har jag faktiskt inte tänkt på att ni som ser allt utifrån också behöver bearbeta vad som skett...
och sker...
att ni som finns omkring oss faktiskt också behöver bearbeta vad som hänt...
att ni inte hunnit tänka så långt än...
att se oss som seprata individer...
med ett varsitt liv...
att han har en ny...
och jag mår bra...
så visst, jag kan förstå om ni tycker att det har gått fort...
för mig...
för för honom var det ju klart från första början...
men jag känner att jag inte kan leva efter vad ni känner att jag borde göra...
att jag borde sörja fortfarande...
att det gått för fort...
kan nästan tänka mig att en del anser att det är en fasad eller en mask jag satt upp...
jag kan föräkra er om att det är det inte...
jag mår bra...
jag har gått vidare...

ag kan förklara varför det gått så fort...
har trots allt utbildning bakom mig...
och en del av den är att bearbeta kriser...
för inom mitt yrke så sker detta hela tiden...
kriser...
så jag visste ju vad som skulle komma...
jag visste vilken ordning saker och ting skulle ske...
och jag bestämde redan för början att acceptera det som sker...
och inte svälja det...
för då hade jag inte suttit här idag och skrivit det jag skriver just nu...
och mår som jag mår just nu...
idag...

när orden kommit ut och hans önskning sagd, fanns det ingen återvändo...
han hade bestämt sig...
han hade bearbetat klart allt...
det var över...
nu var det min process som började...
visst, det låter enklare än vad det var...
men jag vill bespara er detaljerna...
och jag tog till kunskapen inom mig angående kriser...
och när det gäller krishantering så finns det fyra naturliga faser;
1. chockfasen - första fasen där man slår bort verkligheten...
där man ännu inte redo att bearbeta det som skett...
2. reaktionsfasen - som tillsammans med den första kallas för den akuta fasen är tiden där man undrar varför och klandrar sig själv...
i den här fasen kommer även försvarsmeknismerna in; regression, förnekelse, projektion, rationalisering, isolering, undertryckande, unrepression, förstärkning och/eller bortträngning...
det är här som sorgreaktionerna kommer in...
övergivenhetens tecken;
sorg, förtvivlan, tomhet, låg vitalitet....
men även vrede och desperata handlingar...
och självdestruktiv och depressivt självförakt...
och som kan ge olika stressymtom; så som hög ångestnivå, dålig sömn, störd dygnsrytm, äter dåligt...
3. bearbetningsfasen - det akuta skedet har lämnats och man kan börja se framåt, framtiden...
4. nyorientering - sista fasen som är en pågående process och där man bär med sig det som hänt, men där man fått ny perspektiv...
fasen där nya intressen ersatt de förlorade, självkänslan återupprättas, svikna förhoppningarna har bearbetats...

i och med att jag visste att det fanns en risk att jag skull hålla undan känslorna och svälja allt...
och därmed förlänga processen...
visste jag att jag var tvungen att göra någonting för att få utlopp för känslorna inom mig...
min lösning var jag drack vin...
inte hela tiden men jag drack, tillräckligt för att känslorna var tvugna att komma upp...
fram...
ut...
säga det jag hade behövde säga...
i och med jag faktiskt var och jobbade under den här tiden så drack jag det när jag var ledig...
på jobbet hade jag masken uppe...
gav sken av att allt var bra...
men utan jobbet hade jag nog gått under helt...
att tvinga sig själv att hålla ihop gav mig styrka...
tvingade mig att gå igenom processen snabbare...
vägra isolera mig...
tvingade mig själv att äta...
tvingade mig själv att upprätthålla någon form av yttre fasad...
gjorde saker mekaniskt...
jobbet gick av ren rutin...
ensamarbete och det blev byte till vakna nattpass...
kanske inte världens smartaste drag, men jag hade en fristad på jobbet...
en plats där jag kunde andas...
komma hemifrån utan att lämna det...
komma hemifrån betydde att jag inte hade allt inpå...
samtidigt som jag fick tid att tänka...
älta...
skriva...

faserna som jag skrivit om ovan är inte fasta utan kan gå in i varandra och man kan ibland kan man hamna på första fasen igen...
chocken jag fick först var bara en av många under den här tiden...
men jag har ältat, bearbetat...
gråtit och svurit...
hatat och sörjt...
till slut kom lugnet...
kaoset inom mig stillades...
jag hade inget mer att säga...
hade sagt allt jag hade att säga...
inga ord...
inga tårar...
och känslan av frid...
men först var jag tvungen att nå absoluta botten...
där, och inte förrän där bröts bandet med honom...
till honom...
det känslomässiga bandet...
den jag skrev om för ett tag sen...
bandet där jag kände hans känslor...
det var jobbigt att hantera hans känslor samtidigt som jag var fullt upp med mig själv...
nu när den är bruten kan jag gå vidare...
inte förrän då, när bandet var brutet kunde jag ta av mig ringen...
jag släppte mig själv fri...
ringen var symbolen för allt som fanns kvar...
ringen var det enda som påminde mig om allt som funnits...
när jag kunde ta av mig den så visste jag att jag var klar...
processen färdig...
bearbetningen var slut...
att jag var fri...
att jag är fri...
jag har gått vidare...
men visst, det kommer att komma dagar där jag ej känner såhär...
där jag inte mår så bra...
men den dagen kommer jag inte att grubbla över redan nu...

jag mår bra...
jag är fri...
och jag vågar hoppas...

äntligen har jag funnit fotfäste igen...
balansen hittad igen...
kaoset har blivit till ordning...
känslorna under kontroll...
jag mår bra nu...

helgen gav mig perspektiv på tillvaron...
mitt liv...
min framtid...
och jag kan våga hoppas igen...
jag behövde nå absoluta botten innan jag kunde resa mig upp igen...

börja på ett tomt blad...
börja om från början...
skriva min historia...
själv, inte ensam...
det är en stor skillnad...

fem veckor av känslomässigt helvete kan ta slut...
det går över...
saker och ting sker av en anledning...
vad den anledningen är vet jag ej...
det får framtiden utvisa...
men hoppet har tänds inom mig igen...
att våga tro...
att våga känna tillit...
att våga känna igen...

och jag sover...
och drömmer...
ljusa drömmar...
drömmar...
mardrömmarna är över för tillfället...

tänk att en enda kväll kan utföra mirakel...
tänk att en enda kväll kan ge mig sinnesro...
ge mig livet tillbaka...
och fått nyfikenheten tillbaka...
livsglädjen...
hoppet...
tänk vad bara en enda kväll kan göra för skillnad...

visst, det kommer finnas dagar där jag ej känner så här...
men påminn mig då om hur jag mår just nu...
ikväll...
för jag har tagit tillbaka mitt liv...
av spillrorna från förr kommer jag bygga upp en bättre tillvaro...
där jag kommer att lita mer på magkänslan...
drömma mer...
våga mer...
älska mer...

ja, ni vet...

det där med att sluta röka funkade inte som planerat..
andra saker kom emellan...
större saker...
svårare saker...
och cigaretterna gav mig en form av tröst...
en tillflykt i vardagen...
gav mig någonting att göra...
göra någonting...
jag kan inte säga när jag tänkt mig att lägga ner dem för alltid...
måste få ordning på andra saker först...
sen kan jag börja fundera igen...
planera...
men en sak i taget...
annars blir ingenting gjort...
och jag puffar vidare...