070624 Mark Levengood
Jag har precis lyssnat färdigt på dagens sommarprogram. Och dagens pratare var lilla Mark. Kunde le lite igenkännande där han pratade om oss finnar. Det där att vi inte säger så mycket egentligen. Att vi väljer att vara tysta. Till och med när vi får en direkt fråga. Har på nåt sätt det där med att har jag inget vettigt att säga så kan man ju låta bli typ. Vi är nog lite specialla... eller jag ska nog skriva vi ÄR speciella. Alla ni som känner en finne/finska kan nog hålla med mig om det där. Att vara det i Finland är ingen konst, där är ju alla som du. Mentaliteten och tänket skiljer sig inte så mycket mellan finnar... inte ens om finnarna umgås i ett annat land. Finskheten finns där. Spelar ingen roll om man inte är född i landet i fråga, den sitter i generna typ. Speciellt om man har haft en finsk uppfostran, sen spelar det ingen roll om du inte minns språket. En finne är en finne. Punkt slut.
Jag har alltid undrat över det där. Hur det kommer sig att vi finnar är som vi är? Hur det kommer kan vara sig själv med andra finnar medan man bland andra ses som en udda fågel. Så säger han det jag aldrig ens tänkt på. Så självklart... att det inte finns ett ord för optimism i det finska språket. För den behövdes inte. Fanns ingen användning för ett ord som den där. Kan det vara så enkelt att avsaknaden av ett ord i ett språk kan påverka mentaliteten på ett helt folk? För hur kan vi vara annat än vemodiga och dystra om vi saknar ett ord för hur det är att vara nåt annat? Bara undrar. Kan ju förklara en hel del.
Men han pratade om kärlek. Och enkelhet. Men också det att folk är folk. Och jag kom på mig själv att tänka på det där med avsaknad av tro på just det där. Att jag tappade tron på kärleken någonstans på vägen. Sen spelar det ingen roll om vad andra säger. En bra dag kan jag komma på mig själv att hoppas på att det här är bara en fas... att jag inte gett upp helt. Att det folk berättar om sina egna lyckliga och lyckade förhållanden kanske en dag kan vara min verklighet. Sen så kommer det en dålig dag då jag förpassar detta hopp till en annan dimension och förklarar krig med mig själv. Att bara tanken är en barnslig förhoppning om någonting som aldrig kommer att hända. Nackdelen är att i den här frågan är dem dåliga dagarna fler än dem bra. Jag kanske ska säga emr att jag tror på kärleken till den grad att den är till för andra... Men inte tillräckligt mycket för att tro att den är till för mig. Jag har försökt. Jag gav det en chans... men verkar inte vara för mig.
Och så kommer jag tänka på senaste Amelia som damp ner i brevlådan här i veckan... horoskopet i den och orden träffade precis rätt. Att kärleken kommer att komma... även till den som tappat tron på den. Vi får väl se... Detta ska tydligen inträffa innan två veckors perioden är slut... tror det var nästa helg? Osäker där.. är ju inte hemma så jag kan kolla det där. Kan ju vara bra då om jag hade ett liv? Tvivlar på att han kommer att ringa på min dörr helt utan vidare. Kanske bra att jag kommer att visats bland dem dödliga nästa helg? Att jag faktiskt kommer att visa min fula feta tryne utanför jobbets väggar och hemmets trygga vrå. Nej... jag känner mig inte särskilt vacker en natt som denna. Så trött på att se mig själv i spegeln just nu att jag bara har lust att kräkas på allt. Men jag vet att det beror på olika faktorer i mitt liv just nu... men just nu är det mest att min fåfänga känner sig bortglömd. Jag har inte färgat håret på ett tag och det syns. Men samtidigt så är jag så trött på färgen jag brukar ha att jag helt enkelt ignorerar fåfängans skrik. Vet bara att någonting måste göras innan jag kommer att visa mig bland dödliga nästa helg. Kan inte gå så som jag ser ut nu. Och det är ingen hit att känna sig ful och vidrig när man går ut första gången på länge. Tro mig. Jahaja... så lyckades jag med att byta samtalsämne helt också. Där ser man. Trådar som sticker ut och man spinner vidare. Så typiskt.
Jag har alltid undrat över det där. Hur det kommer sig att vi finnar är som vi är? Hur det kommer kan vara sig själv med andra finnar medan man bland andra ses som en udda fågel. Så säger han det jag aldrig ens tänkt på. Så självklart... att det inte finns ett ord för optimism i det finska språket. För den behövdes inte. Fanns ingen användning för ett ord som den där. Kan det vara så enkelt att avsaknaden av ett ord i ett språk kan påverka mentaliteten på ett helt folk? För hur kan vi vara annat än vemodiga och dystra om vi saknar ett ord för hur det är att vara nåt annat? Bara undrar. Kan ju förklara en hel del.
Men han pratade om kärlek. Och enkelhet. Men också det att folk är folk. Och jag kom på mig själv att tänka på det där med avsaknad av tro på just det där. Att jag tappade tron på kärleken någonstans på vägen. Sen spelar det ingen roll om vad andra säger. En bra dag kan jag komma på mig själv att hoppas på att det här är bara en fas... att jag inte gett upp helt. Att det folk berättar om sina egna lyckliga och lyckade förhållanden kanske en dag kan vara min verklighet. Sen så kommer det en dålig dag då jag förpassar detta hopp till en annan dimension och förklarar krig med mig själv. Att bara tanken är en barnslig förhoppning om någonting som aldrig kommer att hända. Nackdelen är att i den här frågan är dem dåliga dagarna fler än dem bra. Jag kanske ska säga emr att jag tror på kärleken till den grad att den är till för andra... Men inte tillräckligt mycket för att tro att den är till för mig. Jag har försökt. Jag gav det en chans... men verkar inte vara för mig.
Och så kommer jag tänka på senaste Amelia som damp ner i brevlådan här i veckan... horoskopet i den och orden träffade precis rätt. Att kärleken kommer att komma... även till den som tappat tron på den. Vi får väl se... Detta ska tydligen inträffa innan två veckors perioden är slut... tror det var nästa helg? Osäker där.. är ju inte hemma så jag kan kolla det där. Kan ju vara bra då om jag hade ett liv? Tvivlar på att han kommer att ringa på min dörr helt utan vidare. Kanske bra att jag kommer att visats bland dem dödliga nästa helg? Att jag faktiskt kommer att visa min fula feta tryne utanför jobbets väggar och hemmets trygga vrå. Nej... jag känner mig inte särskilt vacker en natt som denna. Så trött på att se mig själv i spegeln just nu att jag bara har lust att kräkas på allt. Men jag vet att det beror på olika faktorer i mitt liv just nu... men just nu är det mest att min fåfänga känner sig bortglömd. Jag har inte färgat håret på ett tag och det syns. Men samtidigt så är jag så trött på färgen jag brukar ha att jag helt enkelt ignorerar fåfängans skrik. Vet bara att någonting måste göras innan jag kommer att visa mig bland dödliga nästa helg. Kan inte gå så som jag ser ut nu. Och det är ingen hit att känna sig ful och vidrig när man går ut första gången på länge. Tro mig. Jahaja... så lyckades jag med att byta samtalsämne helt också. Där ser man. Trådar som sticker ut och man spinner vidare. Så typiskt.
Kommentarer
Trackback