31/12-07
Jag avslutar året med att tänka på allt jag har skrivit om här och det jag valt att utesluta. Det finns ju trots allt saker som man vill ha för sig själv. Sånadär som man inte vill att andra ska veta. Idag funderar jag kring just förändring. Det som har kommit att bli de centrala i mitt skrivande. Det är så mycket som har handlat om just det. Men det finns ju de inlägg också där jag har skrivit om det som för mig är fast förankrat. Som en sorts grund i kaoset. En grej som jag kan lita på oavsett vad som händer. Den delen av mitt inre som är jag. Och just den delen är svårast att föändra, för en del av de grejer som är jag är inte bra saker. Fasta mallar och fraser som kommer fram vid behov. Jag vet ju hur mitt neandertalar-jag ser ut, och hon är inte fin. Den där som kommer fram när allt annat misslyckas liksom. Trots de få saker jag skrivit om så är min önskan för förändring är det viktigaste. Eller sådär som det oftast kommer ner här; tankar om annat. Speciellt tillfällen där känns som om jag sitter fast i någonting jag inte valt själv.
Såhär på årets sista dag så är det ganska självklart att man kommer sig själv med att tänka på förändring. Om inte annat så är det ju ändå en liten yttre sak som förändras; årtalet. Man vänder blad i almanackan och året byts ut mot ett annat. En del har väldigt svårt för det där med avslut på år. En del ser på det nya med skräck och fasa. En del hoppas på någonting nytt. Oavsett vad man väntar sig av det nya året så är det ett helt år av möjligheter som väntar. Varje dag är en gåva där man kan göra precis det man har velat göra. Många klagar på att dagarna inte räcker till. Att tiden är knapp. Att man är för upptagen. Visst, det kan vara så, men det är ingen ursäkt. Istället för att sitta framför TV:n en kväll kan man göra någonting annat. Eller fem minuter här eller där blir till slut timmar som blir till dagar. Eller varför inte se till att nåsta år då det är skottår verkligen ta vara på den där extra dagen vi får. Enkelt eller hur? Det finns inga begränsningar till vad en människa kan göra. Det är bara en själv som sätter hindren i ens väg. Det är bara en själv som hindrar en. Sen när förändringen är ett faktum, oavsett vad den må vara, så kommer det andra. Dem där i ens omgivning som inte vill se det som är bra med ens förändring. För det kommer det också. Dem där som vill att allt ska vara som vanligt. Tryggt och ibland lite tråkigt. Men det är oftast dem som klagar mest på det de har. Och förändring skrämmer dem mest av allt. Om dem rösterna blir högre än ens egen så är det lätt att ge efter och låta andra få "rätt", och det resulterar i att det känns bara misslyckat och fel. Inte bra.
Jag är mitt uppe i en förändringsfas som jag verkligen trivs i. Framtiden är ett oskrivet blad där jag kan skriva min egen historia. Allt är precis sådär som det ska vara. Jag känner det. Jag andas det. Idag är sista dagen på 2007. Jag tänker tillbaka på året som gått och vet att jag är där jag ska vara just nu. Jag låter saker vara som det är. Jag skulle kuna oroa mig för en massa saker, men varför slösa energi på nåt jag ändå inte kan påverka just nu? Visst, det skulle ju kunna vara så att det där med ekonomin skulle kunna vara bättre, men det kommer en dag då det gör det också även om det inte är det just idag. Så varför tänka på det nu? Nä, tänka på de bra sakerna istället. Tänka på det jag faktiskt har. Och blicka framåt från en plats som känns trygg och bra. För visst är det så att jag skulle kunna gräva ner mig i allt det där jag inte har, allt det där som tynger mig emellanåt. Men varför? Idag undrar jag bara varför skulle jag? Visst, det kanske skulle vara intressantare för en del att läsa om, men jag väljer annat idag. Jag tänker på det jag skrev om när jag tänkte på miljöombyte, om att flytta någon annanstans där jag kan andas. Kanske blir det verklighet nästa år, kanske till och med inom snar framtid. Mentalt har jag ju redan flyttat, nu är det bara det fysiska kvar. När det sker är helt upp till yttre omständigheter. Men just nu så tänker jag inte på det yttre omständigheterna. Idag tänker jag på det där jag kan göra för att göra den här dagen så bra som möjligt. Vara närvarande och möta människor med ett leende. Idag är sista dagen på året, men det är fortfarande första dagen på resten av mitt liv. Och det är ju ändå så att det är bara jag som kan avgöra vad jag vill att mina dagar ska innehålla. Eller vill att de ska göra. Idag är en bra dag. Morgondagen vet jag ingenting om. Men jag ska inte tänka på det idag, för imorgon är imorgon och den kan jag inte göra någonting åt idag. Avslut och en ny början. Gör det bästa av det. Jag avger inga löften utan hyser förhoppning inför det nya. Löften är till för att brytas har jag lärt mig, så bort med dem. Mål kanske man ska sätta upp? Njae... vet ju hur det sär slutar. Nej, förhoppningar är bättre. Det enda jag vet är att det kommer att vara 2008.
Gott nytt år på er. Skål!
sista söndagen för i år
Sista söndagen för i år då. Imorgon är det nyårsafton. Dags för summering? Jag vet inte, kanske det är. För det är en del att sammanfatta och en del att lämna bakom sig. Det är en väldigt stor skillnad på hur första halvan var och hur den andra blev. Skumt det där egentligen. Det är som natt och dag egentligen. Det var ju inte direkt en bra start på året kan jag ju erkänna. Det hände en massa saker som låg utanför min kontroll, och oj, vad svårt det var att leva med det. Att veta att det som sker sker av orsaker jag inte kan påverka. Den där stora hemska kontrollbehovet jag hade. Ja, jag kan skriva hade. För visst var den enorm ett tag. Behovet av kontroll i en värld av kaos. Jag har väl alltid haft en form av kontrollbehov, för livet har inte alltid varit enkelt. Ett sätt att hantera det ohanterbara på nåt sätt. Sen underlättade det ju inte att året innan var som den var och nästan allt det som hände runt omkring en bara gjorde att man mådde kasst. Sen att det var andra saker som bidrog till det där med att kontrollbehovet var svår att släppa.
Idag, nu, är det inte så att jag har behov av kontroll. Även om det komer fram då och då. Men det var väl en av dem där grejerna som jag nu vet ändrades under min resa i somras. Att inte alltid ha kontroll. Att våga låta saker bara vara. Jag vet att det kan låta konstigt i och med att min tro på ödet borde ju göra det där med att släppa på kontrollen enklare, men så enkelt är det inte. Och sen finns det ju det där med att försöka kontrollera ödet också. Som om det nu skulle gå? Jag märkte att det är omöjligt. Som det jag skrev ett tag sen; om det där med att det som sker sker och går du emot ditt öde så blir allt så mycket svårare just av den anledningen. Ödet vill att du ska hitta tillbaka till vägen som du är förutbestämd att vandra. är du på rätt väg känns allt mycket enklare. De enklaste sakerna blir lätta att hantera. Det svåra känns inte så svåra. Men det är ju så att du sätts ju inför prövningar. En del är större än andra, den saken är ju klar. En del saker tror jag är till för att du ska fundera på var det är du är på väg någonstans.Om det du tror är rätt väg verkligen är det. Liten tankeställare sådär på livets väg.
Men som jag skrev ovan så är det väl en av dem där grejerna som förändrades under min egna lilla minipilgrimsresa som jag kallade den för några inlägg sen. En resa där mitt inre förändrades på något sätt och det här med kontrollbehovet som jag börjat släppa på är väl en av dem grejerna. Att känna mig trygg och lugn i att inte alltid ha kontrollen. Svårare än man tror när man levt med ett behov hela sitt liv. Livet låter sig inte kontrolleras. Människor låter sig inte kontrolleras. Tankar låter sig inte kontrolleras. Och jag minst av allt, så varför ska jag då ens försöka kontrollera saker som jag vet ligger utanför min kontroll? Onödigt slöseri med energi eller vad tycker ni? Men visst, det finns dagar som jag känner att jag har nån form av behov av det där igen, men då försöker jag tänka på hur det kommer sig att det är så. För det var väl så att en del saker sker av en anledning och avsikten framkommer så småningom om den inte redan är uppenbar.Jag är bara en del av helheten. Jag är bara en liten del av vardagen, varför ens försöka kontrollera saker utanför mig själv?
Ett år har gått igen och klockan tickar på. Imorgon är årets sista dag. Nästa år står för dörren och jag har inte ens köpt nya sidor till min filofax. Aldrig hänt att jag väntat såhär länge. Kanske ett bevis på att jag släppt på mitt kontrollbehov? Tydligare än så kan man väl inte bli? Men sen är det ju så att jag har inte en massa tider att skriva in i den från och med den första januari. För det där med jobb vet jag inget om än. Det hade ju varit trevligt att veta att man går in på ett nytt år och veta vart man är på väg. Men nej, inte idag och inte i år. Nästa år är som ett oskrivet blad. Bokstavligt.
ur När änglar dör
"Det finns en skillnad mellan att tro och att veta: den som tror, måste bevisa något för sig själv och för andra. Den som vet, lever ödmjukt och tryggt. Kunskap ger makt men också självsäkerhet, och därför är människan av idag klenare än hon anar."
"Ibland sker det saker mitt framför en, som man bara inte ser. Eller undermedvetet väljer att bortse från. Men förr eller senare så slås man av sanningen, och då kan det ofta vara försent."
När änglar dör - Andreas Roman
ibland
Ibland är sådär att man bara vill skrika åt hela världen att dra så långt pepparn växer. Ibland så fylls jag av en känsla av att jag bara vill krypa ner i ett svart hål och bara blunda för att slippa se omvärlden. Ibland så är det bara så. Ibland. Tyvärr är det väl så att ibland händer alltför ofta. Där ibland blir till ofta för att ibland bli till sällan. Men idag är en av dem där ibland dagarna. Världen blev kall. Bokstavligt och bildligt. Julen gör att jag bara fylls av irritation. Människor blir som ombytta. Hysteri och galenskap. Vems jäkla påhitt är det egentligen? Bara undrar.
Ibland så finns det inga ord för vad jag känner. Ibland önskar jag att jag kunde vara mer verbal. Det är ju inte så att jag inte pratar om saker. Det gör jag. Jag kan sätta ord på det mesta tills man kommer till en del känslor och då stänger jag in mig istället. Ibland önskar jag att jag kunde vara öppnare med att visa vad jag tycker istället för att svälja allt. Svälja de negativa känslorna tills någonting inom en brister. Men det hör väl till livsödet med att vara missbruksbarn. Att inte kunna visa känslor. Att inte kunna visa någonting alls. Eller, nja, nu ljuger jag lite. Jag menar ju förstås känslorna som man inte fick visa. Dem där negativa känslorna. Dem där som jag har svårt med att visa öppet än idag. Dem där förbjudna känslorna. Dem där som egentligen bara är normalt. Vad det nu än är. Vet ju inte det. Vet bara att jag hara mycket kvar att lära mig. Att kunna visa när jag är arg. Att kunna visa sin ilska. För den som inte vet hur det är att växa upp i ett hem där sånt var förbjudet kommer aldrig att förstå. Samma sak med sorg. Känslor som är så starka att det gör ont i en när man sväljer dem och visar ett leende istället. Jag har visserligen blivit bättre på det där med att visa känslor. Men oj vad svårt det är. För det blir så intensivt ibland.
Ibland önskar jag att jag hade andra förutsättningar här i livet. Ibland önskar jag att jag hade haft en annorlunda uppväxt. Liv också för den delen. Men det är bara ibland, för jag vet att det är ju just det som gör mig till den jag är idag. Men jag önskar att jag en dag kan känna alla känslor som man kan känna utan att skämmas för dem. För det sätter sig där inne någonstans det där med att inte få visa känslor. Att det är nåt fult. Men också det att; "kom inte här med ditt skit, ser du inte att jag mår dåligt?" eller det där med att: "var inte sådär, nu ska vi vara glada". Man lär sig att dölja sina känslor. Man visar inte att man mår dåligt. Man visar inte att man är ledsen. Man stänger av. Nackdelen är att man stänger av allt. Och det betyder också att glädjen dör. Nu har jag ju blivit bättre på det där med att visa när jag är glad. Glad är en bra känsla. Den förstår jag mig på. Resten är en annan sak. Och jag går fortfarande på minorna ibland.
Ibland är det här med känslor jättesvårt. Inte bara de negativa delarna utan också dem bra. Som det här med kärlek till exempel. Bland de svåraste att dölja faktiskt. Hmmm, och du undrar säkert varför man ska dölja det? För dig kanske det är enkelt. För andra är det säkert hur naturligt som helst, men för mig är det inte så. Känslor ska inte visas. Känslor ska man hålla för sig själv. Så har det varit. Så är det fortfarande ibland. Jag har blivit bättre på det där med att visa känslor, men det är svårt. Speciellt när andra påpekar det och då blir det skämmigt. Låter absurt när man ser det svart på vitt. Att man skäms för sina egna känslor när de blir offentliga. Men jag har inte fått en bra grund att stå på helt enkelt. Hur i helvete ska jag kunna veta hur man ska vara när det ibland känns som om jag var gästspelare i fel film? Kan nån tala om det för en? Att veta att det jag känner är tillåtet, till och med normalt, så känns det bara konstigt. Jag vet ju inte vad normalt är. Har aldrig haft en aning om det där heller. Jag vet bara det jag vet. Jag vet bara att jag ibland får gissa mig till vad normalt är. Skillnad på det där med att veta och känna. Hjärnan och hjärtat pratar inte samma språk ibland.
Ibland vill jag bara krypa ner i ett svart hål och be hela världen dra åt helvete. Ibland så vill jag bara sätta mig på ett tåg och låta hjulen ta mig till en annan plats. Till en annan värld. Ibland så kan jag ta och vandra en ödslig landsväg utan mål eller mening, bara för att känna att jag är på väg någonstans. Ibland så ser jag äver horisonten och drömmer mig bort till en annan plats, en annan tid, ett annat liv. Så gör sig livet påmind igen och man är tillbaka till verkligheten. Jag är här. Jag vet att jag egentligen har det bra. Jag har det bra helt enkelt. det kunde ju vara värre som bekant. Men ibland så önskar jag bara att livet och världen kunde te sig lite ljusare. Men ibland så är det bara en av dem där dagarna där jag vill gömma mig för världen.
Ibland. Ofta och mer sällan.
Metal
Jag satte mig ner och tittade på en dokumentär om Metal. Filmen Metal - a headbangers journey som den heter så fint tillhör dem få jag sett som faktiskt är bra gjord. Den är objektiv även om den är personlig. Hur den nu än kan komma sig. Kanske för att han som gjorde den är antropolog? Det där med att se objektivt på saker och ting fast man lever i det. Just nu kommer jag inte på vad det heter enligt gällande diskurser men hey, det är ju inte det jag skulle skriva om. Jag har sett en del så kallade dokumentärer om just heavy metal som det heter när man klumpar ihop allt till ett. Det är ju så det heter. De flesta som jag faktiskt kommit i kontakt med är dem där som antingen i försök att förklara bara gör det ännu värre. Att i sitt försök kasta lite ljus i vad det egentligen är så blir det helt fel. Fokusering på fel saker till exempel. Eller där dem som gjort den liksom fått sina egna fördomar bekräftade. Den här, Metal, tillhör dem där som faktiskt är ett försök till att förklara för sig själv och andra varför man är en metalhead. Vad det är i musiken som lockar. Vad det är i just den genren som får människor att vara sig själva och vara kvar? För att vara en hårdrockare innebär det inte att man lyssnar på ett band en vecka och sen byter favoriter... näää, snarare så är det så att när man väl har fastnat för ett band så finns de där resten av ens liv. Det finns ju en bok om just fans och en del i just den boken (som jag inte minns namn eller författare till) där det nämns om just hårdrocksfans. Man växer inte ifrån det. Man är det resten av sitt liv. Speciellt om du är ett hängivet fan.
Killen Sam Dunn som gör dokumentären är ett hårdrocksfan och som vart det sen han var tolv. Många i min ålder började då, genren fanns ju inte. De kom senare. Fanns ju inte så mycket att tillgå då. Huuu, vad gammal den meningen fick mig att känna mig helt plötsligt. Men så är det ju. Jag som i skrivandes stund är 34 vet ju hur det såg ut förr. Vad det var för band som fanns då när det begav sig. Vi satt och pratade om det i lördagskväll senast. Det fanns ju inga subgrupper egentligen, de kom senare. Det fanns de gamla klassiska banden som fortfarande håller på men jag, jag tillhörde dem där som behövde annat. Jag behövde lite hårdare. Tyngd. Röj. Hat. Jag fastnade för norsk black metal, inte svensk utan norsk. Och i dokumentären Metal är det den enda genren som han som gjort den hade svårt att förstå sig på. Han gjorde ett försök genom att resa till Norge och prata med en del. Men jag fattar problematiken. Det är inte musiken i sig som är svår att få folk att fatta utan allt det där som faktiskt hände i black metals fotspår under andra halvan av 90-talet. Jag har svårt att fatta vad det har med musiken att göra, så jag kan inte heller ge svar. Jag kan förstå en del av det, men nej inte allt. Bara för att en människa eller två gör en del väldigt konstiga saker så är det inte en hel genres fel? Det spelar ingen roll hur mycket man försöker säga sånt här så fattar folk inte alls ändå. Förutfattade meningar och inskränkta människor helt enkelt. Dem där som är låsta i sitt tänk och inte kan tänka utanför sig själva. Som det där som de höll på med i USA en sväng också. Eller som de gör fortfarande. Skyller på musiken när det går illa för ungdomar. När de tar livet av sig eller skjuter ihjäl en hel del folk. Vad i helvete har det med musiken att göra? Och vad hände med alla dem där som gör såna saker utan att vara hårdrockare? Bara undrar. Generaliseringar helt enkelt. Vädligt dumt tycker jag. Nu är det ju inte så att det enda jag lyssnar på är norsk black för så är det inte. Det finns lite döds också med sitt growlande. Lite gammal hederlig hårdrock. Lite trash. Lite annat sånt där hårt som inte riktigt går att kategorisera.
Sen det där med klädsel. Eller som en del ser det som; uniform. Det har ju ändrats med åren den med. Idag finns det lika mycket klädstilar tillhörande den här gruppen människor som det finns musikstilar. Men grunden är alltid svart. Väldigt svart kan man ju säga. Denim och läder helt enkelt. Klassiskt och tidlöst. Vi använder kläder för att visa vad vi tycker om. Vad vi är. Så är det ju med alla, eller hur? Även dom som köper dyra märkeskläder från modehusen. Tillhörighet kallas det väl? Svårare blir det när man arbetar inom professionella yrken där man ska vara neutral. Men jag har märkt att oavsett hur man gör eller vad man tar på sig så är man metalhead. En hårdrockare. Det syns tydligen som en osynlig hinna eller mask man har. Hur det kommer sig vet jag inte, för som professionell så skalar man av sig allt det där yttre. Kläderna med tryck byts ut mot neutralt svart. Smycken lägga på hyllan. Men ändå så finns det där om man är en hårdrockare. Det märks. Man är metal helt enkelt. Nånting i ens väsen andas det helt enkelt. Så är det för mig iallafall. Hur det är för andra vet jag inte.
Under hans resa till att förklara och förstå metal hamnade han på Wacken. En metal festival i Tyskland för er som nu skulle ha missat det. Jag har nämnt det förr och kommer nog att nämna den igen vid tillfälle. Den hålls varje år första helgen i augusti och jag har varit där fyra år i rad. Jag var även där när han gjorde dokumentären, som tur är så fastnade jag inte på bild. Hehe. Det året (2004) var väldigt varmt år. Varmaste WOA nånsin och bilderna från stället fick en att minnas tillbaka till alla de gånger man vart där. Han hade tur att han inte åkter dit året efter när det var lera upp till knäna. Hade vart en helt annan stämning han fått uppleva då. Men hey, Wacken är Wacken. Det syntes på han att han hade känt av stämningen på stället. Den där att det inte finns inget annat än just där och då. Det syns på honom hur tydligt som helst. Jag vet för jag har haft den. Och andra med mig. Så fort man kliver ner och känner jorden under fötterna så slutar allt annat att existera. Svårt att förklara det där, men det känslan av att vara just på metalfestival är att verkligheten ändras och världen utanför slutar att existera. En av de få tillfällena där man som människa kan bara vara. Ingen oro. Inga funderingar. Inga måsten. Vardagen slutar att existera helt enkelt. Man är helt enkelt. Den känslan kan man även få på en bra metalkonsert. Dem där få tillfällena man får se ett band som man verkligen tycker om och sett fram emot att få se. Där verkligheten stannat utanför och vardagen känns långt borta för en timme eller två. Och man kan leva på den känslan ett bra tag. Och vid behov plocka fram den och drömma sig bort.
Den är det ju inte så vanligt med tjejer inom metalvärlden. Vi tjejer som fanns var inte många, men det har börjat dyka upp fler och fler som bara är kul tycker jag. För det kan bli lite "grabbigt" emellanåt. Mycket jargong och en massa grova skämt. Men jag är van. Har ju inte direkt umgåtts med tjejer sådär. Som dagt. inte så många i den här världen som är äkta. Nu enar jag dem där tjejerna som är inne på den här scenen för musiken och inte för killarna. För det finns de också. Dem där som är med för killens skull eller annat. Och med risk att låta krass så försvinner dem oftast ganska fort. Sen finns det ju såna som jag. Som en kille från förr som jag inte sett på några år (typ femton) sa när han träffade mig igen; så du är fortfarande hårdrockare. Jag förstår kommentaren, men det kändes onödig på något vis. Vi var på en hårdrockskryssning, så varför skulle jag annars ha varit med? Han var glad över att jag inte övergett livsstilen och att jag fortfarande är metal. Det finns ju ingen återvändo.
Jag kan bara avsluta med liknande tanke och mening som han hade i hela dokumentären och vad de olika människorna inom just den här genren säger. Det spelar ingen roll om att det finns väldigt många som inte fattar vad det hela går ut på. Jag behöver inte övertyga folk om hur det är eller försöka förklara någonting som inte riktigt låter sig förklaras. Har man inte känt det en annan har känt för just den här genren så finns det inga som helst sätt att få någon annan att förstå. Det går liksom inte. Den lugnar en när man är arg. Den får en att le när man är ledsen. Den får en att må bra en dålig dag. Den får en att må bättre en bra dag. Den ger en styrka. Den ger en ork att stå ut dem där dagar när det är som svårast. Det finns inga enkla sätt att förklara någonting som är så förknippat med en själv. Någonting som är så förknippat med ens själ. Självaste essensen av vad som är jag. Men jag är inte ensam. Vi är många. Vi kommer i tusental. Legioner. Vi finns. Vi andas. Vi lever. Vi är metal.
en dödsannons
Jag vet att hade ödet velat annorlunda och min pappa valt flaskan före livet hade det lika gärna kunnat vara hans annons jag läst. Hade han valt flaskan så vet både han och jag att han skulle ha varit död idag. Hade han valt flaskan skulle det vara jag som står vid en grav. Han fick det alternativet. En läkare gav han en dom, han lyssnade och valde livet. Men jag vet att det kunde ha vart annorlunda. Att det var min pappa och inte hennes som ni såg sittande på parkbänken. Att det var min pappa alla såg ner på istället för honom. Att det hade lika gärna kunnat varit jag som ringde dem där samtalen mitt i natten för att se vart han kanske kan vara någonstans. Det kunde kunnat varit jag som oroade mig om han fick tak över huvudet för natten. Att det var jag som låg och funderade om han skulle se morgondagen. Jag vet allt det här. Nu är det inte min pappas dödsannons jag läste. Utan hennes och jag känner med henne. Men nu behöver hon aldrig undra mer. Nu behöver hon aldrig oroa sig för att den sista gången som hon såg honom skulle vara den sista. Nu får hon ro. En klen tröst mitt i sorgen kan man tycka, men en tröst. Hon vet var han finns inatt. Jag vet att andra tankar kommer upp istället. Dem där "tänk om"... även om hon vet att hon inte kunnat göra mer än det hon redan gjort. Valet var ändå hans. Hur kallt det än kan låta så är sanningen så enkel.
Så varje gång ni ser en (hemlös) alkoholist (och/eller narkoman) som sitter ute i kylan tänk då på att just han är någons pappa. Son. Bror. För utseendet bedrar ibland. (Jag generaliserar just nu, för det är oftast en han. För det är det inte att förglömma att det finns kvinnor i samma situation). Det är en människa som sitter där med sin egen historia. Sitt livsöde. Titta inte bort, för de ser dig. Låtsas inte som om de inte finns, för de ser det också. De ser er även om ni låtsas som om de inte finns. De har känslor lika mycket som ni har. Döm ingen ohörd. Var det inte så? Ni vet inte hur deras liv är. Där varje dag är en kamp. Jakten efter en sovplats för natten. Visst... det finns alltid en anledning till att de befinner sig i den situationen men de har inte slutat att vara människor så behandla inte dem som någonting annat. Till slut blir det just det ni tror att de är. För att överleva. Känslor är en lyx som de inte har råd med. Och snälla, det är inte bara under julen som de behöver tak över huvudet eller mat i magen. Året har 365 dagar, glöm inte bort de andra 364.
Min pappa har varit nykter 14 år 9 månader och 23 dagar. Efter att han söp bort 40 år av sitt liv så är varje dag en gåva. Han är nykter idag. Jag vet ingenting om morgondagen. Idag är det lucia och mina föräldrar firar sin första bröllopsdag. Imorgon är en ny dag. Inatt vet både jag och hon var våra fäder är. Till skillnad till mig så kommer hon alltid att veta det.
suck the marrow out of life
Jag har haft såna dagar den här veckan. Känslan bara ramlade över en. Jag var inte direkt beredd på den. Oftast så är jag ju medveten om att den känslan ramlar över en ibland. Jag vet att det är så emellanåt. Men den här gången stod jag som handfallen och funderade över ett och annat. Man hinner tänka när det blir sådär. Man har inte lust med annat helt enkelt. Det är sånadär dagar som jag kommer på och tänka på boken/filmen Döda poeters sällskap *. Jag vet inte varför, men det blir oftast så. De flesta vet ju vad det är för nåt, men om du nu skulle ha missat den så se till att se den för i h-e. Kanske är det ganska komiskt att jag just när det är som tristast börjar tänka på just den. Att fånga dagen. Leva. Andas och bara göra det som man brinner för. Att våga leva. Men det handlar väl om kontraster? Eller en önskan? Om hur jag vill att det skulle vara. Eller vet hur det kan vara?
Kanske är det så att jag önskar att jag vågade leva fullt ut. Kanske är det så att jag önskade jag kunde göra det jag vill göra. Där i ligger mitt problem. Våga. För det är lätt hänt att man vankar runt i gamla fotspår medan man går och drömmer om annat. Att gå i gamla fotspår där man vet hur det är och vad som kommer att bli. medan man vill nåt helt annat. Att våga sig på en större föränding betyder att man tar ett steg från de gamla invanda spåren. Det är ju inte så att jag är rädd för förändring. Jag är alltför medveten om alla de störra och mindre förändrningarna som skett under de senaste åren. Speciellt senaste året. Ibland har jag varit vilse. Ibland har jag bara famlat i mörker. Alltför stora förändrningar för snabbt gör så. Tar ett tag innan man hittar fotfäste igen. Det tar ett tag. Men förändring är bra. Man hittar sidor hos sig själv man inte trodde man hade. Man växer som människa. Och är det en bra förändring (för det finns dem dåliga också) så märks det. Människor i din närhet märker det. Sen finns det ju dem där som inte tycker om förändring och vill att saker och ting ska stanna som de alltid varit. Men då är man ganska inskränkt tycker jag, att inte kunna glädjas åt andras utveckling. Nåja, det var ju inte det jag skulle ta upp egentligen, men lika bra att få med det också.
Att fånga dagen är svårt ibland. Att leva fullt ut. Speciellt när man hamnar i dem där svackorna där allt bara är gråskala. När lusten att göra nåt försvinner. Dem där dagarna när man bara känner att inspirationen saknas. När ens musa tystnat. När ens inre röst tar semester ett par dar. Dem där dagarna man bara ser hinder och en massa måsten. Dem där dagarna man bara tappat orken helt. Dem där dagarna när man undrar om det ens är värt att kliva upp ur sängen. Just dem dagarna är det svårt att se dem där bra sakerna. Det är svårt att se förbi hindren och bara ger upp. Väntar på en ny dag helt enkelt. Det är då som tanken på filmen kommer...suck the marrow out of life... Och så, plötsligt så finner man lusten att göra saker igen. För mig är det så. En dag kanske jag vågar göra allt också. Det är ju ändå så att det är ju bara mina egna hjärnspöken som sätter krokben på mig själv. Bara mina egna demoner jag behöver tysta. Vad är din ursäkt?
Seize the day.
Make your lives extraordinary. **
* , ** Döda poeters sällskap av H.H Kleinbaum
Moment 22
Nu är de ju inte så att jag inte planerat att ta det där kortet, för det har jag. Hade till och med både fått och sparat pengar till det där, men så klev ödet in helt enkelt och dem gick till annat. Skilsmässan var orsaken till att den kassan försvann. Att flytta och bli ensamstående kostar mer än man tror. Visst, det finns väl ni som säger att man kan ju ta det på avbetalning. Jodå, vet det redan men det finns en hake i det där också. Utan fast jobb ingen avbetalning. Inte i den här stan iallafall. Just nu skulle jag ju ha all tid i världen att gå intensivkurs... för teorin tror jag inte blir nå problem. Jag har ju klarat av fyra års högskole/univeristets studier med salstentor så det vet jag att jag kommer att klara av. Det är inte det som är problemet. Problemet är ju den att körlektionerna kommer att kosta mig en del. Pengar jag inte har helt enkelt.
Skrev ju tidigare om det där att på papper ser det ju så bra ut. Jag har en massa bra saker på min meritlista. Sen har vi ju faktiskt det där att det finns lite för mycket bra saker också. För det är ju så att för en månad sen var jag på intervju om en heltidstjänst. Då var ju inte bristen av körkort nåt problem, utan då var jag överkvalificerad. Så kan det ju också vara helt enkelt. Är det inte det ena så är det det andra. Inte bra oavsett. Ibland känns det liksom bara hopplöst. Speciellt nu när jag fick ett mail från en gammal studiekamrat om att de behöver nyanställa på hennes arbetsplats och att jag skulle platsa... MEN det hänger på det där jäkla kortet. För det skulle ju vara bra att kunna ta sig till sitt jobb, eller hur? Funkar ju inte annars. Jobbet är just sån där som jag söker också. Som jag vill ha. Och som jag har sökt, men inte fått besked om än. Det kommer nästa vecka. Under tiden söker jag jobb. Skriver brev och funderar hur man ska få ihop pengar till att ta det där jäkla kortet. Nån som har femsiffriga belopp att skänka mig? Nä, tänkte väl det.
nattuggla
Så har man hamnat i den här konstiga dygnsrytmen igen. Den där där dagen blir till natt och natten blir till dag. Vet inte riktigt hur det blir så. Det är ju inte direkt första gången... och det lär inte bli sista heller. Visst, när man hade ett jobb som jag hade med vakna nätter så fanns det ju en anledning till varför det blir lätt så. Men nu, ingen ursäkt. Det är ju inte direkt så att jag väljer att vara vaken om nätterna. Det är ju inte så att jag väljer att sova bort dagarna.
Sen har vi ju det faktum att jag kan vara hur trött som helst när jag lägger mig, men sen händer nåt. Och jag kan ligga vaken i timmar. Ibland så pass länge att jag kliver upp av tristess. Kan ju lika gärna göra nåt annat när jag ändå inte kan sova liksom. Ibland så hinner jag faktiskt somna innan tankarna tar över. För det är ju ändå just dem som får mig att vara vaken. Saker som jag inte får grepp om. Saker som jag funderar på. Saker som jag oroar mig över. Saker som jag vill tänka på. Listan kan göras lång... längre. Det är just den där ena av orsakerna som jag borde lära mig att göra någonting åt. Dem där sakerna som jag oroar mig över som jag ändå inte kan göra nåt åt. Sånadär saker som ligger utanför min kontroll borde jag ju inte ligga vaken över. Onödigt kan man ju tycka. Men svårare än man tror. Kommer alltid på mig själv att tänka på vad mediet sa till en för två år sen; "sluta oroa dig för saker som ligger utanför din kontroll". Så sant, så sant. Så svårt. För det är som om min oro har eget liv ibland. För det är ju inte så att jag sitter och funderar över saken när jag är uppe och gör saker. Utan det kommer sen, när allt blir tyst. Alla dem där "om". Visst finns det saker som jag skulle kunna göra för att underlätta dem där tankarna, göra saker som gör mig trött kanske? Mentalt trött alltså. Eller ja, fysiskt skulle kanske inte heller skada direkt skulle jag tro.
Inatt är jag vaken igen. Beror på att jag sov lite länge igår. Ofrivilligt, för jag hade faktiskt väckarklocka. En sån där som inte gjorde sin uppgift helt enkelt. Får väl ha två klockor imorgon helt enkelt om det ska bli nåt av det här. Får väl ta tag i det här helt enkelt. Få rutin på sovandet helt enkelt. Göra sovschema eller nåt?
i väntan på rätt buss
Jag och M har skrivit fram och tillbaka om föreläsningar som sätter spår. Ni vet såna där föreläsningar som man går på genom arbete, men man kan ju göra det även privat, men ändå. Jag var på en sån där jättebra föreläsning för snart tre månader sen. En sån där som sätter sina spår. En av dem där föreläsningarna man inte direkt kan få bort ur tankarna. En av dem där som man återkommer till när man minst anar det. Jag minns delar av den varje gång jag ska skriva jobbansökan. Orsaken? Jag lägger in delar av det jag skrev efter att jag var där, mest för att slippa skriva allt en gång till. Något censurerat från originalet, men det är mest för att det annars skulle innehålla en massa onödig info för utomstående.
*
//Föreläsning 4/9-07
(...) Man hade en sån där obligatorisk föreläsning idag som gick (går) under namnet Värdskap. Inte särskilt inspirerande kanske? Men se på f*n, föreläsningen bjöd på många igenkännande skratt och fick mig att tänka på saker som jag gör (både privat och på jobbet). Föreläsningen handlade om hur man bemöter människor i den professionella yrkesrollen, men det finns ju alltid en del av sig själv i grunden oavsett hur man är. Oavsett vilken roll man har för tillfället.
En del saker var ju sådär klockrena att jag inte kan låta bli att ta upp det här också. Som det är med att vad är ett bra möte? Vad definierar den? Hur ska man vara? Och vad är en människa? Så det där som borde vara självklart för alla; att möta och se människan och vara närvarande. Enkelt kan man tycka, men svårare än man tror för vissa. För det är dem där små sakerna som gör det. Det är det där osagda. Det där man inte kan sätta fingret på som gör det. Och så som föreläsaren själv sa: Om ni inte tror att de små sakerna märks eller inte betyder nåt så läs detta. Sen klickade han fram ordspråk som jag inte minns ordagrant, men typ såhär; Om du anser att småsaker inte betyder nåt. Lås in dig i ett litet mörkt rum med en mygga. Det kanske visar på hur mycket en liten småsak betyder eller påverkar hela alltet. (...) Det handlar om inställning. Går du till jobbet eller vad det nu än är, så har man ett val. Man kan välja att se kollegorna eller klienterna eller vad som helst som en bunt idioter, men då är dem just precis det också. Väljer man en annan inställning så inser man ganska snart att dagen eller arbetspasset inte blir så tungt. Han berättade att enligt TCO:s undersökning så är det 32 % som varje dag sitter på bussen till ett jobb de inte vill ha. Det är en del. Var tredje. Och föreläsarens ord finns kvar i en; Om du är en av dem som sitter på fel buss se då till att hoppa av bussen och ta den du vill åka med så du inte sitter där när du är sextifem och undrar vad fan var det som hände. Valet är ditt.
Men nu har jag en massa inspiration att nedteckna. En massa positiva energier flödar just nu, så jag får passa på och ta vara på dem. Ni vet frågan som jag hade ett tag sen; Vad vill jag? Jag har nog börjat nysta i det där nu. Börjar ana vad det är jag vill, sen får vi se hur det blir och ser ut framöver för min del. Gäller ju bara att tro på sig själv. "Bara" och bara... låter ju så enkelt men så himla svårt ibland. Jag ska nog försöka få tag på en mentor. En sån är bra att ha har jag hört. Bollplank. Inspirationskälla. Påstöttare. En som delar framgångarna med en. Men framför allt den där som hjälper upp på fötter när man tycker att allt bara är skit. Och det bästa av allt med en sån är att de är gratis. Handlar om inställning har jag hört. //
*
Föreläsningen var hur bra som helst. Kommer på mig själv att tänka på den emellanåt, men så är det som om luften går ur en och man sitter där med tummen i röven igen och allt blir skjutet till framtiden. Varför i helvete ska det vara så svårt att få ut den och göra det där jag skrev i sista stycket? Jag har mina aningar. Eller snarare att jag vet var problemet ligger. Många saker grundar sig där. Men just detta skulle ju vara så mycket enklare om jag inte hade min ryggsäck att släpa på just nu. Skit. Bara en massa skit som man släpar på. För det är ju ändå så att det skulle ju inte vara så svårt att göra sådär som jag skrev ovan, eller hur? Att lyfta på luren och fråga personen jag hade i tankarna när jag skrev det där. Men det har gått tre månader sen jag var på den där färeläsningen och än så länge har jag inte "vågat". För det är ju ändå det det handlar om. Att våga. För jag kan ju få ett nej... vilket i sig inte skulle vara så troligt då jag vet att hon skulle tycka det var jätteskoj. Speciellt med tanke på att hon är den sortens människa. Jag målar fan på väggen igen. Jag vet det. Tror ni inte jag vet det? Att det är jag som är problemet.
Jag saknar inspiration. Eller snarare det där att jag inte kan ta tag på den. Den svävar omkring som en ande som jag inte tar tag i. Jag har förhalat det länge. Avfärdat tanken som absurd. Men så, vid vissa tillfällen så slår det mig. Jag borde ta tag i det där. Min tanke kan göras verklig. Orden finns ju redan inom mig. Materialet finns. Det finns ett behov också verkar det som. Men sen, sen kommer den där skiten över en... orden som präntat sig fast i mitt sinne. Orden som pyser ut all energi. Snor den och hånskrattar åt mig. Orden jag hatar. En del av det där som jag kallar för mina demoner. Jag vet vem orden tillhör. Jag hör dem så tydligt. Jag har hört dem så pass ofta att jag inte ens behöver tänka på dem. Dem finns där oavsett om jag vill eller inte. Ja, jag vet att med övningar så kan man få tyst på dem. Jag vet det... jag vet. Men det är som om de lever ett eget liv. Så fort man kommer på sig själv att tänka på saker som skulle vara bra för en så finns dem där och jag lägger ner hela tanken. Det hinner ju inte ens bli början på ett projekt. Tråkigt som fan. Tragiskt också kanske? Jag vet att jag har en del att ta itu med. En av anledningarna till varför det där med en mentor skulle vara bra just nu. Någon som tystar orden. Någon som tystar demonen en stund. Det är väl bara att lyfta på luren kanske? Men så kommer det där... frågar man så finns ju risken att man får ett nej. Men sen kommer den friska delen av mig och vet att om jag inte frågar så kommer jag ju aldrig få veta. Jag kan ju få ett ja. Nackdelen är att det sjuka vinner just nu.
Det finns olika sortens bussar. Det känns som om jag missat alltför många bussar sen tanken slog mig första gången. Att varje sådan buss som stannat vid mina fötter har jag bara vinkat förbi. Inte min tur liksom. Jag tar nästa. Jag satt på fel buss alltför länge känns det som. Jag klev av den till slut. Och jag har skrivit och sett om en del bussar kommer att plocka upp mig. En del bussar har ju passerat förbi utan att den har stannat. En del bara tagit med mig på en kort tur. Och en del hör av sig och säger att jag får veta om de kommer att plocka upp mig på vägen. Det känns som om jag bara står och stampar på fel hållplats och väntar på att den rätta bussen ska dyka upp. Jag kanske ska ta och ringa en taxi.