R.I.P
Fick besked tidigare ikväll om att en barndomsvän dött. Tog det inte så hårt, umgicks ju inte längre. Hade inte gjort det de senaste *mummelmummel* åren... Vi tappade kontakten efter att vi gick ut nian, och visst hände det att vi sågs men annars så nej. Men så kom minnena ifatt en när man skulle sova, och det var den sömnen. Bilder fladdrar förbi, minnen och saker som hände då la grunden till vem jag är idag.
Barndomskompis kanske är fel ord. Vi började umgås sista terminen i sexan, jag skulle fylla tretton och hon några månader senare. Vi hade en vänskap som höll i sig till höstterminen i nian, och då slutade vi umgås på grund av skitsnack och en massa lögner. Inte från hennes sida, utan en gemensam tjejkompis. Men de var galna och väldigt roliga två och ett halvt år. Mitten av 80-talet och jag var en ung tonåring. Det var med henne som jag började upptäcka de roliga sakerna här i livet.
Det var med henne som jag tog första fyllan på vårmarknaden den våren. Ett sexpack folköl som vi sög i oss i skogen bakom curlinghallen. Det var med henne som jag tog mina första cigg, och tjuvrökte hos. Tillsammans med henne började upptäcksfärderna ner på stan på helgerna. Det var tillsammans med henne som vi upptäckte att killar var mer än bara irriterande småungar som drog en i håret. Det var med henne som jag ljög ihop historier till morsan om att sova över hos henne så man kunde gå på fester. Hon var en av dem som fick en att smyga ut på kvällarna, nätterna. Det var med henne som jag plankade in på folkets park när det var disco. Det var med henne som jag åkte till andra sidan stan för att gå på mina första FF fester, för att nästan missa sista bussen hem. Det var hennes hår jag höll upp när hon kräktes. Och hon var den första av oss att bli av med oskulden.
Det var A-salen och folkets park. Det var blå Blend och Pripps Blå. Det var LuMumba och laGaronne (eller hur det nu stavas). Mockastövlar och svarta tights. Svarta pumps och kortkort. Det var stentvättade jeans och axelvaddar. Blå mascara och tuperat hår. Stora collegetröjor och skjortor som man vek upp ärmarna på. Det var basketskor och vita tubsockor. Som sagt, det var mitten av åttiotalet. Det var Miami Vice på TV och solariebruna fitnesskroppar som gällde.
Medans andra lyssnade på Magnus Uggla, Lili & Sussie och Shaboom, satt vi och lyssnade på hennes storebröders skivsamlingar. Medans andra dansade disco satt vi och lyssnade på Warlock, Black Sabbath, Iron Maiden och Judas Priest. För att inte glömma Helloween och Metallica, och Kiss som fortfarande sågs som hårdrock då. Hade det inte varit för hennes två storebröder så skulle saker och ting sett annorlunda ut. Visserligen hade jag upptäckt hårdrocken ett par år tidigare med WASP och Mötley Crüe, men dem där åren omvandlade min värld och gav mig en hårdrockssjäl. Hennes bröder gav mig en bredare perspektiv, gav mig möjligheter att upptäcka en massa nya saker. I och med att hon hade äldre bröder så fanns det alltid någon som kunde köpa alkohol åt oss. Jag vet faktiskt inte hur mycket vin och öl de, eller deras kompisar, släpat hem till oss två, men det kanske är lika bra att det fallit i glömska. Och med äldre bröder så fanns det alltid äldre killar att titta på, och prata med.
Våra liv tog olika spår efter nian. Och jag kan nu undra hur mitt liv skulle ha sett ut om det inte hade varit vänskapen med henne dem där två och ett halvt åren. Samtidigt som jag är glad för den där oskuldsfulla tiden med henne, där vi testade gränser och upptäckte saker och ting tillsammans. Hon försvann ur mitt liv men det gjorde inte musiken. Musiken finns kvar, och jag lyssnar än idag på en del av banden som vi satt och lyssnade på då. Just nu snurrar Helloweens Keeper of the seven keys part I för fullt, och fyller mig med en känsla av nostalgi. Skivan kom ut under dem där åren, och den är fortfarande lika bra idag som då.
Hennes död påminner mig om min egen dödlighet. Att inte skjuta på saker eller att ta så lättvindligt på saker och ting, oavsett vad det är. Imorgon kan det vara försent. Samtidigt som en del av mig fylls av vemod, nu när jag verkligen inser att hon är borta. Med henne försvann en länk till mitt förlutna, en viktig länk till en oskuldfull tid. I och med att hon inte längre finns bland oss levande så finns det ingen som vet hur jag var då. Ingen som kan ge en sanningsenligbild av vad jag var då. Kanske lika bra, men det kommer att komma en dag då jag kanske kommer att vilja minnas den där tiden. Nu finns det ingen som kan berätta alla dem där pinsamma detaljerna, men det kanske är lika bra. Jag minns dem. Och jag minns henne, som hon var då. Är det så här det känns att åldras?
Jag hoppas bara att hon har fått ro nu. Hon hann inte fylla 33.
Barndomskompis kanske är fel ord. Vi började umgås sista terminen i sexan, jag skulle fylla tretton och hon några månader senare. Vi hade en vänskap som höll i sig till höstterminen i nian, och då slutade vi umgås på grund av skitsnack och en massa lögner. Inte från hennes sida, utan en gemensam tjejkompis. Men de var galna och väldigt roliga två och ett halvt år. Mitten av 80-talet och jag var en ung tonåring. Det var med henne som jag började upptäcka de roliga sakerna här i livet.
Det var med henne som jag tog första fyllan på vårmarknaden den våren. Ett sexpack folköl som vi sög i oss i skogen bakom curlinghallen. Det var med henne som jag tog mina första cigg, och tjuvrökte hos. Tillsammans med henne började upptäcksfärderna ner på stan på helgerna. Det var tillsammans med henne som vi upptäckte att killar var mer än bara irriterande småungar som drog en i håret. Det var med henne som jag ljög ihop historier till morsan om att sova över hos henne så man kunde gå på fester. Hon var en av dem som fick en att smyga ut på kvällarna, nätterna. Det var med henne som jag plankade in på folkets park när det var disco. Det var med henne som jag åkte till andra sidan stan för att gå på mina första FF fester, för att nästan missa sista bussen hem. Det var hennes hår jag höll upp när hon kräktes. Och hon var den första av oss att bli av med oskulden.
Det var A-salen och folkets park. Det var blå Blend och Pripps Blå. Det var LuMumba och laGaronne (eller hur det nu stavas). Mockastövlar och svarta tights. Svarta pumps och kortkort. Det var stentvättade jeans och axelvaddar. Blå mascara och tuperat hår. Stora collegetröjor och skjortor som man vek upp ärmarna på. Det var basketskor och vita tubsockor. Som sagt, det var mitten av åttiotalet. Det var Miami Vice på TV och solariebruna fitnesskroppar som gällde.
Medans andra lyssnade på Magnus Uggla, Lili & Sussie och Shaboom, satt vi och lyssnade på hennes storebröders skivsamlingar. Medans andra dansade disco satt vi och lyssnade på Warlock, Black Sabbath, Iron Maiden och Judas Priest. För att inte glömma Helloween och Metallica, och Kiss som fortfarande sågs som hårdrock då. Hade det inte varit för hennes två storebröder så skulle saker och ting sett annorlunda ut. Visserligen hade jag upptäckt hårdrocken ett par år tidigare med WASP och Mötley Crüe, men dem där åren omvandlade min värld och gav mig en hårdrockssjäl. Hennes bröder gav mig en bredare perspektiv, gav mig möjligheter att upptäcka en massa nya saker. I och med att hon hade äldre bröder så fanns det alltid någon som kunde köpa alkohol åt oss. Jag vet faktiskt inte hur mycket vin och öl de, eller deras kompisar, släpat hem till oss två, men det kanske är lika bra att det fallit i glömska. Och med äldre bröder så fanns det alltid äldre killar att titta på, och prata med.
Våra liv tog olika spår efter nian. Och jag kan nu undra hur mitt liv skulle ha sett ut om det inte hade varit vänskapen med henne dem där två och ett halvt åren. Samtidigt som jag är glad för den där oskuldsfulla tiden med henne, där vi testade gränser och upptäckte saker och ting tillsammans. Hon försvann ur mitt liv men det gjorde inte musiken. Musiken finns kvar, och jag lyssnar än idag på en del av banden som vi satt och lyssnade på då. Just nu snurrar Helloweens Keeper of the seven keys part I för fullt, och fyller mig med en känsla av nostalgi. Skivan kom ut under dem där åren, och den är fortfarande lika bra idag som då.
Hennes död påminner mig om min egen dödlighet. Att inte skjuta på saker eller att ta så lättvindligt på saker och ting, oavsett vad det är. Imorgon kan det vara försent. Samtidigt som en del av mig fylls av vemod, nu när jag verkligen inser att hon är borta. Med henne försvann en länk till mitt förlutna, en viktig länk till en oskuldfull tid. I och med att hon inte längre finns bland oss levande så finns det ingen som vet hur jag var då. Ingen som kan ge en sanningsenligbild av vad jag var då. Kanske lika bra, men det kommer att komma en dag då jag kanske kommer att vilja minnas den där tiden. Nu finns det ingen som kan berätta alla dem där pinsamma detaljerna, men det kanske är lika bra. Jag minns dem. Och jag minns henne, som hon var då. Är det så här det känns att åldras?
Jag hoppas bara att hon har fått ro nu. Hon hann inte fylla 33.
Kommentarer
Trackback