hRaven

Igår kom och gick i rasande fart, eller jag kanske ska skriva resande? Söndagen började med att jag satte mig under nålarna igen. En och en halv timmes smärta för att jag ska få min rygg klar någongång. Så nu börjar den se klar ut, iallafall delarna man kan se sticka fram under linnet. Sticka fram? jaja, ni som vet hur den ser ut kanske småler just nu. Ja, sticker fram *ler*. Under tiden kom ex blivande svägerskan och satt med lillkillen. Hmmm, undrar vad jag ska kalla henne istället? Sen blev det åka av, det blev att packa bilen, handla hundmat, lämna över en säck till systeryster innan det blev två timmars resa uppåt landet och ut på landet. Det blev tre timmars paus med mat, och välkommen tystnad. Lillkillen i extas för att få springa av sig. Sen bar det iväg igen, lämnade lillkillen för en veckas semester på landet för att jag, matte, ska kunna åka på en veckas festivalvecka.  Det blev en tur till Estocolmo också för att plocka upp en liten svart sak som ska få vara på en veckas semester hos en vän. Den samme som tar min hårboll för en vecka. Undrar om han kommer att ångra sig innan veckan är slut?

Idag var det segt att stiga upp, men jag vaknade med ett leende då ex blivande svägerskan väckte mig med kaffe på sängen. Ja, inte bokstavligt dårå, men hur trevligt som helst. Idag är det segheten seghet, kaffet funkar delvis och hunnit skratta en hel del redan. Men idag ska ärenden göras. Pengaärenden... aldrig trevligt men de kanske vill ha in hyran. Kan ju vara en bra idé så jag får bo kvar. Sen ska det växlas pengar. Papperslappar som ska ändra form och färg, så jag får det jag vill ha när jag ska handla vätska utanför rikets gränser. Nej, ska kanske ta den där berömda tummen ur röven så det kanske blir gjort nåt idag. Ska ju över till systeryster också...

Skrev aldrig igår. Dag tre kom och gick. Jag hade en internetfri dag igår, helt och hållet en datorfri dag. Jag lyssnade inte ens på musik. Och det tillhör ovanligheterna. Jag hade ryggläge i soffan istället, och gjorde absolut ingenting. Bara en sån sak, att jag låter mig ha ryggläge en hel dag är ovanligt. Det ska "alltid" göras nåt. Men igår, fredag, var det nödvändigt. Jag bosatte mig i soffan helt enkelt. Parkerade röven och satt där hela dan. Och idag är jag rastlös istället.

Funderade några gånger att gå ut bara för att radera det jag skrivit dagen innan. Jag gjorde aldrig det. Vet ej om det är bra eller dåligt. Vill ju inte direkt erkänna problemet för mig själv nu vet hela världen det typ. I torsdags var jag hudlös. Totalt maktlös inför mina inre demoner, och de bara fortsatte. Försökte dränka dem, men dem simmar också dem jävlarna och då låter dem lite annorlunda. Ingen bra dag i min värld. Fan. Varför ska jag vara så jävla självdestruktiv? Dagar som den i torsdags borde man låsa in mig i ett rum utan dator, telefon eller annat som jag kan kommunicera med omvärlden med. Men å andra sidan då kanske jag inte fått ett samtal från en orolig vän som faktiskt övertygade mig om att det bara är mina hjärnspöken. Bara att vännen lyckades få mig att tro på det är en bedrift , en bedrift som ingen annan lyckats övertyga mig tidigare om. Speciellt inte när jag är mitt i det. Det är mina inre demoner som pratar och jag inte ska lyssna på dem. Jag hade fel helt enkelt, men inget som jag är särskilt förvånad över egentligen. Mina demoner säger oftast inte sanningen till mig. Dem ljuger, hånar och jävlas. Men oj vad övertygande dem är. Så all oro, ångest och självdestruktivitet var, och är, totalt onödig. Nästa gång dem kommer på besök så ska jag ta och använda mig av en av mina livlinor och ringa en vän, oavsett vad mina inre demoner säger. Och absolut inte ta beslut efter en sömnlös natt utifrån deras röster. De ljuger, men oj vad övertygande dem är.

Igår hade jag orken att brottas med dem och förpassade dem till en dimension där de inte kan nå mig. Igår orkade jag stänga dörren till platsen där dem bor. Igår kändes de mycket lättare. Och idag kvider dem tyst i en värld som inte är min. Jag vet att det kommer en dag när de lyckas bryta sig igenom igen. Det kommer en dag då jag kommer att vara lika hudlös som i torsdags, men då kommer jag förhoppningsvis komma ihåg att jag har någon som jag kan ringa. Oavsett vad demonerna säger. Förhoppningsvis lyckas jag då övertyga mig själv då att de har fel. Det beror visserligen på vilken tid på dygnet som dem bryter sig igenom. Kan ju inte störa vilken tid på dygnet som helst.

Skrev för en vecka sen om bristen av balans i mitt liv. Balansen har ännu inte infunnit sig och jag kan bara misstänka anledningen till det. Jag själv. Att jag själv orsakar kaoset i mig, omkring mig. Det finns en sida av mig som inte är så enkel att leva med. En sida som jag inte är stolt över. En sida av mig som får för mycket makt ibland. En sida av mig som jag försöker arbeta bort. Har försökt i flera år nu, men misslyckas gång på gång. Den där sidan av mig som tar saker personligt. Ja, personligt. Även om jag vet att det inte är så så säger känslan att det är så. Demonerna gör det personligt. Dem tar det bokstavligt. Många vet inte om denna sida av mig och fått andra att undra vad det är för fel. Felet är jag själv. Mina demoner, mina nojor. Men så verkliga att just nu, idag och att jag inte vet hur jag ska hantera det. Så, jag hanterar dem på det enda sätt jag kan just nu. Låter dem ta över. Inte bra, jag vet, men jag har ingen energi att motarbeta den just nu. Synd, för det påverkar mitt liv på ett sätt jag inte vill. Det är ett effektivt sätt att göra sig av med mig om det är det ni vill. Säg bara orden så finns jag inte kvar. Vill du till exempel inte att jag ska ringa dig en specifik tid eller dag, då gör jag inte det. Rationella delen av mig vet att du menar just då och den tiden. Du menar vartenda ord, för just det tillfället. Jag vet det, tills demonerna tar över. Då låter det inte så inom mig längre och känslan tar över. Då blir det en helt annan sak, och då är det för alltid. Att jag inte ska höra av mig mer, någonsin. Nackdelen är att jag gör det inte heller. Ringer. Ett annat exempel är att jag kan fråga om jag kan komma på över och kanske ta en fika. Tyvärr råkar du ha förhinder eller vill vara för dig själv den dagen. Samma sak där, rationella delen av mig vet att du menar just då, den där specifika tidpunkten. Du kan till och med säga att jag kan komma en annan dag. Känslan som kommer och tar över och det blir att jag aldrig mer frågar om jag kan komma förbi på en fika. Du kommer aldrig höra orden från min mun igen. Sen är det ju det här med att bjuda över folk också. Jag gör det och uteblir du oavsett anledning, eller det bara kommer en massa kanske så får du inte frågan igen. Det är upp till dig själv sen. Jag vet, den rationella delen av mig vet att det finns andra orsaker än det jag tror, men demonerna säger annorlunda. Vill varken tvinga mig på nån eller få folk att känna sig besvärade. Och jag vill inte störa. Det finns ju en anledning till varför jag alltid frågar om jag stör när och om jag ringer. Som ni märker så är demonerna väldigt påtagliga i mig. Sen är det ju det här med sms, skickar jag ett antal sådana och inte får ett svar så slutar jag. Även om varje cell i min kropp vill annat. Mina hjärnspöken. Dem som jag lät ta över igår natt. Jag har ingen energi att bekämpa dem just nu. Det är som det är. Tyvärr. Det är demonerna som är orsaken bakom beslutet inatt. Men det är jag som får leva med den. Inte demonerna. Demonerna sitter där och säger samma sak om ooch om igen; "Icke önskvärd". "Inte saknad". Den rationella delen av mig vet att jag inte ska lyssna till känslan. Men jag är en känslomänniska. På gott och ont.

Just nu är det mest ont.

Vad gör man när man har semester? Hur har man ledigt? Var är man enligt kartan? Ja, jag vet svaren till dem där egentligen men det känns inte som om jag har semester. Bara en ledig dag innan nästa arbetspass. Så ser det egentligen ut på schemat, så det tar nog iallafall tills imorgon innan jag fattar att jag faktiskt är ledig. Jag behöver inte gå upp klockan fem imorgon. Jag kan sova ut. Frågan är om lillkillen vill göra det. Idag var han pigg, ville inte alls ligga och jäsa i sin bädd till sent på dagen. Ja, han får inte sova i sängen med mig. Han ansåg att vi sovit färdigt när klockan blev tio. Ja, jag vet det är egentligen sent för en valp, men han bruka ligga och dra sig till elva tolv. Så kom inte och ifrågasätt mina sovmornar då han är morgontrött, också. Klockan tio masade jag mig upp. Seg, ögonen i kors, grustag och så en glad blöt tunga som ville hälsa mig god morgon. Jag hade ingen lust alls idag. Värmen från igår bosatte sig i sovrummet igår så jag låg och vände och vred mig halva natten. Lakanet kan bevisa detta om ni tvivlar. Och en blick ut genom fönstret i morse skvallrade om att det är minst lika varmt idag. Hallå, var är det utlovade regnet? Jag såg nog minsann på TV igår att det ska regna här idag. Eller har stan hamnat i någon form av twilightzone, och värmen från kontinenten hittat ett kryphål till oss? Jaja, kanske lika bra att vänja sig så man klarar av att veckan i värmen utanför rikets gränser nästa vecka. Min semester resa. Ska bli skönt att komma bort.

Förutom att natten var varm och svettig låg jag i tankar. Tankar som höll mig vaken till fyra på morgonen. Alltid dessa tankar. En önskan som inte blir sann. Och en känsla som fick mig att ta ett beslut inatt. Kanske inte världens bästa tillfälle att göra det på, när det känns som man håller på och flyter bort och tankarna går åt ett håll som man inte vill, egentligen. Jag tog ett beslut där och då. Jag gav efter för mina demoner och det känns tungt idag. Mina demoner vann inatt, och jag få leva med konsekvenserna av dem. Om det sen visar sig at det bara är mina inre demoner som pratar blir jag bara glad. Är det så att det är som min känsla säger mig så har jag redan accepterat det. Känslan av att jag inte behövs längre. Jag fick fyra månader till låns. Det kommer inte att bli lätt, men det är väl som dem säger; en dag i taget. Det var inte meningen helt enkelt. Idag kommer jag att sörja förlusten av en vän.

Jag önskar.

Jag har semester! Jag är ledig! Ja, egentligen inte officiellt semester förrän fredag eftermiddag men ändå. Skulle egentligen jobba på fredag, men tog komp istället. Och på så sätt blev två veckors semester tre. En hel vecka till godo. Så mycket tid det blev helt plötsligt! Att ha en veckas semester innan jag drar utanför rikets gränser. Bara slappa, ta vara på tiden och hinna ifatt mig själv. Sova. Andas. Läsa. Skriva. För att nästa vecka dra på en veckas fylleresa. Efter hemkomsten har jag en hel vecka semester som kommer att behövas. Jag kommer inte att vara arbetsför förrän tidigast till helgen efter. Återhämtning heter det visst *ler*.  Tre veckor istället för två. Sju dagar extra. Vad ska jag göra?

Dag ett av min semester och det känns konstigt. Av förståerliga skäl var jag inte direkt inställd på att min semester börjar idag. Det är en onsdag, termometern torde ligga runt 30-35 eller nåt och jag sitter här. Inomhus, online och funderar på vad man skulle kunna göra. Vädret är för fint för att sitta inomhus, men för varmt för både mig och lillkillen^* att sitta utomhus. Jag vill ha åska, ett rejält åskoväder med tillhörande regn. Den lilla åskan som kom på besök i förrgår var inte mycket att hänga i granen direkt. Visst det small och mullrade under en timmes tid, men regnet uteblev. Det enda som kom var en störtskur på fem minuter som sen torkade upp lika fort som den kom. Det behövs en rejäl rotblöta om det ska bli nåt av det här. Jaja, i och med att vi närmar oss tropisk hetta så försvann också löftet av kommande hösten. Den som jag kunde ana förra veckan. Ja, jag tillhör dem där som har svårt med värmen ibland. Inget emot sommaren men det räcker om det ligger runt 20, inte som nu 30. 

Hmmm, semester var det ja. Vill inte städa/diska/tvätta idag, tar det imorgon istället. Vad ska jag hitta på att göra? Vad gör man när man är ledig? Minns inte när jag var det sist... Värmen underlättar inte tankeverksamheten direkt. Och duschen för en kvart sen känns bortkastat just nu.






^* lillkillen= en liten hane på snart 16 veckor.

Vad är det jag skriver om egentligen? Vet bara att orden formas av mina fingrar som flyger över tangentbordet. Ord som jag vet kommer från mig, men vad handlar bloggen om? Vet ej, kan inte direkt sätta det under en kategori. Vet att jag satt livsåskådning eller nåt sånt som tema. Vet ej om det egentligen är det. Att det kanske ibland snuddar vid ämnet är en annan sak. Vet bara att jag skriver det som dyker upp i mig just då. Eller snarare saker som jag måste få ur mig. Ibland känns det som om jag hasplar ur mig saker som jag inte riktigt har koll på. Yrar om saker som jag inte begriper mig på. Funderingar kring livet, ödet och allt det andra som sker omkring mig.  Men så, händer det att jag faktiskt har en tanke, ett tema som jag följer fullt ut. Men alltsom oftast vet att jag skriver det som sker i mitt liv. Kanske inte just när det sker och inte heller tydligt vad som sker. Bara att det sker någonting. Dolt mellan raderna finns det ett liv. Mitt liv. Ett liv som under det här året inte har varit så roligt att leva. Ett liv som jag blivit tvyngen att omvärdera. Ett liv som jag fått strukturera om. Ett liv som jag kan känna håller andan i väntan på någonting. Ett liv som sitter i livets väntrum. Ett liv som genomgått flera livskriser under våren. Ett liv. En livstid. Mitt liv.

För att återgå till frågan i rubriken, vad handlar bloggen om. Min alltså. Livsåskådning? Kanske. Religion? Beror på hur man ser på religion visserligen. Familj och relationer? Visst gör det det egentligen, i allra högsta grad. Under våren blev det mycket om separationer. Idag är det mest om vikten av att ha vänner. Den moderna människans familj. Filosofi? Njae, även om jag har en hel del filosofiska funderingar. Singelliv? Nja, ser mig inte direkt som någonting man vill ha. Vanlig dagbok? Nej, skriver inte om det och jag skriver inte varje dag. Min vardag tillhör mig, att jag kliver upp på morgonen och vad jag hade på mig idag till jobbet är liksom lite irrelevant i det stora hel. Irrelevant, för er som läser detta. Att jag sen kanske en och en annan gång skriver om jobbet, eller andra vardagliga saker hör liksom till på ett sätt. Jag lever ju. Jag har en vardag. Det har ju alla. Djur? Kommer på mig själv ibland att jag inte ens nämnt de fyrbenta i mitt liv. Men det kommer en dag då jag skriver om dem med, men som tema skulle det bli fel. Om man nu inte ser sig själv och andra människor som djur då förstås. Livsstil? Kanske kommer det en dag som jag tar upp detta också. Just nu ingen prioritet att skriva om mig själv som en livsstil. Vad folk ser och de uppfattar mig som är inget jag riktigt tänker på just nu, även om man får frågan ibland. Att jag ser ut på ett visst sätt, har håret som det är och klädsel med allt det andra som hör till, är som att sätta sig själv i ett fack. Vill inte göra det. Jag vet att jag har skrivit om vad jag lyssnar på, men annars nej. Jag är mycket mer än bara en livsstil. Men jag vet att det kommer en dag då jag kommer att spy galla över just detta en annan gång. Inte idag. Inte nu. Mat eller annat sånt? Nej, men jag äter. Nu vet ni det. Jag vet att det finns andra alternativ, men kommer inte på dem just nu. Anledningen till min undran är egentligen väldigt enkel. Har en vän här på bloggen som lagt sig på blockportalen, funderade på om jag skulle göra det. Men så slog det mig, vad handlar min blogg om? Ni kanske kan säga det, ni som läser detta. Om det finns dem som gör det vill säga.

Hur min presentation sen skulle se ut är en helt annan fråga. Kanske kommer jag sitta här och fundera kring det också. För oavsett hur jag vänder och vrider på det så kommer jag sättas i ett fack, om jag skriver en presentation utifrån mitt liv, mina intressen, musik och så vidare och så vidare. Jag är inte där än. Men det kanske är det som skulle behövas just nu. Låta folk veta. Få grepp om vem som döljer sig bakom namnet. Vad jag är. Vem jag är. På så sätt kanske det skulle förklara en del tankemönster i det jag skriver och varför jag skriver som jag gör. Tål att tänkas på.

ni läste rätt...
har satt ett slutdatum på eländet...
klarar jag av det då så vet jag att jag kommer att bli rökfri inom ett par dar...
och kunna hålla det också...
jag kan börja räkna neråt...
samtidigt som jag kan nu börja tänka på varför jag suger på fanskapen för...
vad det ger mig egentligen...
vad dem dövar...
jag tror jag vet...
behöver inte säga det högt...
svart på vitt...
kanske sen när jag fått distans till det...

det är ett bra tecken...
gott tecken...
att jag kan se ett slut...
eller snarare en början...

när man har distans till saker och ting börjar man se dem för vad det är...

all mörker blir till ljus...

och jag kan vara glad för dem där stunderna av mörker...

glad?

ja...

annars skulle jag inte kunna se det jag har idag...

se det som sker med mig...

utvecklingen...

och dem jag har omkring mig...

vännerna...

vänskapen som fått en annan dimension...

andra dimensioner...

ibland kan jag undra hur jag hamnade här...

jag kan känna viss glädje i att saker och ting faktiskt ägt rum...

även om det kanske inte varit som jag hoppats eller trott...

även om jag kan känna att den smärta som jag bar på var tung...

jag kan inte börja om från början...

och skulle jag få valmöjligheten att göra det så skulle jag tacka nej...

jag kan inte göra något av det som skett ogjort...

och vill inte det heller...

varje beslut som tagits har någonting annat valts bort...

ja, bokstavligt...

vad det var som gjorde att den väg jag faktiskt valde själv skulle visa sig vara sån här...

för visst handlar det om det egna valet...

men jag har fått så mycket mer...

men jag kan inte gå tillbaka och byta väg...

bara välja nya vägar...

nya stigar...

trampa upp nya vägar...

göra nya val...

nya beslut...

välja bort någonting till förmån av andra saker...

bättre...

bättre för mig...

ingenting annat...

det har funnits dagar där jag velat ge upp allt...

men sen tar nyfikenheten överhanden...

det finns någonting annat...

och hoppet väcks till liv...

men jag måste tvinga mig själv att ta det lugnt..

skynda långsamt...

måste hinna ifatt mig själv...

låta saker och ting grunda sig...

tankarna få ro...

kaoset förvandlas till stiltje...

få nytt fokus...

och nya mål...

visst, det finns dagar där jag blir frustrerad av att det inte händer någonting...

tristess...

men det är en fas...

en tid som jag behöver för att orka med det som kommer att komma...

jag är envis...

jag har tålamod...

jag kan vänta...

saker och ting sker ju av en anledning...

skyndar jag på saker nu blir det bara fel...

och det jag önskar kommer aldrig bli uppfyllt...

för man vet när man är klar...

när det är dags att ta nästa steg...

så just nu tar jag vara på den här tiden av tomhet...

ensamhet...

limbo...

visst, man kanske ska kalla det nåt annat, men det är ju det det är...

tomhet, innan man vet vad man ska fylla den med...

men det är en konst att kunna ta vara på den...

att lära sig att göra ingenting...

ensamhet, för man är ensam...

även om man inte är själv...

och limbo, för det känns som jag är fast mellan två världar...

det nya och det gamla...

och det gamla är en dag bort ju längre tiden går...

även om det finns dagar då den är tätt intill...

människor som påminner om vad det var...

det är bara jag som kan se till att den håller sig där den hör hemma...

mitt nya har jag inte fått grepp om än...

att den är här vet jag redan..

jag upplever den varje dag, men vad den vill mig vet jag inte...

ingen struktur...

inga löften...

inga mål...

inte än...

börjar ana dem...

dem finns där...

vet det...

men som sagt, jag ser det inte än...

har inte gjort några val än...

befinner mig fortfarande på mitt öppna fält...

har hela världen vid mina fötter...

inga vägar...

inga vägskäl...

kanske för att slippa välja väg...

kanske är det så att jag inte vill göra dem valen än...

just nu...

utan bara vara...

se vart vinder bär mig...

inga löften...

inga ord...

ingenting...

det är där min längtan finns...