hRaven

Jag lyssnade på gårdagens Sommar nyss. Jag hoppade över tisdagens, men kanske kommer jag att lyssna på den också sen, kanske... om jag har lust. Jag kommer ju ha några vakna nätter där om ett par veckor igen. Jag vaknade alldelles för tidigt för att jag ska tycka att det var bekvämt och för att fördriva tiden med nåt meningsfullt och samtidigt ge tid för mig själv så letade jag reda på gårdagens sommarprogram. Inte för att jag känner att hon direkt tillhör dem där som jag ville lyssna på. Hon har en del att säga och syntes alltför ofta på tv för att man ska glömma bort henne. Kanske har det vart så att hon inte synts i rutan så ofta på sistone? Vet ej, tittar inte på tv... eller nja, inte på program där hon skulle kunna vara med. TV för mig är verklighetsflykt... ser på saker som tar mig till en annan värld och verklighet. Då vill jag inte höra om dagens politikers felsägningar och allt annat skit som händer i världen. För det är ju det hon är i första hand, politisk chefredaktör... sen att hon är blivande präst också. Så läste jag vad hon skulle prata om. Ord.

Ord är intressant. Betydelse och mening i ett ord. Makten i orden. Men så det där också om hur ord bara kan bli en svada av ingenting. Bara för att man skriver ord betyder det ju inte att det har en mening. Ordens betydelse... att ta makt över någonting för att förstå. (Namn hamnar där också.) Ord kan såra. Ord kan tystas. Ord kan överleva. Spridas. Ge hopp. Trösta. Men sen finns det dom där orden som inte betyder något. Tomma ord. Nötta fraser. Metaforer som tappar sin betydelse. Ordspråk som kan vara svårt för dagens unga att förstå. Hmmm... blev jag gammal nu igen? Men ord är intressant. Och man kan leka med ord. Man kan leka med meningar. Det är så mycket man kan göra med ord. men sen finns det ju dem där tillfällens där ord är överflödiga. Där orden inte räcker till. Där det inte finns några ord. Konstigt det där... Ibland räcker det att bara finnas till. Bara för att jag inte säger något eller skriver nåt betyder inte att jag inte existerar. Och så läs den där meningen igen utan "inte". Betydelsen blev helt annorlunda eller hur? Där har ni ordets makt och ser vad ord betyder.

En okänd person för mig men jag lyssnade iallafall. Blev väl lite nyfken trots allt. Hon har haft ett liv; men pratade om följande -  (hennes egna ord) ? Jag kommer att tala om Latinamerika och om mig själv, om engagemang och delaktighet och om konsekvenserna av mina livsval. Men också om att välja till istället för att välja bort. Och som alltid så börjar jag fundera på mitt eget liv.

Hur skulle livet ha sett ut om man valt en annan väg? Nu har jag ju inte bytt världsdel eller kulturkrockar eller politisk aktiv på sjuttiotalet. Jag föddes då när världen förändrades som mest. Men ändå. Är jag barn av min tid? Att det måste ske förändraingar för att vi som föddes på sjuttiotalet ska kunna känna oss nöjda? Att det krävs förändringar för att vi som föddes då, för minst trettio år sen, ska kunna känna att vi lever? Att det vi gör har någon nytta? Att vi behövs... Undrar om inte det är just det som är vår tids gissel. Vårt arv och förbannelse. Att vi som föddes och växte upp då ska veta vad vi vill... ni vet sjuttiotalets pedagogik där man utgick från barnets behov. Vad ville vi? Vad vill vi? Vad känner vi? Hur känner vi?

Hur skulle mitt liv sett ut om jag aldrig flyttat? Hur skulle mitt liv vara idag om jag inte gjort just det? Flyttat och bytt stad när jag gjorde det? För det är ju där som det egentligen händer... Mitt liv har väl alltid handlat om just flytt. Att mitt liv får såna vändningar att jag inte har något annat val än just det. Flytta. Ibland ha jag undrat om jag ger upp och packar ner mitt och drar iväg.. eller om det snarare handlar om att jag tömt en plats på allt vad den har att ge och måste vidare för att jag ska kunna leva. Känna att jag andas. Kan det vara så enkelt att jag kräver mer än nån annan av en plats? Att jag måste känna mig hemma... behövd... älskad... Men mest av allt inspirerad. Jag saknar kreativitet i mitt liv. Jag saknar färg i mitt liv. Jag vill ha hela spektrat av färg i det som blev gråskala. Där skuggorna dominerar och verkligheten är trist och grå. Men det är svårt att hitta inspiration av sig själv. Att hitta det där i sig själv när det bara är trist. Grått. Trött. Dött?

Men det kanske är någonting annat i mig som drar? En längtan eller en tro att ödet har annat att ge mig. Att jag har andra saker att upptäcka. Uppleva. Göra. Och framför allt andra människor att träffa. Möta. Kanske är det så att mitt liv är just det där som en av de medier sa till mig för väldigt länge sen. Mitt levnadsöde... meningen med mitt liv... är att vägleda andra. Att vara den som hjälper andra på rätt väg. Finna de vilsna. Finna de som behöver min hjälp utan att leta och ta dem vidrae. Ge dem tro på sig själv. Ge dem modet att gå vidare. Få dem att våga tro på sin egen förmåga. Nackdelen är att jag verkar sakna en mentor. Någon som jag kan luta mig mot. Någon jag kan vända mig till när jag behöver stöd. Hjälp. Mod. Ork. Jag har haft tillfälliga stöttepelare, men så försvinner dem någonstans på vägen. Inte meningen helt enkelt.

Men jag är där igen. Flyttagen. Jag är redo, men saknar destination. Jag är redo att packa ner ett liv igen för någonting annat. Bopålarna är inte stabila och jag är rotlös. Jag har ingenting som håller mig kvar i den här stan. För enbart arbete gör inte att man har ett liv. Enbart jobb gör inte ett liv. Så det där med att jag inte har någonting kvar i den här stan stämmer. Det liv jag hade togs ifrån mig. De rötter jag hade slets upp och vittrade sönder. Det liv jag hade blåstes ut lika enkelt som när någon blåser ut ett ljus. Som vägdamm som spolas bort efter regn. Och alla spår av vad en gång var ett liv har suddats ut. Raderats och glömts bort av alla andra än mig. Spåren finns kvar. Fantomkänslor om någonting som inte finns kvar men det undermedvetna inte riktigt fattat är borta. Osynliga ärr av ett liv som inte var meningen. Inte för mig. Men det borde ha slutat på ett annat sätt. Men det var inte mitt val... då. Och någonting hände under året. Någonting hände som tog död på livet. Skrattet. Livet. Och ersattes med en längtan om någonting annat. Någonting annat, som jag inte vet vad det är eller vart det finns. Vet bara att jag är flyttagen. Rastlös. Uttråkad.

Och det där med att inte ha någonting kvar i den här stan är nästan helt sant... jag har kanske någonting här. Vänner. Men de vänner jag faktiskt har kvar förstår vad jag menar. De förstår mitt resonemang. Och flytt betyder inte att jag försvinner för alltid. Bara någonting nytt. Ny början. Det handlar inte om att välja bort någonting utan jag väljer till. Jag skulle kunna ge upp och bara acceptera läget. Jag skulle kunna ge upp och låta mig själv göra själslig självmord. Men jag vill inte det. Jag kan inte förmå mig att göra det. Jag vägrar. Så jag väljer inte bort något... jag väljer till. Det svåra är att säga vad det är jag väljer när jag saknar destination. För vart är jag på väg? Framtiden är som ett oskrivet blad. Som en vit fläck på kartan. Ingen som helst aning om vart jag är på väg. Det enda jag vet är att jag är redo att slita upp bopålarna och stöta ner dem någon annanstans. Och sen det att jag kommer att fuska lite under min semester... jag ska göra en resa. Se mig om lite i världen. Sen får vi se vart vindarna bär. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna kvar där jag är nu.

Jag måste våga lyssna på mitt hjärtas röst. För inte förrän jag har lyssnat på vad den har att säga, som jag vet vart jag är på väg. Jag måste lyssna inåt innan jag kan följa hjärtats väg. Men just nu är den tyst... drunknat i andras röster. Andras krav. Alla måsten. Alla borde. Mentala resväskorna är packade... jag är redo att resa men hjärtat tiger still. Tålamod är väl nyckelordet just nu... svaren kommer till mig tids nog. Bara jag ger det tid. Lyssnar. Lär mig att andas igen. Och lär mig att leva igen. Sakta ner lite som det heter så fint. Sen kanske kommer resten som av sig självt?

Jag har lyssnat på radio inatt. Det tillhör ju inte till vanligheterna direkt att man slår på P1... men inatt så hittade jag radions arkiv och lyssnade på Ulf Lundell. Det där jag skrev om i förra att jag skulle ta och göra. Se om det gick/går. Jag läste i Molinas blogg att han pratade om Summer of love. Jag håller med henne helt där... att hans röst tar tag i en. Men att det var det han pratade om vore att förenkla det hela. Han utgick från den ja. Men så kom mycket av sånt där som fick mig att fundera. Sommarprogrammen får mig att göra det. Tycker bara att det är synd att man inte tagit sig tid under alla de år man missat dem att lyssna till vad andra har att säga. Vad de tänker på. Verkligen sitter en stund och lyssnar... men det ska bli ändring på det där. Om det ska vara så att jag sitter och lyssnar till programmet mitt i natten så gör jag det. Imorgon kommer jag att göra på detta sätt igen. Sömn och jobb gör ju sitt. Nätterna är mina och då kan jag ta tid för att läsa, skriva eller lyssna på radio. Bara jag inte har för hög volym. Nattro heter det ju så fint... sen kan man ju pausa program på radio.

Det där med tid... Vad är tid? Och så det där med resor i tid och rum innebär. Att fysiskt flytta och mentalt göra samma sak. Minnena fladdrar förbi och jag minns en sommar för femton år sen. Jag bodde nere i Blekinge och det var första riktiga varma sommaren som man fortfarande pratar om. Det var första året som Sweden Rock hölls... och ja, jag vet att det inte hette så då.. men det som sedan kom att bli SRF startade det året. Jag minns det så väl. Jag var där och jag kommer ihåg den kvällen. Tyvärr minns jag inte vilka andra band än Nazareth som spelade den kvällen. Att jag var där var av den enda enkla anledningen att jag bodde i byn som den hölls, lilla Olofström. Hände inte så mycket i den sömniga lilla bruksort det var... är? Och det var strålande väder och allt var hur bra som helst. Vi, jag och några till, hade precis vart ner till Malmö och Köpenhamn och handlat så för oss lekte livet. Vi hade inga bekymmer i världen och allt var bara precis sådär bra som det skulle vara.

Den sommaren fortsatte så... och så kom Östersjöfestivalen och självklart var man ju där. Min första östersjö, och det blev att vi åkte in en torsdagkväll. För just den där torsdagkvällen stog just Ulf Lundell på scen. Karlhamn och Östersjöfestivalen bjöd på den konsterten så den var gratis. Det tackar man för.. bockar och bugar än idag för den upplevelsen. På den tiden så var inte festivaler så vanliga... stadsfester tillhörde inte heller till den kategorin så det var en upplevelse att bara sitta i öltält och ta sig en öl eller två. Idag är inte känslan den samme. Det har liksom blivit för vanligt, men då 1992 så var det nästan exotiskt. Någonting som man såg fram emot.

Då för femton år sen så hade jag hade gjort min första tatuering. Fortfarande relativt färsk den kvällen, men jag visade upp den iallafall. Det gör man med sin första... de andra är inte samma känsla med som den första. Den första som jag gjorde i Malmö hos Kenneth Fong, som gjorde de första strecken på min hud. Sen dess har det blivit väldigt många sådana sedan dess. Och smyckar min hud än idag. Någonting som kan kallas för pågående projekt *ler*.

Ack, dessa funderingar. Finns ingen slut på dem. Som det där med att flytta... hur han (Lundell) berättade om sina egna flytt fyller mig med en längtan att kunna göra det samma. Och blev förvånad över det där med att han berättade att Jack Nicholson fortfarande bor i sitt första hus han köpte. Låter otroligt, men säkert sant.. Kan tänka mig att just han skulle göra nåt sådant. Men jag håller med Lundell där, det krävs nåt speciellt för att göra någonting sådant. Jag skulle ha lite svårt att tänka mig att jag skulle bo kvar i min första egna lägenhet. Jag har flyttat några gånger sedan dess... orkar inte räkna gångerna. En del, låt oss stanna där. Kanske är jag rastlös. Kanske är jag orolig. Kanske handlar det bara om rotlöshet? vem vet, men det finns en längtan om att flytta igen. Få yttre miljöombyte så min inre kan få ro, stimulans. Jag vill bo på en plats som ger mig inspiration. Någonting som tillfredsställer mina sinnen. Stimulerar fantasi. Får ordning i kaoset i mig. Får tankarna att få ro. Kunna andas.. finna lugn. Bli nöjd. Känna frid.

Vissa dagar, vissa nätter, får en att tänka lite mer på saker och ting. Inte allt som bara är nattsvart eller grådassigt... Vissa nätter kan man faktiskt känna hopp. Jag vet inte vad det är med just dessa nätter, specialla nätter enligt wicca. En av de stora stora sabbaterna som är under året. Och det finns två som får en att känna och tänka på speciella händelser. Att man är del av någonting större. Det är någonting speciellt med just midsommarnatten... eller midsommarsolstånd. Årets kortaste dag. Dagen när man firar ljuset. Värmen. Sommaren. Men på nåt sätt så får den här natten mig att känna hopp om någonting annat. Och jag vet exakt vad det är. Det börjar bli mörkare igen. Även om det inte är konstaterat eller någonting sådant så misstänker jag att jag lider av vår och sommardepression. Att jag mår som sämst när man egentligen ska må som bäst enligt andra. Det börjar på vårkanten... och så eskalerar känslan fram till denna natt för att just i natt nå sin kulmen. Och jag känner bara lättnad... Det börjar redan ett par dar innan midsommar. Då man känt för att promenera i solnedgången. Luktat på sommaren. Känt brisen smeka min bara hud. Lyssnat till mina egna steg i gruset. Hör prasslet av lövverket ovanför huvudet och jag kan bara le. Det är stunder som då som jag kan känna att det kommer att bli bra oavsett hur verkligheten ser ut just då. För när jag går på/vid/i såna platser så känner jag mig älskad. Svårt att förklara det där. En känsla som fyller mig och får mig att hoppas. Men känslan tystnar när jag kommer ut i verkligheten igen. Ut i vardagen. Ut i asfalten.

Årets kortaste natt inatt. Jag har suttit uppe och sett på soluppgången... Den som försvann bakom molnen innan den ens kom upp ordentligt. Ser nämligen ut att bli en grå midsommar, men å andra sidan är hon bara tidig morgon än. Eller fortfarande. Jag hoppas bara för alla dem som faktiskt ska fira denna dag att det blir fint... faktiskt så gör jag det. Regning midsommar är inget man vill ha. Skurar på sin höjd... Men mig kvittar det. Jag ska sova bort hela dagen för att jobba natten sen. Så för min del så slipper jag, och slapp jag, fundera vad jag ska göra. Eller det att jag slipper planera. Schemat gjorde det väldigt enkelt. Och sen det faktum att ingen frågat mig vad jag ska göra. Ingen som frågat mig om vad jag ska hitta på en dag som denna. Ingen som bryr sig om att fråga. Och det kan få mig att känna mig ensam och bortglömd. Utelämnad och ike önskvärd. Men sen är det ju det där med att jag faktiskt inte är alldelles förvånad eller chockad av denna faktum. Jag visste att det skulle komma en dag när jag inte ens får frågan. Denna dag har liksom varit på väg länge. Det började väl med att folk ignorerade mig när jag träffade dem ute. Sen det att det var jag som fick ta kontakt med folk... till slut så tröttnar man. Och så går dagarna. Så går veckorna och så sitter man sen här en natt som denna och konstaterar fakta. Ingen som frågar hur man mår. Ingen som frågar om man ska med. Nu är det ju så att oavsett om frågan kommer så kan jag inte. Sen har vi ju det att även om jag hade vart ledig så hade jag valt att stanna hemma... ren trots. Jag klarar mig. Jag har vant mig vid det faktum att jag inte har ett liv. Att jag saknar någonting väsentligt. Men det finns ju fler anledningar än att man växer ifrån... glider isär... vänner och bekanta. Jag har ett jobb som påverkar mitt liv på fler plan än jag tycker att det är bekvämt. Men just nu så känner jag mig inte illa till mods på grund av det. För inatt är en magisk natt. Det enda jag vet är att en natt som denna så väcks någonting i mig till liv... hopp. Konstigt det där.

Glad midsommar på er... oavsett vad ni hittar på idag.

När fan blir gammal så blir han religiös. Den har ni hört förr hoppas jag? Men det är väl så det känns lite idag. Speciellt med tanke på gårdagens kväll. Jag slocknade som en stock redan innan halv tio på kvällen. När jag borde göra andra saker en lördagkväll kan man ju tycka. Jag är ju singel. Jag har inga barn. Jag borde vara ute och roa mig. Jag borde träffa folk. Jag borde så många olika saker... men nä, jag ligger hemma och kramar kudde klockan halv tio en lördagkväll i mitten av juni. Jag som annars brukar sitta upp hela nätterna. Men nu var det inte så... jobbar denna helg igen. Pass jag inte skulle ha haft. Pass jag aldrig annars har. Sist jag hade jobb dagtid var förra sommaren. Ensamarbete oavsett, men dagarna känns inte lika ensamma som dagarna. Människorna är ju vakna om dagarna. Inte så konstigt i och för sig, brukar ju vara så det är. Och på helgerna är dem ju hemma också. Och då det regnar och har regnat hela dagen så stannar de inne också. Så det är ju skillnaden mot natten. På natten sover dem... och det är så tyst. Konstigt det där att man aldrig är nöjd. Så det känns lite skumt att jobba tider som andra har för jämnan... skulle det vara likadant för dem som jobbar dagar att helt plötsligt jobba vakna nätter? Tror det...

Men det känns ändå fel. Som om det var allvarliga fel nånstans. Skulle ju vart kul att för en gångs skull kunna skriva att jag vart ute och träffat en massa folk. Att jag träffat alla dem där jag inte sett på ett tag... men nä. Jag ligger hemma och sover klockan halv tio en lördagkväll. Utan ens vara sjuk eller nåt. Inte bra utveckling det här. Även om jag frivilligt gick med på att ha en hund till låns denna helg så det där med utekväll var ju uteslutet i alla fall... men ändå. Att sova redan innan halv tio på en lördagkväll ingick inte i planen direkt. Jag kunde ju ha haft en ledig helg. Om allt hade vart som det ska, men i min värld, i min verklighet, är ingenting som det borde vara eller ska vara. Lediga helger blir inte av (den andra som jag blir inringd på) och vi får se hur det blir framöver. Har semester inbokat? vi får väl se om jag kommer att få ha min semester utan avbrott. Jag ser ju luckorna i tidsjournalen. Jag ser ju vilka dagar som saknar vikarier, även om mina pass är fyllda. Det betyder inte att jag kommer att kunna slappna av och njuta av semester. Drygt det där. Det enda jag vet är att första veckan kommer jag att kunna njuta av den oavsett? för då är jag onåbar. Jag kommer att vara okontaktbar och väldigt långt borta från rikets gränser. Men sen när jag är hemma igen är en annan sak. Så vi får se...

Vi får se om jag får något som kallas ett liv också snart. Innan det är för sent... men så har jag roat mig med att leta efter jobb. Hittade till och med ett i min gamla hemstad som lockar lite. Frågan är ju om jag skulle kunna tänka mig att flytta dit igen? Tål att tänkas på... har ju en vecka på mig att tänka på saken innan ansökan måste vara inne. Fanns ju fler jobb att söka, men det är som det är. Och ingenting om det där jag sökte förra veckan... sista ansökningsdagen var i måndags. Sen vet jag ju inte om det behövs mer än två tre dar för att kolla igenom ansökningar? Men så har det ju varit helg också. Vi får väl se hur det blir med det där. Nu ska jag väl jobba lite... hehe... Fika och äta varm nybakt kladdkaka med cocosflingor. Men erkänn att det låter gott? Låter jättejobbigt va? Ibland förvånar de en. Klientelen alltså.

Ibland har jag funderat på att avsluta allt här. Bara stänga av allt och aldrig mer se åt samma håll igen men så kommer det en dag där jag känner ett behov av att skriva. Bara för att liksom. Sen kommer dilemmat; var ska jag börja? Oftast har det hänt saker som jag inte nämnt alls? saker som bara är och saker som sker. Tankarna som hör till börjar oftast där, små funderingar. Tankar om nåt obetydligt som sen växer sig större och när jag känner ett behov av att skriva ner det så har redan tillfället gått förlorat. För anledningen till varför tanken kom har slutat existera. Skumt det där. Och så känns det bara onödigt att ta om allt från början. Gamla saker som redan tappat sin innebörd, men som leder till andra saker.

Sen kommer det dagar som denna. Morgon, eller vad det nu kallas. Det är väl lördag också tydligen. Men istället för en ledig helg så sitter jag på jobbet, inringd? och där jag inte brukar vara på tider jag inte haft sen juli förra året. Ska bli intressant att se och känna hur det känns att jobba dag igen. Det var ett tag sen sist som sagt. För om man bortser från planeringsdagar och sånt så har jag inte haft dagpass sen juli förra året som sagt. Illa det kanske? Vet inte det? vet bara att jag har mitt schema. Jag har mina kvällar och nätter? resten är bara en svag aning om ett liv någon annanstans.

Denna helg eller snarare vecka är det Vattendraget också? skulle säkert vara trevligt att se vad som finns till försäljning där nere, men jag skiter i det där helt enkelt. Ekonomin tillåter inte ens resor till och från jobbet. Får välja vilket jag ska göra. Gå till eller från jobbet. Blir säkert bra det där till slut. En mil enkel väg nämligen. Så det blir att bara läsa om det? låta andra gå och berätta för andra, mig, istället. Vet att egentligen är det bara samma saker år efter år, men det hade vart skoj att komma ut bland människor. Att låtsas ge sken av ett liv. Låtsas som om man har ett sånt. Men nej, blir aldrig så. Istället så sitter jag på jobbet, fjärde helgen i rad och undrar vad det var som hände. Vart tog jag vägen? På nåt sätt slutade jag existera verkar det som.

Igår satte jag mig ner och tittade på reprisen av ?men in trees?, jobbade ju i onsdagskväll så det blev ingen sånt för mig då. Tittade på den och tänkte på vad som skulle bli dagens eller veckans tankenöt eller sanning. Och det den var tydlig? igen. Man kan inte stressa sig vidare, man ska låta saker ta sin tid. Det är inte lätt att gå vidare, att börja om. Att våga lyssna inåt är aldrig enkelt. Men så nyttigt när man gör det? och det att erkänna sina fel. Att våga erkänna sina tillkortakommanden. Svårt det där. En balansakt som kräver sin person. Att våga säga det högt. Och hur kommer man vidare?

Nu pratar jag inte bara i fråga om förhållanden? utan oavsett. Som jag känner nu är som om jag befann mig i nån sorts limbo. Nån skum dimension mellan vad som varit och vad som komma skall. En dimension där man bara är ledsen. Jag vet ju vad jag haft? alltid har haft? men jag vet inte vad det är som komma skall. Eller om det ens kommer att komma. Jag vet bara en enda sak just nu; mitt jobb tar slut i höst. Allt annat är bara dagar? sen att jag har bokat en resa till mitten av juli är en annan sak? betyder ju inte att det finns hundraprocentiga garantier på att den resan ska bli av. Jag vet ju att resan kommer att bli av, att jag kommer att göra den men det finns inga garantier som sagt. Det enda jag vet med hundraprocentig säkerhet är att jag mitt jobb läggs ner. Allt annat är en chanstagning? eller jag väljer ordet risk. För så som det sett ut för min del hittills så har allt jag gjort vart en risktagning. Det har bara slutat med att de är jag som förlorar i slutändan. Jaja, jag vet? med den inställningen så blir det aldrig bra sägs det, men vad göra när livserfarenheten säger precis det där. Sen underlättar det ju aldrig att jag numera blir kallad för bitter av en del i min omgivning. Och visst, jag blev nog det?