hRaven

Sista oktober idag. Höstmånaden lider mot sitt slut och november står för dörren. Dagen då de döda vandrar på jorden. Keltisk högtid som förvandlats till en amerikansk kommerisellt jippo. Men ack så underbar sådan. Jag älskar halloween. Jag älskar orsaken till denna högtid. Jag älskar tanken med denna högtid.

Vännen (som jag skrivit om förr) är i det stora landet i väst och får uppleva halloween som amerikanarna har tänkt sig den. Hur de firar den. Och jag kan bara sitta här hemma och avundas honom en dag som denna. Jag skulle vilja göra det själv nämligen. Att vara over there en dag som denna. Men det kanske kommer det också. Någongång. Men inte idag.

För inte så länge sen, men i en annan livstid, hade den här dagen en helt annan innebörd. I ett annat liv för inte alltför länge sen var det min bröllopsdag. Förra året var första dagen på väldigt många år som det inte var det. Det var en tung dag. Jag hade inget annat att minnas då. Jag hade mina minnen och min ångest. Sorgen som jag bar på förra året var tung. Den gjorde den här dagen väldigt svår. I år är det inte så. I år är det bara en dag då man firar de döda. Firar livet.

Idag är det sista oktober.
Idag är det halloween.
Idag är en bra dag.
Idag ska jag fira livet.
Idag ska jag fira kärleken. 

Jag vågar tro på den igen.

Det är skumt det här. Att jag har försökt att få ur mig ord hur många gånger som helst och verkligen känner för att komma igång med skrivandet igen, men så när jag sätter mig här så blir det bara helt tomt. Jag kan sitta och stirra på en tom sida och en blinkande markör. Allt det där som jag hade tänkt att skriva om är som bortblåst. Allt det där som lät sådär bra är bara borta. Tankarna kör fast och jag hamnar i nån form av tunghäfta eller ska jag skriva fingerhäfta? Mmmm, skrivkramp kallas det väl kom jag ju på.... hehe...
Hmmm... var var jag?

Vet inte hur många gånger som jag satt mig ner just såhär som jag gör just nu och så blir det bara blaha av allt. Så nu, just idag, skriver jag om just detta fenomen. Bara för att komma förbi den där osynliga tröskeln eller vad man ska kalla det. Nå jäkla hinder är det ju som jag måste ta mig förbi. Kan ju vara det där att jag censurerar mig själv (av nån j-a anledning)... eller så det där med att jag vet inte vart jag ska börja. Sen det senaste jag skrev har tiden bara runnit iväg. Men det är väl så när man har roligt?

Mycket har ju hänt sen jag skrev här. Mycket har hänt i mitt liv sen jag slutade skriva här om tankar och funderingar. Och även känslor. Jag kommer på mig själv att läsa det jag skrivit och det känns som om jag läser någon annans blogg. Jag kan läsa texten och vet exakt vilket känslomässigt tillstånd jag befann sig i, och det känns som det var i en annan livstid. Saker och ting har ju en tendens att hända när man minst anar det. Jag trodde på det då. Jag tror på det fortfarande. Jag vet att det är så.

Skrivkrampen börjar släppa märker jag. Och oj vad saker jag skulle kunna berätta. Jag skulle kunna berätta om resorna i somras. Resan som tog mig från ett regnigt Sverige till en solig dal i Slovenien. Hur underbart som helst. Därefter så var det tur och retur till Tyskland också som jag redan skrev tidigare. Därefter är inget sig likt. Jag lämnade någonting bakom mig när jag åkte till Slovenien,  men någonting inom mig hade förändrats. Någonting hände på den resan eftersom då jag kom hem såg allt ut att vara som det var när jag lämnade det. Med det medförde andra saker som inträffade som jag än idag har lite svårt att smälta. En del saker som bara händer. Jag vet inte vad jag kan kalla det. Livets underbara överraskningar kanske?

Magin finns på riktigt. Låter kanske konstigt men det är sant. Som jag skrev ovan om det där med att jag kan läsa det jag skrivit och det känns som det var någon annans liv... Det känns så eftersom den jag är idag och det jag har idag är ljusår ifrån den som skrev de inlägg ni kan läsa. Någonting grundläggande inom mig har rubbats. Någonting som jag inte riktigt kan ta på. Resan jag gjorde var livsnödvändig för mig. Jag behövde göra den. Så mycket vet jag. Och så det faktum att jag faktiskt inte riktigt bryr mig om att ta reda på vad som förändrats heller. En del saker är bäst att bara låta vara. Vissa saker ska man bara låta vara så som dem är. Bra saker som den där resan ska jag inet analysera sönder. Finns ingen anledning. Jag vet bara att det var hur bra som helst för mig. En del som känner mig och läser detta kommer nog att haja till lite just här. Att jag låter det bara vara för vad det är. För så är det. Och jag mår bra. :)

Just ja, kan ju nämnas också att jag vågade tro... vågar tro på kärleken.