hoppsan!
Jag har haft semester och flaxat runt en hel del. Festivaler och hälsa på vänner.
Det blev METALCAMP i Slovenien först... Nio dagar var jag borta i ett land där det var väldigt varmt... solen stekte och det var 37-38 hela tiden så jag blev brun...
därefter hemma i fyra dagar och vilade upp mig ...
för att sen åka en snabb vända till Sandviken för att delta i en bröllopsfest. Där jag bara kände brudparet från början... men det ändrades ganska fort... *ler*.
Därefter blev det en tysklandsvända till WACKEN iår också. Sista minuten grej då det visade sig att det fanns de som hade biljett över, och jag behövde ingen betänketid... Med backstagepass och trevligt sällskap...
Det blev även ett par nätter nere i Lund också.
Hemma sedan i måndagsnatt...
och nu en hel helg innan jobbet börjar igen.
Och den stora tristessen slog till så jag lekte inredningsdesigner igår. Tänk vad lite färg kan göra!
Bara en enkel sammanfattning. Kommer kanske mer senare. Vi får se...
en grej till bara... det är snart mitten av augusti... Hösten är på väg!!!
fars dag
Det är ju tanken som räknas sägs det ju?
har legat på is
Mycket har hänt under året. Mycket händer under ett vanligt år. Men nu är det inte ett vanligt år...
Nej, återkommer en annan dag...
vild gäss
vems himmel?
Kan inte låta bli att förundras över alla romantiska filmer som görs. Ta till exempel söndagens film på trean, Pretty woman. Modern version av askunge sagan där prinsen räddar kvinnan från ett hemskt liv. Ja, jag såg den och jag kan inte låta bli att tänka på det där med hennes barndomsdröm om att riddaren ska komma med sin vita springare och de lever lyckliga i alla sina dagar. Jo, tjena. Men de flesta romantiska dravel filmer går i samma anda. Pojke möter flicka och han ska rädda henne från ... ehhh, sig själv? Vad skulle det annars vara? Att all kiosklitteratur riktad till kvinnor skrivs i samma anda kan jag inte med. Rika mannen och fattiga kvinnan. Vackra mannen och den "fula" tjejen. Jaja, listan kan göras lång. Men en riddare som kommer som en räddande ängel köper jag inte direkt. Visst, jag köper det där med att en del tjejer fortfarande lever efter den drömmen och blir besvikna om och om igen. Det finns inga riddare eller prinsar som kommer och räddar en och man lever inte "lyckliga i alla sina dagar". Jag kan nästan höra protesterna från alla de som anser sig ha just det där. Må så vara, men min verklighet ser inte ut så. Min värld är inte en romantisk rosenröd dröm där alla får som dom vill. Eller vad de drömmer om.
Visst, jag medger, det låter någorlunda pessimistiskt. Kanske till och med bittert men det är jag inte. Jag är en erfaren optimist. Jag har en romantisk sida i mig. Där drömmen bor, där drömmen lever. Där hoppet huserar och vill kunna leva, men verkligheten ser inte ut så. Jag vet det. Jag vet också varför alla dem där romanerna skrivs, varför filmerna görs. Verklighetsflykt, att orka med verkligheten. För att hålla hoppet vid liv. Men verkligheten är inte sockersöt, rosenröd och det finns inga riddare. Bara drömmar och önskningar om att det finns någonting annat.
I min värld är det snarare som i Hellraiser. Tänk efter nu, innan ni avfärdar tanken som absurd. Eller bisarr eller mardrömslik eller, ja vad ni vill kalla det. Tänk att ha hela världen i din hand, den där lilla asken som finns med i filmen, anledningen till filmerna. Att fingra på någonting som är grunden till alla drömmar, alla önskningar och du vet att du har dem inom räckhåll. Vad gör du? Försöker få det, eller hur? Du vet ju vad du vill. Vad dina drömmar innehåller och vad du önskar. Du öppnar den och drömmannen dyker upp framför dig. Han erbjuder dig allt det där du vill ha, drömmer om och önskar dig och är villig att ge dig det. Men du får mer än du någonsin drömt om. Du ger dig på en resa som du inte glömmer, för inte glömmer man sånt? Bara det att drömmen var och är för bra för att vara sann. Och när du gett dig hän, tagit emot av vad han erbjuder dig så finns det en risk att det bara kommer att finnas du kvar. Drömmannen visar sig vara ett monster. Det han har att erbjuda hade ett högre pris än vad du är villig att betala. För sent kommer du underfund med att det inte var vad du hade tänkt dig. Och priset du får betala är krossade drömmar, utslitet hjärta och vara hudlös en stund. Livet blir ett rent helvete en stund. (Ni som kan er Hellraiser vet vad jag snackar om.) När du plockat ihop dig själv igen sitter du där med asken igen. Även om minnet av senaste försöket är färskt i minnet är man villig att försöka igen. Drömmarna kanske ser lite annorlunda ut, men de finns där. Längtan och hoppet gör att man sitter där och fipplar på asken igen. Om och om igen. Förr eller senare kommer drömmannen med allt det där du någonsin önskat dig, utan att slita sönder ens själ.
Medan ni sitter där och drömmer rosenröda drömmar om prinsen eller riddaren sitter jag och ser på asken. Asken som öppnar dörrar och möjligheten om att det kan erbjuda mig allt jag drömt om och önskar mig. Himmelrike eller helvete, det beror på hur man ser på det. Vems himmel och vems helvete. Jag skulle kunna tänka mig att älska ett monster...
med andra ord
Som en gammal bok med trasig rygg står jag där i en bortglömd del av en bokhylla. Trist och gammal med en tjock rygg. Trasig, ihoplimmad och utan färg på grund av den ståttt i dagsljus för läge. Ögonen som vandrar över ryggarna missar mig där jag står, trist grå och ful. Tar man ner mig ser du att jag är lite maläten, dammig och spröd. När bläddrar genom sidorna känner du en gammal instängd lukt av någonting gammalt. En del av sidorna faller isär när man tar på dem, sidor som stuvas undan fort för att det finns inget som intresserar en. En del sidor som sitter ihop och försöker man se vad som finns på dem sidorna går det bara sönder, och ingenting av det som står där är av intresse. Det som skulle vara intressant, lockar inte till fortsatt läsning. Det var länge sen någon tog ner mig, dammade av mig och gav liv åt sidorna. Det var länge sen som innehållet var intressant att läsa. Nu ligger orden där, rad efter rad och bara väntar på att någon ignorerar det trista yttre och finner innehållet inressant. Kapitlen i mig ligger i oordning, men den som har lite tålamod hittar rätt till slut. Det finns inga klara övergångar eller en röd tråd. Orden kan ibland stå huller om buller. Ord kan fattas där man saknar dem som mest. Raderna är lite som dem vill. Jag är som en gammal unken bok, någon som väntar på att bli läst. Upptäckt.
Som ett spöke vandrar jag genom livet, utan form eller färg. Andra kan bara ana mig, en del kan se mig. De flesta ignorerar mig. En del kanske kan tro att jag finns, de flesta fnyser åt tanken. Jag kan känna vid folk utan deras vetskap, jag kan påverka dem på ett sätt att de inte ens märker det. Ett ord, en viskning. Snabb smekning, lätt beröring på en hud som kan känna mig. Sen är jag borta. Och dem som jag berört kanske kan ana att jag funnits där. Stilla, tyst och lyssnat till deras röst i natten. Gett dem tröst i svåra tider, funnits tyst bredvid. För att sen bli bortglömd, lämnad ensam där jag hemsöker tomma rum tills någon ny dyker upp. Osedd, ohörd och ensam. Säger någon att de känt mig finns det få som tror dem. Som om jag var ett rykte som inte var sann. Någonting som blir förvanskat ju fler det är som nämner mitt namn. Där jag slutar att finnas och någonting annat tar vid. Där mitt namn förr eller senare blir onämnbart, för det klingar negativt.
Som höstlöven faller jag till marken och sakta förmultnar till jord. Tills ingen minns hur sommarens grönska såg ut, eller hösten brann med en intensitet som bara kan finnas just då. Som den sista falnande glöden i elden som flämtar till några gånger i hopp om att det ska finnas någon som kan blåsa liv i mig igen, så jag kan brinna igen. Sakta släcks glöden och det enda som blir kvar är aska. Grå damm som är utan form eller lukt. Aska som sprids för vinden. Osynlig, död.
Frågar man någon som vet vem personen på fotot är eller som läst boken får man olika svar. Svar om någonting som inte finns. Minnet sviker en, ger falsk information och sanningen finns i blicken eller på sidorna. Blicken ingen vill se eller sidorna ingen läste. Man ser delar, man minns fragment och inget av dem är jag. Och orden som yttras om mig är inte ens i närheten av sanningen. Jag är en hägring, någonting som man tror finns där men när man kommer närmare så inser man att de bara var en dröm. Det enda som finns kvar är minnen som ingen vill kännas vid. Minnen ingen vill höra. Minnen ingen vill ha. Oönskad. Bortglömd. Någonting som en gång fanns men slutat finnas. En annan människas minne som inte minns. Inte vill minnas. Slutat minnas. Och jag tynar bort. Slutat att existera. Jag finns inte.
Har jag någonsin gjort det?
Kommer jag någonsin att göra det?
Det finns ingenting mer...
det finns inget mer att säga
Vet inte när det blev så här. Bara att det en dag hade flyttat in. Upptäkten av att mina ord inte var värda någonting. Mina känslor ingenting att bry sig om. Mitt liv blev grått. Ointressant. Jag insåg att jag är ointressant. Det som är jag är ingen som ser. Ingen som vill veta mer av. Som boken i Neverending story där orden raderas för att ingen läser längre. Jag var någonting. Jag hade något att säga. Men mina minnen håller på att raderas, och jag kan bara se på. Mitt liv håller på och suddas ut. Ord för ord. Mening för mening. Sida för sida. Kapitel för kapitel. Synd, jag hade så mycket att ge. Jag hade så mycket att säga. Men ingen vill veta fortsättningen av det som en gång var jag. Jag blev tom. Ihålig. Död.
Tankarna finns där. Känslan lika så, men det finns ingen som vill höra mig. Bara tomma ord. Ingenting annat. Det finns ingenting annat än ett tomt skal. Ett yttre utan djup. Utan innehäll. Någonting andra tror jag är. Någonting fått för sig att jag är. Någonting som de tillåter mig vara. En axel att gråta ut mot. En timme eller två till låns. Sen behövs jag inte längre. Det jag är, är ointressant. Jag har försökt ta plats, men ingen lät mig göra det. Det finns ingen plats för mig. Ingen uttrymme där jag kan andas. Det finns inte plats för mig att existera. Andas. Leva. Inte här. Inte nu. Det finns ingen plats för mig här. Inte nu längre. Det kanske det gjorde det en gång i tiden men inte nu längre.
Synd bara att jag vill leva. Jag vill andas. Jag vill ha någon som hör det jag inte säger. Det enda som finns kvar är hoppet om att det kommer någon som plockar ner den trista svarta slitna bok, som är jag, från hyllan och ger sidorna liv igen. Någon som vill upptäcka mig. Någon som vill upptäcka orden som finns i mig. Någon som upptäcker mig. Ser förbi utsidan, och kliver in i en ny värld. Min värld. Jag vill ha någon som vill veta hur min berättelse började och vill vara med när den slutar. Men det finns ingenting kvar. Sakta men säkert håller jag på att suddas ut. Raderas. Orden har redan tagit slut. Vad finns det mer att säga?
strumpor på
Samtidigt som det känns lite vemodigt sådär så är det så skönt att kunna göra det. För den här sommaren har varit händelserik, och visst jag erkänner ibland ett rent helvete. I det stora hela så kommer jag minnas den här sommaren som helt underbar. Saker som jag fått uppleva och människor som jag lärt känna har den effekten antar jag. Saker som jag aldrig fått uppleva och människor jag aldrig skulle lära känna på det sättet som jag gjort, och gör, om mitt liv hade fortsatt som det var.
Har så mycket jag skulle kunna skriva om just nu. Det kan hända mycket saker på en vecka, eller varför inte bara på ett par dar? Att döden kommer och visar sig lite då och då i ens liv kanske har med saken att göra, men jag vet inte. Jag har varit social. Mer än jag brukar. Och i helgen kunde jag karva in ett stort streck i livets träd och växte som människa.
Energin bubblar i mig och jag bara vill göra saker. Inget sånt där som jag brukar göra eller sånt där trist som att städa och tvätta (det gjorde jag igår). Kanske jag ska ta itu med det jag tänkt göra sen jag flyttade in i lägenheten. Hänga upp saker på väggarna kanske? Just nu ser det väldigt tomt ut.
Jag vill göra saker. Jag vill låta energin flöda och jag vill skapa något. Men vad?
ett konstigt farväl
| Möte med mitt förflutna igår. Tog lunch innan de blev att ta farväl. Det var ingen fin begravning. Och när vi satt där satt båda och undrade var man hamnat egentligen. Men begravningen var väldigt rosa och blev konstig. Det kändes inte som om vi kände henne. Begravningen var för någon annan. Men visst, så kände jag/vi inte henne längre. Men att prästen inte visste något om henne var tydligt, svamlade om guds kärlek och små fåglar. Sen underlättar det ju inte att hon tydligen gått och blivit frälst sista tiden i livet. Hmmm, kunde ha varit bra att veta innan kanske. Kände igen en hel del ansikten, men inget jag skulle vilja ha i mitt liv igen. Jag kom på där jag satt i domkyrkan varför vi slutade umgås. Hade bara förträngt det. Man utvecklas åt olika håll, hon stannade kvar. De flesta som satt där var som spöken från sent åttiotal, samma hår, samma stil. Undrar om en del hade på sig det de hade på sig för tjugo år sen? Vill inte veta men tanken slog mig... Låt mig bara säga följande två saker; ett: När jag har dött ska inte ha en präst. Jag tror inte på gud, så varför ens hyckla sista stunden på jorden. Och så vill jag gärna ha någon som inte suttit och läst på vem jag är och upprepar saker som är orelevant, typ om småfåglar osv. Samtidigt som jag tvivlar på att mina vänner skulle vara där för att ta emot guds välsignelse... två: När jag dör så vill jag inte ha folk som sjunger på min begravning och vill någon göra det så se fan till att de vet hur man gör. Det betyder att de ska kunna ta en ton utan att börja yla. Och även om dem kan så ska de fan inte låta som om de var på karaokebar på finlandsfärjan! Så, nu är det gjort iallafall... mitt förlutna begravdes igår. Skönt faktiskt. Framtiden är här. Och den är min. | |
Ögonblick.
Nattens sömnlösa snurrande satte sina spår. Funderade mest kring allt det där som vi faktiskt gjorde. Det vi hann med att uppleva. Saker som vore otänkbart idag, men jag har gjort dem. Och jag började fundera på att jag faktiskt har haft mina stunder här i livet. Ögonblick som jag kan se tillbaka på och le åt minnet. Små ögonblick i ens liv som så lätt skulle kunna glömmas bort, avfärdas eller bara låta vara. Liv kallas det väl? Att leva för ögonblicket. Sorglöst, ungdomligt och ibland helt jävla dumdristigt. Jag skulle inte vilja vara tretton igen... *ler*. Men man borde ta lärdom av en sak; att ta vara på på ögonblicken. Inte älta. Leva för dem där ögonblicken i livet som man inte kunnat förutse. Dem där ögonblicken som grumlas när man blir äldre. När man börjar se mönster och börjar tro sig kunna ana konsekvenserna av ens handlingar. Man kan aldrig göra det egentligen, men ens liv idag är resultatet ev ens liv hittills. Och har man gjort val och gjort saker utifrån vissa förutsättningar och minns konsekvenserna av ens handlande då, så är det lätt hänt att man tror att samma sak ska hända igen. Även om det nödvändigtvis inte behöver vara så. Blir man fegare när man blir äldre?
Pratade med en annan vän om slutfasen i livet, oavsett om den skulle komma nu eller om femtio år. Frågan vi pratade kring var om vi, jag, ångrade någonting. Om jag hade saker jag har nu som jag kommer att ångra att jag inte gjorde när jag hade möjligheten. Det vill säga att håller jag mig själv tillbaka, och varför isåfall? Eller snarare vad? Finns det saker i mitt liv som jag skulle vilja få ogjort eller saker jag önskar jag sagt men inte gjort? Om jag ska vara helt ärlig så är svaret ja... orsaken är enkel; jag saknar modet. Ja, jag. Jag skulle inte vilja gå tillbaka för att ändra nåt, nej det är inte det det handlar om. Jag vill inte vrida tillbaka klockan. För det som har hänt har hänt, och som jag inte skulle vilja skulle bli ändrade på. Utan alla de händelser, situationer, ögonblick så skulle jag inte vara den jag är idag. Jag skulle inte vilja få nåt ogjort. En del saker skulle jag kanske kunnat hantera på ett annat sätt, sagt annorlunda, men i det stora hela så finns det nog en meningen med varför det blev som det blev. Annars skulle jag inte sitta här idag, veta det jag vet och ha de vänner jag har. Om alla de uppoffringar och förluster som jag haft i mitt liv innebär att jag inte får mer än detta så kan jag trots allt vara ganska nöjd. Ganska ja, jag menar inte att jag ska fastna här, acceptera detta som ett alternativ till resten av mitt liv. Nej, utan det faktum att jag sett sidor hos människor som jag inte sett tidigare. Det finns nyanser, lager och nivåer. Det där som varit stängt för mig tidigare, samtidigt som jag vet att jag låst dem ute. Omedvetet. och det lilla jag fått ta del av, det lilla jag fått se gör mig nyfiken på mer. Vilja veta mer. Lyssna bättre. Ha tålamod. Vara en bättre vän...
Vid varje vägskäl så väljer man bort någonting. Varje gång man säger ja eller nej så gör du ett val, ett medvetet val även om den kanske inte är så uppenbar. Ett val som du inte egentligen reflekterar över. Ett ja eller ett nej, till och med ett kanske är ett val. Valet vid varje kanske är ett nej, just då. Du väljer bort ett ja. Låter kanske flummigt eller konstigt, men det är väl så? Man säger ju inte ja? Ett val, hur liten den må än vara så är det ett val. De flesta i ens liv är de små som leder oss framåt, medans de är de stora avgörande valen man kommer ihåg. Dem där som påverkar mer än en själv. Dem där man måste verkligen tänka efter innan man bslutar sig för ett alternativ. Svaret kan påverka så många liv förutoms ens eget, som ringar på vattnet som kan få oanade konsekvenser. Reaktioner man inte riktigt hade räknat med. Jag har inte gjort så många sådana val i mina dar. Men de val som jag gjort vet jag har inneburit att jag valt bort saker och ting. Saker som i slutändan skadat mig själv, och de är det jag får leva med idag. Kompromisser jag inte ens märkte jag gjorde, förrän långt efter att de blev gjorda. De smög sig på, obemärkt och utan avtryck, då. Kompromisser som jag inte skulle göra idag, men gjorde då. Förnekade mig själv på ett sätt jag inte vill göra igen. Det är det enda som jag ångrar hittills. Men på ett sätt inget jag önskar ogjort. Jag vet bättre nu helt enkelt.
Frågan som jag haft i skallen hela natten och hela den här dagen är enkel, men väldigt svår att svara på. Om du visste att du bara hade sex månader kvar att leva, vad skulle du göra? Vad skulle du vilja göra annorlunda? Och tankarna och känslorna är i kaos, satta på sin spets. På ett helt annat sätt än det jag hade i våras, där ifrågasatte jag ”bara” min hela existens. Idag tvingar mig de mig att få ordning på saker och ting. Tanketrådarna bryts, knyts om och minnena fladdrar förbi som i filmer som ser när de försöker hjärntvätta någon. Scenarior, händelser och människor i mtt liv dyker upp. En efter en från mina djupaste mörkaste hålor dyker dem upp, som gamla spöken hemsöker dem mig och kräver uppmärksamhet. Gamla vänner, fiender och alla dem där andra som syntes tilll i periferin. Dem där man minns men inte kan minnas vad de heter. Jag kanske inte gjort de bästa valen i mitt liv, jag kanske inte sagt de smartaste sakerna i mitt liv alla gånger, men jag står för dem allihop. Det är det minsta jag kan göra. en del saker skäms jag över, det finns såna tillfällen i allas liv, men jag kan stå för det. Orsaken är ganska enkel, en av de få saker som jag faktiskt är glad över att jag fått höra relativt tidigt i mitt liv. Min mors ord; Oavsett vad det är du gör här i livet så gör de som känns rätt. För för länge det känns rätt, är det aldrig fel. Om du sedan ändrar uppfattning kan du ändå alltid stå för de du gjort. Även om du själv skulle tycka att det inte var så bra. Du kan alltid försvara dina handlingar så länge du inte gör det för någon annans skull. Så det kanske är en anledning till att jag faktiskt inte ångrar så mycket i mitt liv trots allt. En del saker kan man diskutera, förklara, men varför skulle jag? Speciellt här?
Men åter till frågan; vad skulle du göra? Vilja göra annorlunda? Jag skulle vilja våga ta vara på de små ögonblicken. Slippa tänka rationellt en stund. Slippa tänka på eventuella konsekvenser av mitt handlande. Att sluta ta så jävla mycket hänsyn. Våga mer. Våga helt enkelt. Som jag skrev ovan; blir man fegare när man blir äldre? Eller är det bara så enkelt att man låter bli vissa saker bara för att man tänker på vad andra ska tycka? Jag misstänker att det är det senare. Att man blir sedd av andra, att andra ser vad man gör. Och därför låter bli. Dumt, det är verkligen dumt. För det kvittar egentligen vad andra tycker. Egentligen ja. För de är inte deras handlingar du ångrar när du tänker på ditt liv. Det är dina egna. Dem där orden du aldrig sa, det där du aldrig gjorde. Om du visste när du ska dö, skulle du ta så jävla mycket hänsyn som du gör nu? Nej, tänkte väl det.
Jag ska försöka bli bättre på det där. Att göra det jag egentligen vill. Ringa det där samtalet som jag skjutit på. Fikat som blir framskjutet av yttre omständigheter. Festen man tackat nej till. Det handlar om att ta sig tid. Våga göra saker som jag vill göra. Sluta ta så jävla mycket hänsyn. Säga saker som jag ibland saknar modet till att säga högt. Eller snarare säga saker som jag menar istället för att linda in det. Försköna eller omvandla så det blir gåtor istället. Man vet ju aldrig när ens liv tar slut. Det kan ske imorgon, om sex månader eller om femtio år. Uttrycket ”bättre sent än aldrig” tycker jag egentligen inte om. Det kanske aldrig blir ett senare. Eller så är det bara för sent. Bättre ha saker gjorda nu. Bättre säga orden nu. Egentligen. För jag vill inte sitta där och undra när det är för sent. Eller tänka på det där jag aldrig gjorde eller aldrig sa. För visst kan jag göra allt det där jag skulle vilja göra, eller säga det jag vill säga. Men sen finns det alltid ett men... Men ibland kanske det finns dem där tillfällena som man vet att det är bättre att inte göra det man vill, eller inte säga det man helst av allt vill skrika rakt ut. Det är trots allt bara jag som kommer att sitta där och ångra mig över saker som aldrig blev gjorda eller sagda... jag tar faktiskt hänsyn till andra människor. Det där med att göra val här i livet var det ja. Det finns trots allt gränser på hur mycket man kan utsatta någon annan för.
Fan också!
R.I.P
Barndomskompis kanske är fel ord. Vi började umgås sista terminen i sexan, jag skulle fylla tretton och hon några månader senare. Vi hade en vänskap som höll i sig till höstterminen i nian, och då slutade vi umgås på grund av skitsnack och en massa lögner. Inte från hennes sida, utan en gemensam tjejkompis. Men de var galna och väldigt roliga två och ett halvt år. Mitten av 80-talet och jag var en ung tonåring. Det var med henne som jag började upptäcka de roliga sakerna här i livet.
Det var med henne som jag tog första fyllan på vårmarknaden den våren. Ett sexpack folköl som vi sög i oss i skogen bakom curlinghallen. Det var med henne som jag tog mina första cigg, och tjuvrökte hos. Tillsammans med henne började upptäcksfärderna ner på stan på helgerna. Det var tillsammans med henne som vi upptäckte att killar var mer än bara irriterande småungar som drog en i håret. Det var med henne som jag ljög ihop historier till morsan om att sova över hos henne så man kunde gå på fester. Hon var en av dem som fick en att smyga ut på kvällarna, nätterna. Det var med henne som jag plankade in på folkets park när det var disco. Det var med henne som jag åkte till andra sidan stan för att gå på mina första FF fester, för att nästan missa sista bussen hem. Det var hennes hår jag höll upp när hon kräktes. Och hon var den första av oss att bli av med oskulden.
Det var A-salen och folkets park. Det var blå Blend och Pripps Blå. Det var LuMumba och laGaronne (eller hur det nu stavas). Mockastövlar och svarta tights. Svarta pumps och kortkort. Det var stentvättade jeans och axelvaddar. Blå mascara och tuperat hår. Stora collegetröjor och skjortor som man vek upp ärmarna på. Det var basketskor och vita tubsockor. Som sagt, det var mitten av åttiotalet. Det var Miami Vice på TV och solariebruna fitnesskroppar som gällde.
Medans andra lyssnade på Magnus Uggla, Lili & Sussie och Shaboom, satt vi och lyssnade på hennes storebröders skivsamlingar. Medans andra dansade disco satt vi och lyssnade på Warlock, Black Sabbath, Iron Maiden och Judas Priest. För att inte glömma Helloween och Metallica, och Kiss som fortfarande sågs som hårdrock då. Hade det inte varit för hennes två storebröder så skulle saker och ting sett annorlunda ut. Visserligen hade jag upptäckt hårdrocken ett par år tidigare med WASP och Mötley Crüe, men dem där åren omvandlade min värld och gav mig en hårdrockssjäl. Hennes bröder gav mig en bredare perspektiv, gav mig möjligheter att upptäcka en massa nya saker. I och med att hon hade äldre bröder så fanns det alltid någon som kunde köpa alkohol åt oss. Jag vet faktiskt inte hur mycket vin och öl de, eller deras kompisar, släpat hem till oss två, men det kanske är lika bra att det fallit i glömska. Och med äldre bröder så fanns det alltid äldre killar att titta på, och prata med.
Våra liv tog olika spår efter nian. Och jag kan nu undra hur mitt liv skulle ha sett ut om det inte hade varit vänskapen med henne dem där två och ett halvt åren. Samtidigt som jag är glad för den där oskuldsfulla tiden med henne, där vi testade gränser och upptäckte saker och ting tillsammans. Hon försvann ur mitt liv men det gjorde inte musiken. Musiken finns kvar, och jag lyssnar än idag på en del av banden som vi satt och lyssnade på då. Just nu snurrar Helloweens Keeper of the seven keys part I för fullt, och fyller mig med en känsla av nostalgi. Skivan kom ut under dem där åren, och den är fortfarande lika bra idag som då.
Hennes död påminner mig om min egen dödlighet. Att inte skjuta på saker eller att ta så lättvindligt på saker och ting, oavsett vad det är. Imorgon kan det vara försent. Samtidigt som en del av mig fylls av vemod, nu när jag verkligen inser att hon är borta. Med henne försvann en länk till mitt förlutna, en viktig länk till en oskuldfull tid. I och med att hon inte längre finns bland oss levande så finns det ingen som vet hur jag var då. Ingen som kan ge en sanningsenligbild av vad jag var då. Kanske lika bra, men det kommer att komma en dag då jag kanske kommer att vilja minnas den där tiden. Nu finns det ingen som kan berätta alla dem där pinsamma detaljerna, men det kanske är lika bra. Jag minns dem. Och jag minns henne, som hon var då. Är det så här det känns att åldras?
Jag hoppas bara att hon har fått ro nu. Hon hann inte fylla 33.
tillbaka till verkligheten
| Jahaja, så var det med det. Semestern är slut. Vardagen kom tillbaka. Verkligheten knackade på och stormade in. Inget att göra åt det. Bara att ta tag i den. Se vad den har att erbjuda den här gången. Semestern är över för i år. Det jag inte hade alls förra året. Två veckor går så fort. För fort. Samtidigt som det känns som det är mer än en vecka sen som vi kom hem från Wacken. Har det verkligen bara gått en vecka? En vecka? Sju dagar sen vi satte foten ner i sthlm? En vecka sen som vi var tillbaka till betongen. Jag är verkligen ingen morgonmänniska!! Tidiga mornar är inget för mig. Inte alls. Vill inte. Men det kommer bli väldigt få såna resten av året. Jag kommer att kunna göra det jag mest av allt vill den här tiden på morgonen; sova. I en varm säng. Befinna mig i drömmarnas värld. Låta mig omfamnas av drömmens sköna famn. Och vilka drömmar jag haft den sista tiden. Varför kan man inte spela in dem och plocka fram vid behov? Eller göras om till verklighet? Men då kanske det inte skulla kallas för drömmar? Tidig måndagmorgon och tillbaka till verkligheten. Regntunga skyar och fukt i luften. Efterlängtad regn men den glömde föra med sig svalkan. Den som jag saknar mest just nu. Den kyliga luften, den som fanns nere på Wacken under natten. Den som fick andedräkten att synas, huden att knottra sig. Den som är så mycket lättare att andas. Gör en piggare, hjärnan alertare. Men den kommer den också, för hösten är på väg. För om jag inte hört helt fel så har svalorna lämnat norden för i år. Det har varit så tyst på himlen utanför mitt fönster att jag tror mig kunna säga att svalorna flyttat söderut. Jag kan ju ha fel då det faktiskt har regnat och det är tidig morgon, men det är ju dags nu. Mitten av augusti... och hösten är på väg. Verkligheten kom och knackade på dörren och flyttade in. Trängde sig på och vägrar lämna en på ett tag. Kan ju inte direkt säga att den våldsgästar, men det är det den gör just nu. Vill ju inte ha den här. Men det är som det är, vet att det inte är så mycket att göra åt just det. Vi kan bara hoppas på att den kan samsas med skrattet och livet som bor hos mig. För verkligheten har ett fult ansikte ibland, och det enda jag kan göra är att se till att den inte gör att de andra flyttar ut. Så var det dags att ta tag i verkligheten då. Saker och ting blir inte gjorda av sig själv. Kan ju vara en bra idé att klä på sig kanske? Ta på sig den professionella rollen. Ska träffa chefen igen. Verkligheten kom och knackade på och flyttade in. |
W:O:A 2006
Tisdag: Resan ner påbörjades tisdagkvällen, en resa genom stan för att plocka upp alla medresenärer som skulle ta del av bussresan ner, och möta upp killarna som skulle slicka vår röv hela resan ner. Två av dem tio som skulle ner hoppade av i sista stund så vi var åtta stycken som åkte ner till Tyskland. Kan kanske nämnas också att detta är första gången i V.M.I:s historia som det är tre tjejer med på resan ner. Första chaffisen ner började bli ganska trött på oss redan innan vi lämnade stan, men det blev bra ändå. Han trots allt lite besviken över att vi tystnade så fort *ler*. Så kom resan genom Sverige, och i Helsingborg mötte regnet och åskan oss. Regnet som höll i sig genom hela Danmark också. Vi som var nere på Wacken förra året blev tunga till sinnes; ”inte ett lerigt Wacken i år också!”. Men det klarnade upp och vi var nere till Wacken till till en ganska bra tid ändå.
Onsdag: Bilen var full av alkoholhaltig vätska i olika procenthalter och smak, beroende på vem som inhandlat vad. Bilen blev parkerad efter många om och men när den väl stod still så stog den där i fyra dagar. Första ölen knäpptes långt innan tolvtaget på onsdagen och så skulle partytältet upp. Och helt plötsligt hade ”alla” glömt bort hur den skall sättas ihop. Men HALLÅ!? så det slutade med att det var jag som organiserade upp det hela och tältet sattes upp på nolltid. Pusslet lades ut och det blev en hel del sexuella anspelningar när rör skulle stoppas i vilket hål, vem som skulle stoppa in vad i vilket hål. Det blev jag som fick se till att killarnas tält blev uppstält som den skulle. Så jag blev utsedd till karln i campen, kanske inte en så trevlig titel, men vad fan. Så var vi iväg ner till området och fixade så vi fick armbanden. Efter detta var jag och en till iväg och försökte och fick biljetterna sålda. Kanske fel dag, men vi alla visste att om vi väntade en dag så skulle det inte bli gjort. Inte illa ment mot dem som inte följde med men tyvärr sant. Fick iväg biljetterna, inte till det pris som de gav för dem men de ska vara glada för att jag fick iväg dem överhuvudtaget. Bättre än ingenting som det skulle kunnat varit fallet. Och de ska kanske tacka mig och vännen som gick iväg i hettan och stod under gassande sol och försökte prata engelska med tyskar. Vi offrade dyrbar dryckestid! *skrattar*. Väl tillbaka till tältet började dekadensen, galenskapet. Kanske var det tyska luften, mängden av alkohol, vattenkriget eller så var det kanske bara så att sju av åtta som åkte ner var singlar?
Torsdag: Tidig morgon och öl till frukost, efter köandet vid bajamajorna. Det blev mycket sånt under resterande dagarna, killar skiter mycket har vi tjejer märkt, för inte var det tjejerna som uppehöll bajamajorna ska jag säga, speciellt inte med tanke på att killar kan faktiskt pissa i en buske. Vilket de gjorde kände man när värmen kom. Det är tur att magen höll hela Wacken resan *pepparpeppartaiträ* annars hade det blivit jobbigt. Nåja, torsdagen innebar att jag var och handlade på marknaden som finns där nere. Jag shoppade upp nästan hela resekassan, men det blev svårt att låta bli. Jag tog mig råd helt enkelt. Nya skor inhandlades och den hyllningen som de fick av en av killarna vid tältet kommer jag nog inte få igen. Sånadär som man bara velat ha och kunnat drömma om. Nåja, det blev att vi satt vid tältet hela kvällen då ingen av oss var där för Scorpions. Kvällen var lika galen som kvällen innan. Dekadens, galenskap och fylla. Och jag kunde inte låta bli att undra vad fan det är det som händer, vilken verklighet har jag hamnat i?!
Fredag: Morgonen var lite segare än dagen innan, men alkoholkonsumtion och värmen kanske tar ut sin rätt? Vem vet, men det blev öl till frukot och så passande av klockan för att se banden. En massa spring av mina medresenärer för alla skulle se olika saker, förutom de uppenbara som vi alla skulle se. Efter en seg start så var man igång igen. Och det blev att gå ner till att se Peter Steele med sin Carnivore och därefter Children of Bodom. Efter en del öl på området och några Wackenglas senare så gick jag tillbaka till tältet, där jag var ensam och fick hjärnsläpp och började sms:a en vän. Ingen bra idé i det tillståndet jag befann mig i, jag menar bara att läs ovanstånde band så förstår ni kanske. Jag fick sällskap och insåg vad det var jag höll på med. (Förlåt, inte min mening, men jag kände mig ensam! Inte min mening att låta de gå över dig!). Resten kvällen blev lika galen som dem innan, med huvudet under armén och ut och spela rugby ungefär. Det blev att jag gick och la mig tidigt. Tidigare än nätterna innan, typ.
Lördag: Seghetens seghet slog till. Svårt att komma ut ur tältet och väl uppe ville man bara lägga sig igen. Det blev ingen öl till frukost. Snarare vatten och en stund till på en skön madrass och en kudde som inte var min. Några timmar senare och missande av band jag faktiskt hade velat se, så kom man upp men dagen kändes avslagen. Jag var inte den enda som kände så, flera av dem som skulle köra dagen efter låg mestadelen av dagen. och jag försökte tappert att få i mig ölen. Det gick inte så bra. Kanske tillräckligt för att andra att slockna efter halva mängden men de kändes som óm man bara satt och drack för man var tvungen, och jag hade vid det laget börjat bli trött på öl. vet, det låter sjukt, det låter inte som mig, men det finns en gräns, och min nåddes under kvällen. Vi kom ner och såg Emperor äntra scenen, och deras ljudteckniker borde skjutas! De visste fan inte vad de höll på med! Med rätt ljuteckniker hade det faktiskt kunnat visa världen att de fortfarande härskar! Så lite besviken blev man ju, men inte som sist jag såg dem. Men det slutade med att jag och en till gick efter tre låtar och gick tillbaka till tältet. Reste av kvällens band orkade vi inte se helt enkelt, men det finns en gräns där med. Oavsett var, när och hur. Resten av banden hörde vi klart och tydligt från tältet iallafall. Det blev en tidig och kall kväll. Kanske hade det varit sådär kallt de andra nätterna också men det märkte jag aldrig av.
Söndag: Avresedagen. Behövs det sägas mer?
Sammanfattningsvis så var det en helt underbar resa. Första festivalen någonsin som singel. Första Wacken som jag inte har en annan att se efter. Första festivalen där jag bara behövde tänka på mig själv. Mig själv, och mina medresenärer märkte nog skillnaden på mig. Och planeringarna till nästa år har redan börjat; IMMORTAL kommer att vara där! Jag också!!!
För att avsluta det hela så finns det bara en sak att säga;
Det som händer på Wacken stannar på Wacken!
dags för avfärd/avsked
Jag kommer att åka till en plats där verkligheten kommer att sluta existera och jag kan vandra i en alternativ värld. En plats långt borta från civilisationen. En plats med egna regler och egna lagar. Moraliskt förfall och dekandens. En plats där likasinnade samlas för att umgås i en vecka. Svart, mörkt och död som bubblar av liv. Med musik dygnet runt. Oavsett om det blir en vecka under gassande solsken utan möjlighet till svalka eller om det blir en veckas vadande i knähög lera så kommer det att vara underbart. Sova i tält, ingen dusch och överfulla bajamajor. Hemskt, men helt underbart. Litervis med öl. Litervis med alkohol. Litervis med andra vätskor. Tonvis med skräp. Vi får se hur mycket jag kommer att bidra med.
En alternativ värld under en vecka. En plats där allt annat slutar existera. Och iår åker jag ner som singel. Men det kanske jag inte ska säga högt därnere. Jag åker ner till en plats på jorden där det kommer finnas trettio tusen likasinnade. Av dessa 30 000 är det ca 5000 tjejer, resterande 25 000 är killar. Sen finns det ju en del av dem som är upptagna hemma men det finns dem som inte hindras av det direkt. Så, vi kan enkelt säga så här; skulle jag vilja så borde jag hitta nån som ställer upp. Jag menar oddsen är ju inte direkt mot mig. Om jag nu skulle vilja.
Ikväll bär det av mot Wacken! Ses om en vecka...
ingen ro
Igår kom och gick i rasande fart, eller jag kanske ska skriva resande? Söndagen började med att jag satte mig under nålarna igen. En och en halv timmes smärta för att jag ska få min rygg klar någongång. Så nu börjar den se klar ut, iallafall delarna man kan se sticka fram under linnet. Sticka fram? jaja, ni som vet hur den ser ut kanske småler just nu. Ja, sticker fram *ler*. Under tiden kom ex blivande svägerskan och satt med lillkillen. Hmmm, undrar vad jag ska kalla henne istället? Sen blev det åka av, det blev att packa bilen, handla hundmat, lämna över en säck till systeryster innan det blev två timmars resa uppåt landet och ut på landet. Det blev tre timmars paus med mat, och välkommen tystnad. Lillkillen i extas för att få springa av sig. Sen bar det iväg igen, lämnade lillkillen för en veckas semester på landet för att jag, matte, ska kunna åka på en veckas festivalvecka. Det blev en tur till Estocolmo också för att plocka upp en liten svart sak som ska få vara på en veckas semester hos en vän. Den samme som tar min hårboll för en vecka. Undrar om han kommer att ångra sig innan veckan är slut?
Idag var det segt att stiga upp, men jag vaknade med ett leende då ex blivande svägerskan väckte mig med kaffe på sängen. Ja, inte bokstavligt dårå, men hur trevligt som helst. Idag är det segheten seghet, kaffet funkar delvis och hunnit skratta en hel del redan. Men idag ska ärenden göras. Pengaärenden... aldrig trevligt men de kanske vill ha in hyran. Kan ju vara en bra idé så jag får bo kvar. Sen ska det växlas pengar. Papperslappar som ska ändra form och färg, så jag får det jag vill ha när jag ska handla vätska utanför rikets gränser. Nej, ska kanske ta den där berömda tummen ur röven så det kanske blir gjort nåt idag. Ska ju över till systeryster också...
felvänd
hudlös
Skrev aldrig igår. Dag tre kom och gick. Jag hade en internetfri dag igår, helt och hållet en datorfri dag. Jag lyssnade inte ens på musik. Och det tillhör ovanligheterna. Jag hade ryggläge i soffan istället, och gjorde absolut ingenting. Bara en sån sak, att jag låter mig ha ryggläge en hel dag är ovanligt. Det ska "alltid" göras nåt. Men igår, fredag, var det nödvändigt. Jag bosatte mig i soffan helt enkelt. Parkerade röven och satt där hela dan. Och idag är jag rastlös istället.
Funderade några gånger att gå ut bara för att radera det jag skrivit dagen innan. Jag gjorde aldrig det. Vet ej om det är bra eller dåligt. Vill ju inte direkt erkänna problemet för mig själv nu vet hela världen det typ. I torsdags var jag hudlös. Totalt maktlös inför mina inre demoner, och de bara fortsatte. Försökte dränka dem, men dem simmar också dem jävlarna och då låter dem lite annorlunda. Ingen bra dag i min värld. Fan. Varför ska jag vara så jävla självdestruktiv? Dagar som den i torsdags borde man låsa in mig i ett rum utan dator, telefon eller annat som jag kan kommunicera med omvärlden med. Men å andra sidan då kanske jag inte fått ett samtal från en orolig vän som faktiskt övertygade mig om att det bara är mina hjärnspöken. Bara att vännen lyckades få mig att tro på det är en bedrift , en bedrift som ingen annan lyckats övertyga mig tidigare om. Speciellt inte när jag är mitt i det. Det är mina inre demoner som pratar och jag inte ska lyssna på dem. Jag hade fel helt enkelt, men inget som jag är särskilt förvånad över egentligen. Mina demoner säger oftast inte sanningen till mig. Dem ljuger, hånar och jävlas. Men oj vad övertygande dem är. Så all oro, ångest och självdestruktivitet var, och är, totalt onödig. Nästa gång dem kommer på besök så ska jag ta och använda mig av en av mina livlinor och ringa en vän, oavsett vad mina inre demoner säger. Och absolut inte ta beslut efter en sömnlös natt utifrån deras röster. De ljuger, men oj vad övertygande dem är.
Igår hade jag orken att brottas med dem och förpassade dem till en dimension där de inte kan nå mig. Igår orkade jag stänga dörren till platsen där dem bor. Igår kändes de mycket lättare. Och idag kvider dem tyst i en värld som inte är min. Jag vet att det kommer en dag när de lyckas bryta sig igenom igen. Det kommer en dag då jag kommer att vara lika hudlös som i torsdags, men då kommer jag förhoppningsvis komma ihåg att jag har någon som jag kan ringa. Oavsett vad demonerna säger. Förhoppningsvis lyckas jag då övertyga mig själv då att de har fel. Det beror visserligen på vilken tid på dygnet som dem bryter sig igenom. Kan ju inte störa vilken tid på dygnet som helst.
inre demoner
Skrev för en vecka sen om bristen av balans i mitt liv. Balansen har ännu inte infunnit sig och jag kan bara misstänka anledningen till det. Jag själv. Att jag själv orsakar kaoset i mig, omkring mig. Det finns en sida av mig som inte är så enkel att leva med. En sida som jag inte är stolt över. En sida av mig som får för mycket makt ibland. En sida av mig som jag försöker arbeta bort. Har försökt i flera år nu, men misslyckas gång på gång. Den där sidan av mig som tar saker personligt. Ja, personligt. Även om jag vet att det inte är så så säger känslan att det är så. Demonerna gör det personligt. Dem tar det bokstavligt. Många vet inte om denna sida av mig och fått andra att undra vad det är för fel. Felet är jag själv. Mina demoner, mina nojor. Men så verkliga att just nu, idag och att jag inte vet hur jag ska hantera det. Så, jag hanterar dem på det enda sätt jag kan just nu. Låter dem ta över. Inte bra, jag vet, men jag har ingen energi att motarbeta den just nu. Synd, för det påverkar mitt liv på ett sätt jag inte vill. Det är ett effektivt sätt att göra sig av med mig om det är det ni vill. Säg bara orden så finns jag inte kvar. Vill du till exempel inte att jag ska ringa dig en specifik tid eller dag, då gör jag inte det. Rationella delen av mig vet att du menar just då och den tiden. Du menar vartenda ord, för just det tillfället. Jag vet det, tills demonerna tar över. Då låter det inte så inom mig längre och känslan tar över. Då blir det en helt annan sak, och då är det för alltid. Att jag inte ska höra av mig mer, någonsin. Nackdelen är att jag gör det inte heller. Ringer. Ett annat exempel är att jag kan fråga om jag kan komma på över och kanske ta en fika. Tyvärr råkar du ha förhinder eller vill vara för dig själv den dagen. Samma sak där, rationella delen av mig vet att du menar just då, den där specifika tidpunkten. Du kan till och med säga att jag kan komma en annan dag. Känslan som kommer och tar över och det blir att jag aldrig mer frågar om jag kan komma förbi på en fika. Du kommer aldrig höra orden från min mun igen. Sen är det ju det här med att bjuda över folk också. Jag gör det och uteblir du oavsett anledning, eller det bara kommer en massa kanske så får du inte frågan igen. Det är upp till dig själv sen. Jag vet, den rationella delen av mig vet att det finns andra orsaker än det jag tror, men demonerna säger annorlunda. Vill varken tvinga mig på nån eller få folk att känna sig besvärade. Och jag vill inte störa. Det finns ju en anledning till varför jag alltid frågar om jag stör när och om jag ringer. Som ni märker så är demonerna väldigt påtagliga i mig. Sen är det ju det här med sms, skickar jag ett antal sådana och inte får ett svar så slutar jag. Även om varje cell i min kropp vill annat. Mina hjärnspöken. Dem som jag lät ta över igår natt. Jag har ingen energi att bekämpa dem just nu. Det är som det är. Tyvärr. Det är demonerna som är orsaken bakom beslutet inatt. Men det är jag som får leva med den. Inte demonerna. Demonerna sitter där och säger samma sak om ooch om igen; "Icke önskvärd". "Inte saknad". Den rationella delen av mig vet att jag inte ska lyssna till känslan. Men jag är en känslomänniska. På gott och ont.
Just nu är det mest ont.
Dag två
Vad gör man när man har semester? Hur har man ledigt? Var är man enligt kartan? Ja, jag vet svaren till dem där egentligen men det känns inte som om jag har semester. Bara en ledig dag innan nästa arbetspass. Så ser det egentligen ut på schemat, så det tar nog iallafall tills imorgon innan jag fattar att jag faktiskt är ledig. Jag behöver inte gå upp klockan fem imorgon. Jag kan sova ut. Frågan är om lillkillen vill göra det. Idag var han pigg, ville inte alls ligga och jäsa i sin bädd till sent på dagen. Ja, han får inte sova i sängen med mig. Han ansåg att vi sovit färdigt när klockan blev tio. Ja, jag vet det är egentligen sent för en valp, men han bruka ligga och dra sig till elva tolv. Så kom inte och ifrågasätt mina sovmornar då han är morgontrött, också. Klockan tio masade jag mig upp. Seg, ögonen i kors, grustag och så en glad blöt tunga som ville hälsa mig god morgon. Jag hade ingen lust alls idag. Värmen från igår bosatte sig i sovrummet igår så jag låg och vände och vred mig halva natten. Lakanet kan bevisa detta om ni tvivlar. Och en blick ut genom fönstret i morse skvallrade om att det är minst lika varmt idag. Hallå, var är det utlovade regnet? Jag såg nog minsann på TV igår att det ska regna här idag. Eller har stan hamnat i någon form av twilightzone, och värmen från kontinenten hittat ett kryphål till oss? Jaja, kanske lika bra att vänja sig så man klarar av att veckan i värmen utanför rikets gränser nästa vecka. Min semester resa. Ska bli skönt att komma bort.
Förutom att natten var varm och svettig låg jag i tankar. Tankar som höll mig vaken till fyra på morgonen. Alltid dessa tankar. En önskan som inte blir sann. Och en känsla som fick mig att ta ett beslut inatt. Kanske inte världens bästa tillfälle att göra det på, när det känns som man håller på och flyter bort och tankarna går åt ett håll som man inte vill, egentligen. Jag tog ett beslut där och då. Jag gav efter för mina demoner och det känns tungt idag. Mina demoner vann inatt, och jag få leva med konsekvenserna av dem. Om det sen visar sig at det bara är mina inre demoner som pratar blir jag bara glad. Är det så att det är som min känsla säger mig så har jag redan accepterat det. Känslan av att jag inte behövs längre. Jag fick fyra månader till låns. Det kommer inte att bli lätt, men det är väl som dem säger; en dag i taget. Det var inte meningen helt enkelt. Idag kommer jag att sörja förlusten av en vän.
Jag önskar.
Dag ett
Jag har semester! Jag är ledig! Ja, egentligen inte officiellt semester förrän fredag eftermiddag men ändå. Skulle egentligen jobba på fredag, men tog komp istället. Och på så sätt blev två veckors semester tre. En hel vecka till godo. Så mycket tid det blev helt plötsligt! Att ha en veckas semester innan jag drar utanför rikets gränser. Bara slappa, ta vara på tiden och hinna ifatt mig själv. Sova. Andas. Läsa. Skriva. För att nästa vecka dra på en veckas fylleresa. Efter hemkomsten har jag en hel vecka semester som kommer att behövas. Jag kommer inte att vara arbetsför förrän tidigast till helgen efter. Återhämtning heter det visst *ler*. Tre veckor istället för två. Sju dagar extra. Vad ska jag göra?
Dag ett av min semester och det känns konstigt. Av förståerliga skäl var jag inte direkt inställd på att min semester börjar idag. Det är en onsdag, termometern torde ligga runt 30-35 eller nåt och jag sitter här. Inomhus, online och funderar på vad man skulle kunna göra. Vädret är för fint för att sitta inomhus, men för varmt för både mig och lillkillen* att sitta utomhus. Jag vill ha åska, ett rejält åskoväder med tillhörande regn. Den lilla åskan som kom på besök i förrgår var inte mycket att hänga i granen direkt. Visst det small och mullrade under en timmes tid, men regnet uteblev. Det enda som kom var en störtskur på fem minuter som sen torkade upp lika fort som den kom. Det behövs en rejäl rotblöta om det ska bli nåt av det här. Jaja, i och med att vi närmar oss tropisk hetta så försvann också löftet av kommande hösten. Den som jag kunde ana förra veckan. Ja, jag tillhör dem där som har svårt med värmen ibland. Inget emot sommaren men det räcker om det ligger runt 20, inte som nu 30.
Hmmm, semester var det ja. Vill inte städa/diska/tvätta idag, tar det imorgon istället. Vad ska jag hitta på att göra? Vad gör man när man är ledig? Minns inte när jag var det sist... Värmen underlättar inte tankeverksamheten direkt. Och duschen för en kvart sen känns bortkastat just nu.
* lillkillen= en liten hane på snart 16 veckor.