10 april
Jag har böcker som jag kan slå i och läsa klok-ord för dagen. När den egna förmågan att finna ord eller vägledning för dagen så händer det att jag slår i dem för att finna stöd. Mest för att få igång dem grå igen. Att få vägledning mitt i eländet. Genom nya ord kan man se mer objektivt på tillvaron. Eller så finns det ju risk att klok-orden får en att tänka ännu mer på saker och ting.
För att illustrera detta så kan man läsa följande under 10 april:
i One day at a time in Al-Anon:
What am I really searching for in my life? Interesting activities? To meet my obligations to my family and friends? To make myself into the kind of person I will enjoy living with?
I may not realize all of these ideals, but it's a joy to work toward them, watching myself grow, little by little.
On good way is to take a really searcing inventory and examine my motives. I need to understand why I do what I do, and say what I say. This will help me realize the kind of person I really am, and give me constructive ideas for improving what I don't like about myself.
Todays reminder
It is far easier to be honest with other people than with myself. All of us are hampered to some degree by our need to justify our actions and words. Admitting my faults, to myself, to God and another human being, as suggested by the Fifth of the Twelve Steps, will give me a glimpse of the wonderful person I could be.
conscious effort make some headway
toward being at peace with myself,
which is my ultimate goal,
embracing all others."
Sen har jag ju En dag i taget boken också, men på finska och den orkar jag inte ens skriva av här. Kontentan handlar ändå om att växa som människa. En dag i taget.
Och sist men inte minst kan jag ju skriva Törnbloms ord för dagen i en härlig bok:
sig som ringar på vattnet.
boken
Ann Heberlein
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
(Weyler 2008)
Jag köpte den.
Jag läste den.
Jag har läst den.
Jag läste om den.
Igen.
Bläddrar i den.
Slår upp en sida och vet vad hon talar om.
Hon kunde ha varit jag.
Jag kunde ha varit hon.
Hennes ord kunde lika gärna ha varit mina.
Igenkänningar på varje uppslag.
Nästan.
Om inte känslan så funderingarna.
Om inte ångesten så tankarna.
Livets lott.
Ödets nycker.
Olika livshistorier med samma känsla.
Jag vet hur det kan vara.
Jag vet hur illa det kan vara mitt i natten när demonerna knackar på.
Jag vet hur det känns att inte veta om man orkar till gryningen.
Jag vet hur ensamheten känns.
alltid plats för en fika?
Följande text fick jag på mailen idag (Tack Smurf). Vidarebefodrade den till ett gäng, men tycker att den passar att läsas av alla. Och den passar ju bra att lägga in här med tanke på allt jag brukar skriva om. Lite mer ljusare syn på saker och ting helt enkelt.
//
När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att
hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken
och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på
bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en
mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till
kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var
full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken.
Han skakade den lätt Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan
golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De
höll med om att den var det.
Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i
burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång
om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och
hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp
det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen.
Studenterna skrattade.
Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er
att den här burken representerar ert liv.
Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa
och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt
annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla
och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb
och bil.
Sanden representerar allt annat - småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte
att få plats med golfbollarna eller småstenen.
Samma sak är det med livet.. Om du lägger all tid och energi på småsaker
finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och
förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på
middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.
Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om
'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet
representerar.
Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.
Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än
känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.
Betrakta denna berättelse och ta den till er.
//
Tål att tänkas på när man inte ser golfbollarna för allt sand...
förresten
Bra tips: Ge bort den i present till någon du tycker om.
PS: Bli inte förvånade över om jag dyker upp med en sån till mina vänner... ;)
Så dumt!
Igår började jag läsa Mia Törnbloms Så dumt! och slog igen sista sidan för typ en kvart sen. Jag vet att valet av bok kanske inte är den bästa ifråga om att komma bort i tankarna en stund. Men den är lättläst. Tung i sig. Rak. Och hon förklarar det där med tolv steg så jäkla bra. I lekmannatermer om man kan säga så. Hur det där med andlighet och gud funkar eller inte. Ehh, ja, svårt för en utomstående att förstå tror jag faktiskt. Men hon gör det väldigt bra.
Jag blev lite förvånad över att hon var tolv stegare. Nog för att jag visste efter att ha läst om henne att hon numera är ren, så gjorde jag aldrig den kopplingen. Att jag missat det. Bra gjort av henne.
Under helgen fick jag frågan av en boende om jag någonsin missbrukat. Jag svarade sanningsenligt att det hade jag inte. Den boendes spontana motfråga var rak och utan förbehåll; Vad gör du då här? För det är ju så att det är en del med eget missbruk bakom sig som arbetar själva inom missbruksvården, men jag är inte en av dem. Frågan som kom efter var; Är du medberoende? Svar ja. Jag hymlar inte om det. Det finns ingen anledning, men inget jag berättar bara sådär rakt av. Frågar de så svarar jag helt enkelt. Responsen på mitt svar var ärlig; Jag undrar fan inte om inte det är värre. Vad säger man till det?
Så dumt! är en bok jag rekomenderar er att läsa. Lättläst och hon förklarar enkelt vad det hela går ut på. Hennes historia är tung. Hennes ord kan till en del vara svårsmält, men jag gillar ärligheten. Beundrar hennes styrka. Jag vet ju att det är så det ser ut hos många kvinnliga narkomaner, även en del alkoholister. Jag hör berättelserna. Jag ser blåmärkena. Jag har sett ärren. Min vardag. Inte självupplevt, men jag arbetar bland spillrorna efter liv i misären. Kollegorna har upprättat en lista om vem som står på tur att läsa den efter att jag är klar. Bra tycker jag.
Jag är jäkla glad över att jag aldrig började knarka. För det kunde lika gärna ha varit jag. Och det hade ju bara varit så dumt!
en bok är en bok är en bok
I måndags fick jag med mig Mig äger ingen av Linderborg, som jag mest slöläst mellan varven. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om den egentligen. Bara det att jag hyllar ju inte den till skyarna som recensenterna gjort och gör. Efter att ha läst sista raden så stoppade jag undan den och kan bara konstatera att det är en bra skildring av ett liv. Hur tragiskt det kan vara. Hur ensamheten kan se ut. Och så vidare. Sen slog det mig rean under tiden som jag läste den, att den inte ens slog en sträng inom mig när hon beskriver pappans drickande. Men det är väl det att ingen alkoholist är den andre lik kanske? En grej med boken som fick mig att känna igen mig lite, det där med bristen av minnen. Att man minns fragment. Händelser. Tillfällen.
Läste någonstans att den satt Västerås på kartan och att just den boken bidragit till att turismen ökat i stan. Att det finns dem som åker runt och tittar på platser och adresser som nämns i boken med boken i hand som värsta viktiga kartan. Fattar inte riktigt det där, men å andra sidan så kanske man gör själv en sån där grej med en annan bok någon annanstans. Så jag ska väl inte se så allvarligt på det med att turista efter en bok. Kanske är det just det där att det är Västerås? En stad jag helst av allt skulle vilja lämna bakom mig om jag kunde.
Nåja, inte tänka på det idag. Idag ska jag njuta av klarblå himmel och nygrillat som pojkens föräldrar kommer att bjuda oss på. Ska bli nice som fan. Inte mycket som slår det där med nygrilalt ute på en solvarm altan och en kall öl i handen. Plötsligt verkar det som om klockan står still. Hmmm, får ta en kaffe till medan jag väntar.
Lemmy
Lemmy är, för er som nu kan ha missat det, sångaren i Motörhead. Han är en av hårdrocksvärldens ikoner, och det kan man inte bortse ifrån oavsett om man gillar dem eller ej. De tillhör ju inte direkt till mina egna favoriter, även om man sett dem ett X antal gånger. Sveriges husband som jag kallar dem själv, samtidigt som de är med i lineupen på de flesta festivaler man har varit på, och han är lite svår att missa liksom. Lemmy är Lemmy, det kommer man ju inte ifrån. Sen finns det ju dem som försöker anamma hans scenframträdande, men det är ingen som lyckas kan jag ju meddela. Det är inte vem som helst som kan stå rakt upp och ner på scen och få publiken att röja så som dem gör. De finns dem som försöker kan jag ju säga, men misslyckas radikalt.
Jaja, boken var det ja. Han berättar om sitt liv so far. Och vilka grejer han kan berätta om. Hela metalscenens uppväxt och utveckling om man säger så. Vad han gjort, vart han varit och turerna hit och dit. Killen, nja en tolkningsfråga det där, borde ju vara död om man säger så. För det är nog bara han som kan leva som han gör. Att han sen nämner det också, att han egentligen borde vara död, gör ju inte mindre sann. Som det där med när han berättar att han hade tänkt göra en sorts behandling, där man byter ut blodet, så slipper man avgiftning och så vidare, men efter att ha gjort tester så säger läkaren att han har så mycket skit i kroppen att skulle han få rent blod så skulle han dö. Om någon fick hans blod så skulle den dö. Då kanske det inte är så konstigt att han sen säger att whiskey är ett bra sätt att nyktra till på. Han, som i år blir 63, lever som han alltid gjort. Spelar som han alltid gjort. Och är Lemmy helt enkelt.
Men jag kan ju ändå inte låta bli att skriva följande. Om han inte hade varit Lemmy. Om han inte hade varit musiker, så hade hans liv tett sig annorlunda. För, även om det kan låta krasst, så är han en alkoholist och narkoman. Han, om han inte hade varit Lemmy, hade knappast fått alla de tjejer som faktiskt vill ha han. Egentligen är det ingen skillnad på honom och den där alkisen/narkomanen som man ser ner på. Men nu är han ju Lemmy. Tydligen skillnad det där. Och det är väl där som den största skillnaden mellan folk och folk syns. Som om musiker var en annan ras. Eget folkslag i sig. Men i och för sig, det kanske de är. För det är inte vem som helst som passar för det livet heller. Tro mig jag vet. Känner en hel del musiker om man säger så. Konstnärssjälar och allt vad de heter. Det tar han upp också, Lemmy. Att det kräver sin man helt enkelt.
Läs den om ni får chansen, helst på engelska då förstås, för som sagt Lemmy är inte svensk. Och så tror jag att en hel del saker saknas i den svenska översättningen. Vad? Att det är Lemmy som berättar kanske? Att det är hans sätt att prata som gör det så enkelt att ta sig igenom boken. Hans engelska humor till exempel. Nåja, oavsett hur ni läser den är upp till er, men är ni det minsta intresserade om musikhistoria så läs den. Eller ska man säga, hårdrockshistoria, för mannen har upplevt allt. Bokstavligt talat.
ur När änglar dör
"Det finns en skillnad mellan att tro och att veta: den som tror, måste bevisa något för sig själv och för andra. Den som vet, lever ödmjukt och tryggt. Kunskap ger makt men också självsäkerhet, och därför är människan av idag klenare än hon anar."
"Ibland sker det saker mitt framför en, som man bara inte ser. Eller undermedvetet väljer att bortse från. Men förr eller senare så slås man av sanningen, och då kan det ofta vara försent."
När änglar dör - Andreas Roman
En bok av Coelho
Jag är väl inne i den där förändringsfasen fortfarande. (Annars hade jag väl inte tagit boken i min hand? För så är det ju med hans böcker. De får en att tänka på det man har. Det man önskar man var. Vad man vill vara. Och så vidare). Eller snarare det att den helt plötsligt kommer över mig som ett ångvält. Eller är det bara insikten om att jag ständigt förändras? Att det är som om jag lever efter en rytm som är meningen att jag ska leva efter just nu... Svårt att veta det där. Minns ju hur jag funderade kring hans bok Alkemisten i höstas. Om hur det där med ödet fungerar. Och det att jag tror på den. Att saker och ting sker av en anledning helt enkelt. Jag vet ännu inte vart jag är på väg. Vad ödet har planerat för mig och hur lång resan jag vandrar nu kommer att bli. Jag vet bara var jag varit. Vad jag varit. Och vad jag önskar. Söker kanske skulle vara ett bättre ord, men av erfarenhet så finner man inet det man söker. Snarare så att finner man det man söker så blir det inte så som man vill att det ska vara. Nej. Är det meningen så kommer det till dig när du är redo. Jag har upplevt en hel del. Jag har varit med om en hel del. Men samtidigt med allt som sker nu så vet jag ju att det fanns ju en anledning. Om allt skit som hänt i ens liv inte hade hänt så skulle jag inte förundras över det som är bra idag. Uppskatta det för vad det är och kunna njuta av det så som jag trots allt gör.
Och som jag skrev ovan om det där att trots att jag inte gjort någon pilgrimsresa så är det som om han skriver om saker som en annan varit emd om. Men så är det väl så att man inte behöver göra en yttre anlig resa för att man ska göra en andlig resa inåt? Eller så kanske var det just det jag gjorde i somras i andlig bemärkelse. Inte fysisk bemärkelse för jag gick ju inte ner till Slovenien direkt. Jag kom på mig själv att tänka på den resan när jag satt och läste idag. Hur jag lät handen falla mot knät med orden kvar inom mig. Ögonen såg ut genom fönstret och såg ett vinterkallt Sverige med solnedgång och dimma över de frusna åkrarna, men inom mig såg jag bilder om en soldränkt dal i Slovenien. Vattnets brus nådde mina öron från floderna och känslan fyllde mig. Jag behöver inte tänka på hur den resan var... jag minns den nästan varje dag. För det är ju trots allt så att jag tänker på den resan nästan varje dag. Av orsaker jag inte vet ännu. Kanske var det en form av pilgrimsresa? En lightvariant kanske? Min variant? Jag vet inte. Och jag har insett att en del saker blir enklare när jag kan öppet säga att jag inte vet. Jag vet att det kanske låter konstigt men så är det i min värld. Mycket saker som är konstigt.
En sak vet jag dock... att läsa en bok av Coelho får mig att skriva. Att läsa en bok av Coelho ger mig inspiration till att göra någonting annat. En bok av Coelho öppnar dörren till ens inre. Nu ska jag bara läsa klart denna och sen återkommer jag.