sorgebesked
Telefonen blinkade nytt meddelande när jag vaknade till liv för ett tag sen.
Sms meddelande var om att morbror P somnat in under natten.
Lillebror och barnsdomsvännen finns inte mer.
Skrattet har för alltid tystnat.
Han blev 53.
Sms meddelande var om att morbror P somnat in under natten.
Lillebror och barnsdomsvännen finns inte mer.
Skrattet har för alltid tystnat.
Han blev 53.
min lilla diva
Det har hunnit gå ett år sedan jag tog farväl till dig. Jag visste redan då att det inte skulle vara för alltid. Jag tog farväl till dig på det fysiska planet, men inte det andliga. Lite över ett år har gått nu, och gaska exakt ett år efter att jag hämtade hem dig igen. Du finns hos mig än idag, både på det fysiska planet som det andliga. Det fysiska finns i en träfärgad urna som jag ser var enda dag. Det andliga i hur jag hör dig hos mig varje dag.
Tequila, du fattas mig än idag.
För lite mer än ett år sen så kände jag de första knölarna på dig. Känslan som jag hade då var inget jag hade förväntat mig. Panik är väl det rätta ordet? Du, min lilla Diva kunde inte vara sjuk. Det var ju du och jag för alltid liksom. Vad skulle jag göra utan dig? Vad skulle jag bli utan dig? Det var ju du och jag för alltid ju! Men knölarna jag kände då var första tecknet på att slutet var nära. Jag var till våran bästaste veterinär som mer eller mindre bekräftade det jag visste. På grund av andra saker så opererade jag inte dig då, även om jag helst hade velat det. Men han var så bra han, vår veterinär som sa saker som både du och jag fattade vad det handlade om. Jag vet att du vet vad han sa. De du hade då var okej, så länge de inte började växa, och att vi kunde vänta. Det förstod du också, eller hur tjejen?
Så kom dagen då jag kände dem nya knölarna. Du hade avancerad bröstcancer. Som du vet så var jag otröstlig. Du vet exakt hur jag mådde efter den upptackten. Och du vet också att hade jag varit egoistisk så hade jag opererat dig i oändlighet, men jag visste ju sen innan att du inte tyckte om at bli sövd. Du mådde inte bra av det helt enkelt. Hade jag inte tagit hänsyn till dig och hade utgått från min känsla så hade jag plågat dig tills du inte orkade mer. Och beslutet som jag tog var det tyngsta jag någonsin har gjort, och hoppas på att jag aldrig behöver göra ett sånt beslut ensam igen.
Än idag så händer det at jag lämnar en lampa tänt åt dig innan jag går. Jag vet ju att du var mörkrädd. Borsten ligger där jag lämnande den för mer än ett år sen. Jag förmår mig inte att ta bort den helt enkelt. Jag har sparat tussar från dig bara för att minnas hur din päls kändes. Jag tyckte så mycket om att gosa med dig, även om du själv var kräsen gällande gostillfällern. Du var ingen goskatt, det var liksom du. Det var på dina villkor om det skulle vara nåt överhuvudtaget, men jag accepterade det. Tvingade dig aldrig till nåt. Det var liksom du. Min lilla Diva. Svårflörtad in i det sista. Jag vet. Jag minns.
Det var liksom du och jag , tjejen. Jag var din mamma. Det var mig du ropade efter när du hade mardrömmar. Det var hos mig du låg och sov när du var på det humöret. Och de sista åren så tyckte du nog att det var lite mysigt att använda min hand som kudde, eller hur? Bara du visste vem jag var. Bara du visste vad det var jag behövde. Det var du och jag, och så plötsligt så fanns du inte mer. Jag kände mig sviken av min bästa vän, men det gick över fort. Det värsta var att det kändes som om jag svek min bäste vän. Jag tror aldrig vi varit så nära som vi var hos veterinären för sista gången du och jag. Hur det blev allt annat än jag tänkt mig. Hur det var du som valde att vdra dina sista andetag i min famn, du som inte var sån. Hur jag höll dig i min famn, hur du klamrade dig fast i mig tills det var över. Jag vet inte hur länge jag stog och höll om dig innan jag la dig ifrån mig, men det var väl efter att du började bli kall? Det tog väldigt lång tid innan jag lärde mig att leva utan dig hos mig. Det var liksom vi. Saknar dig som fan tjejen. Du fattas mig. Du fattas mig varje dag. Du fattas mig helt enkelt,
Jag kommer aldrig att glömma vår sista dygn ihop. Hur vi hade dre du och jag. Hur vi såg på varann. Båda två visste. Det fanns ingen återvändo, och det var du som tröstade mig som så många gånger förr. Jag vet inte var jag hade varit idag om du inte hade funnits de tillfällen när allt varit nattsvart. Utan dig hade jag nog gjort något jag ångrat idag. Utan dig.
Dagarna utan dig har varit långa. Jag ser dig varje dag. Urnan efter dig finns i min blickfång varje dag. Så finns du ju förevigad på väggen i vardagsummet, Du tillför min familj. Du var min familj. Du är min familj.
Tequila. Du fattas mig.
Tequila, du fattas mig än idag.
För lite mer än ett år sen så kände jag de första knölarna på dig. Känslan som jag hade då var inget jag hade förväntat mig. Panik är väl det rätta ordet? Du, min lilla Diva kunde inte vara sjuk. Det var ju du och jag för alltid liksom. Vad skulle jag göra utan dig? Vad skulle jag bli utan dig? Det var ju du och jag för alltid ju! Men knölarna jag kände då var första tecknet på att slutet var nära. Jag var till våran bästaste veterinär som mer eller mindre bekräftade det jag visste. På grund av andra saker så opererade jag inte dig då, även om jag helst hade velat det. Men han var så bra han, vår veterinär som sa saker som både du och jag fattade vad det handlade om. Jag vet att du vet vad han sa. De du hade då var okej, så länge de inte började växa, och att vi kunde vänta. Det förstod du också, eller hur tjejen?
Så kom dagen då jag kände dem nya knölarna. Du hade avancerad bröstcancer. Som du vet så var jag otröstlig. Du vet exakt hur jag mådde efter den upptackten. Och du vet också att hade jag varit egoistisk så hade jag opererat dig i oändlighet, men jag visste ju sen innan att du inte tyckte om at bli sövd. Du mådde inte bra av det helt enkelt. Hade jag inte tagit hänsyn till dig och hade utgått från min känsla så hade jag plågat dig tills du inte orkade mer. Och beslutet som jag tog var det tyngsta jag någonsin har gjort, och hoppas på att jag aldrig behöver göra ett sånt beslut ensam igen.
Än idag så händer det at jag lämnar en lampa tänt åt dig innan jag går. Jag vet ju att du var mörkrädd. Borsten ligger där jag lämnande den för mer än ett år sen. Jag förmår mig inte att ta bort den helt enkelt. Jag har sparat tussar från dig bara för att minnas hur din päls kändes. Jag tyckte så mycket om att gosa med dig, även om du själv var kräsen gällande gostillfällern. Du var ingen goskatt, det var liksom du. Det var på dina villkor om det skulle vara nåt överhuvudtaget, men jag accepterade det. Tvingade dig aldrig till nåt. Det var liksom du. Min lilla Diva. Svårflörtad in i det sista. Jag vet. Jag minns.
Det var liksom du och jag , tjejen. Jag var din mamma. Det var mig du ropade efter när du hade mardrömmar. Det var hos mig du låg och sov när du var på det humöret. Och de sista åren så tyckte du nog att det var lite mysigt att använda min hand som kudde, eller hur? Bara du visste vem jag var. Bara du visste vad det var jag behövde. Det var du och jag, och så plötsligt så fanns du inte mer. Jag kände mig sviken av min bästa vän, men det gick över fort. Det värsta var att det kändes som om jag svek min bäste vän. Jag tror aldrig vi varit så nära som vi var hos veterinären för sista gången du och jag. Hur det blev allt annat än jag tänkt mig. Hur det var du som valde att vdra dina sista andetag i min famn, du som inte var sån. Hur jag höll dig i min famn, hur du klamrade dig fast i mig tills det var över. Jag vet inte hur länge jag stog och höll om dig innan jag la dig ifrån mig, men det var väl efter att du började bli kall? Det tog väldigt lång tid innan jag lärde mig att leva utan dig hos mig. Det var liksom vi. Saknar dig som fan tjejen. Du fattas mig. Du fattas mig varje dag. Du fattas mig helt enkelt,
Jag kommer aldrig att glömma vår sista dygn ihop. Hur vi hade dre du och jag. Hur vi såg på varann. Båda två visste. Det fanns ingen återvändo, och det var du som tröstade mig som så många gånger förr. Jag vet inte var jag hade varit idag om du inte hade funnits de tillfällen när allt varit nattsvart. Utan dig hade jag nog gjort något jag ångrat idag. Utan dig.
Dagarna utan dig har varit långa. Jag ser dig varje dag. Urnan efter dig finns i min blickfång varje dag. Så finns du ju förevigad på väggen i vardagsummet, Du tillför min familj. Du var min familj. Du är min familj.
Tequila. Du fattas mig.