injaming
Oj. Inser ju att det var ett tag sen som jag skrev ordentligt, men ibland kommer ju liksom livet emellan.
Nu har jag ju visserligen haft acklimatisering med katterna så det har ju tagit all min tid, men ändå. Det fyller ju inte direkt 24/7. Visserligen har de hållt mig vaken i några nätter nu, men det hör väl till? Jag har låtit dem vara så att de lär känna det nya hemmet, varann och mig. Sen kommer uppfostringen som inte är sådär jätteinpräntad just nu. De reagerar ju inte på sina namn heller så. Men är det hemlösa så är det hemlösa. Idag är det som det ska vara; Massa bus och som om de alltid känt varann. Det tog tre dygn, snabbare än jag trodde men jag klagar inte.
Det har nu gått fem dagar sen jag fick papper i handen om att jag inte behöver infinna mig på jobbet på en månad. Jobbiga samtal har gjorts och avklarats. Jag kan nu andas en stund i allafall. Jag har ännu inte riktigt fattat att jag har fyra veckor tomt framför mig och att det enda jag behöver göra är att andas, sova och göra ingenting. Samtidigt som jag redan nu kan känna en viss form av panik över att jag har "bara" fyra veckor på mig att bli bra. Ja, jag vet. Jag ska inte tänka på det nu. Lättare sagt än gjort. För dem här fem dagarna som jag haft pappret har ju bara försvunnit utan att jag kan redogöra för någonting alls.
Tiden går ju så fort. Även när man inte gör någonting.
Undrar när stressen släpper taget om mig fysiskt?
Nu har jag ju visserligen haft acklimatisering med katterna så det har ju tagit all min tid, men ändå. Det fyller ju inte direkt 24/7. Visserligen har de hållt mig vaken i några nätter nu, men det hör väl till? Jag har låtit dem vara så att de lär känna det nya hemmet, varann och mig. Sen kommer uppfostringen som inte är sådär jätteinpräntad just nu. De reagerar ju inte på sina namn heller så. Men är det hemlösa så är det hemlösa. Idag är det som det ska vara; Massa bus och som om de alltid känt varann. Det tog tre dygn, snabbare än jag trodde men jag klagar inte.
Det har nu gått fem dagar sen jag fick papper i handen om att jag inte behöver infinna mig på jobbet på en månad. Jobbiga samtal har gjorts och avklarats. Jag kan nu andas en stund i allafall. Jag har ännu inte riktigt fattat att jag har fyra veckor tomt framför mig och att det enda jag behöver göra är att andas, sova och göra ingenting. Samtidigt som jag redan nu kan känna en viss form av panik över att jag har "bara" fyra veckor på mig att bli bra. Ja, jag vet. Jag ska inte tänka på det nu. Lättare sagt än gjort. För dem här fem dagarna som jag haft pappret har ju bara försvunnit utan att jag kan redogöra för någonting alls.
Tiden går ju så fort. Även när man inte gör någonting.
Undrar när stressen släpper taget om mig fysiskt?
Kommentarer
Trackback