hRaven

jag är en höstmänniska...
alltid varit och kommer nog att förbli det...
denna höst har varit helt underbar...
färgerna...
lukterna...
kanske har det varit aningen för varmt, men vad fan...
den gör ju bara hösten lite längre...
det var ett tag sen som hösten var en riktig höst...
idag visar den sig kanske inte på sin bästa sida, men den har sin charm den också...
att det regnar...
det hör liksom till...
är inte direkt den som blir höstdeppig eller trött...
nej, förnyad energi...
ladda batterierna till nästa år...
så man orkar med sommaren...
skönt att bara gå ut...
kanske inte just nu då, men annars...
för en sån här dag ska man sitta hemma och mysa...
äta gott och krypa ner i soffan med en bra film och mysig sällskap...

satt på bussen på vägen till jobbet imorse...
äger inga regnkläder som man kan cykla i, annars hade jag nog gjort det också...
men på bussen kom jag till insikt om mig och hösten...
jag är nog som hösten...
lite kall...
lite rå...
lite avvisande...
lite av den där som talar om vad det är som väntar...
men ger man hösten en chans så ser man allt det där underbara...
det man missar i första anblicken...
det där som talar om för en vad det är som är så underbart med hösten...
färgerna...
dofterna...
värmen...
skönheten...
det som många missar och som många borde ge en chans...
visst, jag är allt det där negativa också...
men dem som ger min avvisande yttre...
kalla och hårda kanterna en chans får uppleva en annan sida av mig...
men om man ser igenom det gråa så ser man alla nyanserna jag innehar...

ibland blir jag förvånad över var dessa individer finns...
dem som tycker om en för den man är...
trots det kalla...
trots det hårda...
det misstänksamma...
avvaktande...
men kanske ser de igenom sånt...
kanske ser de någonting som många andra missar...
de få som ser nyanserna...
och visst är det skönt att höra att man är uppskattad...
önskad
och saknad...
för att inte glömma bort, älskad...

åh, härliga höst...
jag älskar alla sidor hos dig...
ljuset...
värmen...
kylan...
regnet...
lukterna...
naturen...
färgerna...
prasslet från löven...
mörkret...
underbara höst...
stanna kvar en stund till...
så jag orkar leva på minnet av dig till nästa år...
vintern befinner sig liksom automatiskt på en andra plats...
våren har trots allt sin charm...
för sommaren har jag inte mycket till övers för...
men när augusti börjar gå mot sitt lut och svalorna tystnat på himlen...
ja, just i det ögonblicket ser ni mig le...
le på grund av vetskapen att hösten, den härliga hösten, snart är här...

hösten...
slutet av oktober...
min tid...
hösten...
överge mig inte riktigt än...
för snart kommer du att göra det igen......
men inte än...
snart...

viktigt det där...
att hinna vara ensam...
helt själv...
utan en man...
utan en massa surr på telefonen eller skrivande på burken...

ensamtid...
smaka bara på ordet...
visst...
jag är en social människa med man och vänner, men...
ibland så behöver man en stund för sig själv...
ensam...
för att hitta sin egen röst igen...
den där som ibland drunknar i sorlet i skallen...
sorlet av alla andra som pratar kring en och samtidigt som man själv tillhör dem där som ställer konstiga krav och måsten på en själv...

ensamtid...
skönt att bara sitta...
tänka och sålla bort dem där onödig rösterna...
sakta men säkert kommer man ner till kärnan...
sin tid...
min röst...
den som har en tendens att drukna i alla andras röster...
bara min...
vad jag saknat den...

med jobbet som ibland kännts som ett nödvändigt ont har blivit en trevlig sak...
som vikarie har man inte haft råd att säga nej, och detta innebär att man ibland jobbat dygnets alla timmar vecka ut och vecka in...
fårga dem som känner mig...
men saker och ting verkar lösa sig av sig självt...
saker som man egentligen själv inte har någon kontroll över...
har fasta tider numera...
går på rad och så kommer det att se ut en bra bit in på nästa år...
jag kan slappna av nu...
behöver inte oroa mig för nästa vecka eller om jag kommer klara mig på lönen...
visst, jag erkänner att jag haft tillfällen där jag undrat vad i helvete det är jag håller på med...
men så är det väl med alla yrken där man arbetar med människor...
människor...

nej, nu skriver jag om min tid...
egen tid...
ensam och så skönt...
att bara rå om sig själv...
ta tid och bara sitta...
utan att ta hänsyn till det ena eller det andra...
att se disken torna sig över diskbänken gör inget en sån här dag...
att man borde ha dammsugit för länge sen rör mig inte i ryggen...
bara kunna sitta...
hitta den där rösten som drunknat bland alla andras...
som verkar ha kvävts för länge sen...
den där som folk kallar för magkänsla eller samvete, jag vet inte...
men jag har ignorerat den så länge...
nu när saker och ting verkar ordna sig kommer den här biten att förändras...
mer tid till mig själv...

satte mig ner igår för att skriva ifatt dagboken jag har...
dagbok är väl fel ord egentligen, den har mer eller mindre blivit en sak jag skriver i vad som gjorts och så...
men denna gång hade det gått lite för lång tid mellan dagarna jag skrivit...
sista dagen jag skrev i den var sjunde juli...!
det kanske visar på hur jag levt ett tag...
stressigt och allt som hör till...
fick ta fram filofaxet och skriva av helt enkelt...
vissa dagar blev bara ett konstaterande att jag jobbat...
men minnet är det inget fel på...
saker och ting fastnar, det är tur att man är fanatisk fotograf när det är fest och liknande...
men så kommer det perioder där jag bara kan skriva in jobb jobb jobb...
konstigt om mannen ibland glömt bort hur jag ser ut eller så...
vissa perioder har jag varit mer på jobbet än hemma...
men nu blir det ändring på den biten...
fler nätter hemma och fler dagar där jag bara kan vara hemma...
och hinna ifatt mig själv...
hitta rösten igen...
och skriva...
det är något som jag saknat mest...
att skriva...
har alltid skrivit mycket, men det senaste halvåret har det inte blivit en enda rad...

måste ta hand om mig själv också...
inte bara andra...
annars bränner man ut sig och är inte behjälplig för någon...
ännu mindre för mig själv...
andas...
lyssna inåt...
finna mig själv igen...
landa...
och utvecklas...
och utveckla...

samtidigt som jag vet att jag medvetet dragit mig undan från mina vänner...
varför kan man ju undra...
det är genom sina vänner man lär känna sig själv...
det är genom sina vänner man vet vem man är...
jag talar om riktiga vänner...
inte dem där som man träffar då och då och knappt vet förnamnet på...
vänner...
dem som man kan vara mest sårbar...
ventilera...
och få stöd...
råd...
och som lyfter upp en när man glömt bort hur man flyger...
utan dem skulle livet vara ganska tomt...
därför är det så viktigt för mig att kunna sitta och fika ett par timmar då och då...
sitta och prata av sig...
få en annan syn på saker och ting...
och känner man sig låg så ser dem till att man inte faller för djupt...
och jag gör likadant för dem...
det är det vänner är till för...
på gott och ont...
som ett förhållande...
man måste vårda sina relationer för att de ska orka växa...
frodas och blomstra...
jag har några såna vänner...
saknar dem enormt ibland...
men det är ömsesidigt har jag förstått...
jag har inte funnits till hands på ett tag...
men nu ska det bli ändring på det...
nu när jag får mina tider...
vet hur jag ska jobba...
samtidigt som jag kommer att ha mer tid till mig själv...
och mannen...
det är inte bara vänskapsrelationer som måste vårdas...

men samtidigt så vet jag att utan ensamtid och vårdandet av den egna rösten kan jag inte vårda andra relationer heller...
allra minst arbetsrelationer i jobbet...
jag jobbar ju trots allt med människor...
människor som behöver stöd och hjälp för att kunna leva nyktert...
ja, jag arbetar med missbrukare...
krävande? javisst, men jag skulle inte vilja göra någonting annat just nu...
och just nu måste jag göra mig iordning för kvällens arbetspass...