hRaven

Jag har haft en känsla av att jag ska ha försovit mig nu i tre dagar. Hur det nu kan vara möjligt när det inte ens är i närheten av att vara så. Att gå runt med en känsla av att ha försovit sig när man är ledig utan någonting inplanerat är bara väldigt fel. Att vakna innan väckarklocka och ändå studsa upp för att man tror man försovit sig är väldigt fel. Så vad är det som spökar egentligen? Väldigt enerverande känsla av att det känns som om jag är sen till någonting viktigt.

Jag har suttit hemma och tryckt och haft allmänt tråkigt, samtidigt som jag faktiskt borde ha tagit mig i kragen och vara social. Vet att jag hade planer på att ta mig till andra sidan stan igår, men det blev liksom inte av. Inte ens att jag ringde. Orkar inte vara social heller. Energidepåerna är slut för tillfället. Nog för att jag skulle orkat vara social med fröken i fråga, men tanken på att trängas på en buss med tusen andra på löningsdagen lockade inte direkt. Kände bara hur off jag är gällande folk i allmänhet. Att inte orka beblanda sig med stans invånare är ju tecken på att det är allvarligt fel någonstans. För sånt brukar ju inte störa mig. Men nu gör det det. Som att veta att när jag kliver på bussen om typ en timme så kommer den vara full av folk som är på väg till förfesten eller annat skojsigt så kommer jag att önska dem alla till en mycket varmare plats långt nere i avgrunden. Taggarna utåt idag helt enkelt. Lika bra det.

I veckan fick jag höra av de som jag jobbar med att jag var känslokall igen. Att jag är omänsklig. Jag känslokall? Ursäkta? Visserligen ser man inte på mig att jag känner något när jag står inför en viss situation när det så krävs på jobbet, men känslokall är det sista jag är. Följande känsloyttringar listar jag här;
Oro
Obehag
Irritation
Tålamod
Arg (ja, faktiskt)
Frustration
Besvikelse (undrar varför egentligen, vad hade jag förväntat mig liksom?)
Omtanke (ja, jag bryr mig faktiskt)
Uppgivenhet (orka liksom)
Trötthet
Glädje (ja, faktiskt men ytterst sällan)
Och så det sista; Rädsla (har faktiskt hänt en gång)

Att jag skulle vara känslokall är helt fel. Men, dem där ovan syns ju inte på mig. Lugnet själv liksom. Svår att få ur balans helt enkelt. Som det där med att jag blir arg. Det har ju hänt, men det krävs en hel del för att jag ska bli arg. Inget ni vill se, tro mig. Nu senast när jag fick höra att jag är satan själv så gick jag runt och bara var besviken. En känsla jag inte haft tidigare gällande mitt jobb. Så den var väldigt främmande för mig och som jag hade lite svårt att smälta. För vad hade jag liksom förväntat mig? Suck. Jaja. De får väl tro att jag är hin håle själv, jag är ju inte där för att vara kompis direkt. Att man faktiskt orkar med det här jobbet är faktiskt dem där små guldkornen som kommer då och då. De inträffar sällan, men dem finns där och det är dem som man lever på. Dem man kommer ihåg. Dem där som visar att man faktiskt nått dem på nåt sätt. Att de faktiskt förstår vad det är man gör och vad man är. Tyvärr händer de alltför sällan. Just nu minns jag speciellt det där med när en kille (oavsett ålder så är dem killar) sa för några år sedan; Du är en ängel, dina vingar syns bara inte. Eller som jag fick höra nyligen av en annan; Jag har sett dig som en riktig häxa, men du har faktiskt hjärtat på rätta stället.

För ett tag sedan satt jag på bussen och hörde hur helt okänd människa pratade om en av dem där som jag jobbar med och hon beskrev hur rädd hon var av mötet med just killen i fråga. Jag satt där på bussen och kunde inte låta bli och le och tänka att hur fel hon hade. Att han var harmlös jämfört med många andra som jag möter varje dag på mitt jobb. Efteråt slogs jag av tanken av vad det var jag hade tänkt. Att jag faktiskt jobbar med väldigt farliga människor. Att det inte är några duvungar precis. Att killarna har ju sina luntor hos diverse myndigheter och en del har ingen trevlig läsning. Så det där med att jag inte går runt på jobbet och är rädd, som en del faktiskt gör, är väldigt bra. Det har faktiskt hänt bara en enda gång att jag varit rädd, och ändå har jag ju jobbat med dem värsta i den här stan de senaste fyra åren. Att min människosyn faktiskt gör att jag kan se till individen för vad de är och inte vad de gjort. Samtidigt som jag inte litar blint på situationen i fråga för det kan vända på en sekund. Jag vet det och är fullständigt medveten om det varje arbetspass. Att hela tiden vara redo för det värsta hör ju liksom till.

Nä. Ska sluta tänka på allt det där som kan gå fel på jobbet och hoppas på det bästa inför natten som väntar. Att den här natten och den här helgen faktiskt inte kräver att jag blir hin håle själv. Jag kan ju om det krävs av situationen. Men skulle jag tänka på det hela tiden så skulle jag inte orka med det här. Jag är ju trött redan som det är. Så, sista kaffet väntar på mig och jag ska väl fixa lite saker här hemma innan natten börjar. Sen hoppas jag ju att lägenheten är kvar så som jag lämnar den när jag kommer hem imorgon. Man vet ju aldrig.

PS: Jag ber om ursäkt för stavfelen. Men orka bry sig nu liksom.

Hemmamys idag. Kände mig för att barrikadera in mig idag och glömma bort världen en stund. Ibland behöver man såna dagar helt enkelt där man inte sätter foten utanför dörren på ett tag och bara är ledig. Lodar runt hör hemma i mysdress och raggisar med en massa tända ljus. Jag har ju liksom inte sagt till kvartersvärden om elementen än, men jag lider ju inte direkt då jag är van vi det här. Hade ju vart en helt annan sak om Pojken vart här nere nu. Istället sitter vi på varsit håll.

Senaste inlägget hade ju en rubrik som kanske fick en del att fundera då jag inte ens tror på gud, men det verkade vara det enda vettiga just då på nåt sätt. Och vi får väl se vad som händer och sker på den där fronten. Jobb alltså, inte tron. Hehe... den är som den är och det finns ingen plats för han där uppe i den. Hmmm...

Hade ju tänkt att ha en riktigt hemmahemma dag med låst dörr och leva på det jag har hemma, men efter att ha haft telefonkontakt med mina föräldrar så tog godissuget deluxe över. Fick helt enkelt klä på mig och ta mig över vägen och rensa deras lösgodis hylla (inte bokstavligt dårå). Orsaken till deras samtal var att de undrade över när vi ska komma... ja, vi, inte du som det tidigare varit. Nä, nu är man numera vi för dem. Visserligen jättebra att de tycker om Pojken, men det handlar ju ändå om mina föräldrar. Andra orsaken till samtalet var att de undrade mer om han än mig. Bevisar väl att de tycker om han. Hmmm, och sen det att morsan undrade varför jag inte sökte jobb på ålderdomshem. Ehhh, hade jag velat jobba med gamla människor så hade jag valt en annan ubildning, men hon verkar inte fatta det där. Jag vet att jag är menad att göra större saker än att torka skit... ja, jag generaliserar just nu, men det skiter jag fullständigt i just nu. Suck.

Sitter mest och väntar på att TV:n ska visa mutanter för mig. Uttråkad och proppar i mig godis. Ingen bra kombination. Tänkte köpa tidning med bilaga också, men dem var slut och bilagan (som jag egebtligen) var ute efter säljs ju inte utan tidningen. Irriterande. En ny chans imorgon då. Suck.

Jo, så att... Mitt i natten igen och projekt vända på dygnet är igång igen. Det kommer ju med jämna mellanrum dem här dagarna/nätterna så det är väl lika bra att fortsätta med det då. Idag är det väldigt tyst ovanför. Tillhör ju inte direkt till vanligheterna numera, så jag får väl måla kors i taket eller nåt. Har ju i allafall fått goda nyheter om det där... snart så är den borta. Snart... inte snart nog. Sen får jag ju hoppas på att det kommer att flytta in en lugn och tyst människa. Men den som lever får se helt enkelt. Oavsett vad så kan det inte bli värre än det redan är. Fick en massa insider info om saker och ting också. Kan ju även säga att det fick dem också.

Nu när jag har liksom vant mig vid att ha min nya soffa här hemma så finner jag tanken att ha djur igen väldigt starkt. Bara en parentes: gamla soffan hade haft en "olycka" i ett hörn som gjorde att jag inte ville ha katt innan jag hade en ny soffa. Att få en katt rumsren är svårt, svårare om den börjat pissa någon annanstans. Pojken frågade igår om jag hade funderat mer på det där med katt, och visst har jag det. Periodvis bara väldigt jobbigt att sakna katt sådär, medan det andra dar kan vara skönt att inte ha djur alls. Men nu, i natt, så skulle det sitta fint med en liten lurvig kompis. Eller varför inte två? Det börjar ju bli kallt ute nu så det borde ju finnas en och en annan katt som behöver ett nytt hem? Eller? Visserligen har jag ju lärt mig, på det tråkiga sättet, att omplaceringar kan ju leda till en massa kostnader. Och en hel del vändor till återbruket. Så vi får se vad det blir av det här. Pojken är ju inte helt främmande för den tanken heller, han är ju själv uppvuxen med både hund och katt (mest katt då). Tror hans hjärta fastnade för nån av Rockerns kattor. Frågan är ju mest den att vill jag utsätta lilla djuret för resor? En vecka är lång tid i en djurägares värld. Men hey, problem är till för att lösas heter det ju.

Natt igen. Ensam hemma. Inte alls roligt. Saknar min Pojke.

Nu är helgen officiellt över då Pojken sitter i sin lilla bil på väg uppåt igen. Jag tycker verkligen inte om dem här mornarna när han åker iväg, men det är ju sånt som hör till har jag ju fattat för länge sen. Blir inte lättare oavsett hur länge man haft det såhär. Samtidigt som man säger hejdå för den här gången så vet jag att vi inte ses igen förrän i december. Låter ju som en evighet bort när man säger sådär, när det i verkligheten handlar om typ två veckor. Men sen, när jag åker upp nästa gång så blir det en längre vända än vanligt. Semester där också som påverkar längden på hemmafrulivet. Men, det är inte förrän i december det. Nu är det fortfarande november.

Så idag blir det att beta av ett par måsten på listan, så det blir att ta sig ner på stan med andra ord. Jag tänkte vänta med det tills jag kan räkna ut på ett ungefär att klientelen utanför en viss butik har gjort sitt. Har ingen lust att träffa dem idag. Inte ens se dem idag. Nu ska jag ju inte till nämnda affär, men i närheten av den räcker ju gott och väl. Det är ju måndag morgon och då måste man ju fylla på lagret igen. Vilket liv. Fast i och för sig, dagen innan pension idag så det borde vara ganska tomt på folk då. Blir värre imorgon.

Måndag morgon och ny vecka ligger framför en. Dags att göra sig iordning och ta sig neråt stan så saker och ting blir gjorda. Blir ju varken hackat eller malet av att sitta här hemma. Först mera kaffe. Sen allt det andra.

Undrar om man kan beställa Killer Klowns from outer space på grannen jag har? Bara undrar. Idag vaknade vi av dem där uppe relativt tidigt. Lugnade ner sig dock, tills det blev bråk och annat tjafs och jag höll på och få en tjej in genom rutan uppifrån. Ursäkta? Va? Vilken dimension hamnade jag i och hur kommer jag härifrån? Suck... känner att det verkligen är dags att komma härifrån nu.

Det hela slutade med att jag och Pojken smet ner på stan och slippa bråket ovanför. Kollade om min hyresvärd möjligen hade lördagsöppet på stadskontoret men nädå. Så jag får ta ett snack med dem på måndag om det här. Går ju liksom inte längre. Jag menar bara att min gräns är nådd när jag håller på och få rutan insparkad uppifrån. Ni förstår det va? Mest handlar det ju om att händer det nåt så kan de inte skylla på mig och inte heller skicka räkningen till mig. Både jag och dörr-i-dörr-grannen har tröttnat.

Jag hittade ett par vackra skor på stan men lämnade dem i skyltfönstret tills löning i allafall. Soffköpet gör ju att jag nu har satt köpförbud på mig själv. Strikta förhållningregler framöver helt enkelt. Och skor tillhör ju inte direkt till nödvndigheter. Tyvärr. Men jag ska inte klaga. Soffan är värt det. Bästaste inköp jag gjort på länge.

Så iväg och hälsade på hos Rockern och där blev våfflor. Jag gräddade på det jag hade med mig och Pojken fick underhålla djuren medan värdinnan gick emellan och bara lät sig tas hand om (efter att hon dukat fram åt oss). Så blev det kaffe och en massa prat och gos med lillkatten. Hon som inte sitter i knä någonsin valde att bryta mot den regeln först med Pojken och sen med mig. Fattar noll liksom. Och sen det där att hon jagade iväg utsocknes kattan efter att hon vågat ta på mig. Här har vi revirtänk på hög nivå. Sticklingar och muggar fick jag med mig också. Tackar och bockar för muggarna. Växter tackar man ju liksom inte för. Det vet du ju också?

Så hem igen och det blev att titta på ovan nämnda film; Killer Klowns from outer space. En skräck (tillåt mig hånskratta) från -87 och som jag inte sett sen dess. Jag har tjatat om den där rullen sen jag såg att discshop har den, så nu har jag sett den igen. Hade roligt ett tag och förundrades över hur kassa specialeffekterna var på den tiden... den skulle kunna göras så mycket bättre idag om det var så. Hehe. Men jag undrar fortfarande om inte man kan hyra dem eller tillkalla dem vid behov? För just nu skulle jag verkligen vilja linda in min granne i sockervadd så världen kunde bli lite sötare och trevligare igen. För att inte kunna känna sig trygg hemma är bara enerverande. Eller ska jag skriva komma från jobbet när man är hemma? Bara som en fingervisning på vad jag har för granne.

Nä. Mitt i natten och Pojken väntar på att jag ska komma och lägga mig. Jag är ju inte den som är den så jag gör han till viljes. Ska bara avsluta det här. Nån som har numret till klownerna? Snälla?

Jepp. Jag slog slag i saken och tog mitt förnuft till fånga och införskaffade mig en ny soffa på Nisses. De har fan bra grejer där ute sen de skippade Billiga framför. Nu är det inte så billigt längre även om jag inhandlade en soffa som sänkts med fyra tusen kronor. Inte helt fel faktiskt. Så det blev att byta bil på OKQ8 och åka iväg med gamla skitsoffan som nån katt pissade ner nåt tag sen. Nu hade jag ju tänkt att införskaffa en ny, tror det var ett år sen som jag skrev om mina soffdrömmar by the way, och det var och är hur underbart som helst att äntligen fått kassera åbäket som jag hade.

Nu glömde ju Nisse berätta att det var en amerikansk bäddsoffa jag införskaffat så den vägde ton. Sen visade den sig vara större än vad den verkade i butiken så efter många om och men fick vi in den till slut. Men innan dess var jag och terroriserade Rockern och mer eller mindre tvingade upp fröken. Hon var nog för chockad att fatta vad som hände innan virvelvinden bestående av mig och Pojken var ute ur dörren igen. Hade ju bilen bara ett tag ju. Hann i allafall få en massa Tjejgos så jag var hårig från topp till tå innan jag kom iväg.

Så nu efter att ha bytt tillbaka bilen igen och fått soffan på plats och packat upp pallarna som fick också hämtas från Rockern som beställt dem åt mig sen att hyllorna kommit på plats och böcker kommit på hyllorna igen efter att fått möblera om lite plus att vi sovit en stund plus ätit druckit kaffe så är det dags att ta det lilla lugna nu. Tvp kolla på TV. Sitta i nya soffan. Fatta sitta i nya soffan... aaahhh. Nice.

Fika hos nämnda fröken ovan får komma en annan dag. När det är lugnare. Typ imorgon eller nåt?

John Blund och jag har blivit bundisar. Vi har sovit bort lite tid så jag kan skriva av min skuld hos honom. Är nog på bra väg att komma över på plus istället. La mig som planerat igår. Slocknade som en klubbad säl och sov mig igenom hela natten. Jag trodde att jag skulle få förbanna världen där vid tre någongång men nejdå. Inte förrän grannen ovanför tyckte att strax innan sju på morgonen är en bra tid för att börja bråka så hela huset hör. Hade det vart en vanlig dag eller en vanlig natt så hade jag stört mig på det där, men inte idag. Jag hade ju fått nästan elva timmar på sömnkartan. Jag har väl en anledning att vara såhär trött antar jag. Tröttmössa på jämt liksom.  Men idag kan jag inte klaga på tröttheten direkt. Idag ska det fixas och donas. Har några timmar på mig att göra så. Lite småtrevligt att kunna göra det på förmiddagen såhär efter att ha sovit natten. Tillhör ju inte vanligheterna direkt.

Dagen har jag börjat med att ta mig några muggar med kaffe som vanligt och så har jag tänt ljus. Lite småmysigt i höstrusket och novembermörker. Hör på bilarna utanför att det regnar så jag väljer att inte ens titta ut för att få det gråa kastat i ansiktet. Det behöver jag inte se just nu. Lite dämpad musik från stereon som jag numera har. En liten kompakt sak saom jag fick till skänks av Pojken. Snäll han sådär. Jag är glad för den då den förutom cd enheten har kassettdäck! Jag kan numera lyssna på mina band jag varit så mån om att spara under alla år. Sånt där som man inte kastar hur som helst, även om X:et hade velat det. En liten kartong som jag släpat runt land och rike runt under alla mina flytt. Hela min ungdomstid finns i den där lådan. Mitt soundtrack till tonårstiden. Sånt kastar man inte. Så vid tillfälle ska jag sitta här och vara nostalgisk. Sådär äckligt nostalgisk och bli tretton igen. Nåde den som stör mig då.

Torsdagmorgon och jag myser i min lilla oas i mörkret. Grannen ovanför har tystnat för länge sen och snart blir det att göra nåt åt röran här hemma. Men just befinner jag mig i nuet och bara är. Tar vara på stunden. Lite mysigt sådär.

Det blev inte sådär mycket städning som jag hade tänkt mig, men det lilla jag hann med räckte gott och väl. Rensade ur lite i sovrummet, packade om och slängde en jäkla massa innan det blev att ta ner allt till källaren. Så flytlådorna blev decimerade till en och den står numera nere bland annan bråte jag sparat tydligen. Rensade ur en låda till där nere innan jag blev klar med skiten. Kläder jag tydligen sparat av nån anledning. Sånt där jag inte ens visste jag tyckte var en bra idé att ha kvar. Tror jag behöver packa om en hel del där nere men just nu räcker det med det lilla. Bra feng shui har jag hört. En sak i taget. Det viktigaste först.

Pratade med Pojken också och han kommer ju ner till helgen istället för att jag ska uppåt igen. Orsaken är den att jag istället för personalmöte kommer att få jobba dag i morgon. Vikariebrist gör sånt. Minns inte när jag jobbade dag sist. Ett bra tag sen antar jag. Blir nog annorlunda att träffa de boende dagtid. Undrar hur jag är dagtid? Och jag som hade tänkt att inte skriva om jobb på ett tag... så det kan gå.

Pratade med X:et idag också. Om en del kläder jag tydligen fått med mig när vi gick skilda vägar. Måste ju fråga liksom. Hade ju inte behövt göra det, men bättre att göra så än kassera och sen få frågan. Nu vet jag liksom. Pratade lite om hur han har det och så hur jag har det. Vi gör så ibland. Berättade om hur det där med min trötthet numera artar sig och han sa enkelt; det kunde jag ha sagt för länge sen. Hmmm, det verkar som om alla andra lagt märke till min trötthet utom jag. Ändå borde väl jag vara mig själv närmast? Eller? Han kände väl igen symtomen efter att Sveg gick in i väggen här för ett par år sen. Att jag efter många om och med erkänt att jag har de symtomen är ett stort steg, men jag är inte tillräckligt sjuk för att sjukskriva mig. Ja, jag vet... jag kommer att bli det om jag inte gör nåt åt det. Jag vet det. Men... det är en ohållbar situation helt enkelt. Inte tillräckligt sjuk... än.

Näää... blir ju inget gjort om jag sitter här. Ta och varva ner och sen sova. Upp tidigt imorgon så där som normala människor gör.

Nyvaken med första muggen kaffe bredvid mig. Sömnskulden decimerades med ett ex antal timmar inatt. Blev tio timmar rakt av så jag och John Blund är väl sams igen, eller så vill han bara ha det jag är skyldig han för tillfället. Oavsett vad så tycker jag att det är ganska skönt faktiskt. Sovandet är det ju si och så med som ni redan vet. Vaknade till liv utan klocka/klockor också, bara en sån sak. Jag vaknade till liv en sväng tidigare när det var sådär svart utanför fönstret och undrade om det var morgon eller kväll igen, inte ett dugg störande tanke. En snabb titt på klockan som tittade upp på mig och meddelade att det var morgon. Sen lyckaes jag med konststycket att somna om en stund.

Tisdag idag och planen är att ta och städa lyan och allt det där andra jag skjutit på. Måste ner till källaren också och kolla läget lite och se vad som egentligen finns där. Plus att det ska ner en massa lådor som saker jag inhandlar kommit i. Som dammsugaren jag köpte och sånt där... Hmmm, en del skulle väl kalla mig lat eller nåt annat. Men det är jag inte. Vissa saker är jag bara van att ha stående. Typ kartonger i ett hörn. Har ju fortfarande dem där lådorna stående sen jag flyttade in. Men som sagt, de står bra där även om jag skulle vilja få bort dem. Men, inte förrän dem där hyllorna kommer hem.

Under natten, långt efter att jag hade somnat, så hade jag fått ett sms. Ett sms som undrade om jag ville komma på glöggkväll ett visst datum. Visst vill jag, MEN... nu får du inte bli sådär jätteförvånad... jag jobbar då. Inget nytt under solen liksom. Fan.

Blev sent innan jag kom hem. 
Hade frukost med Väninnan efter jobbet.
Väckarklockorna ringde nån timme senare. 
Hjärnan på snooze.

För ett tag sedan sa Pojken till mig att han inte känner igen mig när det kommer till vissa saker. Att han säger saker som att; Du är inte ju sån. Jag vet ju vad han menade med det där och jag vet vad han menar med det där. För det kom lite då och då förr. Nu kommer det allt som oftast. Att jag gör eller inte gör saker utifrån vem jag är. Att jag på något sätt har börjat försvinna. Nu beror det ju på vad det gäller och i vilket tillstånd. Men nu... nu märker jag ju det själv. Att jag inte känner igen mig själv längre. Privat alltså.

Det har ju liksom smygit sig på det där. Jag märker det tydligast här. Bara kolla i arkivet hur det ser ut. Facit finns ju där. Klagar ju mest och mest snack om det där med nätter. Fan. Fan säger jag. Jag är ju inte sån. När slutade jag skriva ner funderingar av vikt? Drömma lite? Hoppas? Bara undrar. Det här suger ju. Vart tog jag vägen liksom? Den där glada sociala jäveln försvann någonstans. Tröttheten påverkar alla plan numera. Och störst skillnad märks i mitt tänk. Eller snarare den jag inte har längre märker jag. Glädjen försvann där någonstans.

I natt la jag också märke till att det börjar påverka mig på jobbet också. Det där att jag kan höra folk prata men jag hör inte vad dem säger längre. Munnen rör på sig men jag fattar inte vad dem säger. Jag liksom hör dem inte. Störande som fan. Samtidigt som de tror att jag inte bryr mig. Det gör jag ju, till en viss del. Jag lyssnar ju när de väl börjar öppna sig, men nu... nu verkar det som om jag inte ens sitter i samma rum. Jag liksom bara försvinner. Det blir liksom helt tomt i skallen. Jag har kommit på mig själv att tvinga mig att lyssna. Pojken har lagt märke till det där ibland när vi umgås. Hur jag liksom försvinner bort. Hamnar i stirr. Inte hör. Och jag inser ju att det inte är bra. Man borde inte behöva anstränga sig för att vara närvarande, eller har jag fel?

Idag, nyss, när jag pratade med Pojken sådär som jag brukar göra så fick jag frågan om vilken tid jag kommer att åka upp. Det har jag liksom inte ens tänkt på. Ja, helt sant. Och det är illa. Jag brukar ju ha framförhållning. Men just nu är jag inne på tänka på att överleva den här helgen. Monsterveckans sista pass och jag kan säga att det vart en helveteshelg... och den är inte slut än. Vill bara sova bort en hel livstid just nu. Göra upp en deal med John Blund om ransoneringen av sanden och sen bara sova.

Nä. Mera kaffe och sen iväg. Men... jag är inte sån här... egentligen. Jag vet det.

God morgon, eller inte. Lördag är här och jag har koll på dagarna för en gångs skull. Hade ju helst velat ligga kvar i sängen och kramat kudde, men det går ju liksom inte för sig. Samtidigt som John Blund verkar ha nåt otalt med mig. Han snålade med sanden i morse så jag vaknade en timme innan klockan. Tydligen hade jag sovit färdigt. En timme är väldigt mycket i min värld. Men det var liksom bara att gå upp och göra det man ska innan jobbet. Vi får väl se hur natten blir ur pigghets synvinkel. Inte alls bra märker jag ju redan nu. Samtidigt så vet jag exakt vad som väntar när jag kommer dit. Suck.

Visserligen föredrar jag att John Blund snålar om man tänker på alternativet; att försova sig. Men det här är inge bra alls. Tro mig. Inte bra alls. Nog för att jag har ett ex antal timmar på min sömnskuldlista, men det här är ju bara löjligt. Andra natten brukar ju vara seg redan innan, lär inte bli bättre nu. Tro mig.

Pojken har ju märkt av mina hackade och malda sömnrutiner och säger att han aldrig skulle klara av det. Att det här skulle knäcka honom. Jag antar att de skulle knäcka vem som helst, och ibland är jag ju nära själv. Men än så länge funkar det ju... knappt. Det är tillfällen som denna som jag faktiskt önskar mig ett arbete med normala fasta tider, och med den sovrutiner. Men nu har jag ju det inte så. Än. Försöker ju få en ändring på det där.

Nä. Blir ju inte bättre av sitta här och älta. Kan ju direkt inte göra nåt åt den här situationen nu. Bara att ta på sig järnhandskarna och ta tjuren vid hornen. Jag får ta det där snacket med John Blund en annan gång.

Det är kallt... så ska ni tänka er att jag säger det där med min mest ynkliga och gnälliga röst. För det är fan kallt. Både ute och inne. Och ändå sitter jag opå jobbet inatt. Så det är inte bara fel på min lägenhet... det är fel på den här världen. Men, jag misstänker att min frusenhet grundar sig i min trötthet. Och idag är jag trött. Passet känns oändligt långt just nu. Mååånga timmar kvar innan jag kan åka hem och krama kudde. Jag som skulle behöva göra det nu, för flera timmar sen.

La mig ganska sent i natt ändå. Vid tre kröp ner i en varm säng och kramades med Pojken. Han hade väckning vid tio elva när han skulle upp. Passade mig ganska bra. Hade vart hur bra som helst om inte elektrikern som skulle byta mätare ringde på klockan halv åtta för att tala om att det skulle bli strömavbrotti några minuter. Varför i helvete ringer man på då? Tror dem att jag är helt dum i huvet eller? Har fått brev om det där bytet ett tag sen och sen har det suttit en lapp i trappen om det där. Hey, jag kan läsa. Det finns ingen som helst jävla anledning till att ringa på hos folk mitt i natten!!! Jag finner två orsaker ganska till varför det där med att ringa på är fel; för det första så brukar ju folk vara på jobbet den där tiden och så för det andra så finns det ju dem som behöver sova för att de ska jobba. IDIOT!!! Måste jag skriva ner det där med att jag inte kunde somna om sen eller fattade ni det?

Suck. Blir ju trött för mindre. Pojken åkte hemåt ett par timmar tidigare än planerat och jag försökte sova igen. Men nä. Lyckades inte så bra med det kan jag ju meddela. Och jag gav upp efter att jag försökte med det där med sova en gång till sen på eftermiddagen. Vilade gjorde jag väl, men den där sömnen jag hade behövt hamnade på sömnskuldslistan. Så nu sitter jag här med ett grustag i ögonen och räknar minuterna just nu. Timmarna är fortfarande för många för att jag ska tycka att det är roligt. "Bara" lite över sex timmar kvar. Blöö...

Ibland hatar jag världen bara. Eller världen är väl fel ord att använda mig av just nu. Ibland hatar jag mänskligheten. Eller en del av den i allafall.

JAG ÄR TRÖTT!!! Och jag har ont i nacken och axlar. Skit också.

Jag är vaken... och utvilad. Efter att igår sov för får timmar av orsaker jag redan tagit upp så blev det en tidig kväll för både mig och Pojken. Han har ju haft förmiddag i veckan så att. Det är riktig pensionärsvarning på mig nu. Nog för att man kan lägga sig tidigt, men att gå upp klockan sex på lördagmorgon utan egentligen anledning känns bara fel. Okej, om jag hade haft Besten (hund om ni undrar) kvar, dagjobb på lördagar eller typ barn. Men nu har jag varken det ena eller andra eller det tredje. Nej, bara det att jag vanknar när jag är klar med sovandet och jag kan inte somna om. Pojken däremot är en helt annan historia.

Jag ska passa på och lyssna på skivorna som jag beställde genom honom i veckan. Band han inte tycker om, och ska slippa höra. Sen är det ju det också så att jag ska slippa lyssna på musik som jag inte tycker om uppe hos han så gör jag såhär. Kompromisser heter det ju så fint. I den här frågan är jag ju villig att göra det, det är ju trots allt inte så att vi umgås dygnets alla timmar. Sen är det ju trots allt så att i det stora hela så lyssnar vi på samma sorts musik. Så jag smyglyssnar lite innan han kliver upp.

Lördag idag. En röd lördag enligt kalendern. Undrar om många av stadens affärer är stängda idag, eller är det som en vanlig lördag? Eller ser de dagen som en söndag, sådär som bussbolagen gör? Skulle vara trevligt att åka till stadens ytterkanter och kolla av läget. Skulle behöva några mattor till sovrummet att isolera kylan från golvet med. Så det är ju inte bara så att elementen inte funkar, för de flesta gör faktiskt det, utan det är iskallt på golvet. Mig gör det ju inget att skaffa fler mattor, för jag tycker om att ha mattor på mina golv. Tillhör dem där som ogillar golv... Inte trägolv, men hur ofta har man det i en lägenhet? Ska nog kolla hemsidor efter det här... 

Lördagmorgon och jag är uppe med tuppen. Utvilad och full av energi. Som jag skrev igår; man kan ju tro att det är jag som går på någonting... suck. Vill göra nåt, men det går ju liksom inte. Pojken ska få sova sin skönhetssömn så han orkar med att följa med till Rockern senare idag. Nog för att hon sa igår att jag kan ju höra av mig när jag vaknat till liv, men jag tvivlar på att hon skulle uppskatta att jag ringde nu. Lite för tidigt för att socialisera sig kanske?

Nä. Fortsätta dricka mitt morgonkaffe och fundera över livets stora frågor. Sen väcka Pojken om ett tag. Dagen må ha börjat tidigt för min del, och planeringen för dagen är från att mörkret har lagt sig igen. Då blir det att hämta upp fröken på andra sidan stan och sen ta med henne till kyrkogården och titta på ljusen. Därefter blir det mathandling innan Pojken ska presenteras för en glad bull. När lugnet sedan har lagt sig, kan man hoppas, så blir det att se på en gammal skräckis. Blir bra det här. Men först morgon.