sinnesrobönen
Jag är inte religiös eller nåt men av någon anledning så måste jag bara lägga in denna "bön"...
tror inte ens på en gud...
eller flera...
bara på en högre existens...
en makt...
större än en själv...
men just nu är "bönen" väldigt aktuell...
en del av er vet att det är AA:s sinnesrobön...
även om jag själv inte är en AA-människa...
eller deltagare...
så säger den allt just nu...
allt om hur jag känner det...
saker och ting har en tendens att hända just när man minst anar det...
när man känner att man börjar få balans i livet...
med sig själv...
och accepterar saker för vad det är...
så kommer ödet och ger en en pungspark från helvetet och säger att man hade fel...
just när man började slappna av...
sänka gardet...
pusta ut...
nehej du säger universum och sliter ut hjärtat på en...
ser till att ens inre är i kaos...
och man ifrågasätter sig själv...
sitt liv...
meningen med livet...
hela ens existens..
nu när man fått lite distans till det senaste inlägget kan man bara konstatera fakta...
saker och ting är vad de är...
saker och ting händer av en anledning...
vad anledningen med just den händelsen är vet jag inte...
men det kommer jag nog fram till såsmåningom...
förhoppningsvis...
eller inte...
förvirringen har väl släppt även om det ibland kan kännas övermäktigt...
svårsmälta nyheter...
chocken har lagt sig...
men funderingarna från förra helgen finns kvar...
det är inte kul att få saker och ting ställda på sin spets...
speciellt inte ens eget liv...
ens egen existens...
uppväxt...
känslor...
förstånd...
det hade varit en annan sak om jag hade anat nåt...
eller fått en förvarning...
men det kanske jag hade...
egentligen...
om jag tänker efter ordentligt...
men samtidigt säger den rationella sidan av mig nej!
händelser och dess konsekvenser...
hur skulle jag kunna ha förutspått det?
jag är inte allseende...
inte ens i närheten..
skulle jag ha anat?
nej...
långsökt...
men...?
NEJ!
när ens liv blir ifrågasatt börjar man fundera i banor man annars inte gör...
många om och men...
många frågor...
inga svar...
bara många om och men...
jag tröstar mig med att saker och ting sker av en anledning...
varför kommer jag nog få reda på någon dag...
men just nu får jag leva i ovisshet i den frågan...
samtidigt så kan jag lugnt påstå att året kommer ha svårt att komma med större överraskningar än denna...
speciellt mer omtumlande...
förhoppningsvis...
men som sagt med universum vet man aldrig...
just nu försöker jag återhämta mig från pungsparken från helvetet och komma ihåg sinnesrobönen...
och att saker och ting sker av en anledning...
Gud, ge mig sinnesro att
acceptera
det jag inte kan förändra,
mod
att förändra det jag kan, och
förstånd
att inse skillnaden
tror inte ens på en gud...
eller flera...
bara på en högre existens...
en makt...
större än en själv...
men just nu är "bönen" väldigt aktuell...
en del av er vet att det är AA:s sinnesrobön...
även om jag själv inte är en AA-människa...
eller deltagare...
så säger den allt just nu...
allt om hur jag känner det...
saker och ting har en tendens att hända just när man minst anar det...
när man känner att man börjar få balans i livet...
med sig själv...
och accepterar saker för vad det är...
så kommer ödet och ger en en pungspark från helvetet och säger att man hade fel...
just när man började slappna av...
sänka gardet...
pusta ut...
nehej du säger universum och sliter ut hjärtat på en...
ser till att ens inre är i kaos...
och man ifrågasätter sig själv...
sitt liv...
meningen med livet...
hela ens existens..
nu när man fått lite distans till det senaste inlägget kan man bara konstatera fakta...
saker och ting är vad de är...
saker och ting händer av en anledning...
vad anledningen med just den händelsen är vet jag inte...
men det kommer jag nog fram till såsmåningom...
förhoppningsvis...
eller inte...
förvirringen har väl släppt även om det ibland kan kännas övermäktigt...
svårsmälta nyheter...
chocken har lagt sig...
men funderingarna från förra helgen finns kvar...
det är inte kul att få saker och ting ställda på sin spets...
speciellt inte ens eget liv...
ens egen existens...
uppväxt...
känslor...
förstånd...
det hade varit en annan sak om jag hade anat nåt...
eller fått en förvarning...
men det kanske jag hade...
egentligen...
om jag tänker efter ordentligt...
men samtidigt säger den rationella sidan av mig nej!
händelser och dess konsekvenser...
hur skulle jag kunna ha förutspått det?
jag är inte allseende...
inte ens i närheten..
skulle jag ha anat?
nej...
långsökt...
men...?
NEJ!
när ens liv blir ifrågasatt börjar man fundera i banor man annars inte gör...
många om och men...
många frågor...
inga svar...
bara många om och men...
jag tröstar mig med att saker och ting sker av en anledning...
varför kommer jag nog få reda på någon dag...
men just nu får jag leva i ovisshet i den frågan...
samtidigt så kan jag lugnt påstå att året kommer ha svårt att komma med större överraskningar än denna...
speciellt mer omtumlande...
förhoppningsvis...
men som sagt med universum vet man aldrig...
just nu försöker jag återhämta mig från pungsparken från helvetet och komma ihåg sinnesrobönen...
och att saker och ting sker av en anledning...
Gud, ge mig sinnesro att
acceptera
det jag inte kan förändra,
mod
att förändra det jag kan, och
förstånd
att inse skillnaden
förvirrad...
just nu befinner jag mig i förvirring tillstånd...
hela mitt liv har vänts upp och ner...
saker och ting är inte vad det varit...
saker och ting kommer aldrig att vara som dem varit...
måste omvärdera hela mitt liv...
trettio år har raderats...
trettio år som ingenting...
trettio år av besvikelser...
trettio år av brutna löften...
trettio år..
hela min verklighets bild förändrats...
min identitet har ifrågasatts...
hela min uppväxt känns som ett hån...
hela min uppväxt känns som en lögn...
hela min uppväxt raderades på ett par sekunder...
jag är förvirrad...
jag känner mig föräldralös...
hela mitt liv har vänts upp och ner...
saker och ting är inte vad det varit...
saker och ting kommer aldrig att vara som dem varit...
måste omvärdera hela mitt liv...
trettio år har raderats...
trettio år som ingenting...
trettio år av besvikelser...
trettio år av brutna löften...
trettio år..
hela min verklighets bild förändrats...
min identitet har ifrågasatts...
hela min uppväxt känns som ett hån...
hela min uppväxt känns som en lögn...
hela min uppväxt raderades på ett par sekunder...
jag är förvirrad...
jag känner mig föräldralös...
leende guldbruna ögon...
visst, kanske inte leende direkt men just nu bruna ögon...
till skillnad för de vanliga blågrå jag har...
linser är trevligt...
variation från de vanliga grådassiga blick så blir den mörk och mystisk...
inte troligt men så känns det ibland när jag ser mig själv i spegeln...
visst, man kan ju undra varför jag inte valde en mer dramatisk eller drastisk färg, men jag kände för brunt...
hade jag valt dem för ett antal år sen skulle jag automatiskt valt gröna...
eller lila, ja det finns i det också...
men brunt tilltalade mig just nu...
och jag passar i det...
tydligen för bra...
var på fest förra veckan...
väntade mig någon form av reaktion men ingenting...
ingen reagerade på mina ögon...
eller att jag hade mörkare blick än vanligt...
nu pratar jag om folk som jag känt närmare tio år...
eller en del av dem iallafall...
och inte en reaktion...
inte ens en tillstymmelse till att något inte stämde hos mig...
jaha, är jag så intet sägande?
nej, jag frågade en av dem som befann sig på festen och han sa som om det var det enklaste i världen;
folk ser dig inte i ögonen när du pratar.. de vågar inte...
tydligen är jag farlig människa...
att jag inte var sugen på att delta i den festen från första början blev inte bättre efter kommentaret...
just nu skiter jag i vilket...
orkar inte...
varför skulle jag?
om man inte ser mig i ögonen när man talar med mig så kan det vara...
kommer man inte ens ihåg efter nästan tio år att man egentligen är blåögd så kan det vara...
så nu är det slut...
inte en gång till kommer jag att ställa upp...
jag vägrar vara axeln att gråta mot...
klagomuren att vända sig till...
kuratorn...
terapeuten...
psykologen...
nu är det slut...
no more...
allt detta på grund av ett par bruna små genomskinliga saker...
men nu vet jag...
nu vet jag vilka som är mina vänner och vilka som inte är det...
känns tufft...
lite sorgligt...
men vet man inte min ögonfärg så kan det lika gärna kvitta...
för om jag inte kan ställa det som ett av kraven för vänskap så vad kan man förvänta sig?
att se mig i ögonen när man pratar med mig...
och kunna se om de är blå eller ej...
att jag ändrar hårfärg lite hur som helst är en annan sak...
men ögonen...
nej, det tillhör vanligt folkvett att se folk i ögonen när man pratar med dem...
eller?
nej...
jag kanske låter bitter men jag kanske är det också...
idag träffade jag en av mina vänner för trevlig söndagsfika innan jobbet ...
och visst såg hon att ögonen hade en annan färg...
vänner ska göra det...
och hon gjorde det...
måste erkänna att lite orolig var jag dock...
kanske inte så konstigt när man upptäcker och hör helt annat helgen innan...
men nu vet jag...
inte mer med det...
det är en tuff värld...
synd bara att vännerna jag trodde jag hade inte finns med i bilden längre...
men varför ha människor i ens närhet som inte ens kan se en i ögonen när man pratar med dem...?
eller kommer ihåg vilken färg de är egentligen...?
till skillnad för de vanliga blågrå jag har...
linser är trevligt...
variation från de vanliga grådassiga blick så blir den mörk och mystisk...
inte troligt men så känns det ibland när jag ser mig själv i spegeln...
visst, man kan ju undra varför jag inte valde en mer dramatisk eller drastisk färg, men jag kände för brunt...
hade jag valt dem för ett antal år sen skulle jag automatiskt valt gröna...
eller lila, ja det finns i det också...
men brunt tilltalade mig just nu...
och jag passar i det...
tydligen för bra...
var på fest förra veckan...
väntade mig någon form av reaktion men ingenting...
ingen reagerade på mina ögon...
eller att jag hade mörkare blick än vanligt...
nu pratar jag om folk som jag känt närmare tio år...
eller en del av dem iallafall...
och inte en reaktion...
inte ens en tillstymmelse till att något inte stämde hos mig...
jaha, är jag så intet sägande?
nej, jag frågade en av dem som befann sig på festen och han sa som om det var det enklaste i världen;
folk ser dig inte i ögonen när du pratar.. de vågar inte...
tydligen är jag farlig människa...
att jag inte var sugen på att delta i den festen från första början blev inte bättre efter kommentaret...
just nu skiter jag i vilket...
orkar inte...
varför skulle jag?
om man inte ser mig i ögonen när man talar med mig så kan det vara...
kommer man inte ens ihåg efter nästan tio år att man egentligen är blåögd så kan det vara...
så nu är det slut...
inte en gång till kommer jag att ställa upp...
jag vägrar vara axeln att gråta mot...
klagomuren att vända sig till...
kuratorn...
terapeuten...
psykologen...
nu är det slut...
no more...
allt detta på grund av ett par bruna små genomskinliga saker...
men nu vet jag...
nu vet jag vilka som är mina vänner och vilka som inte är det...
känns tufft...
lite sorgligt...
men vet man inte min ögonfärg så kan det lika gärna kvitta...
för om jag inte kan ställa det som ett av kraven för vänskap så vad kan man förvänta sig?
att se mig i ögonen när man pratar med mig...
och kunna se om de är blå eller ej...
att jag ändrar hårfärg lite hur som helst är en annan sak...
men ögonen...
nej, det tillhör vanligt folkvett att se folk i ögonen när man pratar med dem...
eller?
nej...
jag kanske låter bitter men jag kanske är det också...
idag träffade jag en av mina vänner för trevlig söndagsfika innan jobbet ...
och visst såg hon att ögonen hade en annan färg...
vänner ska göra det...
och hon gjorde det...
måste erkänna att lite orolig var jag dock...
kanske inte så konstigt när man upptäcker och hör helt annat helgen innan...
men nu vet jag...
inte mer med det...
det är en tuff värld...
synd bara att vännerna jag trodde jag hade inte finns med i bilden längre...
men varför ha människor i ens närhet som inte ens kan se en i ögonen när man pratar med dem...?
eller kommer ihåg vilken färg de är egentligen...?
tänk...
vad lite fantasi kan göra med en...
i onsdags var jag handlade en ny stickad tröja på H&M...
inte svart dock som man kan tro...
men det är inte det jag vill skriva om...
så på väg ut såg jag en skyltdocka som hade en sjal över axeln...
blev nyfiken över bredd och längd osv osv...
hittade sjalen ifråga och tyckte dem var hur snygga som helst...
så jag köpte två...
och hängde upp dem i sovrumsfönstret...
och vips så hade jag helt nya gardiner...
som sagt...
ibland är inte saker och ting vad de ser ut att vara...
med lite fantasi så kan det enklaste av saker bli vad som helst...
som mina sjalar...
även om det inte kanske är det som H&M:s inköpare tänkt sig kanske... *ler*
i onsdags var jag handlade en ny stickad tröja på H&M...
inte svart dock som man kan tro...
men det är inte det jag vill skriva om...
så på väg ut såg jag en skyltdocka som hade en sjal över axeln...
blev nyfiken över bredd och längd osv osv...
hittade sjalen ifråga och tyckte dem var hur snygga som helst...
så jag köpte två...
och hängde upp dem i sovrumsfönstret...
och vips så hade jag helt nya gardiner...
som sagt...
ibland är inte saker och ting vad de ser ut att vara...
med lite fantasi så kan det enklaste av saker bli vad som helst...
som mina sjalar...
även om det inte kanske är det som H&M:s inköpare tänkt sig kanske... *ler*
at the heart of winter...
min lediga helg...
så jag kommer inte skriva nåt om att jag är på jobbet... *ler*
det är ändå där jag skriver de flesta av inläggen...
men det är min lediga helg...
efter passen före under och efter jul och nyår känns det verkligen dags för att ha en ledig helg...
min första helg på en månad...
ja, jag skulle ju inte skriva om jobb...
men lite svårt när det är det som dominerat ens liv den senaste månaden...
men idag, just nu är jag nyvaken och dricker kaffe och lyssnar på black metal...
jag skrev bland de första inläggen att jag är en så kallad metalhead...
svarthårig och svartklädd black metal fan...
så om ni hörde vad jag sitter och lyssnar på så skulle ni förstå det...
en del av er kanske gjorde det redan av rubriken...
skiva och låttitel av Immortal...
ekar ut ur högtalarna just nu...
basen dundrar fint i rummet...
gammal skiva som jag återupptäckte här i somras...
hur skön som helst...
röjer fint just nu...
kände att jag behövde det idag...
skönt för själen...
av någon anledning så har black metal den effekten på mig...
den lugnar själen...
min själ...
oroliga själen...
upprörda själen...
sökande själen...
den oroliga själen som inte finner ro...
den upprörda själen som försöker få mig att lyssna inåt...
känns som man söker efter något som inte finns där...
jag behöver balans...
black metal ger mig en fristad...
där tankarna och kroppen är i fas...
där musiken får mig att lyssna till hjärtat...
har jag inte lyssnat på mannens skivor på ett tag blir jag rastlös i själen...
orolig...
känslan av att nåt är fel...
men så räcker det med tonerna från en viss skiva så blir jag lugn...
och den känslan är så skön...
en form av tillfredsställelse...
där själen verkar le...
och dansa...
jag kan inte beskriva det på ett annat sätt...
jag blir glad av tyngden...
rösten...
och det känns som mitt inre bubblar av energi...
glädje...
kärlek...
låter kanske paradoxalt i och med texterna inte direkt är ljusa...
ondska, mörker och de djupa skogarna här uppe i norden...
ondska, mörker och allt mellan himmel och jord...
ondska, mörker och ännu mer mörker...
men min mörka själ tycker det...
dagar som denna när jag sätter mig ner och lyssnar på en skiva istället för att ha den i bakgrunden får min själ att bubbla...
speciellt titelspåret på skivan - at the heart of winter...
och jag kan bara inte låta bli att gunga framför datorn och bara le...
visst, jag är inte objektiv när det gäller black metal...
men ge det en chans...
det kommer att förändra era liv...
så jag kommer inte skriva nåt om att jag är på jobbet... *ler*
det är ändå där jag skriver de flesta av inläggen...
men det är min lediga helg...
efter passen före under och efter jul och nyår känns det verkligen dags för att ha en ledig helg...
min första helg på en månad...
ja, jag skulle ju inte skriva om jobb...
men lite svårt när det är det som dominerat ens liv den senaste månaden...
men idag, just nu är jag nyvaken och dricker kaffe och lyssnar på black metal...
jag skrev bland de första inläggen att jag är en så kallad metalhead...
svarthårig och svartklädd black metal fan...
så om ni hörde vad jag sitter och lyssnar på så skulle ni förstå det...
en del av er kanske gjorde det redan av rubriken...
skiva och låttitel av Immortal...
ekar ut ur högtalarna just nu...
basen dundrar fint i rummet...
gammal skiva som jag återupptäckte här i somras...
hur skön som helst...
röjer fint just nu...
kände att jag behövde det idag...
skönt för själen...
av någon anledning så har black metal den effekten på mig...
den lugnar själen...
min själ...
oroliga själen...
upprörda själen...
sökande själen...
den oroliga själen som inte finner ro...
den upprörda själen som försöker få mig att lyssna inåt...
känns som man söker efter något som inte finns där...
jag behöver balans...
black metal ger mig en fristad...
där tankarna och kroppen är i fas...
där musiken får mig att lyssna till hjärtat...
har jag inte lyssnat på mannens skivor på ett tag blir jag rastlös i själen...
orolig...
känslan av att nåt är fel...
men så räcker det med tonerna från en viss skiva så blir jag lugn...
och den känslan är så skön...
en form av tillfredsställelse...
där själen verkar le...
och dansa...
jag kan inte beskriva det på ett annat sätt...
jag blir glad av tyngden...
rösten...
och det känns som mitt inre bubblar av energi...
glädje...
kärlek...
låter kanske paradoxalt i och med texterna inte direkt är ljusa...
ondska, mörker och de djupa skogarna här uppe i norden...
ondska, mörker och allt mellan himmel och jord...
ondska, mörker och ännu mer mörker...
men min mörka själ tycker det...
dagar som denna när jag sätter mig ner och lyssnar på en skiva istället för att ha den i bakgrunden får min själ att bubbla...
speciellt titelspåret på skivan - at the heart of winter...
och jag kan bara inte låta bli att gunga framför datorn och bara le...
visst, jag är inte objektiv när det gäller black metal...
men ge det en chans...
det kommer att förändra era liv...
första dagen...
av 2006...
ja, jag vet att det är dag tre av det nya året men på årets första dag träffade jag en gammal vän A...
sist jag träffade henne var på hennes födelsedagsfest för tre månader sen...
innan det var det kanske sommaren eller nåt...
och visst har det dykt upp sms sen dess men vi har inte pratat...
så när jag träffade henne på en plats där jag inte hade förväntat mig att se henne blev det bara ... ehh, konstigt...
under tiden som man småpratade så stog jag och sneglade efter bussen...
varför?
jag fick bara en otäckt underlig känsla att jag har ingenting att säga till kvinnan som står framför mig...
kvinnan som stod framför mig och pratade på om sina problem var som en helt främmande individ...
hon är bra på det...
elänade och ännu mer elände...
men för hennes del är det självvalt, där hon anser att hennes livsöde är att vara en underlig form av florence nightingale...
ja, fråga mig inte...
men hon såg välbekant ut men känslan talade om att hon var någon jag inte kände... längre...
kanske är det så, men jag blev så förvånad över denna tanke som sköljde över mig att jag blev tyst...
ja... tyst...
jag hade ingenting att säga...
och för att vara mig låter det bara fel...
men under tiden vi satt på bussen kände jag att distansen mellan oss försvann, men jag märkte också att jag måste göra något åt saken innan det är försent...
ja, jag... hon gör det inte...
jaja, relationer är att ge och ta...
men i det här fallet så får man nog ge för att hon ska förstå att man saknat henne eller nåt i den stilen...
jaja, märks när man ringer henne och kollar hur dets er ut för hennes del...
kan hon inte, vill hon inte eller nåt i den stilen så är det över...
slut...
men kanske är det inte en så stor förlust...
hon gör ju inget för att vårda den relationen heller så...
pratade med en annan väninnan igår och jag berättade scenariot men hon blev inte förvånad...
hon vet nämligen vem denne A är...
och hon sa även att så kan det bli...
att man växer ifrån varandra...
hon är kvar i sitt medans jag gått vidare...
att livet gör så...
och saker som detta händer...
och hon frågade mig om det egentligen var så farligt om hon skulle nu försvinna...
och så den huvudsakliga frågan; varför vill du ha en relation till henne när du vet hur hon är...?
varför?
jag har inget svar på den frågan...
funderade mest på att låta den frågan vila tills jag träffar henne igen...
men det är lite oroande att jag inte kan svara på frågan på varför...
undrar vad det beror på...?
ja, jag vet att det är dag tre av det nya året men på årets första dag träffade jag en gammal vän A...
sist jag träffade henne var på hennes födelsedagsfest för tre månader sen...
innan det var det kanske sommaren eller nåt...
och visst har det dykt upp sms sen dess men vi har inte pratat...
så när jag träffade henne på en plats där jag inte hade förväntat mig att se henne blev det bara ... ehh, konstigt...
under tiden som man småpratade så stog jag och sneglade efter bussen...
varför?
jag fick bara en otäckt underlig känsla att jag har ingenting att säga till kvinnan som står framför mig...
kvinnan som stod framför mig och pratade på om sina problem var som en helt främmande individ...
hon är bra på det...
elänade och ännu mer elände...
men för hennes del är det självvalt, där hon anser att hennes livsöde är att vara en underlig form av florence nightingale...
ja, fråga mig inte...
men hon såg välbekant ut men känslan talade om att hon var någon jag inte kände... längre...
kanske är det så, men jag blev så förvånad över denna tanke som sköljde över mig att jag blev tyst...
ja... tyst...
jag hade ingenting att säga...
och för att vara mig låter det bara fel...
men under tiden vi satt på bussen kände jag att distansen mellan oss försvann, men jag märkte också att jag måste göra något åt saken innan det är försent...
ja, jag... hon gör det inte...
jaja, relationer är att ge och ta...
men i det här fallet så får man nog ge för att hon ska förstå att man saknat henne eller nåt i den stilen...
jaja, märks när man ringer henne och kollar hur dets er ut för hennes del...
kan hon inte, vill hon inte eller nåt i den stilen så är det över...
slut...
men kanske är det inte en så stor förlust...
hon gör ju inget för att vårda den relationen heller så...
pratade med en annan väninnan igår och jag berättade scenariot men hon blev inte förvånad...
hon vet nämligen vem denne A är...
och hon sa även att så kan det bli...
att man växer ifrån varandra...
hon är kvar i sitt medans jag gått vidare...
att livet gör så...
och saker som detta händer...
och hon frågade mig om det egentligen var så farligt om hon skulle nu försvinna...
och så den huvudsakliga frågan; varför vill du ha en relation till henne när du vet hur hon är...?
varför?
jag har inget svar på den frågan...
funderade mest på att låta den frågan vila tills jag träffar henne igen...
men det är lite oroande att jag inte kan svara på frågan på varför...
undrar vad det beror på...?