hRaven

Jag älskar skuggan på Blue himlen bar
Jag går dit och dör en bit, en bit varje dag
Här dansar oskulden som glittrande guld
bland trasiga hjärtan dränkta i skuld

Här kan man andas, oooh
om du glömt bort hur man andas
Här kan man älska, oooh
om du glömt bort hur man älskar

Jag älskar fablernas månskenscafé
här i gråterskornas kvarter
Jag sköljer ner alla vintrar som vart
här är synden en ovärderlig skatt

Här kan man andas...

Åh, det finns inget rent kvar, det finns inget rent
Det finns inget som kan kallas för smak

Här sitter Venus och ser ut att fått nog
i en underbart barnförbjuden pose
Och min kropp liknar en laddad pistol
när jag sjunger en Blå himlen blues

Så jag kan andas, oooh
för jag har glömt bort hur man andas
Så jag kan älska, oooh
för jag har glömt hur man älskar

Finns på 2:a augusti med Imperiet från 1985
texten finns även att hitta i boken Thåström Txtr (2007)

Sitter och har precis lyssnat på Sommar på radio. Det är en av de få saker jag faktiskt tar mig tid till att göra. Men just idag var hon inge intressant så jag gick in i arkivet på sr.se och hittade lördagens sommarvärd; Lars Winnerbäck. Blev lite förvånad över att hitta honom där. Inte så att han inte skulle kunna vara sommarpratare, utan det faktum att mina två Winnerbäck-fans inte nämt detta överhuvudtaget. Hans program sändes i lördags. Jag tillhör ju inte direkt till hans lyssnarskara... inte alls faktiskt, men att lyssna till hans program var intressant. (Det är hans ord som får vara rubrik för detta till exempel).

Hans prat väckte en del i mig själv sådär som det brukar med sommarpratare som jag faktiskt tagit upp här. Hur det där med att loosen up passar väl på mig också. Att inte ta sig själv på så stort allvar, även om han nu inte direkt använde sig av det exemplet. Att kunna njuta av dagen, stunden och eller situationen. Passar väl bra in på mig när jag ganska nyligen skrev om att jag vill flytta och drömmer om annat. Suck. Leva i nuet var det. Ta vara på möten i vardagen. Svårt det där. Väldigt svårt. Idag har jag till exempel ingen som helst lust att t mig till andra sidan stan för att tillbringa natten på jobbet. Helst av allt skulle jag vilja ringa och säga att jag är sjuk. När de sen skulle fråga vad det är som fattas mig så skulle jag svara sanningsenligt att jag har ont i själen. Kan man sjukskriva sig för sånt? Är det ett legitimt skäl att vara hemma?

Regnet öser ner utanför fönstret och just nu så åskar det faktiskt. Så rubriken är väl passande? Jag är inte den man ska hålla i när åskan går. Inte tillräckligt trygg människa för det just nu. Själen gråter. Jag vet inte hur jag ska trösta den heller. För hur tröstar man någonting som man inte kan ta på eller namnge? Tänker på gårdagens lilla stund på en viss balkong och allt det där jag inte sa då. Det där som fanns där mellan raderna och hur orden som ägaren till balkongen var så nära sanningen i det hon sa. Hon skämtade om det, men det slog på en känslig tråd. En som jag inte vågat namnge än. Ändå vet jag att den finns där. Ibland är det så svårt bara. Eller kanske är det bara jag som gör det svårare än vad det borde vara? Att min motstånd för vissa saker bara är till besvär? Om jag bara visste varifrån detta motstånd kommer ifrån så skulle jag veta hur jag skulle tackla det. Vet man inte det så blir det svårt. Sen har jag ju hört att om man tar fram saker i dagsljus så förlorar de sin makt över en. Kanske är det så, men just detta vill jag inte ta fram i dagsljuset. Inte än.

Undrar om jag ska ge hans musik en chans också? Nu när jag lyssnat på vad han har att säga. På hans funderingar om saker och ting. Kanske är det så att jag missat nåt? Ehhh, jag ska nog inte ställa den frågan för jag vet ju vad mina två Winnerbäck-fans kommer att säga om det där. Får väl gå över till YouTube istället och komma ihåg att slappna av.

Jag och M har skrivit fram och tillbaka om föreläsningar som sätter spår. Ni vet såna där föreläsningar som man går på genom arbete, men man kan ju göra det även privat, men ändå. Jag var på en sån där jättebra föreläsning för snart tre månader sen. En sån där som sätter sina spår. En av dem där föreläsningarna man inte direkt kan få bort ur tankarna. En av dem där som man återkommer till när man minst anar det. Jag minns delar av den varje gång jag ska skriva jobbansökan. Orsaken? Jag lägger in delar av det jag skrev efter att jag var där, mest för att slippa skriva allt en gång till. Något censurerat från originalet, men det är mest för att det annars skulle innehålla en massa onödig info för utomstående.

*

//Föreläsning 4/9-07

(...) Man hade en sån där obligatorisk föreläsning idag som gick (går) under namnet Värdskap. Inte särskilt inspirerande kanske? Men se på f*n, föreläsningen bjöd på många igenkännande skratt och fick mig att tänka på saker som jag gör (både privat och på jobbet). Föreläsningen handlade om hur man bemöter människor i den professionella yrkesrollen, men det finns ju alltid en del av sig själv i grunden oavsett hur man är. Oavsett vilken roll man har för tillfället.

En del saker var ju sådär klockrena att jag inte kan låta bli att ta upp det här också. Som det är med att vad är ett bra möte? Vad definierar den? Hur ska man vara? Och vad är en människa? Så det där som borde vara självklart för alla; att möta och se människan och vara närvarande. Enkelt kan man tycka, men svårare än man tror för vissa. För det är dem där små sakerna som gör det. Det är det där osagda. Det där man inte kan sätta fingret på som gör det. Och så som föreläsaren själv sa: Om ni inte tror att de små sakerna märks eller inte betyder nåt så läs detta. Sen klickade han fram ordspråk som jag inte minns ordagrant, men typ såhär; Om du anser att småsaker inte betyder nåt. Lås in dig i ett litet mörkt rum med en mygga. Det kanske visar på hur mycket en liten småsak betyder eller påverkar hela alltet. (...) Det handlar om inställning. Går du till jobbet eller vad det nu än är, så har man ett val. Man kan välja att se kollegorna eller klienterna eller vad som helst som en bunt idioter, men då är dem just precis det också. Väljer man en annan inställning så inser man ganska snart att dagen eller arbetspasset inte blir så tungt. Han berättade att enligt TCO:s undersökning så är det 32 % som varje dag sitter på bussen till ett jobb de inte vill ha. Det är en del. Var tredje. Och föreläsarens ord finns kvar i en; Om du är en av dem som sitter på fel buss se då till att hoppa av bussen och ta den du vill åka med så du inte sitter där när du är sextifem och undrar vad fan var det som hände. Valet är ditt.

Men nu har jag en massa inspiration att nedteckna. En massa positiva energier flödar just nu, så jag får passa på och ta vara på dem. Ni vet frågan som jag hade ett tag sen; Vad vill jag? Jag har nog börjat nysta i det där nu. Börjar ana vad det är jag vill, sen får vi se hur det blir och ser ut framöver för min del. Gäller ju bara att tro på sig själv. "Bara" och bara... låter ju så enkelt men så himla svårt ibland. Jag ska nog försöka få tag på en mentor. En sån är bra att ha har jag hört. Bollplank. Inspirationskälla. Påstöttare. En som delar framgångarna med en. Men framför allt den där som hjälper upp på fötter när man tycker att allt bara är skit. Och det bästa av allt med en sån är att de är gratis. Handlar om inställning har jag hört. //

*

Föreläsningen var hur bra som helst. Kommer på mig själv att tänka på den emellanåt, men så är det som om luften går ur en och man sitter där med tummen i röven igen och allt blir skjutet till framtiden. Varför i helvete ska det vara så svårt att få ut den och göra det där jag skrev i sista stycket? Jag har mina aningar. Eller snarare att jag vet var problemet ligger. Många saker grundar sig där. Men just detta skulle ju vara så mycket enklare om jag inte hade min ryggsäck att släpa på just nu. Skit. Bara en massa skit som man släpar på. För det är ju ändå så att det skulle ju inte vara så svårt att göra sådär som jag skrev ovan, eller hur? Att lyfta på luren och fråga personen jag hade i tankarna när jag skrev det där. Men det har gått tre månader sen jag var på den där färeläsningen och än så länge har jag inte "vågat". För det är ju ändå det det handlar om. Att våga. För jag kan ju få ett nej... vilket i sig inte skulle vara så troligt då jag vet att hon skulle tycka det var jätteskoj. Speciellt med tanke på att hon är den sortens människa. Jag målar fan på väggen igen. Jag vet det. Tror ni inte jag vet det? Att det är jag som är problemet.

Jag saknar inspiration. Eller snarare det där att jag inte kan ta tag på den. Den svävar omkring som en ande som jag inte tar tag i. Jag har förhalat det länge. Avfärdat tanken som absurd. Men så, vid vissa tillfällen så slår det mig. Jag borde ta tag i det där. Min tanke kan göras verklig. Orden finns ju redan inom mig. Materialet finns. Det finns ett behov också verkar det som. Men sen, sen kommer den där skiten över en... orden som präntat sig fast i mitt sinne. Orden som pyser ut all energi. Snor den och hånskrattar åt mig. Orden jag hatar. En del av det där som jag kallar för mina demoner. Jag vet vem orden tillhör. Jag hör dem så tydligt. Jag har hört dem så pass ofta att jag inte ens behöver tänka på dem. Dem finns där oavsett om jag vill eller inte. Ja, jag vet att med övningar så kan man få tyst på dem. Jag vet det... jag vet. Men det är som om de lever ett eget liv. Så fort man kommer på sig själv att tänka på saker som skulle vara bra för en så finns dem där och jag lägger ner hela tanken. Det hinner ju inte ens bli början på ett projekt. Tråkigt som fan. Tragiskt också kanske? Jag vet att jag har en del att ta itu med. En av anledningarna till varför det där med en mentor skulle vara bra just nu. Någon som tystar orden. Någon som tystar demonen en stund. Det är väl bara att lyfta på luren kanske? Men så kommer det där... frågar man så finns ju risken att man får ett nej. Men sen kommer den friska delen av mig och vet att om jag inte frågar så kommer jag ju aldrig få veta. Jag kan ju få ett ja. Nackdelen är att det sjuka vinner just nu.

Det finns olika sortens bussar. Det känns som om jag missat alltför många bussar sen tanken slog mig första gången. Att varje sådan buss som stannat vid mina fötter har jag bara vinkat förbi. Inte min tur liksom. Jag tar nästa. Jag satt på fel buss alltför länge känns det som. Jag klev av den till slut. Och jag har skrivit och sett om en del bussar kommer att plocka upp mig. En del bussar har ju passerat förbi utan att den har stannat. En del bara tagit med mig på en kort tur. Och en del hör av sig och säger att jag får veta om de kommer att plocka upp mig på vägen. Det känns som om jag bara står och stampar på fel hållplats och väntar på att den rätta bussen ska dyka upp. Jag kanske ska ta och ringa en taxi.

Jag lyssnade på gårdagens Sommar nyss. Jag hoppade över tisdagens, men kanske kommer jag att lyssna på den också sen, kanske... om jag har lust. Jag kommer ju ha några vakna nätter där om ett par veckor igen. Jag vaknade alldelles för tidigt för att jag ska tycka att det var bekvämt och för att fördriva tiden med nåt meningsfullt och samtidigt ge tid för mig själv så letade jag reda på gårdagens sommarprogram. Inte för att jag känner att hon direkt tillhör dem där som jag ville lyssna på. Hon har en del att säga och syntes alltför ofta på tv för att man ska glömma bort henne. Kanske har det vart så att hon inte synts i rutan så ofta på sistone? Vet ej, tittar inte på tv... eller nja, inte på program där hon skulle kunna vara med. TV för mig är verklighetsflykt... ser på saker som tar mig till en annan värld och verklighet. Då vill jag inte höra om dagens politikers felsägningar och allt annat skit som händer i världen. För det är ju det hon är i första hand, politisk chefredaktör... sen att hon är blivande präst också. Så läste jag vad hon skulle prata om. Ord.

Ord är intressant. Betydelse och mening i ett ord. Makten i orden. Men så det där också om hur ord bara kan bli en svada av ingenting. Bara för att man skriver ord betyder det ju inte att det har en mening. Ordens betydelse... att ta makt över någonting för att förstå. (Namn hamnar där också.) Ord kan såra. Ord kan tystas. Ord kan överleva. Spridas. Ge hopp. Trösta. Men sen finns det dom där orden som inte betyder något. Tomma ord. Nötta fraser. Metaforer som tappar sin betydelse. Ordspråk som kan vara svårt för dagens unga att förstå. Hmmm... blev jag gammal nu igen? Men ord är intressant. Och man kan leka med ord. Man kan leka med meningar. Det är så mycket man kan göra med ord. men sen finns det ju dem där tillfällens där ord är överflödiga. Där orden inte räcker till. Där det inte finns några ord. Konstigt det där... Ibland räcker det att bara finnas till. Bara för att jag inte säger något eller skriver nåt betyder inte att jag inte existerar. Och så läs den där meningen igen utan "inte". Betydelsen blev helt annorlunda eller hur? Där har ni ordets makt och ser vad ord betyder.

En okänd person för mig men jag lyssnade iallafall. Blev väl lite nyfken trots allt. Hon har haft ett liv; men pratade om följande -  (hennes egna ord) ? Jag kommer att tala om Latinamerika och om mig själv, om engagemang och delaktighet och om konsekvenserna av mina livsval. Men också om att välja till istället för att välja bort. Och som alltid så börjar jag fundera på mitt eget liv.

Hur skulle livet ha sett ut om man valt en annan väg? Nu har jag ju inte bytt världsdel eller kulturkrockar eller politisk aktiv på sjuttiotalet. Jag föddes då när världen förändrades som mest. Men ändå. Är jag barn av min tid? Att det måste ske förändraingar för att vi som föddes på sjuttiotalet ska kunna känna oss nöjda? Att det krävs förändringar för att vi som föddes då, för minst trettio år sen, ska kunna känna att vi lever? Att det vi gör har någon nytta? Att vi behövs... Undrar om inte det är just det som är vår tids gissel. Vårt arv och förbannelse. Att vi som föddes och växte upp då ska veta vad vi vill... ni vet sjuttiotalets pedagogik där man utgick från barnets behov. Vad ville vi? Vad vill vi? Vad känner vi? Hur känner vi?

Hur skulle mitt liv sett ut om jag aldrig flyttat? Hur skulle mitt liv vara idag om jag inte gjort just det? Flyttat och bytt stad när jag gjorde det? För det är ju där som det egentligen händer... Mitt liv har väl alltid handlat om just flytt. Att mitt liv får såna vändningar att jag inte har något annat val än just det. Flytta. Ibland ha jag undrat om jag ger upp och packar ner mitt och drar iväg.. eller om det snarare handlar om att jag tömt en plats på allt vad den har att ge och måste vidare för att jag ska kunna leva. Känna att jag andas. Kan det vara så enkelt att jag kräver mer än nån annan av en plats? Att jag måste känna mig hemma... behövd... älskad... Men mest av allt inspirerad. Jag saknar kreativitet i mitt liv. Jag saknar färg i mitt liv. Jag vill ha hela spektrat av färg i det som blev gråskala. Där skuggorna dominerar och verkligheten är trist och grå. Men det är svårt att hitta inspiration av sig själv. Att hitta det där i sig själv när det bara är trist. Grått. Trött. Dött?

Men det kanske är någonting annat i mig som drar? En längtan eller en tro att ödet har annat att ge mig. Att jag har andra saker att upptäcka. Uppleva. Göra. Och framför allt andra människor att träffa. Möta. Kanske är det så att mitt liv är just det där som en av de medier sa till mig för väldigt länge sen. Mitt levnadsöde... meningen med mitt liv... är att vägleda andra. Att vara den som hjälper andra på rätt väg. Finna de vilsna. Finna de som behöver min hjälp utan att leta och ta dem vidrae. Ge dem tro på sig själv. Ge dem modet att gå vidare. Få dem att våga tro på sin egen förmåga. Nackdelen är att jag verkar sakna en mentor. Någon som jag kan luta mig mot. Någon jag kan vända mig till när jag behöver stöd. Hjälp. Mod. Ork. Jag har haft tillfälliga stöttepelare, men så försvinner dem någonstans på vägen. Inte meningen helt enkelt.

Men jag är där igen. Flyttagen. Jag är redo, men saknar destination. Jag är redo att packa ner ett liv igen för någonting annat. Bopålarna är inte stabila och jag är rotlös. Jag har ingenting som håller mig kvar i den här stan. För enbart arbete gör inte att man har ett liv. Enbart jobb gör inte ett liv. Så det där med att jag inte har någonting kvar i den här stan stämmer. Det liv jag hade togs ifrån mig. De rötter jag hade slets upp och vittrade sönder. Det liv jag hade blåstes ut lika enkelt som när någon blåser ut ett ljus. Som vägdamm som spolas bort efter regn. Och alla spår av vad en gång var ett liv har suddats ut. Raderats och glömts bort av alla andra än mig. Spåren finns kvar. Fantomkänslor om någonting som inte finns kvar men det undermedvetna inte riktigt fattat är borta. Osynliga ärr av ett liv som inte var meningen. Inte för mig. Men det borde ha slutat på ett annat sätt. Men det var inte mitt val... då. Och någonting hände under året. Någonting hände som tog död på livet. Skrattet. Livet. Och ersattes med en längtan om någonting annat. Någonting annat, som jag inte vet vad det är eller vart det finns. Vet bara att jag är flyttagen. Rastlös. Uttråkad.

Och det där med att inte ha någonting kvar i den här stan är nästan helt sant... jag har kanske någonting här. Vänner. Men de vänner jag faktiskt har kvar förstår vad jag menar. De förstår mitt resonemang. Och flytt betyder inte att jag försvinner för alltid. Bara någonting nytt. Ny början. Det handlar inte om att välja bort någonting utan jag väljer till. Jag skulle kunna ge upp och bara acceptera läget. Jag skulle kunna ge upp och låta mig själv göra själslig självmord. Men jag vill inte det. Jag kan inte förmå mig att göra det. Jag vägrar. Så jag väljer inte bort något... jag väljer till. Det svåra är att säga vad det är jag väljer när jag saknar destination. För vart är jag på väg? Framtiden är som ett oskrivet blad. Som en vit fläck på kartan. Ingen som helst aning om vart jag är på väg. Det enda jag vet är att jag är redo att slita upp bopålarna och stöta ner dem någon annanstans. Och sen det att jag kommer att fuska lite under min semester... jag ska göra en resa. Se mig om lite i världen. Sen får vi se vart vindarna bär. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna kvar där jag är nu.

Jag måste våga lyssna på mitt hjärtas röst. För inte förrän jag har lyssnat på vad den har att säga, som jag vet vart jag är på väg. Jag måste lyssna inåt innan jag kan följa hjärtats väg. Men just nu är den tyst... drunknat i andras röster. Andras krav. Alla måsten. Alla borde. Mentala resväskorna är packade... jag är redo att resa men hjärtat tiger still. Tålamod är väl nyckelordet just nu... svaren kommer till mig tids nog. Bara jag ger det tid. Lyssnar. Lär mig att andas igen. Och lär mig att leva igen. Sakta ner lite som det heter så fint. Sen kanske kommer resten som av sig självt?

Jag har lyssnat på radio inatt. Det tillhör ju inte till vanligheterna direkt att man slår på P1... men inatt så hittade jag radions arkiv och lyssnade på Ulf Lundell. Det där jag skrev om i förra att jag skulle ta och göra. Se om det gick/går. Jag läste i Molinas blogg att han pratade om Summer of love. Jag håller med henne helt där... att hans röst tar tag i en. Men att det var det han pratade om vore att förenkla det hela. Han utgick från den ja. Men så kom mycket av sånt där som fick mig att fundera. Sommarprogrammen får mig att göra det. Tycker bara att det är synd att man inte tagit sig tid under alla de år man missat dem att lyssna till vad andra har att säga. Vad de tänker på. Verkligen sitter en stund och lyssnar... men det ska bli ändring på det där. Om det ska vara så att jag sitter och lyssnar till programmet mitt i natten så gör jag det. Imorgon kommer jag att göra på detta sätt igen. Sömn och jobb gör ju sitt. Nätterna är mina och då kan jag ta tid för att läsa, skriva eller lyssna på radio. Bara jag inte har för hög volym. Nattro heter det ju så fint... sen kan man ju pausa program på radio.

Det där med tid... Vad är tid? Och så det där med resor i tid och rum innebär. Att fysiskt flytta och mentalt göra samma sak. Minnena fladdrar förbi och jag minns en sommar för femton år sen. Jag bodde nere i Blekinge och det var första riktiga varma sommaren som man fortfarande pratar om. Det var första året som Sweden Rock hölls... och ja, jag vet att det inte hette så då.. men det som sedan kom att bli SRF startade det året. Jag minns det så väl. Jag var där och jag kommer ihåg den kvällen. Tyvärr minns jag inte vilka andra band än Nazareth som spelade den kvällen. Att jag var där var av den enda enkla anledningen att jag bodde i byn som den hölls, lilla Olofström. Hände inte så mycket i den sömniga lilla bruksort det var... är? Och det var strålande väder och allt var hur bra som helst. Vi, jag och några till, hade precis vart ner till Malmö och Köpenhamn och handlat så för oss lekte livet. Vi hade inga bekymmer i världen och allt var bara precis sådär bra som det skulle vara.

Den sommaren fortsatte så... och så kom Östersjöfestivalen och självklart var man ju där. Min första östersjö, och det blev att vi åkte in en torsdagkväll. För just den där torsdagkvällen stog just Ulf Lundell på scen. Karlhamn och Östersjöfestivalen bjöd på den konsterten så den var gratis. Det tackar man för.. bockar och bugar än idag för den upplevelsen. På den tiden så var inte festivaler så vanliga... stadsfester tillhörde inte heller till den kategorin så det var en upplevelse att bara sitta i öltält och ta sig en öl eller två. Idag är inte känslan den samme. Det har liksom blivit för vanligt, men då 1992 så var det nästan exotiskt. Någonting som man såg fram emot.

Då för femton år sen så hade jag hade gjort min första tatuering. Fortfarande relativt färsk den kvällen, men jag visade upp den iallafall. Det gör man med sin första... de andra är inte samma känsla med som den första. Den första som jag gjorde i Malmö hos Kenneth Fong, som gjorde de första strecken på min hud. Sen dess har det blivit väldigt många sådana sedan dess. Och smyckar min hud än idag. Någonting som kan kallas för pågående projekt *ler*.

Ack, dessa funderingar. Finns ingen slut på dem. Som det där med att flytta... hur han (Lundell) berättade om sina egna flytt fyller mig med en längtan att kunna göra det samma. Och blev förvånad över det där med att han berättade att Jack Nicholson fortfarande bor i sitt första hus han köpte. Låter otroligt, men säkert sant.. Kan tänka mig att just han skulle göra nåt sådant. Men jag håller med Lundell där, det krävs nåt speciellt för att göra någonting sådant. Jag skulle ha lite svårt att tänka mig att jag skulle bo kvar i min första egna lägenhet. Jag har flyttat några gånger sedan dess... orkar inte räkna gångerna. En del, låt oss stanna där. Kanske är jag rastlös. Kanske är jag orolig. Kanske handlar det bara om rotlöshet? vem vet, men det finns en längtan om att flytta igen. Få yttre miljöombyte så min inre kan få ro, stimulans. Jag vill bo på en plats som ger mig inspiration. Någonting som tillfredsställer mina sinnen. Stimulerar fantasi. Får ordning i kaoset i mig. Får tankarna att få ro. Kunna andas.. finna lugn. Bli nöjd. Känna frid.