hRaven

Ett tag sen som man satt ensam en fredag. Eller helg kanske jag kan skriva redan nu? För det är ju det det kommer att vara. Ensam. Han är hemma hos sig och jag... jag är här. Känns bara väldigt tomt. Tänk så snabbt man blir van vid saker och ting. Det är ju inte så att man inte har pratat i telefon eller så... men ändå. Det har ju ändå varit så att de senaste... hmmm, låt mig tänka... två månaderna (två och ena halv om man ska hårddra) så har man ju haft han här eller jag där. Så visst fan vänjer man sig. Skumt det där hur det kan vara ibland.

Vi (han och jag) har haft samtal om hur man uppfattar tid. Hur det kommer sig att vissa saker kan man ha en relativt bra hum om i fråga om tid medan andra saker bara inte går ihop med verklig tid och känslomässig tid. Ja, kanske ska förklara det där kanske? I onsdags var bror min över och så berättade han att morsan hade frågat om hur det blir inför bröllopsdagen om ett par veckor. För som sagt, tid är relativt ibland. En fråga om uppfattning. Det är ju så att det är snart ett år sen som mina föräldrar gifte sig... redan? Ja, så är det. Uppfattning om tid var det ja. Frågan hon eller bror hade haft var om han, min nya, skulle vara med. Hmmm... jag kanske kan ge ett svar när hon ställer frågan till mig?? Eller??

Vi (han och jag) har pratat om det där med hur man uppfattar tid förr. Om hur det verkligen är och hur det känns. Båda är överens om att det känns som om vi känner varann sen förr. Att det vi gör idag har vi gjort förr. Och då är det inte bara jag som får dejavu känslor. När dessa uppstår eller i vilken situation har ni inte med att göra men att de har funnits där mer än en gång. Den där känslan av att vi gjort saker ihop förr. Pratade med väninnan om det där och hon säger enkelt (typ); anledningen till att ni inte träffats förrän nu men att ni ändå har gått samma spår och känner samma människor är att ni har träffats förr, men att det var inte dags att i ses förrän nu. (Minns jag det rätt nu? DU vet vem jag frågar *ler*). Jag hade inte tänkt så om jag ska vara ärlig... tänka sig att jag hade hoppat över den tanken. Kanske inte helt men just den delen som hon menade hade jag nog "glömt" bort. För visst är det så att han och jag har haft tillfällen att träffats förr... samma festivaler, kryssningar, spelningar, människor... men det har inte blivit av. Konstigt det där. Men så är ju hon lite speciell också.. det där med att hon och jag delar samma ödestänk och det där att man levt förr. Att vissa saker är meningen att upprepas tills man lär sig, eller för att det där meningen helt enkelt... Att man är sammanlänkad med samma människor men i olika format beroende på liv man lever just nu. Kan ju vara en anledning till att hon (du) och jag är vänner idag?

Men huvudpoängen med hela inlägget är ju ändå den att jag sitter här ensam en fredag... och funderar kring tidsuppfattning. För så som det är nu så är det ändå så att han och jag har, trots allt, inte varit tillsammans så länge.  Däri ligger det där om känslan av tid och hur den verkliga tiden är. Den verkliga tiden är så mycket kortare än den känslomässiga tiden. Svårt att förklara kanske... men så är det iallafall. Mest på grund av alla dem där tillfällena som både han och jag haft känslan av att vi gjort det förr (även om vi aldrig har gjort det). Men någonstans så måste det finnas en anledning till att det känns så... välbekant. Som om vi gjort det förr. Att vi känner varann. Visst, jag skulle kunna ge en massa förklaringar till det där om verklig tid men det går inte ihop. Det går inte ihop med hur det verkligen är. För visst... vi träffades relativt nyligen. Vi har inte varit tillsammans så länge... Vi träffades för första gången för fyra månader sen... fär att ses igen för tre månader sen och blev ihop för snart stvå och en halv månad sen... men ändå... hur förklarar man någonting som är som det är just nu? Hur det känns för han och mig? Tiden är oviktig... väldigt kort tid för att vi ska veta så där mycket om varann som vi redan gör... gjorde? Visst, det har varit intensivt, men att säga att det är det som är anledningen skulle vara ren lögn.

Så har vi ju det där som kommer att komma upp när morsan frågar mig när det är dags. Om han ska vara med på den så kallade lunchen. Ja, morsan har frågat min bror om det där innan hon frågar mig... inget ovanligt. Svaret kommer inte falla henne i smaken direkt. Svaret kommer att vara nej. Mest för att det är trots allt väldigt nytt. Enligt den relativa tiden så är det så. Hur det sen känns är en annan sak. Det behöver inte dem veta. Eller hur?

Den senaste tiden har jag tillbringat en del på tåg. Som om jag var hela tiden på väg någon annanstans. Nu i veckan har jag åter tillbringat ett par timmar på ett tåg. Tur och retur resa en timme hemifrån. Bekvämt, relativt billigt... men sen kommer det som följer efter. Tankarna. Dem där som får mig att åka vidare till fjärran länder. Dem där som vill ta mig någon annanstans. Om hur det skulle vara om jag inte klev av där jag ska? Om jag valde att ta och åka vart spåren leder mig. Utan slutmål, där resan i sig är målet. Hur långt skulle jag komma? Vart skulle jag hamna om jag bara satte mig på tåget på väg hem till exempel och bara satt kvar tills slutmålet och där ta nästa tåg som åker från perrongen. Sådär som en del gör när de åker till flygplatsen och tar första bästa resa neråt mot solen. Vart skulle jag hamna? Hur långt skulle jag komma innan jag vänder hemåt igen?

Jag brukar sitta och se på folk som kommer och går på tåget. Fundera vart de är på väg. Vad deras mål är. Vad deras resa innebär. Om den är ett sätt att komma bort eller komma fram. Om de åker ifrån något eller om det åker till något. De flesta brukar, som jag sett i allafall, vara mest irriterade över något. Som om de hade bråttom. Att resan i sig är bara slöseri med tid. Det pratas i telefon. Papper från kontoret. Laptopen uppvikt och det knappas och funderas. Det finns dem som passar på och sova en stund. Det finns dem som läser en god bok, som jag ibland. Jag har oftast en bok med mig men det brukar ändå bli att blicken vänder sig mot fönstret. Ser på landskapet som rusar förbi. Sådär som många andra också kan göra ibland... men det var mer av oss som gjorde det förr. Det där med att man inte gjorde så mycket annat på resan. Och man kan se att de som gör så är långt borta någon annanstans. Drömmande om nåt annat. Är de på väg ifrån nåt eller till nåt?

Igår kom jag hem till en solig men väldigt kall stad. Och jag som försökt komma underfund på tågresan upp och under tågresan hem vilket håll jag var på väg åt. Det vill säga ifrån eller till. Jag visste nämligen inte själv vilket av det det var. Att jag hade funderat kring just den frågan var grundat i att jag hade en anställningsintervju att gå på. Ett möte med ödet? Vi får se. Besked om det där kommer om ett par veckor eller nåt. Magkänslan säger att det gick bra, men så kommer logiken och sätter sig på tvären. Jag vet inte hur det gick. Mötet blev långt... bra eller dåligt? Vet ej. Men det kändes inte som en intervju dock. Mer som ett samtal om ditten och datten. Lära känna en ny människa typ. Svårt att förklara. Märks hur det där blir. Ett par veckors väntan väntar i allafall. Och blir det ett positivt besked så väntar del två innan man vet om man fått jobbet eller ej. Suck. Men det var ju inte det jag skulle skriva om... Jag hade funderat om jag var på väg ifrån eller till något. Insikten slog mig när jag klev av tåget och såg på vår stad. Jag såg på människorna. Jag såg de välbekanta gatorna. Husen. Och känslan blev påtaglig när jag satt på bussen på väg hem. Jag var på väg ifrån. Jag var på väg bort. Allting var så välbekant men ändå främmande. Som om jag inte tillhörde. Som om jag inkräktade på nåt sätt. Inte mitt. Inte min stad. Jag vet det nu. Jag är på väg till nåt. Jag är på mot något.

Mentalt har jag redan lämnat stan.

Men vart är jag på väg?

Jag satt och läste lite gammalt som jag har haft i datorn, som jag hade tänkt att skriva här och haft uppe någon annanstans. Den är skriven 23:e augusti 2007. Nu såhär efter allt som hänt så känns det som om det kan vara lite kul att låta er få läsa det här nu. Jag har censurerat den lite för att namn och sånt inte läggs upp här. Hoppas ni förstår.

**

// Igår läste jag ett inlägg som jag har under bevakning och den var så klockren att jag håller med tjejen som skrev den. Jag kunde ha skrivit dem raderna själv, även om jag hade använt grövre språk. Här är den iallfall: (hoppas det är okej att jag snodde den).

"Jag grubblar lite över varför killar aldrig ser mig som flickvänsmaterial och inte blir kära i mig... Jag har ju inga problem att få ragg, så det måste vara nåt frånstötande eller skrämmande med mig när man börjar lära känna mig. Just på det sättet alltså, inte som vän. Vad sänder jag ut för vibbar? Det skulle stärka självförtroendet om någon ville ha mig på riktigt..." /

Sen dess har jag funderat kring det där och nu kommer resultatet av dem funderingarna. Det har nu gått nästan ett och ett halvt år sen jag blev lämnad. (Även om jag numera inte tänker sådär... det vill säga att jag numera inte tänker på att jag blev lämnad utan istället tänker att jag blev singel. En fråga om inställning det där).Tiden går bra fort ibland ändå, eller vad säger ni? Det har varit många turer och vändor upp och ner under den här tiden, men jag landar alltid med fötterna ner och huvet upp i slutändan. Men under den här tiden har jag vart lite avig gentemot det motsatta könet, det är jag villig att medge, men det beror mer på mig än på dem. Att jag inte har varit intresserad är nog det största orsaken. Sen det att jag gett mig själv tid mer än något annat under den här tiden. Det är ju inte direkt att jag suttit på ett glasberg och väntat, men samtidigt så har jag ju inte direkt brytt mig om att leta heller. Det har funnits tillfällen som jag varit ute och träffat människor (läs killar), men så har vi ju haft det där med att jag inte vågat tro att någon vill ha mig. Varför skulle dem liksom? Skadad och trasig som jag har varit och/eller är? Nåja... jag ska inte gå in på det där nu. Uttjatat på nåt sätt eller vad man ska säga... det var ju inte det som det här inlägget skulle handla om.

Det där med att inte tro på att någon vill ha en har satt djupa spår i en, men samtidigt så har det faktiskt varit ganska skönt ändå att ha det där filtret under en viss tid. Den gjorde att jag ignorerade alla flörtförsök, och var den där tjejen som man bara var kompis med eller blev kompis med. Jag ville inget annat. Som sagt, jag var inte intresserad. Jag hade fullt upp med mig själv och skiten som hände omkring mig. Ni vet det här med djuren och annat skit som inträffade samtidigt. Men så inträffade någonting konstigt här i våras. Jag träffade en kille som var allt det där jag faktiskt velat ha, men det fanns ett stort men. Han var inte till för mig. Ett tag var jag lite förvirrad och kanske han också, men det försvann ganska snart när vi lärde känna varann bättre. Som det där med att jag slutar vara flickvänspotential när man lär känna mig. Han var inte till för mig helt enkelt, men mötet och tiden efter med honom gjorde att jag insåg två saker; för det första var att jag inte hade stängt av allt helt enkelt. Jag kunde känna något och jag vågade släppa in en man igen. Det andra är att det finns hopp för mig också. Bara den tanken var stort. Att jag faktiskt vågar hoppas på att jag en dag skulle våga tro att någon vill ha mig. Att någon vill ha mig för att jag var jag.

Det är ju trots allt så att jag valde bort det där med att gå ut på krogen och göra massa dumheter på fyllan. Vet ju att det skulle ha varit lätt hänt om jag börjat gå på krogen och letat efter fel sorts bekräftelse. Nej, den sorten klarar jag mig utan. Jag vet att jag är knullvänlig, men det är inte det jag är ute efter. Tydligen är jag påsättbar, men jag vill inte bli påsatt. Hade det vart det så hade det vart enkelt. Som jag skrev ovan så hade jag valt grövre språk,.. hehe. Så kom sommaren och jag gjorde en yttre resa som påverkade hela mitt inre. Men det tog ett tag innan jag la märke till det själv. Jag blev helt plötsligt medveten och mottaglig till flörtande. Tidigare hade alla sådana försök bara gått mig förbi. Jag hade inte ens sett dem om jag ska vara helt ärlig. För hur kan man vara mottaglig till sådant om man själv ser sig som ett icke väsen? Jag menar då att jag inte såg eller kände mig själv som en kvinna, utan som en oformlig klump av någonting onämnbart. Lika formlös och fet som Barbapappa. Jag hade ett huvud, inget annat. Resterande var bara någonting som var ivägen på nåt sätt. Men så inträffade någonting där på vägen någonstans... Vet ej riktigt vad, men någonting hände och nu sitter jag här.

Vi får se om det blir sådär som det alltid verkar bli när det gäller mig, bara vänner, den så kallade evige kompisen eller om jag faktiskt är någonting som man vill leva med, det vill säga flickvänsmaterial? Eller bara en av dem där som killar bara verkar vilja sätta på om de fick chansen? Bra fråga.... Jag kanske återkommer till den där frågan någongång. Den som lever får se som det heter så fint. Kanske kommer jag få ett liv? Sen var det ju det där med tålamod också... Det är ju ändå bara en fråga om ödet eller hur?//

**

Kan ju meddela att två dar efter att jag skrev det där så träffade jag han igen. Han ville ha mig på riktigt. Hela mig. Och på den vägen är vi fortfarande.

Jag har en del gamla demoner att ha ihjäl. Dem där som gör sig påminda ibland. En del dagar är värre än andra. Och idag är en sån där dag igen. Eller ska jag skriva natt? En av dem där dagarna (och nätterna) som dem samlat styrka och bryter sig igenom mitt försvar. En av dem där dagarna som jag känner mig hudlös igen. Gamla minnen gör sig påmind igen. De smyger sig på ibland. Sådär obemärkt och känner sig för lite. Backar undan en bit och jag kan hantera dem på mitt sätt. Sådär som jag gör varje dag. Jag kan trycka undan dem igen och känna att dem är hanterbara. För oavsett allt skit som finns begravd och låst så finns dem där. Jag hanterar med dem varje dag. Varje dag gör dem sig påminda. En liten sak där. Doft. Bild. En mening någonstans. Sådär bara i förbifarten men dem finns där. Spegelbild. Skugga. Men så ibland. Inte så ofta numera, men ibland så kommer dem igenom med full styrka. Och jag har svårt att hantera dem när de kommer alla på en gång. Men en dag som denna gör det svårt att hantera allt. De gör sig påminda. En sak i taget säger dem ju ibland. Hade ju vart så skönt om dem bara kom en sak i taget. Men så samlar dem ihop sig. Väntar på rätt tillfälle och gör en gemensam slag i saken. Med gemensam styrka attackerar de mig när jag är mest sårbar. Mottaglig kanske? Vem vet. Men en dag eller natt som denna gör en del saker ohanterliga.

De har gjort trevande försök ett tag nu. De har gjort små planerade attacker ett par gånger tidigare. Men idag är inte en sån dag. Som om de väntat ut mig på nåt sätt. Väntat tills jag mår bra. En dag där försvaret är som svagast. Där de med samlad styrka forscherat dörren som jag så noga hade stängt igen. Visst har jag gläntat på den. Tagit fram dem en och en i dagsljuset och analyserat dem i minsta detalj. Var för sig. Mina demoner. Mina vättar. Mina vildvittror. Mina hjärnspöken. Kalla det vad ni vill. Men de är mina demoner. Jag har blottat dem och jag har avslöjat dem för vad det är. Men så ibland... som idag så har de samlat sig och kommer i samlad trupp. Jag har till och med berättat om dem. Jag har berättat om dem för väl valda tillfällen. Tillfällen där jag känner att vederbörande kan hantera dem. Även tidigare än jag trodde var möjligt. Saker som måste berättas för att de ska förstå. Kanske ska jag säga han? För att han ska förstå vad det är han ger sig in i. När det gäller mina medsystrar i ödets karusell så är det inte så svårt att berätta saker. Att prata om dem för vad det är. För de har gått igenom samma saker men ändå olika. Gemensamma erfarenheter som idag yttrar sig på samma sätt som för mig. För när det är som det är ibland med mig och mina demoner så yttrar de sig på ett konstigt sätt. För någon som inte har upplevt en del av vad jag har fått uppleva så kan det vara svårt att förstå hur jag tänker. Hur jag fungerar. För det är ju ändå så att när man tror att det är som bäst... när man mår som bäst... när man tror att allt är bra så kommer dem som ett slag i magen. Hårt. Obönhörligen. Och jag, den jag de trodde de kände, viker sig under demonernas styrka och blir någonting annat. Någon de inte känner igen. De ser ett välbekant ansikte men innehållet är någonting helt annat. Den styrka de såg att jag ägde finns inte. Den styrka de såg att jag bar på är som bortblåst och jag blir bara en svag kopia av vad de trodde jag var. Ibland så slås jag av tanken att jag måste vara en jäkla bra skådespelare för att de inte ser vad jag är egentligen. Vad som finns i djupet av mig. Men det är väl så att man går inte runt och visar sina sämsta sidor till folk. Man vill väl inte visa sina svagaste sidor för folk. Dem där som de kan använda emot en. En del dagar så går jag bara rumt och förväntar mig att folk ska avslöja mig som den bluff jag känner mig som. En del dagar. En del dagar som denna.

Jag vet inte vad det är men det är som om de väntar ut en. Väntar tills den dagen som jag mår som bäst. När allt verkar perfekt. Det är då dem kommer. Och så har vi dagar som denna. En dag som tvingar mig att tänka på vad som varit. Minnas vad som en gång var. Allt det där som format mig till det jag är idag. Jag vet att utan allt det där, utan mina demoner, skulle jag inte vara den jag är. En bra dag skulle jag kunna ärligt säga att jag är ändå glad för allt skit som hänt mig för utan det skulle jag inte vara den jag är idag. En bra dag så kan jag vara glad för allt jag ändå fått uppleva för att annars hade jag inte varit där jag är idag. Idag är jag inte glad för det. MEN jag kan ärligt säga att jag är glad för det jag har idag trots det som hänt mig. Trots det jag fått uppleva. För det är kanske så. Trots allt. Det kunde ju ha vart värre. Jag vet det. I slutändan är det ju så. Oavsett vad det är så är det ju så. Skit som kommer i olika form. Skit som jag inte ens vill nämna med namn. Bara att det finns en massa skit som jag upplevt. Råkat ut för och skit som gjorts med en. Sak samma vad det är. Det är vad det är. Jag kan inte få det ogjort. Det finns inget sätt att ändra det förflutna. Det som har hänt har hänt. Oavsett vad. Det enda är att lära sig att leva med dem. Oavsett hur skiten ser ut och oavsett hur skiten förvandlats till en demon. För det är det de har gjort. Upplevelser. Minnen. Saker som hänt som förvandlats till hjärnspöken. Demoner. Mina demoner. Och en del dagar är det bara allt skit man minns. En del dagar så är det bara demonerna som gör sig påminda. Det som resulterar i icke existerande självkänsla. Och den mest dominanta demonen av dem alla, dock inte den största, är det där med vuxet barn till alkoholist. För visst är det så. Och en del skulle kanske mena på att demonerna grundar sig i rädsla. Nej, säger jag. För så är det inte. Att vara vuxet barn är inte enkelt. Det är mycket som man måste lära sig att leva med. Mycket att lära sig att hantera. Mycket att lära sig att ta itu med. Mycket att brottas med. Varje dag. Och en del dagar så är det varje minut. Mina demoner kanske har sin grund där, men så har vi min samlade livserfarenhet. Allt det där som man upplevt. Jag vet att det mesta, inte allt, beror på just det faktum att jag är ett barn av dem där andra. Dem där som kan kallas för dem som drog det kortaste strået. Dem där som fick dåliga kort tilldelade från första början. En del saker skulle kanske ha hänt om jag hade haft andra förutsättningar. Men så har vi ju det där med yttre omständigheter. Dem där som man inte kan påverka. Dem där som man faktiskt satt sig i själv på grund av olika orsaker. Men jag vet att mycket av allt skit som har hänt i mitt liv har hänt på grund av att jag inte visste något annat. Att det som man upplevde då var på något sätt normalt. Jag vet hur sjukt det låter men tyvärr sant.

Sen har vi han. Han som jag knapp nämnt här men som är ytterst verklig. Så verklig att det gör ont i mig. Han som bröt sig igenom mitt försvar. Den som jag skrivit om. Han som tog sig igenom och fick mig att tro. Han. Bara det att han har fått mig att tro är så stort. Så pass stort att det skrämmer mig ibland. Speciellt med tanke på att det inte var alltför längesen som jag faktiskt klev in i hans värld. För rädslan finns där. Den har aldrig lämnat mig, men för var dag som går så vågar jag tro på det mer. Han som vill ha mig. Hela mig. Och han vill veta. Han vill förstå. Och jag vågar tro på det så pass mycket att jag berättar saker. En del saker är svårare än andra. Men jag berättar. Och han är kvar. En del av mig är livrädd för att han ska ge upp. Inse att jag är bär på alldeles för mycket skit för att han ska orka med det. Samtidigt så är det en del av mig som känner att han orkar med det. Jag har berättat saker som ingen annan vet om. Saker som jag hållt hemligt för alla andra utom för mig själv. Den största demonen av dem alla. Den hemskaste och vidrigaste av dem alla. Den som jag har haft svårast att hantera. Den som påverkat alla andra relationer jag haft hittills. Den som orsakat alldeles för många och onödiga slitningar i mina tidigare relationer. Men med honom så har just denna demon ingen effekt. Som om han neutraliserar den på nåt sätt. Ett sätt jag inte kan förstå men som jag är väldigt tacksam över. Tro mig. Sen har vi alla dem där små demonerna. Dem där som har olika styrkor. Olika ljuskänslighet. De som dyker upp i små vardagliga saker. Tillfällen som är väl valda men som jag inte kommer ifrån. En mening. Ord i ett helt annat sammanhang så finns dem där. En doft. Situation som påminner om nåt helt annat. En del dagar är svårare än andra. Men med han så blir det enklare. Jag kan inte förklara det men så är det. Han gör någonting som får demonerna att släppa sitt grepp. Han får dem att bli svagare. En del dagar så räcker det med att veta att han finns. Bara vetskapen om att han finns gör en det enklare. Det är det som skrämmer mig mest idag. Att han är så påtaglig. Att han finns. För jag är inte van vid det här. Jag vet inte hur jag sa hantera det ibland. Jag vet vad jag har idag. Jag vet vad jag har haft. Jag vet en hel del saker, men jag vet ingenting om framtiden. Och det skrämmer mig.

Mina demoner gör sig smärtsamt påminda idag. De påminner mig om vad som har varit. Var de kommer ifrån. Vad det har varit. Och vad de är. Genom att ha berätta om dem och fört dem in i dagsljus så vet jag att de förlorat makt över mig men en del dagar så har de makten igen. Jag vet att genom att blotta dem för vad de är så tappar de makt. De blir svagare. På så sätt kan jag se till att de inte förstör mer än vad de redan har gjort tidigare. För en del av mig är medveten om att det bara är minnen som egentligen inte borde ha makt över mig. En del av mig är medveten om att det är mina egna tankar som gör såhär med en. En del av mig vet att det är så. Men samtidigt så är jag medveten om att den rationella delen av mig och känslodelen av mig är två skilda saker. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker intala mig själv att mina demoner är just bara hjärnspöken som grundar sig i andra saker. Men jag kommer inte ifrån den känslan. Den som är starkare än min rationella sida. Det är ju ändå alltid så att det i slutändan är känslorna som styr. Och det faktum att jag kommer inte ifrån det jag är. Det jag kommer ifrån. Det som är grunden till mig. Mitt jag. Min själ. Den jag trots allt är tacksam för i slutändan. Jag kan leva med det. Jag kan hantera det. Jag vet att det kunde ha vart värre. Jag kunde ha varit på en annan plats idag. Hade de inte vart för den inre styrka som jag ändå trots allt har skulle mitt liv te sig annorlunda idag. Jag vet det. Och den tanken skrämmer mig ibland. För hade mina demoner övertaget om mitt liv skulle jag befinna mig på en annan plats idag. Jag vet det. Andra vet det. Och jag är tacksam för att jag har den delen i mig oavsett, och trots, allt skit som hänt en i ens liv. Däri ligger grunden till min obotliga tro på ödet. Att allt sker av en anledning. Att om inte jag varit med om det jag varit med om så skulle allt tett sig annorlunda. Jag hade vart annorlunda. Och så hade jag inte velat ha det idag.

Jag har demoner att ha ihjäl. Stora demoner. Fula vidriga demoner. Mina demoner. Men jag har förtröstan... imorgon är en annan dag. Jag låter mina demoner härja fritt inatt. Inget annat. Jag ska inte ge dem makt över mig och tankarna går till honom. Han som gör saker och ting enklare. Lättare. Bara en sån sak. Skrämmande som fan... men jag vågar tro på känslan. Jag vågar tro på mig. Han. Oss. Stort eller hur? För hade demonerna den samma gamla styrka som förr så skulle de ha rubbat på den känslan. De hade rubbat på tron. Men inte inatt. Inte de tidigare försöken. Och just det faktum att jag vet hur det har sett ut. Hur det brukar vara, men inte är, skrämmer mig mer någonting annat. Att den känslan inte infinner sig. Att det som sker i mitt liv just nu faktiskt har större makt än mina demoner skrämmer mig. Jag känner inte igen det. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det enda jag kan göra är att acceptera det för vad det är. Inte försöka analysera det. Inte försöka förstå. Utan just låta det vara vad det är. Att se det för vad det är. Att ta vara på varje minut. Andas det. Leva i nuet. Och visst är det skrämmande. För det innebär att jag har släppt på kontrollen. Det där yttre kontrollbehovet jag faktiskt har haft för att få ordning i kaoset i mitt inre. Han har märkt att jag har släppt på den. Och om han märker att jag har släppt på den så måste den ha varit märkbar. Men han påverkar mig på plan jag inte trodde var möjlig. Samtidigt som jag faktiskt välkomnar det så skrämmer det mig. Kanske inte så svårt att förstå. Jag är jag. Målar fan på väggen och allt det där. Idag är idag. Imorgon är en annan dag. För det är ju lite så ändå att trots att en del saker är lättare att hantera nu så betyder det inte att det är enkelt. Enklare. Men demonerna har fortfarande en del att säga till om. Kanske är det så att en del av dem lever på sista sucket och behöver styrkan av de andra för att kunna påverka på nåt sätt. Kanske är det så. För en del av dem har ingenting att komma med längre. De försöker så fort jag är ensam. De tar chansen då. De tar chansen när det är en dag som denna. Men när jag konfronterar dem så kryper de undan en del. Och det ger mig styrka att stå emot. Friskhetstecken kanske? Vem vet.

I have demons to kill.

Andra söndagen i november innebär fars dag. En av dem där dagarna jag blir lite kluven. Även om jag har en sådan så betyder det ju inte att han har vart en sådan. Kluven av en stor anledning. Den där att han inte fanns till hands när man växte upp. Det var annat som fanns med i bilden då. Att växa upp med en frånvarande alkoholiserad far betyder ju inte att jag var och är medveten om detta faktum. Så hur ska jag förhålla mig till denna dag idag?

Jag gjorde iallafall ett undantag i år. Jag ringde honom till skillnad till förra året eller alla andra år. Han var visserligen inte hemma, men jag ringde iallafall. Skickade sms då han var på AA- möte. Han ringde upp efteråt och tackade för messet. Vi pratade en stund och så var det bra. Fars dag är ju nåt som är lite jobbigt för de flesta alkoholister, nykter eller ej. De påminns oftast om ett liv de försummat och supit bort. Även han. Men idag är han nykter. Han har varit nykter nu i fjorton och ett halvt år, men ändå någonstans så har vi aldrig kommit till att ha en far och dotter relation. Den fanns ju aldrig där till att börja med. Vi möttes i en annan tid under andra förutsättningar på behandlingshemmet under familjeveckan. Vi lärde känna varandra under andra premisser. Jag som ung vuxen och han vilsen nykter alkoholist. Det har inte varit enkelt att bara vara i nuet. En dag i taget, när jag fortfarande än idag brottas med konsekvenserna att växa upp med en alkoholist till far. Det kommer jag aldrig ifrån. Vissa dagar är enklare än andra. Fars dag är oftast en dag då jag påminns om det som inte fanns. En dag då jag påminns om vad jag önskade jag hade. En dag som man påminns om vad andra hade men jag saknade.

Idag är det fars dag. Och missförstå mig rätt nu. Jag har förlåtit honom. Så långt allt bra. Sen har vi det andra. Mig själv.

För ett par dar sen så lunchade jag med gamla goa M. Det var en av dem där träffarna man borde haft för länge sen, men som inte bara blivit av. Tiderna ska ju passa och det är det ena med det andra. Men vi ger ju inte upp så lätt,eller hur? Nåja, lunch var det ja... även om det känns som om man borde kanske ha minst en halv dag för att man ska hinna prata om allt det där som hänt sen sist. Mycket förändringar i våra liv just nu, men det är väl det som är livet? Att den rör på sig. Ständig rörelse. Ingenting är konstant. Oavsett vad de olika förändringarna är så går ju livet vidare. En del saker måste man bara ta sig igenom bara. Och en del saker vill man uppleva.

Tänker på hennes ord om den där resan jag tog i somras. Den som jag var tvungen att göra för att kunna leva vidare. Hitta mig själv. Finna styrkan i vem jag var. Låter kanske konstigt men så var det ju. För mig. Och hon menar att det finns fler som borde göra en sån resa. Det finns fler som borde våga ta och göra en sån resa som jag gjorde. Ensam. Bara för sin egen skull. Jag håller med. För en sån resa förändrar en. Den förändrar den ända in i själen. Jag har hört från fler håll att det var strongt gjort av mig. Modigt. Det var inte det det handlade om. Jag gjorde inte resan för att bevisa något. Jag gjorde den för att överleva. Jag önskar att fler kunde ta och göra en sån resa. Att fler inser att de kanske behöver göra en sån resa. Se det som upptäcksfärd i dig själv om du vill.

Sen kom vi ju till det oundvikliga. Kärleken. Oavsett hur den ser ut så är det ju ändå en del av våra liv. Relationer till andra. Förhållanden, separationer, nya relationer, vänner osv. Oavsett vart man vänder sig så finns den där i någon form. M hade lite frågor om min nya. För det gör han ju. Väcker frågor. Jag svarade så gott jag kunde. Men hon såg det ju på mig. Jag är kär. Sådär på riktigt. Hon undrade hur han hade gjort för att komma igenom mitt försvar. För en sån hade jag ju. Hon vet ju hur det var tidigare. Hon vet allt skit man gått igenom. Hon har sett mitt privata helvete på nära håll. Så hon vet hur hög den där muren var. Hur tjock den blev. Men hur han tog sig igenom och nådde fram till mig är en av dem där frågorna jag inte kan ge svar på. För det är en av dem där sakerna som jag själv funderar på ibland. Men det är ju inte bara jag som undrar. Han gör det samma. M var glad för min skull. För vår skull. Inte ofta man träffar på nån sådär. Någon som bara är så rätt för en. Jag kan ju bara hålla med. För jag hade ju avfärdat tanken helt. Den där om en att träffa nån ny. Träffa någon överhuvudtaget. Och så klampade jag in i hans värld. Jag klev in och mötte honom. Så konstigt det kan bli. Livet kommer med en hel del överraskningar ibland. En del av dem är helt underbara.

Jag har saknat luncherna och fikorna med henne. Vi har dem alltför sällan. Men livet gör så. Sätter upp hinder som man ska komma förbi ibland. Inte enkelt ibland, men överkomligt skulle jag tro. Kanske dags att titta i kalendern hur det ser ut framöver? Jag kan nästan när som helst.

Ska kanske följa upp det där jag skrev förra veckan? Det där med att försöka komma igång med skrivandet igen. Fick en liten pik (för det var det väl?) vid lunch idag om att jag är dålig på att uppdatera. Hmmm... jag vet. Men som jag skrev sist så handlar det nog mest om vart man ska börja. För det är ju det som är det jobbigaste. Det där med att skriva om saker som sker och saker som har hänt. Risken är ju stor att det blir en massa "och sen" och det vill jag ju inte direkt. Såå, för att hoppa över allt det där med uppdatering och sammanfattningar om vad som har hänt så skiter jag i det där helt enkelt. Ingen idé ens att försöka skriva ner allt som händer just nu. Jag mår bra nu.

Visst, en del saker och ting skulle ju kunna vara bättre. Men jag klagar inte direkt. Saker och ting sker av en anledning och det som sker nu sker av just den anledningen. Jag blev arbetslös första oktober. En helt vanlig måndag där hösten var som vackrast. Mitt vikariat tog slut och det blev ingen förlängning med den enkla orsaken att min arbetsplats las ner helt enkelt. Ett beslut som jag inte direkt klagade över. Kan ju erkänna att jag såg fram emot den första tiden. Sen kom vardagen och tristessen in i bilden. Eller snarare det där med att komma underfund med vad det är man ska göra med resten av sitt liv. Jag kan komma på mig själv att sitta och fundera på det där med vad jag vill göra. Jag vet ju vad det är jag inte vill jobba med. Det är jag helt klar med iallafall. Inte alla som är det. Ett hinder som jag slipper fundera på iallafall. Så kommer det stora dilemmat med vad jag vill jobba med. Vilken sorts arbete skulle jag kunna trivas på? Vilken sorts arbetsplats skulle kunna ge mig den där känslan av att jag är uppskattad för den jag är. Det jag gör. Vad jag kan. Söker jobb gör jag ju. Kanske inte sådär tillfredsställande ofta som en del skulle önska, men det är fler faktorer än just mina funderingar som oroar. Jag kan inte söka alla jobb som finns där ute även om det skulle vara så enkelt. Men jag uppfyller inte alla de kriterier som de kräver. Jag är inte fullkomlig. Jag är inte perfekt. Jag har mina brister. Jag vet ju det. Bra va? Men... iallafall. Sen kommer man ju till det där också. Att söka ett jobb är inte så svårt. Det kan vem som helst göra. Bara att skriva ett brev och skicka, eller hur? Jag kan ta ett nej. Jag kan leva med ett nej. Ett nej är inte hela världen. Det är ju det där andra svaret som blir svårare att hantera. Att de gillar de det läst och tittat på mina papper och vill ses. Händer ju inte så ofta en ändå. Jaha? Okej... visst. Tid och datum bestäms. Sen kommer mina tvivel. Vill jag ha jobbet? Klarar jag av jobbet? Onödig tvivel kanske, för jag vet ju att jag är den de söker. Inte det det handlar om. Det är här första intrycket kommer in i bilden. Vad man ska ha på sig. Hur man ska vara. Var, när och hur. Svårt det där. Skillnad på ställe och ställe. Skillnad på väldigt mycket saker. Mentalitet och allt det andra. Skillnad på myndigheter och myndigheter. Hmm... Så nu idag fick jag en tid och en plats. Låter sådär jättebra i telefon. Men sen? Jäkla taskiga självkänsla och spöka helt enkelt. Blöö.

Men det blir nog bra det här. Jag vet ju vad jag har i ryggen. Jag vet ju vad jag kan. Jag vet. Det är ju det som är problemet. Jag vet. Jag har självförtroendet. Men sen händer det väl nåt och jag tvivlar på mig själv. Det är självkänslan saknas. Jag sätter in negativa sidan till och trycker ner mig själv. Sådär som bara jag kan. Blir sådär äckligt självkritisk och trycker ner mig själv. Jante kan slänga sig i väggen när jag kommer igång med mitt eget skit. Jante är självaste ängeln jämförts. Jag har fått frågan så många gånger om varför jag gör så mot mig själv. Jag har inget svar. Jag har mina aningar men inget svar. Inget konkret. Inget jag kan plocka fram och peka på och säga; Här är anledningen. Det är så många saker som blir till en enda stor klump av skitsaker. Skulle ta en evighet att nysta upp om det skulle vara gjord av garn. Synd bara att det inte är av garn. Skulle vara så mycket enklare skulle jag tro. Men just nu är det som en grå vätte som väser i ett hörn med sina gulnande tänder och spetsiga öron. En sån där som väser till när man närmar sig den. Ryggar till av beröring. Och upplöses till små atomer som man inte får tag i när man försöker ta tag i den för att försöka ha ihjäl den. Inte lätt det där. Men en dag kanske jag kan få tag i den där skiten och släpa ut den i dagsljus och se det för vad det är. Sen kanske, men bara kanske, jag kan se den upplösas till ingenting och det bara blir bra saker kvar. Ja, jag vet. Patetisk försök till positivitet. Men vad fan... jag är finska. Vi har ju inget ord för det där. Snarare den där fina finska melankoliska mentaliteten som helt enkelt går ut på att; det spelar ingen roll hur man gör, det skiter sig iallafall. Inte enkelt att vara människa.

Jag saknar inspiration i mitt liv. Jag skulle vilja kunna hitta det där jag brinner för. Det där jag vill jobba med och som fyller mig med bra saker. Att tänka på vad jag inte vill göra blir bara deprimerande i längden. Jag vill ju kunna tänka på saker jag vill göra. Jag blir så jäkla less på det här. Inspiration tack! Kan nån låna mig sin musa? Nån som skulle kunna avvara en sån en stund? Nähä? Tänkte väl det. Jaja, får grunna på det där ett tag till misstänker jag. Får försöka tänka positivt i allt skit. Svårt. Det är väl tur att man inte tillhör dem som definierar ens liv utifrån sitt arbete. Skulle bli svårt för mig då. Nej... Blir bra det här. Eller nåt? Sen var det ju det där med att om man får jobb man sökt på en annan ort... Vill jag bo där?

Just nu är det ganska grått.