hRaven

Jag och M har skrivit fram och tillbaka om föreläsningar som sätter spår. Ni vet såna där föreläsningar som man går på genom arbete, men man kan ju göra det även privat, men ändå. Jag var på en sån där jättebra föreläsning för snart tre månader sen. En sån där som sätter sina spår. En av dem där föreläsningarna man inte direkt kan få bort ur tankarna. En av dem där som man återkommer till när man minst anar det. Jag minns delar av den varje gång jag ska skriva jobbansökan. Orsaken? Jag lägger in delar av det jag skrev efter att jag var där, mest för att slippa skriva allt en gång till. Något censurerat från originalet, men det är mest för att det annars skulle innehålla en massa onödig info för utomstående.

*

//Föreläsning 4/9-07

(...) Man hade en sån där obligatorisk föreläsning idag som gick (går) under namnet Värdskap. Inte särskilt inspirerande kanske? Men se på f*n, föreläsningen bjöd på många igenkännande skratt och fick mig att tänka på saker som jag gör (både privat och på jobbet). Föreläsningen handlade om hur man bemöter människor i den professionella yrkesrollen, men det finns ju alltid en del av sig själv i grunden oavsett hur man är. Oavsett vilken roll man har för tillfället.

En del saker var ju sådär klockrena att jag inte kan låta bli att ta upp det här också. Som det är med att vad är ett bra möte? Vad definierar den? Hur ska man vara? Och vad är en människa? Så det där som borde vara självklart för alla; att möta och se människan och vara närvarande. Enkelt kan man tycka, men svårare än man tror för vissa. För det är dem där små sakerna som gör det. Det är det där osagda. Det där man inte kan sätta fingret på som gör det. Och så som föreläsaren själv sa: Om ni inte tror att de små sakerna märks eller inte betyder nåt så läs detta. Sen klickade han fram ordspråk som jag inte minns ordagrant, men typ såhär; Om du anser att småsaker inte betyder nåt. Lås in dig i ett litet mörkt rum med en mygga. Det kanske visar på hur mycket en liten småsak betyder eller påverkar hela alltet. (...) Det handlar om inställning. Går du till jobbet eller vad det nu än är, så har man ett val. Man kan välja att se kollegorna eller klienterna eller vad som helst som en bunt idioter, men då är dem just precis det också. Väljer man en annan inställning så inser man ganska snart att dagen eller arbetspasset inte blir så tungt. Han berättade att enligt TCO:s undersökning så är det 32 % som varje dag sitter på bussen till ett jobb de inte vill ha. Det är en del. Var tredje. Och föreläsarens ord finns kvar i en; Om du är en av dem som sitter på fel buss se då till att hoppa av bussen och ta den du vill åka med så du inte sitter där när du är sextifem och undrar vad fan var det som hände. Valet är ditt.

Men nu har jag en massa inspiration att nedteckna. En massa positiva energier flödar just nu, så jag får passa på och ta vara på dem. Ni vet frågan som jag hade ett tag sen; Vad vill jag? Jag har nog börjat nysta i det där nu. Börjar ana vad det är jag vill, sen får vi se hur det blir och ser ut framöver för min del. Gäller ju bara att tro på sig själv. "Bara" och bara... låter ju så enkelt men så himla svårt ibland. Jag ska nog försöka få tag på en mentor. En sån är bra att ha har jag hört. Bollplank. Inspirationskälla. Påstöttare. En som delar framgångarna med en. Men framför allt den där som hjälper upp på fötter när man tycker att allt bara är skit. Och det bästa av allt med en sån är att de är gratis. Handlar om inställning har jag hört. //

*

Föreläsningen var hur bra som helst. Kommer på mig själv att tänka på den emellanåt, men så är det som om luften går ur en och man sitter där med tummen i röven igen och allt blir skjutet till framtiden. Varför i helvete ska det vara så svårt att få ut den och göra det där jag skrev i sista stycket? Jag har mina aningar. Eller snarare att jag vet var problemet ligger. Många saker grundar sig där. Men just detta skulle ju vara så mycket enklare om jag inte hade min ryggsäck att släpa på just nu. Skit. Bara en massa skit som man släpar på. För det är ju ändå så att det skulle ju inte vara så svårt att göra sådär som jag skrev ovan, eller hur? Att lyfta på luren och fråga personen jag hade i tankarna när jag skrev det där. Men det har gått tre månader sen jag var på den där färeläsningen och än så länge har jag inte "vågat". För det är ju ändå det det handlar om. Att våga. För jag kan ju få ett nej... vilket i sig inte skulle vara så troligt då jag vet att hon skulle tycka det var jätteskoj. Speciellt med tanke på att hon är den sortens människa. Jag målar fan på väggen igen. Jag vet det. Tror ni inte jag vet det? Att det är jag som är problemet.

Jag saknar inspiration. Eller snarare det där att jag inte kan ta tag på den. Den svävar omkring som en ande som jag inte tar tag i. Jag har förhalat det länge. Avfärdat tanken som absurd. Men så, vid vissa tillfällen så slår det mig. Jag borde ta tag i det där. Min tanke kan göras verklig. Orden finns ju redan inom mig. Materialet finns. Det finns ett behov också verkar det som. Men sen, sen kommer den där skiten över en... orden som präntat sig fast i mitt sinne. Orden som pyser ut all energi. Snor den och hånskrattar åt mig. Orden jag hatar. En del av det där som jag kallar för mina demoner. Jag vet vem orden tillhör. Jag hör dem så tydligt. Jag har hört dem så pass ofta att jag inte ens behöver tänka på dem. Dem finns där oavsett om jag vill eller inte. Ja, jag vet att med övningar så kan man få tyst på dem. Jag vet det... jag vet. Men det är som om de lever ett eget liv. Så fort man kommer på sig själv att tänka på saker som skulle vara bra för en så finns dem där och jag lägger ner hela tanken. Det hinner ju inte ens bli början på ett projekt. Tråkigt som fan. Tragiskt också kanske? Jag vet att jag har en del att ta itu med. En av anledningarna till varför det där med en mentor skulle vara bra just nu. Någon som tystar orden. Någon som tystar demonen en stund. Det är väl bara att lyfta på luren kanske? Men så kommer det där... frågar man så finns ju risken att man får ett nej. Men sen kommer den friska delen av mig och vet att om jag inte frågar så kommer jag ju aldrig få veta. Jag kan ju få ett ja. Nackdelen är att det sjuka vinner just nu.

Det finns olika sortens bussar. Det känns som om jag missat alltför många bussar sen tanken slog mig första gången. Att varje sådan buss som stannat vid mina fötter har jag bara vinkat förbi. Inte min tur liksom. Jag tar nästa. Jag satt på fel buss alltför länge känns det som. Jag klev av den till slut. Och jag har skrivit och sett om en del bussar kommer att plocka upp mig. En del bussar har ju passerat förbi utan att den har stannat. En del bara tagit med mig på en kort tur. Och en del hör av sig och säger att jag får veta om de kommer att plocka upp mig på vägen. Det känns som om jag bara står och stampar på fel hållplats och väntar på att den rätta bussen ska dyka upp. Jag kanske ska ta och ringa en taxi.