injaming
Oj. Inser ju att det var ett tag sen som jag skrev ordentligt, men ibland kommer ju liksom livet emellan.
Nu har jag ju visserligen haft acklimatisering med katterna så det har ju tagit all min tid, men ändå. Det fyller ju inte direkt 24/7. Visserligen har de hållt mig vaken i några nätter nu, men det hör väl till? Jag har låtit dem vara så att de lär känna det nya hemmet, varann och mig. Sen kommer uppfostringen som inte är sådär jätteinpräntad just nu. De reagerar ju inte på sina namn heller så. Men är det hemlösa så är det hemlösa. Idag är det som det ska vara; Massa bus och som om de alltid känt varann. Det tog tre dygn, snabbare än jag trodde men jag klagar inte.
Det har nu gått fem dagar sen jag fick papper i handen om att jag inte behöver infinna mig på jobbet på en månad. Jobbiga samtal har gjorts och avklarats. Jag kan nu andas en stund i allafall. Jag har ännu inte riktigt fattat att jag har fyra veckor tomt framför mig och att det enda jag behöver göra är att andas, sova och göra ingenting. Samtidigt som jag redan nu kan känna en viss form av panik över att jag har "bara" fyra veckor på mig att bli bra. Ja, jag vet. Jag ska inte tänka på det nu. Lättare sagt än gjort. För dem här fem dagarna som jag haft pappret har ju bara försvunnit utan att jag kan redogöra för någonting alls.
Tiden går ju så fort. Även när man inte gör någonting.
Undrar när stressen släpper taget om mig fysiskt?
Nu har jag ju visserligen haft acklimatisering med katterna så det har ju tagit all min tid, men ändå. Det fyller ju inte direkt 24/7. Visserligen har de hållt mig vaken i några nätter nu, men det hör väl till? Jag har låtit dem vara så att de lär känna det nya hemmet, varann och mig. Sen kommer uppfostringen som inte är sådär jätteinpräntad just nu. De reagerar ju inte på sina namn heller så. Men är det hemlösa så är det hemlösa. Idag är det som det ska vara; Massa bus och som om de alltid känt varann. Det tog tre dygn, snabbare än jag trodde men jag klagar inte.
Det har nu gått fem dagar sen jag fick papper i handen om att jag inte behöver infinna mig på jobbet på en månad. Jobbiga samtal har gjorts och avklarats. Jag kan nu andas en stund i allafall. Jag har ännu inte riktigt fattat att jag har fyra veckor tomt framför mig och att det enda jag behöver göra är att andas, sova och göra ingenting. Samtidigt som jag redan nu kan känna en viss form av panik över att jag har "bara" fyra veckor på mig att bli bra. Ja, jag vet. Jag ska inte tänka på det nu. Lättare sagt än gjort. För dem här fem dagarna som jag haft pappret har ju bara försvunnit utan att jag kan redogöra för någonting alls.
Tiden går ju så fort. Även när man inte gör någonting.
Undrar när stressen släpper taget om mig fysiskt?
A & A
från det här:
till det här:
tre dagar
Tre dagars sammanfattning:
Fredagen var jag på anställningsintervju (som jag ej ville ringa återbud på) innan jag hoppade på tåget uppåt och kramades med Pojken på fredagnatten.
Lördagmorgonen blev tidig när vi hämtade hem adoptionskatterna och larvade oss med dem hela dagen, för att sedan göra vår del i earth hour och släckte ner en stund under kvällen.
Söndagen har varit seg då katterna inte direkt vill komma överens i natt. Hanen har redan flyttat in och accepterat läget, men Honan är lite mer försiktig. Hon har synts till några gånger men håller sig undan. Låter mig klappa henne, men vägrar komma fram. Det blir säkert bra till slut. Får man hoppas. Har ju möblerat bort hörn hon kan gömma sig i.
Pojken har åkt hem.
Jag är ensam hemma med mina skyddslingar.
Massa funderingar.
Massa känslor.
090326 II
Ja, jag vet att det inte är den 26:e idag. Orkade bara inte skriva mer igår. Jag hade ingen lust att sätta mig här och sammanfatta dagen och mötet med psykdoktorn. Så hade jag ju inte tid heller. Hade annat för mig på kvällen. Ja, jag har faktiskt ett liv. Även om man nu ibland tvivlar på det.
Idag är en annan sak. Idag är en ny dag. Och jag är numera sjukskriven med diagnosen "depression med svår ångest". Ord som paniksyndrom och sömnsvårigheter finns också på pappret jag har framför mig. Så, svart på vitt. Så enkelt det blev. Jag är inte utbränd. Bara sjuk i själen. Stor skillnad.
PS: Svar på frågan jag ställde ett par dar sen; "Första tiden" är i tre veckor. Jag frågade igår. Nu vet ni det.
Idag är en annan sak. Idag är en ny dag. Och jag är numera sjukskriven med diagnosen "depression med svår ångest". Ord som paniksyndrom och sömnsvårigheter finns också på pappret jag har framför mig. Så, svart på vitt. Så enkelt det blev. Jag är inte utbränd. Bara sjuk i själen. Stor skillnad.
PS: Svar på frågan jag ställde ett par dar sen; "Första tiden" är i tre veckor. Jag frågade igår. Nu vet ni det.
090326
Ingen rubrik. Bara ett konstaterande av datum. Det är en torsdag. Torsdag eftermiddag. Valde att sjukanmäla mig för blaha krämpor igår. Klarade inte av ens tanken att gå dit. Jag har kunnat tränga undan känslan förr. Svalt bort klumpen i halsen. Ångesten vann. Jag har kapitulerat. Viftar med vita flaggan och hoppas på en mild behandling. Jag misstänker att den kommer att vara allt annat än just det.
Inom en timme ska jag sitta hos psykdoktorn och undra över livets mening lite. Undra över min plats i verkligheten. Var finns jag mitt i allt det här? Känna efter och ge ord till kaoset inom mig. Ord jag verkar sakna just nu. "Du är här"-pricken studsar runt på känslokartan i en fart jag inte riktigt kan hänga med i. Det blinkar hejvilt på känslokartans olika punkter just nu.
Jag har gått vilse i känslolandet och jag har varken karta eller kompass. Jag kan bara hoppas på att få en bra vägvisare genom kaoset. Om några timmar vet jag om jag fortfarande trevar i mörkret.
Inom en timme ska jag sitta hos psykdoktorn och undra över livets mening lite. Undra över min plats i verkligheten. Var finns jag mitt i allt det här? Känna efter och ge ord till kaoset inom mig. Ord jag verkar sakna just nu. "Du är här"-pricken studsar runt på känslokartan i en fart jag inte riktigt kan hänga med i. Det blinkar hejvilt på känslokartans olika punkter just nu.
Jag har gått vilse i känslolandet och jag har varken karta eller kompass. Jag kan bara hoppas på att få en bra vägvisare genom kaoset. Om några timmar vet jag om jag fortfarande trevar i mörkret.
en fråga bara
Hur länge är "den första tiden"? Jag vara undrar. Alltså, på riktigt. Hur länge är "den första tiden" egentligen? Ett par dar? En vecka? Två veckor? Månad?
Jag har under dagen haft lite skumma funderingar. Nja, inte skumma i sig utan mer på att jag inte riktigt vet var de kommer ifrån. De kommer ju från mig men... ähhh... svårt att förklara. Saker som jag har funderat på kommer i oordning. Tankarna har liksom glömt att forma sig till ord och allt kommer på en gång.
Ord som att "det kan bli värre innan det blir bättre" spökar i bakhuvudet medan jag tänker på andra saker som inte alls har med saken att göra. Sen det där med att "sluta om du känner att du börjar bli manisk". Hur vet jag det? Jag har ju försökt att förstå mig på det här med känslor, men med en trasig känslokarta är det svårt att avgöra vad som är vad. Sen underlättar det ju inte direkt att jag går och tänker på katterna som ksa komma hem under helgen.
Mer deprimerad eller på väg att bli manisk? Svårt att avgöra. Väldigt svårt att avgöra just nu kan jag ju säga. En del av mig överväger att göra slut på allt för att jag ska slippa känna så här... oroa er inte... jag ska inte göra något dumt... medan andra delen sitter och kollar efter saker som jag skulle kunna göra just nu. Typ resa för pengar jag inte har. Handla en massa strunt som jag inte behöver. Samtidigt som jag inte vill går ut för att jag kan ju träffa på människor som börjar prata med en. Där känslan av socialfobi är påtaglig. Medan jag sen i andra sekunden är redo att ha en föreläsningsserie om vad som helst. Ena stunden läser jag massor för att sen inte ens ta mig igenom en sida på en bok. Jag börjar städa med klar bild på hur det ska se ut när jag är klar, medan jag i nästa sekund inte ens vet vad jag håller på med. Hur jag lägger undan saker utan att ens komma ihåg var jag lagt det. Hur folk pratar med mig men jag inte här vad de säger. Jag ser hur munnen rör på sig men jag uppfattar inte orden. Sen kan jag helt plötsligt vara fullt medveten om varje detalj i samtalet. Sen kommer tanken på att jag ska jobba under veckan upp också och ångesten tar tag i mig och tvingar mig att släppa allt annat en stund. Så avgör ni vad som händer i skallen på mig.
Det är som om jag har en kamp inom mig. Där två sidor brottas om uppmärksamheten. Vilken sida vinner?
Förstår ni nu min fråga? Hur länge är "den första tiden"? Så jag vet.
Jag har under dagen haft lite skumma funderingar. Nja, inte skumma i sig utan mer på att jag inte riktigt vet var de kommer ifrån. De kommer ju från mig men... ähhh... svårt att förklara. Saker som jag har funderat på kommer i oordning. Tankarna har liksom glömt att forma sig till ord och allt kommer på en gång.
Ord som att "det kan bli värre innan det blir bättre" spökar i bakhuvudet medan jag tänker på andra saker som inte alls har med saken att göra. Sen det där med att "sluta om du känner att du börjar bli manisk". Hur vet jag det? Jag har ju försökt att förstå mig på det här med känslor, men med en trasig känslokarta är det svårt att avgöra vad som är vad. Sen underlättar det ju inte direkt att jag går och tänker på katterna som ksa komma hem under helgen.
Mer deprimerad eller på väg att bli manisk? Svårt att avgöra. Väldigt svårt att avgöra just nu kan jag ju säga. En del av mig överväger att göra slut på allt för att jag ska slippa känna så här... oroa er inte... jag ska inte göra något dumt... medan andra delen sitter och kollar efter saker som jag skulle kunna göra just nu. Typ resa för pengar jag inte har. Handla en massa strunt som jag inte behöver. Samtidigt som jag inte vill går ut för att jag kan ju träffa på människor som börjar prata med en. Där känslan av socialfobi är påtaglig. Medan jag sen i andra sekunden är redo att ha en föreläsningsserie om vad som helst. Ena stunden läser jag massor för att sen inte ens ta mig igenom en sida på en bok. Jag börjar städa med klar bild på hur det ska se ut när jag är klar, medan jag i nästa sekund inte ens vet vad jag håller på med. Hur jag lägger undan saker utan att ens komma ihåg var jag lagt det. Hur folk pratar med mig men jag inte här vad de säger. Jag ser hur munnen rör på sig men jag uppfattar inte orden. Sen kan jag helt plötsligt vara fullt medveten om varje detalj i samtalet. Sen kommer tanken på att jag ska jobba under veckan upp också och ångesten tar tag i mig och tvingar mig att släppa allt annat en stund. Så avgör ni vad som händer i skallen på mig.
Det är som om jag har en kamp inom mig. Där två sidor brottas om uppmärksamheten. Vilken sida vinner?
Förstår ni nu min fråga? Hur länge är "den första tiden"? Så jag vet.
helgen är slut och kattprat
Måndag. Måndagmorgon och Pojken har hoppat in i sin bil och brummat iväg för länge sen. Han uppe med tuppen för att komma hem i tid innan jobbet. Jag inte tycka om när han åker. Inte tycka om alls. Tråkigt som fan. Men det är ju en nackdelarna med distansförhållande. Nu är det ju inte så långt till nästa gång igen. Ska ju ses i helgen igen.
Söndagen försvann av bara farten. Bror dök upp i lördags som planerat och blev kvar en stund in på söndag. Vi gjorde inte så mycket. Pratade en del. Tittade på TV och åt. Så var vi runt och åkte fram och tillbaka mellan ändorna i stan. Blev att inhandla saker till missarna som ska komma hem snart. Men oj vad dyra saker det finns till våra fyrfota vänner. Det sjuka är ju att folk betalar för det också. Sjukt. Nu hittade jag ju en relativt billig klätterträd. Jaa, blev att inhandla en sån som de är vana vid. Divan hade aldrig en. Sen skulle hon väl inte ha haft nåt med den att göra heller misstänker jag. Nåja. Innan vi åkte iväg så frågade Bror om varför jag ska köpa nytt, om jag inte sparat på Divans grejer. Hmmm... att spara en väl använd kattlåda kändes inte direkt som en bra grej. Klöspålen var sliten. Det jag faktiskt har kvar är klosaxen.
Idag är det måndag, igen. Ska sätta mig ner med telefonen snart och ha kattprat. Planera. Diskutera. Boka tider. Och så vidare. Sen får vi se om jag ska flaxa över till andra sidan stan och landa i en soffa eller ej. Får vänta tills fröken i fråga kommit upp på fötter.
Söndagen försvann av bara farten. Bror dök upp i lördags som planerat och blev kvar en stund in på söndag. Vi gjorde inte så mycket. Pratade en del. Tittade på TV och åt. Så var vi runt och åkte fram och tillbaka mellan ändorna i stan. Blev att inhandla saker till missarna som ska komma hem snart. Men oj vad dyra saker det finns till våra fyrfota vänner. Det sjuka är ju att folk betalar för det också. Sjukt. Nu hittade jag ju en relativt billig klätterträd. Jaa, blev att inhandla en sån som de är vana vid. Divan hade aldrig en. Sen skulle hon väl inte ha haft nåt med den att göra heller misstänker jag. Nåja. Innan vi åkte iväg så frågade Bror om varför jag ska köpa nytt, om jag inte sparat på Divans grejer. Hmmm... att spara en väl använd kattlåda kändes inte direkt som en bra grej. Klöspålen var sliten. Det jag faktiskt har kvar är klosaxen.
Idag är det måndag, igen. Ska sätta mig ner med telefonen snart och ha kattprat. Planera. Diskutera. Boka tider. Och så vidare. Sen får vi se om jag ska flaxa över till andra sidan stan och landa i en soffa eller ej. Får vänta tills fröken i fråga kommit upp på fötter.
katt-dag
Som jag nämnde innan så skulle jag se på en liten kattherre och sedan se om jag skulle bli godkänd som adoptivmamma. Jag är godkänd som adoptivmamma men jag blir inte det till nämnda kattherre utan en annan herre som kommer att flytta hem till mig tillsammans med en kattdam. Ja... en kattherre på en hemsida blev till två andra hemlösa katter istället. Ena från katthemmet och den andre var vi och titta på i ett jourhem. Så det kan gå.
Jag fick inte med mig någon av dem hem. Det fungerar inte så. Utan det ska gås igenom regler och så vidare. Det ska preliminär tingas, sedan har man 3 dygns betänketid för att efter det ringa och meddela om man ska ha dem eller ej. Därefter får man sen hämta dem och papper ska skrivas på och så vidare. För att det sedan blir en ganska intensiv telefonkontakt för att se hur de anpassar sig och så har man genom det här stället två veckors ångervecka. Om det nu inte skulle fungera så kan de ta tillbaka katten/katterna. Jag tycker denna procedur är bra, även om lite komplicerad. Genom att ha den så kommer de oseriösa spekulanterna att falla bort av sig självt. Bra det. För katterna behöver ju nya seriösa hem.
Lägger upp länk efter att jag varit och skrivit på en massa papper och fått hem mina nya skyddslingar.
Jag fick inte med mig någon av dem hem. Det fungerar inte så. Utan det ska gås igenom regler och så vidare. Det ska preliminär tingas, sedan har man 3 dygns betänketid för att efter det ringa och meddela om man ska ha dem eller ej. Därefter får man sen hämta dem och papper ska skrivas på och så vidare. För att det sedan blir en ganska intensiv telefonkontakt för att se hur de anpassar sig och så har man genom det här stället två veckors ångervecka. Om det nu inte skulle fungera så kan de ta tillbaka katten/katterna. Jag tycker denna procedur är bra, även om lite komplicerad. Genom att ha den så kommer de oseriösa spekulanterna att falla bort av sig självt. Bra det. För katterna behöver ju nya seriösa hem.
Lägger upp länk efter att jag varit och skrivit på en massa papper och fått hem mina nya skyddslingar.
längre dagar
Från och med idag blir dagarna något längre igen. Vårdagsjämningen igår gör ju så med naturen.
Fredagen går ju inte direkt till världshistorien. Gjorde inte så mycket direkt, men å andra sidan så måste man ju faktiskt inte göra det heller. Var in till Media Markt, som blivit en stående inslag i Pojkens besök här nere, och inhandlade musik och filmer för en billig peng. Det var nog ingen bra sak att hitta den där hyllan med musik till oss då för ett tag sen. Men det finns ju värre saker som han skulle kunna roa sig med om man säger så.
Uppe med tuppen och välkomnar dagen... inte alls. Trodde ni på den där? Trött som en gnu och snoozeknappen fick uppmärksamhet en stund. Men upp kom jag ändå och ska iväg snart för att titta på kattherren som jag skrev om ett par dar sen. Lite nervöst faktiskt. Tänk om katthemmets föreståndare inte tycker att jag passar. Jag ska helt enkelt djuren avgöra det där åt henne/dem. Kattmänniska som jag är.
Vårdagjämning. Slutet av mars. Om en vecka är det sommartid. Vart tog tiden vägen?
Fredagen går ju inte direkt till världshistorien. Gjorde inte så mycket direkt, men å andra sidan så måste man ju faktiskt inte göra det heller. Var in till Media Markt, som blivit en stående inslag i Pojkens besök här nere, och inhandlade musik och filmer för en billig peng. Det var nog ingen bra sak att hitta den där hyllan med musik till oss då för ett tag sen. Men det finns ju värre saker som han skulle kunna roa sig med om man säger så.
Uppe med tuppen och välkomnar dagen... inte alls. Trodde ni på den där? Trött som en gnu och snoozeknappen fick uppmärksamhet en stund. Men upp kom jag ändå och ska iväg snart för att titta på kattherren som jag skrev om ett par dar sen. Lite nervöst faktiskt. Tänk om katthemmets föreståndare inte tycker att jag passar. Jag ska helt enkelt djuren avgöra det där åt henne/dem. Kattmänniska som jag är.
Vårdagjämning. Slutet av mars. Om en vecka är det sommartid. Vart tog tiden vägen?
with chemicals she points II
Pojken ringde för ett par timmar sen att han är på väg. Han skulle bara slänga av lite grejer hos en kompis först.
Tänkte mest på att återkoppla lite på den förra inlägget och påminna om att den här helgen är jag ju inte ensam. Pojken kommer att ha stenkoll på mig och mitt mående bara så att ni vet. Så om jag nu inte skulle skriva nåt på en dag eller så så vet ni varför. Brukar ju vara så när Pojken är nära. Blir liksom inte av då. Inte på samma sätt i allafall. Sen att Bror kommer att titta in en stund och tillbringa natten här någongång under helgen gör ju inte min helg mindre full.
Så kan jag ju meddela att jag har tid hos psykdoktor redan nästa vecka. Återbud på tider som gör att de fylls på med nya, det vill säga jag. Fick också veta att jag har tur eftersom de som fått remiss får vänta till juni annars. JUNI??!! Oj!!! Det är nog meningen att jag ska träffa psykdoktor nu med andra ord.
En dag i taget nu. Jag vandrar på okänd mark. Intressant.
Tänkte mest på att återkoppla lite på den förra inlägget och påminna om att den här helgen är jag ju inte ensam. Pojken kommer att ha stenkoll på mig och mitt mående bara så att ni vet. Så om jag nu inte skulle skriva nåt på en dag eller så så vet ni varför. Brukar ju vara så när Pojken är nära. Blir liksom inte av då. Inte på samma sätt i allafall. Sen att Bror kommer att titta in en stund och tillbringa natten här någongång under helgen gör ju inte min helg mindre full.
Så kan jag ju meddela att jag har tid hos psykdoktor redan nästa vecka. Återbud på tider som gör att de fylls på med nya, det vill säga jag. Fick också veta att jag har tur eftersom de som fått remiss får vänta till juni annars. JUNI??!! Oj!!! Det är nog meningen att jag ska träffa psykdoktor nu med andra ord.
En dag i taget nu. Jag vandrar på okänd mark. Intressant.
with chemicals she points
Jag är medveten om förändringen i mitt skrivande och vad jag faktiskt lägger upp här. Från att ha varit väldigt svävande och oklar i mina utsvävningar har jag blivit mer konkret. Speciellt då mitt mående den sista tiden. För en del av er kan det kanske ha blivit för mycket fokus på det dåliga måendet och ångesten. Jag är medveten om detta men när det dåliga måendet påverkar hela ens liv och vardag är det svårt att inte skriva om det. Om ni nu skulle tycka att det är så jäkla jobbigt att läsa om det här så kan ni ju välja att låta bli. Svårare än så är det ju inte. Jag skriver ju inte för att roa er utan ör att ge mig själv en plats där jag kan andas en stund.
En onsdag för ett par veckor sen tog jag ett djupt andetag och slog numret till min vårdcentral. Samtalet med sjuksköterskan gick typ såhär:
- Hej, mitt namn är si och så och jag skulle vilja få tid till min husläkare.
- Vad gäller det?
- Jaa... jag kan inte låtsas längre utan inser ju att jag behöver hjälp i mitt mående.
- Så du mår dåligt?
(Här pratar vi lite om hur jag faktiskt mår och så vidare. Om att man ska gå igenom sin husläkare för att få tid (remiss) till psyk och problemet med att jag inte kan gå genom öppenvården på grund av mitt jobb. Ni vet ju att man numera ska nästan kunna ställa diagnos på sig själv innan man får tid till sin läkare.)
- Det finns en tid onsdag nästa vecka klockan si och så.
- Nää... då kan jag inte.
- Torsdagen si och så tiden?
- Nää... då kan jag inte heller. Fredag?
- Tyvärr. Men veckan efter det så kan hon si och så. Hur ser det ut för dig?
- Då går det bra.
Behöver jag ens säga vad som är fel i det där samtalet? Hur sjuk är jag på en skala. Jag vet hur mitt mående varit och är... och så skjuter jag på hjälpen. Så fel. Men nu när jag faktiskt varit hos min husläkare (typ två veckor efter att jag ringde samtalet) så känns det faktiskt lite bättre. Att hjulen har satts i rullning och kanske det blir någon ordning på det här också. Nu väntar jag på att remissen ska resultera i att en tid kommer att dimpa ner i brevlådan snart. Ja, jag vet, det ka ta tid. Väldigt lång tid, men ändå. Det är på gång.
Orsaken till att jag skriver detta här är att från och med igår går jag på kemikalier. Läkarbesöket resulterade i att jag fick med mig recept på mediciner mot nedstämdhet och läkaren förstod min oro för just detta. Jag var väldigt tydlig i mina funderingar och så, men ändå så sitter jag nu här med påbörjad medicinering. Orsaken till att jag faktiskt berättar det här för är att jag vill att ni hjälper mig att hålla koll på mitt mående med mig. I och med att jag inte ätit mediciner förr så vågade jag inte börja med dem innan jag visste att jag skulle vara ledig. Jag vet ju inte hur jag kommer att reagera på dem här. Man blir ju så lätt hemmablind. Och lever man ensam så vet jag ju faktiskt inte hur det kommer att bli heller. Så... därför frågar jag riktigt snällt: OM ni märker någon enorm skillnad åt det ena eller andra hållet så hojta till ordentligt. Alltså, om ni märker att jag blir mer deprimerad än jag redan är eller om jag istället går åt det maniska hållet så kan det vara dags att hissa varningsflaggan. Okej?
Så. Nu ska jag lägga upp det här och därefter ta itu med städningen jag skjutit på ett tag igen. Typ en vecka. Men med fullbokad vecka så blir det lätt så. Men först ska jag ta en kaffe till.
onsdag snart slut
Äntligen en ledig vecka framför mig. Känner ju hur tiden verkar rinna mellan fingrarna på mig och jag vet inte hur jag ska få den att stanna kvar. Jag har inget att stoppa tiden med. Insikten över att en vecka inte direkt räcker någonstans i mitt känsloläge just nu gör att jag bara blir stressad av tanken att jag ska jobba igen nästa vecka. Hur sjukt är inte det liksom? Blöö.
Sen underlättar det ju inte att morgonen innebar personalmöte på en plats jag helst vill slippa överhuvudtaget. Den här morgonen avklarades med nerverna på helspänn. Ångesten var och kramade till mig några gånger tills jag insåg att jag skulle inte behöva ha mötet som mer eller mindre blivit framtvingad. Det finns så mycket saker kring det där som jag tyvärr inte kan gå närmare in på här. Tyvärr. För hade det vart andra omständigheter så hade jag inte censurerat mig själv. Jag vet att rent känslomässigt och rent psykiskt skulle jag kanske må lite bättre av att skriva av mig allt skit. Men nu kan jag inte.
Lite glada nyheter dock. Jag ska åka och titta på en kattherre på lördag. Eventuellt två, även om jag i dagsläget inte är 100% säker på hur det kommer att gå så ser jag fram emot att möta ett nytt liv som kanske ska bli en del av mig. Ni får hålla tummarna om att jag blir okejad som adoptivmamma. Det borde ju inte vara något problem, men man vet ju aldrig.
Så har Pojken tagit ledigt fredagen och brummar ner redan imorgon kväll. Saknar. Längtar.
kattfunderingar
Jag tittar runt på/i olika katthem idag.
Lurviga hårbollar med mer eller mindre galen blick tittar tillbaka på mig.
Kanske hittar jag en kattpojke eller kattfröken att hämta hem.
Kanske det blir en av varje?
Så många att välja mellan och så många liv som behöver en chans i livet.
För många får aldrig chansen.
För många tappas bort på vägen.
Jag har allvarliga kattfunderingar.
Saknar min lilla Diva.
Kan nästan känna henne bredvid mig i sängen.
Hur hon kommer fram och nosar på mig och suckar och gör sina små ljud för att sen lägga sig i armvecket.
Men det finns ingen där.
Och saknaden river stora hål i hjärtat.
Det har nästan gått två år.
Två år har det tagit tills jag nu är redo för ett nytt liv i mitt liv igen.
Imorgon ska jag ringa och se vad som krävs för att få adoptera.
Imorgon ska jag ringa några samtal.
Jag hoppas på att det ska räcka med ett.
det blev måndag till slut
Jag har ingen lust att försöka nå stjärnorna idag. Jag trodde jag skulle kanske mot förmodan göra det. Men... nej. Orsaken? Molnen är tunga idag. Det fuktiga och gråa sluter sig om mig och vaggar in mig i nån slags falsk verklighet.
Jag läser kommentarerna till en del av allt det jag skrivit och känner tacksamhet. Omtanken kan emellanåt vara överväldigande och alla försök att ens ge mig på att besvara dem faller platt jämförts med de ord som för alltid kommer att flyta runt i universum. Ord som är riktade till mig, men som kanske kan nå någon annan någonstans och inge dem med hopp och ork. Det är ord som var för sig kanske inte är så meningsfulla men när de bildar meningar och skapar innehåll blir det någonting helt annat. Att veta att det finns människor i min närhet som faktiskt lägger ner tid och energi för att skriva ner orden just för mig får mig att känna mig speciell. Att jag faktiskt betyder någonting också. Att jag har gjort någon skillnad i dessa människors liv. Att de vill ha mig i sina liv. Det är stort. Och jag kan bara säga; Tack. Ynkligt jämförts med det som står skrivet, men jag vet inte hur jag ska kunna få er att förstå vad ni betyder för mig. Vad orden betyder för mig.
Jag var och satte ödets hjul i snurrning i morse. De enorma kugghjulen har startats efter att ha fått stå stilla så länge. Jag går på okänd mark nu.
Jag hade behövt solen idag.
Jag läser kommentarerna till en del av allt det jag skrivit och känner tacksamhet. Omtanken kan emellanåt vara överväldigande och alla försök att ens ge mig på att besvara dem faller platt jämförts med de ord som för alltid kommer att flyta runt i universum. Ord som är riktade till mig, men som kanske kan nå någon annan någonstans och inge dem med hopp och ork. Det är ord som var för sig kanske inte är så meningsfulla men när de bildar meningar och skapar innehåll blir det någonting helt annat. Att veta att det finns människor i min närhet som faktiskt lägger ner tid och energi för att skriva ner orden just för mig får mig att känna mig speciell. Att jag faktiskt betyder någonting också. Att jag har gjort någon skillnad i dessa människors liv. Att de vill ha mig i sina liv. Det är stort. Och jag kan bara säga; Tack. Ynkligt jämförts med det som står skrivet, men jag vet inte hur jag ska kunna få er att förstå vad ni betyder för mig. Vad orden betyder för mig.
Jag var och satte ödets hjul i snurrning i morse. De enorma kugghjulen har startats efter att ha fått stå stilla så länge. Jag går på okänd mark nu.
Jag hade behövt solen idag.
dagens tema
Efter att ha läst lite av vad folk har skrivit om söndagen så kan det hela sammanfattas med ett ord: sol. När jag klev upp i eftermiddags så insåg jag ju att det måste ha varit årets första riktiga vårdag. Synd att jag missade den. Jag sov bort den helt och hållet. Jag hann dock med de sista av dagans värme innan kylan kramade om mig på väg till jobbet.
Söndagen har övergått till måndag.
"Bara" lite över nån timme kvar innan jag blir ledig en stund till igen.
"Bara" lite över nån timme kvar...
Det är måndag...
fattar ni?
i den vanliga världen
Hade jag levt en vanlig dödligs liv med vanliga jobbtider så hade jag idag fått se och höra Thåström i stormetropolen. Därefter skulle jag tagit mig upp till Pojken för att sitta och ta några öl i goda vänners lag.
Jag lever inte en vanlig dödligs liv.
Jag har inte en vanlig dödligs arbetstider.
Istället sitter jag här.
Jag fryser.
Jag är trött.
Trött på så många plan.
Ibland så undrar jag om jag ens har ett liv.
Ibland så undrar jag om jag ens skulle klara av ett vanligt liv.
Det är snart måndag...
Jag lever inte en vanlig dödligs liv.
Jag har inte en vanlig dödligs arbetstider.
Istället sitter jag här.
Jag fryser.
Jag är trött.
Trött på så många plan.
Ibland så undrar jag om jag ens har ett liv.
Ibland så undrar jag om jag ens skulle klara av ett vanligt liv.
Det är snart måndag...
avsmak
Jag har gått och blivit tjock.
Sådär så att jag vantrivs med det.
I fredags sprang jag ju runt på stan som en skållad råtta på jakt efter byxor. Jag gav mig exakt en timme att göra detta på så att jag skulle hinna med övergång på bussen. Tidsoptimist ibland och jodå, jag lyckades komma på bussen inom en timme. Bra gjort av mig. Med mig hade jag tre par byxor. Ja, 3 par. Och alla i den där storleken jag brukar ha. Jag ska nog säga brukade, för dem var... ve och fasa ... lite för små.
Ehhh, whatta fuck! det var ju bara att inse faktum med hjälp av både måttband och våg att storleken jag brukar ha inte är den jag har nu. Varken måttbandet eller vågen ljög för mig. Spegeln hade säkert gjort det om jag hade fått upp den igen efter omtapetseringen. Nu känns det mest som att den får stå i skamvrån ett tag till. Så... jag vek ihop byxorna och stoppade in dem i skåpet. För det är ju liksom den storleken jag har... annars.
Lite deprimerad blev jag ju. Nog för att jag visste att jag skulle gå upp lite i och med att jag fimpade för två månader sen. Jag har ju märkt av det där lite redan. Men inte såhär. Jag som hatar att köpa byxor annars. Tror ni det här bidrar till mer shoppningsug? Nä. Skulle inte tro det. Än mindre att få den där förbannade spegeln på plats. Varför skulle jag vilja se på skiten också? Känner bara mest avsmak till min egna person just nu. Tyvärr har jag ju insett att istället för att röka på min ångest så matar jag den. Skit också.
Nä. Underlättar det ju inte att jag fortsatte med skräpmat och halvfabrikat efter renoveringsomgången på tre veckor när jag knappt var hemma. Får ju skylla mig själv litegrann.
Måste bli ändring på skiten. Jag får väl sätta beach -09 som mål. Bli strandsnygg. Även om jag inte vistas på sandstränder.
*ledsen gubbe*
Sådär så att jag vantrivs med det.
I fredags sprang jag ju runt på stan som en skållad råtta på jakt efter byxor. Jag gav mig exakt en timme att göra detta på så att jag skulle hinna med övergång på bussen. Tidsoptimist ibland och jodå, jag lyckades komma på bussen inom en timme. Bra gjort av mig. Med mig hade jag tre par byxor. Ja, 3 par. Och alla i den där storleken jag brukar ha. Jag ska nog säga brukade, för dem var... ve och fasa ... lite för små.
Ehhh, whatta fuck! det var ju bara att inse faktum med hjälp av både måttband och våg att storleken jag brukar ha inte är den jag har nu. Varken måttbandet eller vågen ljög för mig. Spegeln hade säkert gjort det om jag hade fått upp den igen efter omtapetseringen. Nu känns det mest som att den får stå i skamvrån ett tag till. Så... jag vek ihop byxorna och stoppade in dem i skåpet. För det är ju liksom den storleken jag har... annars.
Lite deprimerad blev jag ju. Nog för att jag visste att jag skulle gå upp lite i och med att jag fimpade för två månader sen. Jag har ju märkt av det där lite redan. Men inte såhär. Jag som hatar att köpa byxor annars. Tror ni det här bidrar till mer shoppningsug? Nä. Skulle inte tro det. Än mindre att få den där förbannade spegeln på plats. Varför skulle jag vilja se på skiten också? Känner bara mest avsmak till min egna person just nu. Tyvärr har jag ju insett att istället för att röka på min ångest så matar jag den. Skit också.
Nä. Underlättar det ju inte att jag fortsatte med skräpmat och halvfabrikat efter renoveringsomgången på tre veckor när jag knappt var hemma. Får ju skylla mig själv litegrann.
Måste bli ändring på skiten. Jag får väl sätta beach -09 som mål. Bli strandsnygg. Även om jag inte vistas på sandstränder.
*ledsen gubbe*
snälla... nån?
Skulle någon kunna vara så snäll och påminna mig om varför jag gör det här?
Kan någon vara så snäll och påminna mig om varför det jag gör nu är så viktigt?
Jag kan liksom inte komma på en enda bra sak som svar på frågan; Vad gör jag här?
Alltså... kan någon ta och påminna mig varför jag gör det här?
Snälla... någon?
Hallå?
Kan någon vara så snäll och påminna mig om varför det jag gör nu är så viktigt?
Jag kan liksom inte komma på en enda bra sak som svar på frågan; Vad gör jag här?
Alltså... kan någon ta och påminna mig varför jag gör det här?
Snälla... någon?
Hallå?
fredagen den 13:e mars
Trettonde mars och fredag. För en månad sen var det också fredagen den trettonde. Då satt jag och var ledsen långt uppe i norr på begravning bland människor som jag inte ville omge mig med. Det känns som en evighet sen men ändå inte. Som i en annan livstid men ändå inte. Skumt det där. Var det liksom "bara" en månad sen? Noll tidsuppfattning gällande dagar igen. Inte alls bra.
Fredag den trettonde. Det där med att panikvända på dygnet gick ju inte sådär jättebra. Men hey, jag är inte förvånad. Känner att jag gnisslar tänder igen. Gnisslar och gnisslar... stenkross är bättre ord. Fan.
Får väl ta mig ner på stan och göra en del snurrande i affärer som jag egentligen inte borde göra. Plånboken tycker inte om den planen, men just nu skiter jag i vilket. Tar den huvudvärken sen. Inte nu. Måste införskaffa ett par nya jeans som jag kan ha på jobbet. Gör ju skillnad på det privata och professionella. Stilen i sig är det ingen skillnad på men jobbkläderna är neutrala(re). Hatar att gå runt och försöka mig på någonting som andra kallar för nöje. Det vill säga shopping. Hatar det verkligen. Speciellt när jag måste. Annars hatar jag inte det så mycket. Ogillar det mer när det inte måste göras. Suck.
Idag ska jag inhandla Thåströms nya och tycka lite synd om mig över att jag faktiskt jobbar den här helgen. Bror ringde under veckan nämligen och undrade om jag ville följa med på Thåström imorgon. Hans date hade ställt in kvällen i förmån för Brolle (i Buddy Holly) istället. Jag förbannade min olyckliga stjärna när jag sa nej. Hade ju så gärna velat gå. Vet ju också att när Thåström kommer till stan så kommer jag att sitta på jobbet och hata ännu mer. Fan.
Inte bra alls att vara såhär dagvill och lost i almanackan. Dagarna svischar förbi och det känns som om jag sitter fast i någonting jag inte kan ta på. Fan. Snart måndag va? Ja, jag tjatar om den där måndagen som ska komma Men det finns en anledning. Kanske får jag ordning på saker och ting då. Kanske jag kommer att få andas fritt igen efter måndagen. Kanske kommer jag upp på benen då. Kanske kan jag räta på min onda rygg då. Kanske kan jag efter den här helgen känna att jag kan nå stjärnorna. Ja... jag är optimist ibland. Försöker vara. Det kan ni ju ge mig i allafall?
Fredag den trettonde. Det där med att panikvända på dygnet gick ju inte sådär jättebra. Men hey, jag är inte förvånad. Känner att jag gnisslar tänder igen. Gnisslar och gnisslar... stenkross är bättre ord. Fan.
Får väl ta mig ner på stan och göra en del snurrande i affärer som jag egentligen inte borde göra. Plånboken tycker inte om den planen, men just nu skiter jag i vilket. Tar den huvudvärken sen. Inte nu. Måste införskaffa ett par nya jeans som jag kan ha på jobbet. Gör ju skillnad på det privata och professionella. Stilen i sig är det ingen skillnad på men jobbkläderna är neutrala(re). Hatar att gå runt och försöka mig på någonting som andra kallar för nöje. Det vill säga shopping. Hatar det verkligen. Speciellt när jag måste. Annars hatar jag inte det så mycket. Ogillar det mer när det inte måste göras. Suck.
Idag ska jag inhandla Thåströms nya och tycka lite synd om mig över att jag faktiskt jobbar den här helgen. Bror ringde under veckan nämligen och undrade om jag ville följa med på Thåström imorgon. Hans date hade ställt in kvällen i förmån för Brolle (i Buddy Holly) istället. Jag förbannade min olyckliga stjärna när jag sa nej. Hade ju så gärna velat gå. Vet ju också att när Thåström kommer till stan så kommer jag att sitta på jobbet och hata ännu mer. Fan.
Inte bra alls att vara såhär dagvill och lost i almanackan. Dagarna svischar förbi och det känns som om jag sitter fast i någonting jag inte kan ta på. Fan. Snart måndag va? Ja, jag tjatar om den där måndagen som ska komma Men det finns en anledning. Kanske får jag ordning på saker och ting då. Kanske jag kommer att få andas fritt igen efter måndagen. Kanske kommer jag upp på benen då. Kanske kan jag räta på min onda rygg då. Kanske kan jag efter den här helgen känna att jag kan nå stjärnorna. Ja... jag är optimist ibland. Försöker vara. Det kan ni ju ge mig i allafall?
panikvända på dygnet
I början av natten. Meningen är väl att jag ska sitta uppe och invänta tuppen innan jag kryper ner under täcket. Tanken är ju så, men John Blund har väldigt bra argument till att jag ska ta och släcka ner redan nu. Men skam den som ger sig. Utbildningen ska inte få påverka min helg. Min jobbhelg. Jag måste ha ork. Det är ju inte måndag än.
När jag kom hem från dag II så skrev jag ett sms till Pojken med enkla orden "sova först prata sen". Sen sov jag som en klubbad säl i nån timme. Tröttheten var ett faktum redan när jag klev upp och jag lyckades väl inte få liv i hjärnan på hela dagen. Som om jag lämnade den på kudden när jag lyckades släpa mig upp. Jag har varit disträ och ofokuserad hela dagen. Jag insåg på eftermiddagen hur trött jag var när de började prata metaforiskt om att man ska dansa tango med sin klient istället för att brottas. Metaforen kan jag ju förstå, men ni skulle sett de mentala bilderna jag fick av dem orden. Speciellt när ett par stycken strax innan pratat om afrodans. Jag kunde se för min inre syn hur de dansar afrikansk dans med killarna på jobbet. Ni kan ju tänka er att jag hade lite svårt att hålla mig för skratt. *ler*. Ni fattar väl också varför jag kände att det var sovläge när jag väl kom hem sen?
Jag hade fått det efterlängtade bokpaketet på posten också. Jag skuttade nästan till affären (efter att jag sovit) för att plocka ut böckerna och sen rusa hem för att slita upp kartongen. Jag såg redan på formen av kartongen att det fattades en bok men inte vilken bok. Restnoterad som kommer senare. Ok. Typiskt. Även om det inte drekt var den boken som jag verkligen ville få hem som fattades så är det ju lite trist att inte få hem det man vill få hem. Nåja. Hinner ju läsa dem andra så länge. En har jag redan plöjt mig igenom under kvällen. En sån där som får en att fundera lite extra. Tar och kommenterar den en annan gång. För det mesta handlade om igenkänning. Väldigt mycket igenkänning samtidigt som jag försökte komma ihåg saker från min barndom. Ungdom. Vuxna liv? När. Var. Hur. Mest om ålder. Ska nog ta och läsa lite gamla dagböcker vid tillfälle. Tankeböcker. Kalendrar. En och en annan klotterpapper som jag sparat av någon anledning. Gamla brev skickade till mig. Jag inser att jag får leka arkeolog med mitt eget liv inom en snar framtid.
Och jag har svårigheter med att acceptera en del av utbildningen. Att jag ska använda mig av ord jag själv finner obekväma är liksom fel. Jag är obekväm med etiketter. Det kommer att bli tungt det här. Vi har kommit halvvägs. Men å andra sidan kan jag bara tänka på dem dansande afrikansk dans med sina klienter. Blir säkert bra det här. Annars är jag väl nästan redo för dårhuset.
Men å andra sidan... man måste väl vara lite galen för att orka leva?
När jag kom hem från dag II så skrev jag ett sms till Pojken med enkla orden "sova först prata sen". Sen sov jag som en klubbad säl i nån timme. Tröttheten var ett faktum redan när jag klev upp och jag lyckades väl inte få liv i hjärnan på hela dagen. Som om jag lämnade den på kudden när jag lyckades släpa mig upp. Jag har varit disträ och ofokuserad hela dagen. Jag insåg på eftermiddagen hur trött jag var när de började prata metaforiskt om att man ska dansa tango med sin klient istället för att brottas. Metaforen kan jag ju förstå, men ni skulle sett de mentala bilderna jag fick av dem orden. Speciellt när ett par stycken strax innan pratat om afrodans. Jag kunde se för min inre syn hur de dansar afrikansk dans med killarna på jobbet. Ni kan ju tänka er att jag hade lite svårt att hålla mig för skratt. *ler*. Ni fattar väl också varför jag kände att det var sovläge när jag väl kom hem sen?
Jag hade fått det efterlängtade bokpaketet på posten också. Jag skuttade nästan till affären (efter att jag sovit) för att plocka ut böckerna och sen rusa hem för att slita upp kartongen. Jag såg redan på formen av kartongen att det fattades en bok men inte vilken bok. Restnoterad som kommer senare. Ok. Typiskt. Även om det inte drekt var den boken som jag verkligen ville få hem som fattades så är det ju lite trist att inte få hem det man vill få hem. Nåja. Hinner ju läsa dem andra så länge. En har jag redan plöjt mig igenom under kvällen. En sån där som får en att fundera lite extra. Tar och kommenterar den en annan gång. För det mesta handlade om igenkänning. Väldigt mycket igenkänning samtidigt som jag försökte komma ihåg saker från min barndom. Ungdom. Vuxna liv? När. Var. Hur. Mest om ålder. Ska nog ta och läsa lite gamla dagböcker vid tillfälle. Tankeböcker. Kalendrar. En och en annan klotterpapper som jag sparat av någon anledning. Gamla brev skickade till mig. Jag inser att jag får leka arkeolog med mitt eget liv inom en snar framtid.
Och jag har svårigheter med att acceptera en del av utbildningen. Att jag ska använda mig av ord jag själv finner obekväma är liksom fel. Jag är obekväm med etiketter. Det kommer att bli tungt det här. Vi har kommit halvvägs. Men å andra sidan kan jag bara tänka på dem dansande afrikansk dans med sina klienter. Blir säkert bra det här. Annars är jag väl nästan redo för dårhuset.
Men å andra sidan... man måste väl vara lite galen för att orka leva?
lite om blodsmitta
Igår kväll efter att ha lagt på luren bestämde mig för att se på Diagnos okänd eller vad den nu heter på 3:an. Kvinnan i fråga som ville veta vad det var hon led av och de gick igenom hennes sjukdomshistoria och liv. Bra så långt. Tills de kom fram till att hon hade Hepatit C och att de fanns en misstanke att hon smittats när hon gjorde sin hemmagjorda tatuering i nån källare. Jaha? tänkte jag. Resten av hennes liv då? Att hon gjorde tatueringen ung är ju en sak, men att peka ut den som orsaken och källan till smittan gör mig bara förbannad. Resten då?
Nu var jag ju inte sådär jättepigg att följa programmet till en början så jag vet ju inte hur tydliga de var med att berätta att Hepatit C är en blodsmitta, men så är det ju faktiskt. Att de sen tipsade om att folk ska in på hemsidan för att se mer info om sjukdomarna är ju bra, men hur många går verkligen in och tittar? Ärligt alltså? Nu hade hon annat också, men det var liksom det där med Hepatit C som jag hakade upp mig på. Och som gjorde mig ärligt förbannad.
Jag antar att normalbefolkning inte vet hur lätt Hepatit C smittar egentligen. Det är en blodsmitta som kräver kontakt med blod eller slemhinnor (ögon ingår) för att överföras. Så på så sätt smittar det ju inte som A eller B. Nu är det ju så att A och B kan du vaccinera dig mot, men inte C. Det som folk inte vet är att Hepatit C smittar lättare än HIV. Det krävs mindre blod för överföring. Räcker med små mängder i saliv. Sådär så att det knappt ens syns. Visst, det finns behandling för C, men då krävs det cellgifter och annat som jag inte har koll på (jag är inte sjuksköterska) och då är det inte ens säkert att du blir smittfri. HIV finns det ingen bot mot i dagens läge.
Visst är det bra att varna för att göra tatueringar hemma hos någon eller sitta i nån skitig källare, men då ska man fan se till att varna även för de så kallade professionella studios nere på stan också. Nålarna ska vara sterila. Maskinen ska vara hel och ren och utan kundkontakt, det vill säga att den ska vara inplastad. Allt som kommer i kontalt med hud, det vill säga blod, ska antingen kasseras eller steriliseras efteråt. Spelar ingen roll vad, när och hur. Blodsmitta är blodsmitta även i de finare salongerna. Fan. Sånt här kan göra mig så trött.
Nu är det ju också så att på grund av mitt jobb så kommer jag i kontakt med människor där de flesta, dock inte alla, faktiskt bär på en blodsmitta i form av Hepatit C. Även om jag nu skulle veta att vederbörande inte har det så behandlar jag all blod som blodsmitta för säkerhets skull. Man vet ju aldrig. Väldigt många av narkomaner/blandmissbrukare bär på smittan. Så nu vet ni vad jag har i bakhuvudet varje gång jag jobbar. Vilka risker jag utsätts för varje gång jag jobbar.
Du kan få den via blodtransfusion också. I Sverige ska den risken vara minimal idag, men det var många som fick Hepatit och HIV innan de fattade vad det var för något och hur den smittade. Och beroende på vilken del av världen du åker till så kan den risken finnas fortfarande. Faktiskt. Borde inte.
Så program som igår med att peka enbart mot att hon skulle fått den nere i en skitig källare är så fel så fel. Men jag fattar ju om de inte vill hänga ut hela hennes liv och leverne i TV. Men vad fan. Jag är så trött på läkarkårens anti-tatuerings-kampanjer. Nu har de fått säga sitt ännu en gång. Synd bara att de inte tar vara på tillfället och informerar om hur farligt det är med Hepatit C.
Sensmoralen är väl att du ska tänka efter före innan du tatuerar dig. Men det förespråkar jag redan. Vänta tills du får göra den hos en tatuerare, men kräv då också att få se och veta att grejerna är sterila. Sånt ligger liksom lite i ditt eget ansvar. Lika mycket som att använda kondom när du har sex med okända män. Det är jäkligt mycket för sent att komma efteråt och säga att "jag visste inte", "jag trodde inte", "han sa" eller klassikern "jag trodde inte att det skulle hända mig".
Hepatit C eller vilken blodsmitta som helst, även könssjukdomar, diskrimerar inte. På med latexen oavsett om det är i form av handskar, kondom eller annat.
PS. Vill ni veta mer så kan ni ju googla själva på "Hepatit C" och/eller "blodsmitta".
Nu var jag ju inte sådär jättepigg att följa programmet till en början så jag vet ju inte hur tydliga de var med att berätta att Hepatit C är en blodsmitta, men så är det ju faktiskt. Att de sen tipsade om att folk ska in på hemsidan för att se mer info om sjukdomarna är ju bra, men hur många går verkligen in och tittar? Ärligt alltså? Nu hade hon annat också, men det var liksom det där med Hepatit C som jag hakade upp mig på. Och som gjorde mig ärligt förbannad.
Jag antar att normalbefolkning inte vet hur lätt Hepatit C smittar egentligen. Det är en blodsmitta som kräver kontakt med blod eller slemhinnor (ögon ingår) för att överföras. Så på så sätt smittar det ju inte som A eller B. Nu är det ju så att A och B kan du vaccinera dig mot, men inte C. Det som folk inte vet är att Hepatit C smittar lättare än HIV. Det krävs mindre blod för överföring. Räcker med små mängder i saliv. Sådär så att det knappt ens syns. Visst, det finns behandling för C, men då krävs det cellgifter och annat som jag inte har koll på (jag är inte sjuksköterska) och då är det inte ens säkert att du blir smittfri. HIV finns det ingen bot mot i dagens läge.
Visst är det bra att varna för att göra tatueringar hemma hos någon eller sitta i nån skitig källare, men då ska man fan se till att varna även för de så kallade professionella studios nere på stan också. Nålarna ska vara sterila. Maskinen ska vara hel och ren och utan kundkontakt, det vill säga att den ska vara inplastad. Allt som kommer i kontalt med hud, det vill säga blod, ska antingen kasseras eller steriliseras efteråt. Spelar ingen roll vad, när och hur. Blodsmitta är blodsmitta även i de finare salongerna. Fan. Sånt här kan göra mig så trött.
Nu är det ju också så att på grund av mitt jobb så kommer jag i kontakt med människor där de flesta, dock inte alla, faktiskt bär på en blodsmitta i form av Hepatit C. Även om jag nu skulle veta att vederbörande inte har det så behandlar jag all blod som blodsmitta för säkerhets skull. Man vet ju aldrig. Väldigt många av narkomaner/blandmissbrukare bär på smittan. Så nu vet ni vad jag har i bakhuvudet varje gång jag jobbar. Vilka risker jag utsätts för varje gång jag jobbar.
Du kan få den via blodtransfusion också. I Sverige ska den risken vara minimal idag, men det var många som fick Hepatit och HIV innan de fattade vad det var för något och hur den smittade. Och beroende på vilken del av världen du åker till så kan den risken finnas fortfarande. Faktiskt. Borde inte.
Så program som igår med att peka enbart mot att hon skulle fått den nere i en skitig källare är så fel så fel. Men jag fattar ju om de inte vill hänga ut hela hennes liv och leverne i TV. Men vad fan. Jag är så trött på läkarkårens anti-tatuerings-kampanjer. Nu har de fått säga sitt ännu en gång. Synd bara att de inte tar vara på tillfället och informerar om hur farligt det är med Hepatit C.
Sensmoralen är väl att du ska tänka efter före innan du tatuerar dig. Men det förespråkar jag redan. Vänta tills du får göra den hos en tatuerare, men kräv då också att få se och veta att grejerna är sterila. Sånt ligger liksom lite i ditt eget ansvar. Lika mycket som att använda kondom när du har sex med okända män. Det är jäkligt mycket för sent att komma efteråt och säga att "jag visste inte", "jag trodde inte", "han sa" eller klassikern "jag trodde inte att det skulle hända mig".
Hepatit C eller vilken blodsmitta som helst, även könssjukdomar, diskrimerar inte. På med latexen oavsett om det är i form av handskar, kondom eller annat.
PS. Vill ni veta mer så kan ni ju googla själva på "Hepatit C" och/eller "blodsmitta".
vinter än II
Uppe med tuppen igen. Klockan och telefonen envisades med att tala om för mig att det var dags att kliva upp och ta sig till dag två i utbildningen. Undrar om inte dem hade en inbördes tävlan om att låta mest också, bara för att jävlas med mig för att jag ändå snoozade en stund. Men hey, jag kom upp i allafall. Jag la mig relativt tidigt igår, sådär tidigt som jag nu vågade utan att riskera att vara färdigsoven mitt i natten. Tror ni inte att jag gjorde det ändå? Låg och frös och hade mig tydligen. (Håller jag på att bli sjuk??) Slutade med att jag tog på mig Pojkens täcke också och lyckades somna om till slut. Hade det varit en vanlig ledig onsdagnatt hade jag ju klivit upp och gjort annat istället.
Pratade med Rockern om en del saker igår. Saker som vi båda går runt och fundelurar på under nådens år 2009. Om det här med fokus. Att ha en tanke åt gången och det här med att det faktiskt inte är normalt att ha en massa funderingar, osammanhängande funderingar, studsande runt i skallen samtidigt. Att fokusera på en sak i taget är ju så svårt. Att tänka klart en tanke innan man börjar med en ny är ganska främmande för många av oss. Att göra en sak i taget. Att faktiskt göra det man satt sig in i att göra borde inte vara så svårt, eller hur? Att vara sådär lätt distraherad är inte så bra ändå. Inte heller tvärtom, där man blir mer eller mindre manisk och håller på tills man stupar utan hänsyn till saker runt omkring. För att ändå inte avsluta det man håller på med för att man tröttnar innan man är klar. Eller det där att skita i saker och ting av ren tristess eller för att man vet att man ändå får göra samma sak igen och igen och igen. En dag hit eller dit spelar väl ingen roll. När borden blir till måsten som blir till saker man inte gör för att det gått för lång tid. När man inte tar tag i saker för att man inte orkar göra det helt enkelt. Och ja, jag sammafattar en massa samtal med Rockern i det här stycket. Men gårdagens samtal berörde det mesta faktiskt... ja, funderingar som studsar runt som sagt. Sen är det upp till er att avgöra vem av oss funderar på vad... *ler*.
Jag är inte gjord för mornar. Eller, jag är inte van vid mornar kanske? Jag var helt slut efter dag I (igår), vilket jag redan visste att jag skulle vara. Jag är inte van vid att ha heldagar dagtid. Hur fan ska jag orka med dag II? Jag får väl göra som igår. Bjuda på mig själv. Vara en glad social jävel. Ja, jag skrev ju redan igår att jag är bra på att låtsas. Sen ska jag sova när jag kommer hem, för att panikvända på dygnet igen till imorgon.
Nä. Ut och göra Kung Bore sällskap igen.
Pratade med Rockern om en del saker igår. Saker som vi båda går runt och fundelurar på under nådens år 2009. Om det här med fokus. Att ha en tanke åt gången och det här med att det faktiskt inte är normalt att ha en massa funderingar, osammanhängande funderingar, studsande runt i skallen samtidigt. Att fokusera på en sak i taget är ju så svårt. Att tänka klart en tanke innan man börjar med en ny är ganska främmande för många av oss. Att göra en sak i taget. Att faktiskt göra det man satt sig in i att göra borde inte vara så svårt, eller hur? Att vara sådär lätt distraherad är inte så bra ändå. Inte heller tvärtom, där man blir mer eller mindre manisk och håller på tills man stupar utan hänsyn till saker runt omkring. För att ändå inte avsluta det man håller på med för att man tröttnar innan man är klar. Eller det där att skita i saker och ting av ren tristess eller för att man vet att man ändå får göra samma sak igen och igen och igen. En dag hit eller dit spelar väl ingen roll. När borden blir till måsten som blir till saker man inte gör för att det gått för lång tid. När man inte tar tag i saker för att man inte orkar göra det helt enkelt. Och ja, jag sammafattar en massa samtal med Rockern i det här stycket. Men gårdagens samtal berörde det mesta faktiskt... ja, funderingar som studsar runt som sagt. Sen är det upp till er att avgöra vem av oss funderar på vad... *ler*.
Jag är inte gjord för mornar. Eller, jag är inte van vid mornar kanske? Jag var helt slut efter dag I (igår), vilket jag redan visste att jag skulle vara. Jag är inte van vid att ha heldagar dagtid. Hur fan ska jag orka med dag II? Jag får väl göra som igår. Bjuda på mig själv. Vara en glad social jävel. Ja, jag skrev ju redan igår att jag är bra på att låtsas. Sen ska jag sova när jag kommer hem, för att panikvända på dygnet igen till imorgon.
Nä. Ut och göra Kung Bore sällskap igen.
vinter än
Sitter uppe med tuppen och sneglar ut genom fönstret. Jag har följt gryningen och ser nu all snö som faktiskt kom igår. Det är vinter där ute.
Busschaffisen försökte prata väder med mig igår morse efter att jag klivit av mitt pass genom att säga någonting om att vintern kom tillbaka och om att det var ju vår. Jag tittade på honom och sen ut i snöyran och svarade nåt i stil med att: "det är inte april än". Han blev konstig i ansiktet. Man ska inte försöka prata väder med mig. Man ska inte försöka vara social och prata väder med mig efter att jag jobbat natt. Det svenskaste av alla beteenden som finns är att prata väder med okända människor. Jag är inte svensk. Man ska inte ens försöka sig på nåt dylikt när jag är på väg till ett möte jag helst vill slippa. Nu visste ju inte han det. Och jag hade ingen lust att berätta det för honom. Jag valde att lämna honom där framme vid ratten och sjunka ner i ett säte i en tom buss och stirra ut i snöyran.
Jag vet inte vart den glada sociala jäveln i mig tagit vägen. Den där som inte skulle ha några som helst problem att anpassa sig till de regler och sociala koder som finns där ute. En del av dem där reglerna har jag dock aldrig lärt mig att tolka. Inte heller anpassa mig efter även om jag kan låtsas. Äh... så fel det blir... men ni fattar vad jag menar?
Onsdagmorgon. Uppe med tuppen. Jag har följt gryningen och ser på all snö. Jag ska snart ut i det som kallas för världen och låtsas att jag bryr mig. Jag är bra på att låtsas har jag märkt. En konstart det också.
Busschaffisen försökte prata väder med mig igår morse efter att jag klivit av mitt pass genom att säga någonting om att vintern kom tillbaka och om att det var ju vår. Jag tittade på honom och sen ut i snöyran och svarade nåt i stil med att: "det är inte april än". Han blev konstig i ansiktet. Man ska inte försöka prata väder med mig. Man ska inte försöka vara social och prata väder med mig efter att jag jobbat natt. Det svenskaste av alla beteenden som finns är att prata väder med okända människor. Jag är inte svensk. Man ska inte ens försöka sig på nåt dylikt när jag är på väg till ett möte jag helst vill slippa. Nu visste ju inte han det. Och jag hade ingen lust att berätta det för honom. Jag valde att lämna honom där framme vid ratten och sjunka ner i ett säte i en tom buss och stirra ut i snöyran.
Jag vet inte vart den glada sociala jäveln i mig tagit vägen. Den där som inte skulle ha några som helst problem att anpassa sig till de regler och sociala koder som finns där ute. En del av dem där reglerna har jag dock aldrig lärt mig att tolka. Inte heller anpassa mig efter även om jag kan låtsas. Äh... så fel det blir... men ni fattar vad jag menar?
Onsdagmorgon. Uppe med tuppen. Jag har följt gryningen och ser på all snö. Jag ska snart ut i det som kallas för världen och låtsas att jag bryr mig. Jag är bra på att låtsas har jag märkt. En konstart det också.
struts?
Alltså... eeh...
Någonting flög in i mig i morse och jag blev världens mes. Jag blev en MES!!! Fattar ni??? JAG! Tror inte ni riktigt förstår det här känsloläget. Nog för att känslokartan är åt helvete så kan jag faktiskt känna igen vissa saker.
Jag är allt annat än just feg. Jag brukar inte tvivla på mina beslut sådär. Jag står för mina beslut. Faktiskt.
Men i morse var jag som förbytt. Stoppade huvudet under sanden och lallade om oväsentligheter.
Vad fan hände? Jag skyller på sömnbrist och vaken natt. Men det är ingen ursäkt. Suck.
Jag är inte en mes. Även om jag just nu verkar tro att det är en bra idé att imitera en struts.
Jag påbörjade detta inlägg innan jag gav upp och stoppade om mig själv under täcket och valde att låtsas som det regnar istället för snön som vräker ner.
Äh.
Jag är osammanhängande idag.
Jag vet ingenting idag.
Jag har inga svar heller.
Bara en massa frågor. Analyserande och ältande över saker och ting.
Det är snart måndag igen.
Säg att det snart är måndag...
Jag har fått löneförhöjning. Sådär som förväntat. Klen tröst mitt i allt skit.
God natt.
Någonting flög in i mig i morse och jag blev världens mes. Jag blev en MES!!! Fattar ni??? JAG! Tror inte ni riktigt förstår det här känsloläget. Nog för att känslokartan är åt helvete så kan jag faktiskt känna igen vissa saker.
Jag är allt annat än just feg. Jag brukar inte tvivla på mina beslut sådär. Jag står för mina beslut. Faktiskt.
Men i morse var jag som förbytt. Stoppade huvudet under sanden och lallade om oväsentligheter.
Vad fan hände? Jag skyller på sömnbrist och vaken natt. Men det är ingen ursäkt. Suck.
Jag är inte en mes. Även om jag just nu verkar tro att det är en bra idé att imitera en struts.
Jag påbörjade detta inlägg innan jag gav upp och stoppade om mig själv under täcket och valde att låtsas som det regnar istället för snön som vräker ner.
Äh.
Jag är osammanhängande idag.
Jag vet ingenting idag.
Jag har inga svar heller.
Bara en massa frågor. Analyserande och ältande över saker och ting.
Det är snart måndag igen.
Säg att det snart är måndag...
Jag har fått löneförhöjning. Sådär som förväntat. Klen tröst mitt i allt skit.
God natt.
redan vardag
Insåg med fasa igår att det är jobbmåndag idag! Min långledighet är redan historia. Vart tog tiden vägen? Nu vet jag ju att jag faktiskt haft roligt... men sen då? Känns lite... tomt? Ångestladdat?
Jag känner mig inte direkt utvilad. För att jag ska känna mig det så skulle jag behöva längre tids ledighet. Jag vet ju det sedan innan. Två lediga nätter bidrar ju inte till några mirakel. Det ger mig bara mer lånad tid till någonting jag inte hinner med att göra. För som det är just nu så känns det som om jag inte har tid att göra ingenting. Men å andra sidan så vet jag faktiskt inte om jag ens skulle veta vad "ingenting" är... var. Ta gårdagen som exempel till det. Fantasilös dag och tristessen hade övertaget.
Redan vardag. Redan jobbmåndag. Inte vilken jobbmåndag som helst heller. Den här veckan är fulltecknad med tider som ska passas. Inte bara jobb, utan utbildning också... förutom studierna. Sen är det liksom monstervecka också. Ingen ledighet och ingen vila. Panikvändande på dygnet blir det i allafall flera gånger den här veckan. Om inte annat så blir det en bra grund för hjärtattack. Jag får leva efter devisen; en dag i taget. Annars går det ju inte. Annars går det ju faktiskt inte.
Jobbmåndag.
Välkommen ångest.
åttonde mars
Internationella kvinnodagen.
Det fanns en anledning till att den kom till. Och tydligen, tyvärr kan man väl säga, är det lika aktuellt än idag att ha en dag som denna.
Men nu ska jag inte skriva om det.
Jag hade tänkt att skriva om någonting helt annat. Orden finns där. Suget till att skriva finns där. Inspiration också kanske? Men så... lika plötsligt som när jag sätter mig framfär datorn med fingrarna på tangentbordet så verkar orken tagit slut. Sådär som om orden liksom tappat sin mening. Och jag undrar varfr jag egentligen satte mig här frän början. Nackdelen att när jag sätter mig på soffan igen så känns det sådär som att jag har npgonting att säga igen. Men när jag tar mig fram till tangentbordet så är det liksom för sent. Och att sitta med datorn i knät utan att ha någonting att säga eller göra känns lite onödigt... faktiskt.
Så, vad gör jag? Sitter och zappar mellan TV kanalerna. Bläddra i dagens tidning jag inhandlade för en stund sen. Tittar slött upp på min bokhylla och inser att jag inte har någonting att läsa (även om jag har en och en annan lånebok att ta mig igenom). Jag ser på dammråttorna som växt till sig under helgen men bestämmer mig för att låta dem vara ifred i allafall en eller två dagar till. Jag gör liksom ingenting och jag har skittråkigt. Så där som jag brukar ha efter att Pojken åkt hem igen efter en helg här nere. Tristessen blir lite extra tråkig när vi haft extra dagar ihop som vi haft den här veckan. Det blir lite tomt utan honom.
Söndag. Mars.
Jag vill kunna hitta orden så jag kan fylla mina dagar med poesi.
Jag vill kunna hitta inspirationen så jag kan fylla mina dagar med färg.
Jag vill kunna göra allt det där jag en gång drömde om att jag skulle göra.
Men...
jag orkar inte.
Det fanns en anledning till att den kom till. Och tydligen, tyvärr kan man väl säga, är det lika aktuellt än idag att ha en dag som denna.
Men nu ska jag inte skriva om det.
Jag hade tänkt att skriva om någonting helt annat. Orden finns där. Suget till att skriva finns där. Inspiration också kanske? Men så... lika plötsligt som när jag sätter mig framfär datorn med fingrarna på tangentbordet så verkar orken tagit slut. Sådär som om orden liksom tappat sin mening. Och jag undrar varfr jag egentligen satte mig här frän början. Nackdelen att när jag sätter mig på soffan igen så känns det sådär som att jag har npgonting att säga igen. Men när jag tar mig fram till tangentbordet så är det liksom för sent. Och att sitta med datorn i knät utan att ha någonting att säga eller göra känns lite onödigt... faktiskt.
Så, vad gör jag? Sitter och zappar mellan TV kanalerna. Bläddra i dagens tidning jag inhandlade för en stund sen. Tittar slött upp på min bokhylla och inser att jag inte har någonting att läsa (även om jag har en och en annan lånebok att ta mig igenom). Jag ser på dammråttorna som växt till sig under helgen men bestämmer mig för att låta dem vara ifred i allafall en eller två dagar till. Jag gör liksom ingenting och jag har skittråkigt. Så där som jag brukar ha efter att Pojken åkt hem igen efter en helg här nere. Tristessen blir lite extra tråkig när vi haft extra dagar ihop som vi haft den här veckan. Det blir lite tomt utan honom.
Söndag. Mars.
Jag vill kunna hitta orden så jag kan fylla mina dagar med poesi.
Jag vill kunna hitta inspirationen så jag kan fylla mina dagar med färg.
Jag vill kunna göra allt det där jag en gång drömde om att jag skulle göra.
Men...
jag orkar inte.
Arenan igår
Volbeat
Volbeat
Volbeat
Det var nästan lika varmt som på Debaser i december.
Det var nästan lika trångt som på Debaser i vintras.
Bara nästan.
Däremot var det större, mycket större och med det en massa skrikande människor som inte fattade skillnaden mellan soundcheck och spelningen.
Alltså, jag har inget emot att gå på spelningar, bara se på förra veckans händelser, men när människor som inte brukar gå på spelningar/konserter går så har jag egentligen mest lust att stanna hemma. Suck. Nu hittade vi en hörna där vi fick stå relativt ostörda och oskuffade i. Relativt skrev jag faktiskt.
Kvällen började med att hämta upp Rockern. Sen bila till stormetropolen Stockholm och stå stilla i rusningstrafiken på Essingeleden. Sen letande efter parkering innan vi kunde ta oss till Fryshuset och sen börja köa för att komma in. För att sen se på ett kasst förband. Men under tiden roade vi oss med att titta på folk. Folk som blev väldigt onyktra på folköl som de faktiskt säljer på Klubben/Arenan. Träffade de mest udda folk för att vara på en Volbeat-spelning. Hade vi stött på samma människor förra veckan hade vi nog inte ens reflekterat över det, men igår var liksom fel scen. Nåja.
Nu var ju Volbeat i sitt esse igår också. De hade lagt till en två (?) låtar till på playlist sen i december och mellansnacket var annorlunda. Men bra var dem... igen.
Jag hoppas att Rockern hade det roligt under kvällen i allafall. Liksom lite av huvudsaken. Det var ju för hennes skull som vi åkte. Det var hennes kväll. Sista kvällen som 29 åring. (Hoppas du får en bra födelsedag idag!! Grattis på födelsedagen!!!)
Volbeat
Volbeat
Det var nästan lika varmt som på Debaser i december.
Det var nästan lika trångt som på Debaser i vintras.
Bara nästan.
Däremot var det större, mycket större och med det en massa skrikande människor som inte fattade skillnaden mellan soundcheck och spelningen.
Alltså, jag har inget emot att gå på spelningar, bara se på förra veckans händelser, men när människor som inte brukar gå på spelningar/konserter går så har jag egentligen mest lust att stanna hemma. Suck. Nu hittade vi en hörna där vi fick stå relativt ostörda och oskuffade i. Relativt skrev jag faktiskt.
Kvällen började med att hämta upp Rockern. Sen bila till stormetropolen Stockholm och stå stilla i rusningstrafiken på Essingeleden. Sen letande efter parkering innan vi kunde ta oss till Fryshuset och sen börja köa för att komma in. För att sen se på ett kasst förband. Men under tiden roade vi oss med att titta på folk. Folk som blev väldigt onyktra på folköl som de faktiskt säljer på Klubben/Arenan. Träffade de mest udda folk för att vara på en Volbeat-spelning. Hade vi stött på samma människor förra veckan hade vi nog inte ens reflekterat över det, men igår var liksom fel scen. Nåja.
Nu var ju Volbeat i sitt esse igår också. De hade lagt till en två (?) låtar till på playlist sen i december och mellansnacket var annorlunda. Men bra var dem... igen.
Jag hoppas att Rockern hade det roligt under kvällen i allafall. Liksom lite av huvudsaken. Det var ju för hennes skull som vi åkte. Det var hennes kväll. Sista kvällen som 29 åring. (Hoppas du får en bra födelsedag idag!! Grattis på födelsedagen!!!)
huller om buller
Tankarna far runt just nu.
Studsar runt mot varandra och skapar kaos utanför kraniet.
Hur kan någon förvänta sig att tillvaron ska vara lugn och harmonisk om hjärnan inte kan stå still en enda sekund?
Inatt var inte en öm svidande arm broblemet.
Inatt brottades jag med funderingar som blev så konkreta att jag kunde nästan ta på dem.
Inget av de saker är någonting nytt under solen precis.
Resultatet är att jag idag är trött.
Jag känner av att jag har gnisslat tänder igen.
Pratat med Rockern en stund idag.
Att prata med någon som förstår utan att man behöver förklara alltför djupgående är skönt ibland.
Att prata med någon om saker som förstår sånt jag själv inte har ord på är ganska befriande.
"Jag vet" liksom.
Det är mycket nu.
Jag ringde ett samtal.
Jag har bokat in en tid i kalendern.
Det är långt dit.
Jag fick nya konturer igår.
Undrar om jag kan dra dit de streck som saknas i verkligheten?
Studsar runt mot varandra och skapar kaos utanför kraniet.
Hur kan någon förvänta sig att tillvaron ska vara lugn och harmonisk om hjärnan inte kan stå still en enda sekund?
Inatt var inte en öm svidande arm broblemet.
Inatt brottades jag med funderingar som blev så konkreta att jag kunde nästan ta på dem.
Inget av de saker är någonting nytt under solen precis.
Resultatet är att jag idag är trött.
Jag känner av att jag har gnisslat tänder igen.
Pratat med Rockern en stund idag.
Att prata med någon som förstår utan att man behöver förklara alltför djupgående är skönt ibland.
Att prata med någon om saker som förstår sånt jag själv inte har ord på är ganska befriande.
"Jag vet" liksom.
Det är mycket nu.
Jag ringde ett samtal.
Jag har bokat in en tid i kalendern.
Det är långt dit.
Jag fick nya konturer igår.
Undrar om jag kan dra dit de streck som saknas i verkligheten?
konturer
Jag har nya konturer på min arm.
Jag har nya svarta konturer som slingrar sig längst med min underarm.
Jag har nya svarta konturer som svider fint på min hud.
Jag är glad över att jag har nya konturer i mitt liv.
Jag är glad över mina nya konturer på min arm.
Jag är glad att jag har konturer någonstans överhuvudtaget.
Det saknas konturer i verkligheten.
Min verklighet saknar konturer.
Min verklighet saknar riktlinjer.
Min verklighet svider lika fint som konturerna på min arm gör just nu.
Jag har utsatt mig för kreativ smärta idag.
Jag kände att det var det som behövdes idag.
Att utsätta mig för tusen nålar som färgar min hud.
Kreativ smärta för att klara av att hantera verkligheten.
Pratade med en människa idag som känner mig sedan förut.
Pratade om saker som ingen annan kan förstå.
Pratade om en tid då jag inte fanns.
Pratade om saker som aldrig nämndes i den andra verklighet.en
Det svider fint på armen.
Jag har fått konturer i mitt liv.
Jag har nya svarta konturer som slingrar sig längst med min underarm.
Jag har nya svarta konturer som svider fint på min hud.
Jag är glad över att jag har nya konturer i mitt liv.
Jag är glad över mina nya konturer på min arm.
Jag är glad att jag har konturer någonstans överhuvudtaget.
Det saknas konturer i verkligheten.
Min verklighet saknar konturer.
Min verklighet saknar riktlinjer.
Min verklighet svider lika fint som konturerna på min arm gör just nu.
Jag har utsatt mig för kreativ smärta idag.
Jag kände att det var det som behövdes idag.
Att utsätta mig för tusen nålar som färgar min hud.
Kreativ smärta för att klara av att hantera verkligheten.
Pratade med en människa idag som känner mig sedan förut.
Pratade om saker som ingen annan kan förstå.
Pratade om en tid då jag inte fanns.
Pratade om saker som aldrig nämndes i den andra verklighet.en
Det svider fint på armen.
Jag har fått konturer i mitt liv.
brev på posten
Egentligen kunde jag ha redan skrivit om det här igår, men jag hade ingen lust med det helt enkelt. Jag hoppades att det skulle gå över om jag lekte struts ett tag. Det vill säga stoppa huvudet i sanden... vilket i sig är en myt då de inte gör så... och hoppas på det bästa. Men nej...
Jag fick ett brev på posten. Nej, inga kravbrev eller andra jobbiga saker (förutom födelsedagskort) utan ett brev från Polisen. Ett brev som jag öppnade undrande. Orsaken till brevet var som en spark i magen. Påminnelse om en händelse för en månad sen och som resulterat i att den nu blivit polisanmält. En händelse som lett till att en massa saker kommit upp till ytan och bidragit till en och en annan insikt.
Verkligheten är ful ibland. Verkligheten är svårhanterlig ibland. Och jag undrar hur jag ska hantera allt emellanåt. Brevet påminner mig om saker som jag inte egentligen vill tänka på. Orsaken till att saker och ting känns obekväma emellanåt. Och ångesten slog till och flyttade in. Den har ju liksom funnits där ett tag, men då har den ju kommit och gått. Nu finns den där mest hela tiden.
Det finns dock en bra sak med det hela och det är de insikter som jag har kommit fram till sedan dess. Beslut som jag tagit och saker som jag kommer att göra. Men igår, och idag, är det mesta bara jobbigt. Där jag mest har bara lust att dra täcket över huvudet och hoppas på att allt det här bara är en dålig dröm. Synd att jag nu vet att allt är en del av en verklighet som jag inte vill ta del av.
Jag måste komma ihåg att andas.
Jag fick ett brev på posten. Nej, inga kravbrev eller andra jobbiga saker (förutom födelsedagskort) utan ett brev från Polisen. Ett brev som jag öppnade undrande. Orsaken till brevet var som en spark i magen. Påminnelse om en händelse för en månad sen och som resulterat i att den nu blivit polisanmält. En händelse som lett till att en massa saker kommit upp till ytan och bidragit till en och en annan insikt.
Verkligheten är ful ibland. Verkligheten är svårhanterlig ibland. Och jag undrar hur jag ska hantera allt emellanåt. Brevet påminner mig om saker som jag inte egentligen vill tänka på. Orsaken till att saker och ting känns obekväma emellanåt. Och ångesten slog till och flyttade in. Den har ju liksom funnits där ett tag, men då har den ju kommit och gått. Nu finns den där mest hela tiden.
Det finns dock en bra sak med det hela och det är de insikter som jag har kommit fram till sedan dess. Beslut som jag tagit och saker som jag kommer att göra. Men igår, och idag, är det mesta bara jobbigt. Där jag mest har bara lust att dra täcket över huvudet och hoppas på att allt det här bara är en dålig dröm. Synd att jag nu vet att allt är en del av en verklighet som jag inte vill ta del av.
Jag måste komma ihåg att andas.
trettiosex idag II
Brev på posten.
Var ner på stan och tittade in på bokrean i ett av Akademibokhandeln som vi har i stan och det blev filmer istället för böcker. Jag hittade följande:
En filmsamling med Herzog och Kinski för 199:- som jag bara inte kunde låta ligga kvar.
trettiosex idag
Grattis till mig idag.
Visar upp helgens tröjskörd. Födelsedagspresent till mig själv.
Testament X2, Children of Bodom, Cannibal Corpse, Eluveitie och Kreator.
Det blev ingen tröja med Judas Priest eller andra som ni ser. Jag skulle ha blivit en väldigt fattig råtta om jag hade gjort så. Sen att JP tröjorna inte var sådär jäkla snygga kan ju vara bidragande orsak till det också? Kan köpa en på marknaden om det måste införskaffas en sådan. Ingen skillnad mer än på prislappen. Däremot så finns det väldigt få fina Testament tröjor att få tag på utanför spelningarna.
Nu ska jag vakna till liv ordentligt och ta mig ner på stan och titta in på bokrean för pengen som jag fick från föräldrarna. På återseende.
mars
Söndag första mars.
Kung Bore bestämmer reglerna utanför fönstret.
Ryggläge och tittar på film.
Funderingar.
Helgen var mycket trevligare än jag gett sken av.
En massa att tänka över.
Vardag imorgon, bland annat.
Saker att göra.
Fortfarande ledig.
Kung Bore bestämmer reglerna utanför fönstret.
Ryggläge och tittar på film.
Funderingar.
Helgen var mycket trevligare än jag gett sken av.
En massa att tänka över.
Vardag imorgon, bland annat.
Saker att göra.
Fortfarande ledig.
Globen ikväll
Så sitter jag hemma igen. Lämnade ett iskallt Stockholm bakom oss för den här gången. Blev avlämnad av Pojken på vägen hem för hans del. Han hade två vänner med sig i bilen, annars hade han ju stannat till imorgon. Varför jag inte följde med? Verkligheten knackar ju liksom på emellanåt och då får man se till att beta av allt det där man inte vill när man kan. Tråkigt men sant.
Globen ikväll ja
.
Testament, Megadeth och Judas Priest.
Just i den ordningen. Synd. Hade velat se mer med Testament än de futtiga halvtimmen som de fick leverera idag. Megadeth hade jag klarat mig bra utan faktiskt, och många andra tyckte som jag. Att det fattades något på nåt sätt.
Och Judas Priest... Rob Halford... vad kan man säga? JP är JP liksom. Halfords röst är alldelles för stor för lilla Globen. Och hur man vänder och vrider på saken så kan de aldrig spela låtar som ska tillfredsställa alla. Det är ju 35 år av musik som ska bantas ner till ca 2 timmar. Inte världens lättaste uppgift. Så det fanns låtar som jag inte fick höra den här gången. Sen får vi se om det kommer fler tillfällen. Han är ju inte direkt ung längre. Ändå har/hade han mer energi ikväll än vi fyra som hade letat reda på sittplatser för att orka med kvällen. Efter torsdagens och fredagens stående och flängande så är både fötter och rygg ganska möra. Så man måste faktiskt ge Halford en eloge för det han faktiskt gör. Vad är han... sjutti? Orkar inte kolla upp det just nu, men ni fattar vad jag menar vad?
Två tröjor fick jag med mig i allafall. T-shirt och zip hood. Nice.
Globen ikväll ja
.
Testament, Megadeth och Judas Priest.
Just i den ordningen. Synd. Hade velat se mer med Testament än de futtiga halvtimmen som de fick leverera idag. Megadeth hade jag klarat mig bra utan faktiskt, och många andra tyckte som jag. Att det fattades något på nåt sätt.
Och Judas Priest... Rob Halford... vad kan man säga? JP är JP liksom. Halfords röst är alldelles för stor för lilla Globen. Och hur man vänder och vrider på saken så kan de aldrig spela låtar som ska tillfredsställa alla. Det är ju 35 år av musik som ska bantas ner till ca 2 timmar. Inte världens lättaste uppgift. Så det fanns låtar som jag inte fick höra den här gången. Sen får vi se om det kommer fler tillfällen. Han är ju inte direkt ung längre. Ändå har/hade han mer energi ikväll än vi fyra som hade letat reda på sittplatser för att orka med kvällen. Efter torsdagens och fredagens stående och flängande så är både fötter och rygg ganska möra. Så man måste faktiskt ge Halford en eloge för det han faktiskt gör. Vad är han... sjutti? Orkar inte kolla upp det just nu, men ni fattar vad jag menar vad?
Två tröjor fick jag med mig i allafall. T-shirt och zip hood. Nice.