lunchträffen
För ett par dar sen så lunchade jag med gamla goa M. Det var en av dem där träffarna man borde haft för länge sen, men som inte bara blivit av. Tiderna ska ju passa och det är det ena med det andra. Men vi ger ju inte upp så lätt,eller hur? Nåja, lunch var det ja... även om det känns som om man borde kanske ha minst en halv dag för att man ska hinna prata om allt det där som hänt sen sist. Mycket förändringar i våra liv just nu, men det är väl det som är livet? Att den rör på sig. Ständig rörelse. Ingenting är konstant. Oavsett vad de olika förändringarna är så går ju livet vidare. En del saker måste man bara ta sig igenom bara. Och en del saker vill man uppleva.
Tänker på hennes ord om den där resan jag tog i somras. Den som jag var tvungen att göra för att kunna leva vidare. Hitta mig själv. Finna styrkan i vem jag var. Låter kanske konstigt men så var det ju. För mig. Och hon menar att det finns fler som borde göra en sån resa. Det finns fler som borde våga ta och göra en sån resa som jag gjorde. Ensam. Bara för sin egen skull. Jag håller med. För en sån resa förändrar en. Den förändrar den ända in i själen. Jag har hört från fler håll att det var strongt gjort av mig. Modigt. Det var inte det det handlade om. Jag gjorde inte resan för att bevisa något. Jag gjorde den för att överleva. Jag önskar att fler kunde ta och göra en sån resa. Att fler inser att de kanske behöver göra en sån resa. Se det som upptäcksfärd i dig själv om du vill.
Sen kom vi ju till det oundvikliga. Kärleken. Oavsett hur den ser ut så är det ju ändå en del av våra liv. Relationer till andra. Förhållanden, separationer, nya relationer, vänner osv. Oavsett vart man vänder sig så finns den där i någon form. M hade lite frågor om min nya. För det gör han ju. Väcker frågor. Jag svarade så gott jag kunde. Men hon såg det ju på mig. Jag är kär. Sådär på riktigt. Hon undrade hur han hade gjort för att komma igenom mitt försvar. För en sån hade jag ju. Hon vet ju hur det var tidigare. Hon vet allt skit man gått igenom. Hon har sett mitt privata helvete på nära håll. Så hon vet hur hög den där muren var. Hur tjock den blev. Men hur han tog sig igenom och nådde fram till mig är en av dem där frågorna jag inte kan ge svar på. För det är en av dem där sakerna som jag själv funderar på ibland. Men det är ju inte bara jag som undrar. Han gör det samma. M var glad för min skull. För vår skull. Inte ofta man träffar på nån sådär. Någon som bara är så rätt för en. Jag kan ju bara hålla med. För jag hade ju avfärdat tanken helt. Den där om en att träffa nån ny. Träffa någon överhuvudtaget. Och så klampade jag in i hans värld. Jag klev in och mötte honom. Så konstigt det kan bli. Livet kommer med en hel del överraskningar ibland. En del av dem är helt underbara.
Jag har saknat luncherna och fikorna med henne. Vi har dem alltför sällan. Men livet gör så. Sätter upp hinder som man ska komma förbi ibland. Inte enkelt ibland, men överkomligt skulle jag tro. Kanske dags att titta i kalendern hur det ser ut framöver? Jag kan nästan när som helst.