hRaven

för nio år sen blev jag och mannen ihop...
ikväll, snart, är det ganska exakt nio år sen som jag och mannen gick från att vara vänner till att bli ett par...
stort steg som innebar en hel del förändringar...
stort steg där vi hade mycket att förlora om det inte hade fungerat...
nu, nio år senare kan man bara förundras över hur fort tiden går egentligen...
hade någon sagt då att vi skulle vara tillsammans idag hade jag nog tvivlat...
men nu sitter man här, och kan blicka bakåt på nio år tillsammans...
och le åt minnena och allt som hänt under åren...
det känns som om det var nyss som vi blev tillsammans...
men klockan tickar på och man undrar hur många det kommer att vara framåt...
nio år är en lång tid...
även om jag nu kan känna att nio år bakåt känns så "kort"...
sedd framåt känns det som en evighet...
full av ovisshet och allt man kan tänka sig...
det finns inga garantier till att det kommer ens att hålla morgondagen...
för det finns inga garantier på förhållanden...
man måste vårda den för att den ska hålla...
ge och ta...
uppoffringar och kompromisser...
man är inte ensam i en relation och då kan man inte tänka "jag" utan snarare "vi"...
där man representerar en halva av "vi"...
nio års relation där vi varit gifta i tre...
hemligheten?
att inte ställa krav på sin partner som man själv inte kan ställa upp på...
och inte gå och lägga sig osams...
det är vår hemlighet...
men visst, vi pratar med varandra...
inte till...
det är skillnaden...

och 2005 närmar sig slut...
två timmar och fyrtiofem minuter kvar till nedräkning...
och man kan börja blicka framåt på 2006...
men innan man kan blicka framåt måste man kunna se bakåt...
se vad som detta året hade med sig och sammanfatta året innan man kan se framåt...
man måste se helheten...
sakerna som man var nöjd med...
mindre nöjd med...
oförutsedda sakerna...
och de saker som man vet kommer varje år...
misstagen...
framgångarna...
allt det där man önskar man gjort annorlunda...
för det är efter det man kan försöka tänka på det nya året...
vad man önskar alla dem tomma sidorna ska innehålla...
alla dem där bladen i almanackan, filofaxen eller dagboken som ska fyllas med saker...
vad de sen kommer att fyllas med är upp till en själv...
man kan försöka sätta en kurs inför det nya året och hoppas att den kursen är ganska rätt uträknat...
för är man helt fel ute så kommer det att märkas ganska snart...
och sättet som det kommer att märkas på är känslan av att bli motarbetad...
känslan av att nåt är fel...
känslan som oftast har rätt...
det där som jag skrev tidigare om att universum verkar ha planer för en som inte är riktigt klara för en alltid...
jag väljer att skriva universum för allt prat om ödet känns underskattat, men egentligen handlar det om samma sak...
där universum ger små knuffar framåt när man är på rätt väg...
eller sätter alla möjliga hinder i ens väg och man känner att allt bara blir fel...
även om viljan finns så är det inte meningen...
för ens vilja har ingenting att komma med när det gäller universum...
vad är lilla jag mot det stora hela?
saker och ting sker av en anledning...
accepterar man den tanken och kan ta till sig det så är det inte så svårt att leva...
oftast känns universums röst som den där berömda magkänslan...
att lyssna på den så är man på samma våglinje som universum...
saker går sällan fel...
och skulle det göra det så kan man alltid förklara sig efteråt...
går man mot magkänslan så kan man oftast inte försvara sig efteråt...
för man har inga svar att ge...

så nästa år ska jag föröska acceptera saker för vad det är...
saker och ting sker av en anledning...
och det som inte tar ihjäl mig gör mig starkare...
det finns en läxa i alla motgångar...
för gör man som universum tänkt sig känns det som om man glider runt och allt går som man vill...
visst, det svenska uttrycket räkmacka kanske skulle passat in bättre men jag gillar inte räkor så jag skriver inte det helt enkelt...
men inför 2006 har jag inga nyårslöften...
är dålig på att hålla dem ändå...
inga patetiska löften om att:
sluta röka...
gå ner i vikt...
röra på mig mer...
inte göra av med så mycket pengar...
det håller inte ändå...
visst, jag förstår tanken med nyårslöften, men jag kommer inte ge några...
tanken bakom nyårslöften är egentligen att man ska påbörja något nytt och sluta med någonting gammalt...
lämna det bakom sig...
lättare sagt än gjort...
alla dem där traditionella nyårslöften handlar egentligen om något annat...
och innan man slutar med det ena eller det andra måste man vara medveten om att det finns en medveten tanke bakom dem...
cigaretterna ger någonting, annars fortsätter man ju inte...
samma sak att sitta i soffan och bli fetare och fetare...
det är en trygghet i sig själv någonstans trots allt...
visst, förneka allt jag säger och jag kanske till och med kommer med påhopp...
men om man tänker efter så är det en trygghet i giftpinnen eller dem där extrakilona...
annars skulle man inte fortsätta eller inte göra något åt dem...
jag är själv rökare, så jag vet...
det finns en form av trygghet i ciggen, vad har jag inte kommit udnerfund med ännu, men någonting stillar dem...
samma sak med mina extrakilon...
jag vet det är inte enkelt att erkänna att man själv är orsaken till varför man ser ut som man gör eller medvetet drar in dem där ciggen, men om jag inte kan erkänna dem så vem kan göra det åt en...?
och någonstans måste man ju börja...
och som med all så kallad missbruk så är erkännandet första steget...
för jag menar, man kan inte skala sista potatisen först...
för rökning är ett missbruk...
och visst, det bär emot men maten är en form av missbruk för min del...
och nej, jag är varken anorektiker eller bulimiker...
men skulle jag ha en konfliktfri relation till mat skulle jag inte bära på ett visst antal extra kilon...
eller hur?
men jag har aldrig låtsats att vara perfekt...
men men...
2006 står bakom hörnet och jag vet vad jag ska göra nästa år...
jag vet vad mina tomma blad kommer att innehålla...
jag vet vad jag inte vill att dem ska innehålla...
jag hoppas bara att jag uppfattat universums tecken rätt...
annars blir 2006 ett rent helvete...

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!!!

ja, nån rubrik ska man ju ha...
ingen zappa fan så ni som undrar kan lägga ner funderingarna...
och rubriken är väl passande mitt i snö(o)vädret...
att inte äta gulsnö...
hur smart som helst...
inte för att man ska äta snö överhuvudtaget men ändå...

har haft tre lediga dagar...
och sover och sover och sover...
kanske har man någon form av behov av all sömn jag har fått nu...
har inte gjort så mycket mer än suttit och funderat kring saker och ting...
hann med en lunch med Molina iallafall...
en lunchdate som dragit ut på tiden och som till slut blev av...
jag förstår problemet, jag jobbar kvällar och hon dagar...
plus att hon har sin lilla familj att pussa på...
det kan vara svårt att få in en träff som man vet inte blir varken hackat eller malet...
en träff med henne måste få ta tid...
ge tid...
så man hinner umgås...
prata...
om viktiga saker och inte så viktiga saker...
och efter lunchen så gick jag och köpte henne en liten present...
hon vet inte om det ännu (okej, nu vet hon) men jag anser att hon är värd den...
så vi får se när jag kan ge henne den...
när nästa träff kan bokas in...

det snöar, om det är någon som missat det...
tog en timmes promenad till svärfar igår och det var... hmmm... uppfriskande...
träningen har jag blivit tvungen att vänta med på grund av en infektion jag fick...
man ska inte träna om man har infektion i kroppen, och jag lyder råden slaviskt...
så nu har det gått två veckor...
penicillinkuren är över och vi får se om den gjot nytta...
om infektionen lagt sig...
infektionen som innebar att två av mina piercings fick plockas ut...
vart det får ni fundera ut själva...
men jag var tvungen att plocka ut båda, för jag kan ju inte gå runt med bara en på andra sidan...
det går ju inte...
lite symmetri ska man ha i livet, när allt annat är skevt...
så nu känner jag mig naken...
de har trots allt funnits där ett antal år nu...
men nu ligger dem på hallbyrån...
som en påminnelse om något som inte finns längre....
vet ej vart jag fått infektionen heller men jag misstänker från jobbet...
eller inte jobbet i sig utan klientelen...
men men, nu ska man inte måla fan på väggen eller nåt...
men jag har mina misstankar...
bara tio dagars kuren tagit kål på baskiluskerna som orsakade skiten är borta...
annars har jag en tio dagars till att vänta mig...
och det vill jag helst slippa...

och det fortsätter att snöa...
och ät inte gul snö...

nu är den här...
vintern kommer och det med besked...
ett dec än så länge och det visar inga tecken på att sluta heller...
hela världen blir vit...
tyst...
vacker...
inte en människa som ögat kan nå...
några vilsna hjulspår har dock tittat förbi...
och mina tysta steg i natten..
i min värld just nu...
även om verkligheten ser lite annorlunda ut...
utanför finns en av stans mest trafikerade gator...
samt alla människor som går hem från krogen går förbi huset...
men just nu, inne ser man inte det...
man hör det inte heller...
snön tar bort ljuden och det är så tyst...
men varför tänka på verkligeheten utanför dörren just nu?
så jag kan alltid låtsas att det är som jag beskrev från början...
i min värld, mitt i natten som närmar sig vargtimmen är det tyst...
stilla...
vackert...
tomt...
hela huset sover...
tysta snarkningar och snusande människor i en falsk trygghet...
bara för några timmar finns inte verkligheten...
i drömmarnas värld kan man vara kung...
verkligheten är långt borta just nu...
verkligheten som betyder jakten på något som inte finns där...
grå...
svart...
mörk...
tystnaden är påtaglig...
så stilla...
snön som yr ytanför fönstret är som bomull för själen...
tyst kramar den om huset...
inger en falsk trygghet...
värme som snart skall bytas ut mot kyla...
kall vintersnö...
men just nu är det det vackraste som finns...
känslan är hur underbar som helst...
i det kalla skenet från TV:n...
eller datorn om man så vill...
vi fick en vit jul till slut...
även om en del hade velat ha detta väder för ett par dar sen...
men för mig är den första riktiga snön en av de få saker jag verkligen tycker om...
älskar...
längtar efter ibland...
sen, när nyhetens behag lagt sig så är det bara kallt...

men just nu bland det vackraste som finns...
och tiden på dygnet är ganska behaglig...
innan morgonens bestyr börjar...
kaoset...
stressen inför morgonen och dagen...
för andra innebär det mellandagsrea som börjar imorgon...
även om det för mig betyder att jag ska hem och sova...
men först kommer jag att ta mig igenom en sömnig vit tyst och vacker stad...
jag vet att morgonen kommer att vara som om verkligheten blivit lite förändrad...
det kommer att kännas surrealistiskt...
missförstå mig fel, jag gillar vår fina mälarstad...
men mornar som den som kommer tillhör dem fåräknade dagarna som man kan känna att man är ensam i hela världen och känna att det inte gör något...
att man ser enstaka konturer och silhuetter av människor omkring sig betyder ingenting...
just då, just där är jag ensam och vill ha det så...
tyst och lugnt...
tid för eftertanke...
hela själen...
där världen är omfamnad av ett vitt brett täcke...
ett tacke som gör hela världen vit...
som en tom duk...
redo för målas...
som ett tomt blad där man kan skriva sin egen historia...
och veta att världen är min...
ingenting är omöjligt just då...
det är som om världen och universum ger dig en andra chans...
där du kan börja om från början...
med nya steg...
gå där ingen gått föut...
där dina steg är de första som satt sin fot just på den platsen...
din väg...
just då just där vet ingen vem du är...
du behöver inte förklara dig...
ingen frågar vart du varit...
eller vart du är på väg...
bara du just där just då...
som en nyfödd som tar sina första steg och upptäcker världen...
ny mark...
går där ingen gått förut...
vit täcke...
vit målarduk...
vitt papper...
oavsett vad du väljer så kan du just där just då sätta ditt avtryck i det stora vita...
dina steg...
så ser du sen att andra följer dina steg...
du har redan plöjt vägen för dem...
visst, är det en trevlig tanke...
en vacker bild jag målar upp...
men den är min...
känslan är min...
och så här mitt i natten kan jag inget att annat göra än lyssna till den röst jag tystat ner så länge...
och jag har saknat den...
och jag antar att den har saknat mig...
att jag lyssnar...
hör vad den säger...
och denna helg lyssnar jag...
censuren är hävd...
och orden vill aldrig ta slut...
men just nu ska jag gå ut och sätta mina avtryck i det stora vita...
fotavtryck där känslan av att vara först är större än trafiken utanför just nu...
men som sagt, min värld och min verklighet...
mitt i natten är allt möjligt...
det är bara en själv som sätter gränserna för sig själv...
och varför sätta gränser påsig själv?
andra är så bra på att göra det åt en så dem egna är onödiga...
om inte annat så låt tankarna vandra en stund idag...
dagdröm...
det skadar ju inte att prova...
för det skadar ju ingen...
vargtimmen är här...

småtimmarna närmar sig och jag sitter vaken...
vaken natt...
andra natten...
och än så länge känns det bra...
lugnt...
tyst...
tv:n står på och datorn hummar...
men det är mest för att inte höra snusandet och snarkandet från sovande klientelen...
de sover som bara småbarn kan göra...
tryggt och lugnt i sina sängar...
med undantag förstås...
och när de smyger på taoletten om natten så kommer doften efter...
doften som lägger sig som ett tyst tjockt moln över hela stället...

har förberett mig för vargtimmen...
städområden och korsordstidningar...
kul?
nej...
men det är tllfällen som dessa som får en att fundera kring saker...
påminnelse om vad man har och hur illa det kan vara...
kvällar och nätter som dessa får en att känna sig tacksam för det man har...
och saker man vill bevara...
vill ha kvar...
kan ha kvar...
mitt arbete påminner mig om hur det skulle kunna gå...
vad som händer om man inte tar vara på saker och ting...
små vardagliga saker...
enkla saker...
stora saker...
som så lätt kan tas ifrån en...
som så lätt kan gå förlorat...
som är så svårt att få tillbaka...
saker kan ersättas...
men inte liv...
inte vänner...
inte ens värdighet...
ens självkänsla...
självrespekt...
sånt som tar år att bygga upp...
en livstid att bemästra...
för vad är det som fyller en med liv?
med livslust?
glädje?
vad är det som får ett hem att kännas som ett hem?
trygghet?
saker som man själv tar för givet...
saker som man inte ens reflekterar över...
förrän nätter som denna...
julaftonsnatten...
där man egentligen ska vara hemma med nära och kära...
känna värmen...
kärleken...
glädjen...
vara tacksam för det man har...
livet...
men nätter som denna påminner en om allt det där man tar för givet...
småsakerna...
stora sakerna...
som till exempel en säng att vakna upp i...
någon att älska...
en varm famn att krypa in i när man känner för det...
nätter som denna får en att fundera kring livets väsentligheter...
att känna att man blir sedd som en människa...
respektera andra människor...
utan dömande blickar eller ord...
visst, ibland är det svårt...
men jag har alltid varit en av dem som bortser från det yttre...
saker som man kan skala av...
med en dusch...
rena kläder...
varm mål mat...
en ren säng...
god natts sömn...
det är en människa där under någonstans...
att lyssna...
se och höra...
respektera individen...
någonting som är så självklart är inte det för alla...
de som möts av förakt...
dömande blickar och ord...
saker som etsar sig fast...
dömande...
ord som är rena mordet på självkänslan...
blickar säger så mycket mer än vad man tror...
och de värsta är att inte bli sedd alls...
"finns inte syns inte" mentaliteten...
så litet som gör så mycket skada...
... och endast tomten är vaken...

äh, skit samma vilken dag det är före jul...
jag ska ändå inte fira den...
så skit i vilket...

fick ett efterlängtat brev på posten idag...
jag ansökte om utlåtande för nån vecka sen och idag kom den...
och så här i efterhand så kanske jag skulle ha låtit bli...
för efter att ha läst den så är det inte så konstigt att jag inte fick jobbet jag sökte i Sthlm...
när jag läste den kändes det som om han lagt tonvikt på mina brister, negativa sidor och egenskaper...
ska man göra så?
får man göra så?
eller är jag sån som han skriver?
magkänslan säger att nej, men samtidigt så undrar man ju...
samtidigt som jag en kvart efter att ha läst utlåtandet fick läsa utredningen på mig hos en annan myndighet...
trevlig läsning...
jag har valt mina referenter väl...
man blev varm inombords...
samtidigt så blir jag lite kluven...
två olika utredningar med två olika resultat...
är jag schizofren eller?
nej, saken är den att den ena la tonvikten på mina fel och brister, medan den andra på mina goda egenskaper...
två olika sidor av samma mynt som det så trevligt heter...
hur kommer det då sig att jag lägger mer energi på att fundera och ta till mig vad den första säger?
visst, den där jävla berömda självkänslan igen...
lättare att ta till sig negativa saker än positiva...
jag MÅSTE låta mig ta in komplimanger också...
eller hur?
men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om saker och ting sker av en anledning...
att jag inte skall ha ett liv inom den ena myndigheten...
att utlåtandet är ett sätt att verkligen tala om det för mig...
"lämplig med tvekan"
medan jag efter idag vet att mitt yrkesliv skall finnas inom den andra myndigheten...
där jag "varmt rekomenderas"...
kan det vara mer tydligt än så?
enligt mig, nej...
så jag ska nog sluta sukta efter något som inte var meningen...
samt bara att komma till jobbet innebar ett mail från chefen som säger att mitt vik är numera förlängt ett tag till...
bara en sån sak gör en lite glad...
om det inte hade varit för orosmolnen som en klient orsakar mig...
men jag måste komma ihåg att detta inte är en populäritets tävling...
detta är trots allt ett jobb...
jag är inte här för att bli omtyckt...
men jag måste erkänna att det underlättar mitt jobb avsevärt när man är det...
problemet skapar onödiga konflikter som inte behöver finnas...
jaja...
jag har valt detta så en del får man tåla...
samtidigt som jag skrev tidigare, saker och ting sker av en anledning...
jag anar att detta är något jag skall lära mig att hantera och leva med...
detta är väl universums sätt att härda mig för kommande duster...
som sagt...
saker sker av en anledning...
vad som är anledningen har jag ej klart för mig, men det visar sig väl kanske så småningom...
men just nu spökar det utlåtandet i huvudet på mig...
nej...
jag ska föröska tänka på den andra jag fick läsa idag...
mycket trevligare...
och som gör kvällens arbetspass mycket enklare också misstänker jag...
saker och ting sker av en anledning som sagt...

till 2006...
och jag jobbar på...
som ett ånglok som inte har några bromsar...
tufftufftuff...
men nu vet att man är anställd...
en av gänget...
en del av vi...
det har sjunkit in nu...
avgörandet kom i onsdags...
handledning och planeringsdag...
och liten julkapp också...
stor julklapp ska det stå...
presentkort på en fjärdedel av en tusenlapp till en stor bokkedja...
man tackar och bugar...
läste nyss att man inte är den enda som får julklappar trots att man jobbat i "bara" två månader...
visst, för min del längre tid än så om man räknar in timviken...
men som anställd en och en halv månad...
menmen...
det finns små ororsmoln ändå...
jag vet att det här tar slut tids nog...
vilket är orsaken till att man söker arbeten...
ja, arbeten...
men det löser sig nog tids nog...
samtidigt känner man sig kluven...
jag trivs med jobbet...
klienterna och (en del av) kollegorna...
men...
med min utbildning och så vidare så känns det som om jag inte passar in...
utanför...
ny...
och "alla" vet att jag är bara här en liten stund...
några månader till...

ja, jag vet...
kanske är det bara hjärnspöken...
men det känns så...
och jag har lärt mig att lyssna till mina känslor...
de ljuger ytterst sällan...
men samtidigt så är jag smärtsamt medveten om att det kanske är bara min dåliga självkänsla som spökar...
svårt att veta...
det känns ju likadant...
suck...
ibland kan detta med känslor spela ett spratt...
hjärnspöken...
jante...
eller vad ni vill kalla det...
sak samma samma sak...

nej, ska ta och jobba vidare...