sen sist?
Det var ett tag sen som jag skrev här igen. Jag vet ju hur det där funkar. Håller saker för mig själv tills det inte känns lika mycket. Eller är lika aktuellt som just när det sker. Listan på allt skit kan göras ganska lång men jag nöjer mig med få saker. Behöver inte hänga ut mitt liv alltför mycket egentligen. Bara det att livet ibland är bara skit. Och skit har en tendens att samla på hög. Stor hög som man inte riktigt vet vart man ska börja skyffla, men som farsan alltid säger "det viktigaste först" och en sak i taget. Visst, men när det bara kommer en sak efter den andre så vet man inte riktigt vad som var först eller vad som är viktigast.
Och det enda jag egentligen funderat kring den senaste tiden; vem i helvete har jag gjort orätt för att jag ska få allt det här över mig? Men det kanske är sådär som en vän sa till mig, kanske lika bra att allt kom samtidigt så man har det avklarat. Kanske är det så, men när allt känns övermäktigt så blir det bara för mycket även för mig. Ju känsligare saker och ju närmare mig det är desto svårare att hantera. Sen underlättar det ju inte att yttre omständigheter har en tendens att komma över en också. Speciellt när man är som svagast. Där det nattsvarta bara är svartare än svart utan ljus i sikte. Där mörkret äter upp allt det ljusa och jag famlar i mörkret och det i sin tur får mig att fundera på saker som jag annars inte skulle göra. När självkänslan är som klenast, för det är ju som sagt en färskvara.
Pratade med en annan i måndags om saker och ting, redde ut en del skit som hänt och han undrade varför jag var ledsen. Jag visste inte riktigt vart jag skulle börja. Jag var ledsen. Jag är ledsen och jag vet inte vart jag ska börja. Han ansåg att jag inte skulle fokusera så mycket på allt det negativa som händer utan det finns ju bra saker också. Jag bad honom att säga en bra sak som jag har just nu. Han började med ett hem, visst... men det känns död just nu. Bara misär innanför väggarna. Hälsan kom sen. Ehhh, nej. Var inne i en antibiotikakur så det kunde jag ju inte heller vara glad för. Mat på bordet? Hmmm, inga middagar direkt men jag överlever på noll kronor. Man lär sig att göra det.
Djuren nämnde han aldrig. Jag har såna. Inte det som är problemet. Problemet är just dem. Divan som har cancer, och så hunden jag är/var tvungen att omplacera. Saker och ting var toppen. Saker och ting är toppen. Jo, säkert... hoppas ni förstår ironin. Han vet hur det ser ut på jobbet och hur jag mår av att vara kvar, så jag kan väl inte direkt säga att jag är glad att jag har ett jobb. På ett sätt visst, jag får en lön, men ibland så känns det som om det inte är värt allt i slutändan. Men som sagt... det viktigaste först. Måste bara komma på vad som är viktigast. Och måste jag säga att han inte kom på en enda sak som han kunde säga vara positivt? Då är det illa, han tillhör dem som känner mig bäst.
Min kurator frågade vart jag kom in i bilden. Vem tar hand om mig? När tar jag tid för mig själv? VA? Just nu har jag inte tid med det. Jag har inte tid med sånt trivialt när det handlar om överlevnad. Om sjukdom och död. Att inte kunna sova när man inte vet hur dagen ska bli. När livet kommit att handla om nödlösningar och konstgjord andning. Jag vet att jag borde priortera mig i första hand, men just nu finns det ingen plats för det. Jag har vant mig vid de sömnlösa nätterna. Jag har vant mig vid tandgnisslandet. Jag har vant mig vid värk i rygg och axlarna för jag inte minns hur det var att slappna av. Huvudvärken som kommer och går, men som jag botar med koffein. Jag har vant mig vid att vara ledsen. Jag har vant mig vid tårarna. Ingen rolig plats jag är i just nu.
Kanske kommer ljusningen snart. Kanske kommer det en dag som jag kan lägga mig i sängen och somna utan att behöva ligga och stirra upp i taket tills morgonens ljus letar sig in i sovrummet. Kanske kommer det en dag jag kan känna frid. Kanske en dag... men inte idag. Inte igår. Och jag vet att jag kommer inte att få det imorgon. Kanske det kommer en dag jag har tid för mig själv igen. Just nu har jag inte det. Just nu går jag på knäna och andas med hjälp av konstgjord andning. En dag i taget. En timme i taget. Och imorgon är en annan dag.
Och det enda jag egentligen funderat kring den senaste tiden; vem i helvete har jag gjort orätt för att jag ska få allt det här över mig? Men det kanske är sådär som en vän sa till mig, kanske lika bra att allt kom samtidigt så man har det avklarat. Kanske är det så, men när allt känns övermäktigt så blir det bara för mycket även för mig. Ju känsligare saker och ju närmare mig det är desto svårare att hantera. Sen underlättar det ju inte att yttre omständigheter har en tendens att komma över en också. Speciellt när man är som svagast. Där det nattsvarta bara är svartare än svart utan ljus i sikte. Där mörkret äter upp allt det ljusa och jag famlar i mörkret och det i sin tur får mig att fundera på saker som jag annars inte skulle göra. När självkänslan är som klenast, för det är ju som sagt en färskvara.
Pratade med en annan i måndags om saker och ting, redde ut en del skit som hänt och han undrade varför jag var ledsen. Jag visste inte riktigt vart jag skulle börja. Jag var ledsen. Jag är ledsen och jag vet inte vart jag ska börja. Han ansåg att jag inte skulle fokusera så mycket på allt det negativa som händer utan det finns ju bra saker också. Jag bad honom att säga en bra sak som jag har just nu. Han började med ett hem, visst... men det känns död just nu. Bara misär innanför väggarna. Hälsan kom sen. Ehhh, nej. Var inne i en antibiotikakur så det kunde jag ju inte heller vara glad för. Mat på bordet? Hmmm, inga middagar direkt men jag överlever på noll kronor. Man lär sig att göra det.
Djuren nämnde han aldrig. Jag har såna. Inte det som är problemet. Problemet är just dem. Divan som har cancer, och så hunden jag är/var tvungen att omplacera. Saker och ting var toppen. Saker och ting är toppen. Jo, säkert... hoppas ni förstår ironin. Han vet hur det ser ut på jobbet och hur jag mår av att vara kvar, så jag kan väl inte direkt säga att jag är glad att jag har ett jobb. På ett sätt visst, jag får en lön, men ibland så känns det som om det inte är värt allt i slutändan. Men som sagt... det viktigaste först. Måste bara komma på vad som är viktigast. Och måste jag säga att han inte kom på en enda sak som han kunde säga vara positivt? Då är det illa, han tillhör dem som känner mig bäst.
Min kurator frågade vart jag kom in i bilden. Vem tar hand om mig? När tar jag tid för mig själv? VA? Just nu har jag inte tid med det. Jag har inte tid med sånt trivialt när det handlar om överlevnad. Om sjukdom och död. Att inte kunna sova när man inte vet hur dagen ska bli. När livet kommit att handla om nödlösningar och konstgjord andning. Jag vet att jag borde priortera mig i första hand, men just nu finns det ingen plats för det. Jag har vant mig vid de sömnlösa nätterna. Jag har vant mig vid tandgnisslandet. Jag har vant mig vid värk i rygg och axlarna för jag inte minns hur det var att slappna av. Huvudvärken som kommer och går, men som jag botar med koffein. Jag har vant mig vid att vara ledsen. Jag har vant mig vid tårarna. Ingen rolig plats jag är i just nu.
Kanske kommer ljusningen snart. Kanske kommer det en dag som jag kan lägga mig i sängen och somna utan att behöva ligga och stirra upp i taket tills morgonens ljus letar sig in i sovrummet. Kanske kommer det en dag jag kan känna frid. Kanske en dag... men inte idag. Inte igår. Och jag vet att jag kommer inte att få det imorgon. Kanske det kommer en dag jag har tid för mig själv igen. Just nu har jag inte det. Just nu går jag på knäna och andas med hjälp av konstgjord andning. En dag i taget. En timme i taget. Och imorgon är en annan dag.