hRaven

Så kom dem flygande genom skyn, vildgässen. Sorgsna avlägsna läten ekar genom hösthimlen och når mig där jag står. Vemodigt farväl till sommaren och norden på väg söderut. Höstvindarna påminner dem om resan som de måste göra. Höstvindarna bär med sig löften om en annan tid. Höstvindarna som gör naturen vacker. Löven kommer att påminna mig om elden som finns inom mig. Elden som får näring från min längtan. Hösten är här... min tid.

Som ett gulnat foto längst ner i en låda ligger jag och tiger still. Ett minne från det förflutna, någon som fanns men ingen minns längre. Åren går och det gulnade fotot finns kvar. Det finns ingen som vet vem fotot föreställer, men att den finns. Ett gulnat foto med ett välbekant ansikte, utan namn, utan liv, utan minne. Ingen som vet och ingen som bryr sig. Det finns ingen kvar som kan minnas varför fotot togs, eller var. Allra minst på vem. Bara att den finns där, som ett minne av en tid som inte finns längre. Ser man lite närmare på den så ser man den; leendet, det lilla sorgsna blicken som ser tillbaka på dig. Inget mer, inga ord bara tystnad. Tomhet. Det enda som finns kvar är gamla minnen som ingen vill minnas längre. Minnen ingen vill kännas vid. Ett ansikte man inte vill komma ihåg. Skulle någon undra om fotot så skulle det berättas saker om mig som inte är sanna. Orden som beskriver mig är inte jag. Påhittade ord av en verklighet som aldrig var sann, men som man minns den. Försköning av saker som aldrig hänt. Förträngning av det som faktiskt fanns. Finns.

Som en gammal bok med trasig rygg står jag där i en bortglömd del av en bokhylla. Trist och gammal med en tjock rygg. Trasig, ihoplimmad och utan färg på grund av den ståttt i dagsljus för läge. Ögonen som vandrar över ryggarna missar mig där jag står, trist grå och ful. Tar man ner mig ser du att jag är lite maläten, dammig och spröd. När bläddrar genom sidorna känner du en gammal instängd lukt av någonting gammalt. En del av sidorna faller isär när man tar på dem, sidor som stuvas undan fort för att det finns inget som intresserar en. En del sidor som sitter ihop och försöker man se vad som finns på dem sidorna går det bara sönder, och ingenting av det som står där är av intresse. Det som skulle vara intressant, lockar inte till fortsatt läsning. Det var länge sen någon tog ner mig, dammade av mig och gav liv åt sidorna. Det var länge sen som innehållet var intressant att läsa. Nu ligger orden där, rad efter rad och bara väntar på att någon ignorerar det trista yttre och finner innehållet inressant. Kapitlen i mig ligger i oordning, men den som har lite tålamod hittar rätt till slut. Det finns inga klara övergångar eller en röd tråd. Orden kan ibland stå huller om buller. Ord kan fattas där man saknar dem som mest. Raderna är lite som dem vill. Jag är som en gammal unken bok, någon som väntar på att bli läst. Upptäckt.

Som ett spöke vandrar jag genom livet, utan form eller färg. Andra kan bara ana mig, en del kan se mig. De flesta ignorerar mig. En del kanske kan tro att jag finns, de flesta fnyser åt tanken. Jag kan känna vid folk utan deras vetskap, jag kan påverka dem på ett sätt att de inte ens märker det. Ett ord, en viskning. Snabb smekning, lätt beröring på en hud som kan känna mig. Sen är jag borta. Och dem som jag berört kanske kan ana att jag funnits där. Stilla, tyst och lyssnat till deras röst i natten. Gett dem tröst i svåra tider, funnits tyst bredvid. För att sen bli bortglömd, lämnad ensam där jag hemsöker tomma rum tills någon ny dyker upp. Osedd, ohörd och ensam. Säger någon att de känt mig finns det få som tror dem. Som om jag var ett rykte som inte var sann. Någonting som blir förvanskat ju fler det är som nämner mitt namn. Där jag slutar att finnas och någonting annat tar vid. Där mitt namn förr eller senare blir onämnbart, för det klingar negativt.

Som höstlöven faller jag till marken och sakta förmultnar till jord. Tills ingen minns hur sommarens grönska såg ut, eller hösten brann med en intensitet som bara kan finnas just då. Som den sista falnande glöden i elden som flämtar till några gånger i hopp om att det ska finnas någon som kan blåsa liv i mig igen, så jag kan brinna igen. Sakta släcks glöden och det enda som blir kvar är aska. Grå damm som är utan form eller lukt. Aska som sprids för vinden. Osynlig, död.

Frågar man någon som vet vem personen på fotot är eller som läst boken får man olika svar. Svar om någonting som inte finns. Minnet sviker en, ger falsk information och sanningen finns i blicken eller på sidorna. Blicken ingen vill se eller sidorna ingen läste. Man ser delar, man minns fragment och inget av dem är jag. Och orden som yttras om mig är inte ens i närheten av sanningen. Jag är en hägring, någonting som man tror finns där men när man kommer närmare så inser man att de bara var en dröm. Det enda som finns kvar är minnen som ingen vill kännas vid. Minnen ingen vill höra. Minnen ingen vill ha. Oönskad. Bortglömd. Någonting som en gång fanns men slutat finnas. En annan människas minne som inte minns. Inte vill minnas. Slutat minnas. Och jag tynar bort. Slutat att existera. Jag finns inte.

Har jag någonsin gjort det?
Kommer jag någonsin att göra det?

Det finns ingenting mer...

Känslan finns där. Meningarna dör ut innan de hunnit komma över mina läppar. Det finns så mycket jag skulle vilja säga, men orden vill inte underordna sig den följden som jag vill att de ska ta. Det enda som finns kvar är tystnaden. Ingenting annat. Bara en tystnad som inte är min. Jag har inte valt denna tystnad. Det gjordes åt mig. Orden tigdes ihjäl. Känslan finns kvar. Den där som talar om att de kanske har rätt. Varför skulle jag ens formulera orden, när det ändå inte finns någon som lyssnar? När det ändå inte finns någon som läser? När det inte finns någon som hör det jag inte säger?

Vet inte när det blev så här. Bara att det en dag hade flyttat in. Upptäkten av att mina ord inte var värda någonting. Mina känslor ingenting att bry sig om. Mitt liv blev grått. Ointressant. Jag insåg att jag är ointressant. Det som är jag är ingen som ser. Ingen som vill veta mer av. Som boken i Neverending story där orden raderas för att ingen läser längre. Jag var någonting. Jag hade något att säga. Men mina minnen håller på att raderas, och jag kan bara se på. Mitt liv håller på och suddas ut. Ord för ord. Mening för mening. Sida för sida. Kapitel för kapitel. Synd, jag hade så mycket att ge. Jag hade så mycket att säga. Men ingen vill veta fortsättningen av det som en gång var jag. Jag blev tom. Ihålig. Död.

Tankarna finns där. Känslan lika så, men det finns ingen som vill höra mig. Bara tomma ord. Ingenting annat. Det finns ingenting annat än ett tomt skal. Ett yttre utan djup. Utan innehäll. Någonting andra tror jag är. Någonting fått för sig att jag är. Någonting som de tillåter mig vara. En axel att gråta ut mot. En timme eller två till låns. Sen behövs jag inte längre. Det jag är, är ointressant. Jag har försökt ta plats, men ingen lät mig göra det. Det finns ingen plats för mig. Ingen uttrymme där jag kan andas. Det finns inte plats för mig att existera. Andas. Leva. Inte här. Inte nu. Det finns ingen plats för mig här. Inte nu längre. Det kanske det gjorde det en gång i tiden men inte nu längre.

Synd bara att jag vill leva. Jag vill andas. Jag vill ha någon som hör det jag inte säger. Det enda som finns kvar är hoppet om att det kommer någon som plockar ner den trista svarta slitna bok, som är jag, från hyllan och ger sidorna liv igen. Någon som vill upptäcka mig. Någon som vill upptäcka orden som finns i mig. Någon som upptäcker mig. Ser förbi utsidan, och kliver in i en ny värld. Min värld. Jag vill ha någon som vill veta hur min berättelse började och vill vara med när den slutar. Men det finns ingenting kvar. Sakta men säkert håller jag på att suddas ut. Raderas. Orden har redan tagit slut. Vad finns det mer att säga?