hRaven

småtimmarna närmar sig och jag sitter vaken...
vaken natt...
andra natten...
och än så länge känns det bra...
lugnt...
tyst...
tv:n står på och datorn hummar...
men det är mest för att inte höra snusandet och snarkandet från sovande klientelen...
de sover som bara småbarn kan göra...
tryggt och lugnt i sina sängar...
med undantag förstås...
och när de smyger på taoletten om natten så kommer doften efter...
doften som lägger sig som ett tyst tjockt moln över hela stället...

har förberett mig för vargtimmen...
städområden och korsordstidningar...
kul?
nej...
men det är tllfällen som dessa som får en att fundera kring saker...
påminnelse om vad man har och hur illa det kan vara...
kvällar och nätter som dessa får en att känna sig tacksam för det man har...
och saker man vill bevara...
vill ha kvar...
kan ha kvar...
mitt arbete påminner mig om hur det skulle kunna gå...
vad som händer om man inte tar vara på saker och ting...
små vardagliga saker...
enkla saker...
stora saker...
som så lätt kan tas ifrån en...
som så lätt kan gå förlorat...
som är så svårt att få tillbaka...
saker kan ersättas...
men inte liv...
inte vänner...
inte ens värdighet...
ens självkänsla...
självrespekt...
sånt som tar år att bygga upp...
en livstid att bemästra...
för vad är det som fyller en med liv?
med livslust?
glädje?
vad är det som får ett hem att kännas som ett hem?
trygghet?
saker som man själv tar för givet...
saker som man inte ens reflekterar över...
förrän nätter som denna...
julaftonsnatten...
där man egentligen ska vara hemma med nära och kära...
känna värmen...
kärleken...
glädjen...
vara tacksam för det man har...
livet...
men nätter som denna påminner en om allt det där man tar för givet...
småsakerna...
stora sakerna...
som till exempel en säng att vakna upp i...
någon att älska...
en varm famn att krypa in i när man känner för det...
nätter som denna får en att fundera kring livets väsentligheter...
att känna att man blir sedd som en människa...
respektera andra människor...
utan dömande blickar eller ord...
visst, ibland är det svårt...
men jag har alltid varit en av dem som bortser från det yttre...
saker som man kan skala av...
med en dusch...
rena kläder...
varm mål mat...
en ren säng...
god natts sömn...
det är en människa där under någonstans...
att lyssna...
se och höra...
respektera individen...
någonting som är så självklart är inte det för alla...
de som möts av förakt...
dömande blickar och ord...
saker som etsar sig fast...
dömande...
ord som är rena mordet på självkänslan...
blickar säger så mycket mer än vad man tror...
och de värsta är att inte bli sedd alls...
"finns inte syns inte" mentaliteten...
så litet som gör så mycket skada...
... och endast tomten är vaken...