hRaven

Kan inte låta bli att förundras över alla romantiska filmer som görs. Ta till exempel söndagens film på trean, Pretty woman. Modern version av askunge sagan där prinsen räddar kvinnan från ett hemskt liv. Ja, jag såg den och jag kan inte låta bli att tänka på det där med hennes barndomsdröm om att riddaren ska komma med sin vita springare och de lever lyckliga i alla sina dagar. Jo, tjena. Men de flesta romantiska dravel filmer går i samma anda. Pojke möter flicka och han ska rädda henne från ... ehhh, sig själv? Vad skulle det annars vara? Att all kiosklitteratur riktad till kvinnor skrivs i samma anda kan jag inte med. Rika mannen och fattiga kvinnan. Vackra mannen och den "fula" tjejen. Jaja, listan kan göras lång. Men en riddare som kommer som en räddande ängel köper jag inte direkt. Visst, jag köper det där med att en del tjejer fortfarande lever efter den drömmen och blir besvikna om och om igen. Det finns inga riddare eller prinsar som kommer och räddar en och man lever inte "lyckliga i alla sina dagar". Jag kan nästan höra protesterna från alla de som anser sig ha just det där. Må så vara, men min verklighet ser inte ut så. Min värld är inte en romantisk rosenröd dröm där alla får som dom vill. Eller vad de drömmer om.

Visst, jag medger, det låter någorlunda pessimistiskt. Kanske till och med bittert men det är jag inte. Jag är en erfaren optimist. Jag har en romantisk sida i mig. Där drömmen bor, där drömmen lever. Där hoppet huserar och vill kunna leva, men verkligheten ser inte ut så. Jag vet det. Jag vet också varför alla dem där romanerna skrivs, varför filmerna görs. Verklighetsflykt, att orka med verkligheten. För att hålla hoppet vid liv. Men verkligheten är inte sockersöt, rosenröd och det finns inga riddare. Bara drömmar och önskningar om att det finns någonting annat.

I min värld är det snarare som i Hellraiser. Tänk efter nu, innan ni avfärdar tanken som absurd. Eller bisarr eller mardrömslik eller, ja vad ni vill kalla det. Tänk att ha hela världen i din hand, den där lilla asken som finns med i filmen, anledningen till filmerna. Att fingra på någonting som är grunden till alla drömmar, alla önskningar och du vet att du har dem inom räckhåll. Vad gör du? Försöker få det, eller hur? Du vet ju vad du vill. Vad dina drömmar innehåller och vad du önskar. Du öppnar den och drömmannen dyker upp framför dig. Han erbjuder dig allt det där du vill ha, drömmer om och önskar dig och är villig att ge dig det. Men du får mer än du någonsin drömt om. Du ger dig på en resa som du inte glömmer, för inte glömmer man sånt? Bara det att drömmen var och är för bra för att vara sann. Och när du gett dig hän, tagit emot av vad han erbjuder dig så finns det en risk att det bara kommer att finnas du kvar. Drömmannen visar sig vara ett monster. Det han har att erbjuda hade ett högre pris än vad du är villig att betala. För sent kommer du underfund med att det inte var vad du hade tänkt dig. Och priset du får betala är krossade drömmar, utslitet hjärta och vara hudlös en stund. Livet blir ett rent helvete en stund. (Ni som kan er Hellraiser vet vad jag snackar om.) När du plockat ihop dig själv igen sitter du där med asken igen. Även om minnet av senaste försöket är färskt i minnet är man villig att försöka igen. Drömmarna kanske ser lite annorlunda ut, men de finns där. Längtan och hoppet gör att man sitter där och fipplar på asken igen. Om och om igen. Förr eller senare kommer drömmannen med allt det där du någonsin önskat dig, utan att slita sönder ens själ.

Medan ni sitter där och drömmer rosenröda drömmar om prinsen eller riddaren sitter jag och ser på asken. Asken som öppnar dörrar och möjligheten om att det kan erbjuda mig allt jag drömt om och önskar mig. Himmelrike eller helvete, det beror på hur man ser på det. Vems himmel och vems helvete. Jag skulle kunna tänka mig att älska ett monster...