hRaven

Det är skottår i år och istället för att ta vara på den här dagen som det var tänkt, så sov jag bort den. Kanske förståerligt i och med att jag jobbade vaken natt, men ändå. Känns som om det liksom blev bortkastat eller nåt. Som det där med den fina tidiga vårsolen som jag vände ryggen till och drog täcket över huvudet. Fick mest en dejavu' känsla över hela dagen. Jag har liksom gjort det här redan förr, så många gånger. Och det känns inte riktigt bra kan jag ju meddela.

Blev samtal till föräldrarna en sväng också mest för att tacka för kortet från dem där två. Jag fyller ju år snart. Och det är som det alltid är... blir fel där. Speciellt med morsan då. Fick i allafall veta när farmors begravning ska vara och hur de har tänkt sig det hela. Hur många dar och så vidare och så vidare. Plus hur farsans läkeprocess går. Fick veta idag till exempel att han har frakturer i fyra nackkotor, så det där med att det kommer att ta tid att läka fattar jag ju. Att läkarna inte sagt rakt ut hur illa det där med nacken är tycker jag är under all kritik. Kan ju ha ställt till med både det ena och det andra. Nu läker det som det ska, och han har nackkragen fortfarande, men jag tycker att det borde vara självklart att förklara vidden av skadan än bara ha nämnt att han har fraktur i nacken. Skillnad på hur man formulerar sig.

Brorsan ringde också en snabb sväng angående födelsedag och så vidare, han är på kryssning med ett gäng och undrade vad jag ville ha därifrån. Vi får se vad det blir av det jag sa skulle vara gott att få hem. Beror ju på hur mycket han orkar släpa med sig hem helt enkelt. Han ska ju också ha med sig en del misstänker jag. Firandet av mig blir inte förrän nästa helg om det går som planerat. Med jobbet jag har nu, igen, vet man ju aldrig hur det blir med det där. Vet ju hur det vart förr.

Skottår i år. En extra dag som bara försvann.

Ibland, bara sådär så blir det plötsligt ingen tid alls att tänka efter eller känna vad det är som händer. Denna torsdag är en sån dag. En av dem där dagarna som man inte riktigt hänger med i vad som sker och man bara gör eller snarare är. Dagen innebar att jag på förmiddagen var och pratade en stund med min gamla chef, och det slutade med att jag efter det samtaet gick hem och la mig för att orka med att jobba inatt, dvs nu. Blev erbjuden en halvårsvikariat som jag inte direkt kunde säga nej till, samtidigt som ett nej faktiskt skulle innebära att jag skulle bli utan a-kassa. Inte direkt något jag har råd att göra. Pengar är bra att ha har jag hört. Nackdelen är att det betyder en del andra saker för min del.

Nu hoppas jag ju på att lönesamtalet och mitt anspråk kommer att gå igenom, men jag hoppas inte på alltför mycket kan jag ju säga. Men det borde vara något de går med på, det är ju ändå bara det jag har rätt till med min fina meritlista. Resten skiter jag i helt enkelt. Det är ju inte direkt att vi pratar om löner som en del politiker har. Som jag såg på nyheterna förra veckan så var det ju det där med vad han gav för svar som stör mig lite fortfarande. Ni kanske minns dem där heltidspolitikerna som plockar ut lön från kommunen för ett jobb de inte ens är på? Som reportern berättade så var det årslön (arvode) på femhundra tusen som han pratade om. Att räckte inte det? Svaret stör mig fortfarande, (inte ordagrant); Jo, jag skulle klara mig. KLARA!?!? Vad i helvete?! Vem som helst skulle klara sig på en halv mille om året. Kom inte här och snacka om att klara sig på en månadslön på ca trettio tusen efter skatt. Som studerande så är det det man har under en tjugopoängskursperiod, och då snackar vi fyra månader. En del, de flesta lågavlönade har inte ens en tredje del av vad han har i månaden. Hmmm, det var ju inte det jag skulle skriva om ju. Blir bara lite irriterad över politiker som säger sådär. Mycket vill ha mer helt enkelt.

Det där ovan var en avstickare helt enkelt. Jobb var det ja. Jag vet ju hur det sett ut förr. Jag vet hur det har vart. Och hur jag faktiskt mådde. Man får väl hoppas på att det blir bättre denna gång. Men den som lever får se helt enkelt. Det betyder ju inte att jag kommer att ligga på latsidan direkt när det gäller jobbsökeri. För ett halvår går fort, och vem vet om det dyker upp nåt mer passande än detta nu när isen verkar vara bruten på nåt sätt. Mitt i natten och jobbar vaken natt åter igen. Ibland händer det saker bara sådär. Sitter på ett jobb jag inte ens sökt, men tydligen meningen helt enkelt. 

Mitt i natten och jag sitter vaken med mina tankar. Sådär som det brukar vara med andra ord.

Idag är det exakt femton år sen som det var farsans första nyktra dag som sedan skulle fortsätta att bli hans nya liv. Idag för femton år sen så blev det så att han inte kunde dricka då. Femton år är en massa dagar. 5475 plus skottårsdagarna (blir väl tre eller fyra till då va?). För honom som lever enligt de tolv stegen är det ett antal beslut han tagit under dem åren. Eller som han själv säger; Morgondagen vet jag ingenting om, men idag är jag nykter. En massa dagar att leva efter mottot; En dag i taget.

En dag i taget helt enkelt. För det är ju så att det går ju bara att leva en dag i taget. För man kan ju inte leva morgondag idag. Det är en sån där grej som man själv borde leva efter mer kanske? Hur kan man vara i nuet om man oroar sig över morgondagen? Det går ju liksom inte direkt. Men det är så svårt att leva så. Det finns ju saker  som man inte kan sluta oroa sig över, men som man kanske borde. För visst är det så att saker och ting ordnar sig, så varför oroa sig för saker i onödan. Hmmm... Tål att tänkas på.

Femton år. Jag vet var han var för femton år sen. Bakis och inskriven på behandlingshem på avgiftning. Kan inte ha varit så kul direkt. Han vet inte själv vad han hade gjort innan det eller hur länge. Men det är väl egentligen inte det viktigaste. Han vet att hans nya liv började för femton år sen. Kan bara tänka mig ångesten han måste haft vid tanken att inte kunna dricka mer. Men han fick ett val; lev eller dö. Han valde livet. Och är fortfarande här femton år senare. Inte ens han trodde att han skulle vara kvar här så länge. Men så kan det ju gå. En dag i taget.

Femton år senare kan jag sitta och skriva det här och förundras. För det är ju så, för det är inte alltför vanligt att en alkoholist håller sig nykter. Tro mig, jag vet. Farsan var ju en äkta periodare själv där han åkte iväg på behandlingshem för att vila upp sig, och sen gick det  nån vecka eller månad och sen var han igång igen. Så vad var skillnaden mellan den sista behandlingen och alla de andra? Enligt han själv så var det personalen. Han som sett en hel del ställen vet väl bäst skulle jag tro. Men enligt honom så är det just personalen som är nyckeln. Att metoderna varierar och så vidare, så är det just hur personalen och behandlaren är som är avgörande för ens tillfrisknande. Någonting fastnade helt enkelt. Som han själv säger; Det krävs så lite ibland, men sen när det sker så har man hela världen i sin hand. Jag är tacksam för kvinnan som fanns på hemmet han vistades på. Hon gav honom verktygen, jobbet gjorde han själv. Varje dag.

Mycket har hänt de senaste femton åren. Bra saker och mindre bra saker. Som den senaste månaden till exempel. Men han lever, och tar en dag i taget som han bara han kan göra. Små framsteg men ändock framsteg. Han går upprätt till och från i allafall. Han är fortfarande gipsad och läkningsprocessen är långt ifrån färdigt, samtidigt som han aldrig kommer att bli helt återställd. Men han har förlikat sig med den tanken, för han vet ju vad alternativet kunde ha varit. Och gårdagens besked sätter det mesta på sin spets skulle jag nog tro. Motgång på motgång, och jag kan bara hoppas på att hans tro på sig själv och de tolv stegen är tillräckligt stark. För vem vet om det här kan vara den där som får bägaren att rinna över? För vem som helst skulle ju knäckas av det som hänt honom den sista tiden. Men just nu, idag, är han nykter. 

Femton år.

Jag hade fått ett meddelande i morse om att farmor gått bort under natten. Det hade gått fort. Skönt för hennes skull, så hon slapp lida. Hon skulle ha blivit 86 om två veckor.
Vila i frid.

När man sitter på tåg så mycket som jag gör numera så finns det inte så mycket annat att göra än att läsa. Och jag läser, och läser och läser. Den senaste hann jag läsa ut i fredags på väg upp och jag måste ju kommentera den lite; Lemmy White Line Fever. Jag hittade boken i Uppsala Pocketshop, och den började läsas omgående. Jag vet att boken numera finns på svenska, men det hade ju blivit lite fel det där. Lemmy kan inte läsas på svenska, den tappar ju sin charm då. Lemmy är inte svensk! För när man läser den så har man hans röst i skallen, och det hade blivit lite fel kan jag ju meddela.

Lemmy är, för er som nu kan ha missat det, sångaren i Motörhead. Han är en av hårdrocksvärldens ikoner, och det kan man inte bortse ifrån oavsett om man gillar dem eller ej. De tillhör ju inte direkt till mina egna favoriter, även om man sett dem ett X antal gånger. Sveriges husband som jag kallar dem själv, samtidigt som de är med i lineupen på de flesta festivaler man har varit på, och han är lite svår att missa liksom. Lemmy är Lemmy, det kommer man ju inte ifrån. Sen finns det ju dem som försöker anamma hans scenframträdande, men det är ingen som lyckas kan jag ju meddela. Det är inte vem som helst som kan stå rakt upp och ner på scen och få publiken att röja så som dem gör. De finns dem som försöker kan jag ju säga, men misslyckas radikalt.

Jaja, boken var det ja. Han berättar om sitt liv so far. Och vilka grejer han kan berätta om. Hela metalscenens uppväxt och utveckling om man säger så. Vad han gjort, vart han varit och turerna hit och dit. Killen, nja en tolkningsfråga det där, borde ju vara död om man säger så. För det är nog bara han som kan leva som han gör. Att han sen nämner det också, att han egentligen borde vara död, gör ju inte mindre sann. Som det där med när han berättar att han hade tänkt göra en sorts behandling, där man byter ut blodet, så slipper man avgiftning och så vidare, men efter att ha gjort tester så säger läkaren att han har så mycket skit i kroppen att skulle han få rent blod så skulle han dö. Om någon fick hans blod så skulle den dö. Då kanske det inte är så konstigt att han sen säger att whiskey är ett bra sätt att nyktra till på. Han, som i år blir 63, lever som han alltid gjort. Spelar som han alltid gjort. Och är Lemmy helt enkelt.

Men jag kan ju ändå inte låta bli att skriva följande. Om han inte hade varit Lemmy. Om han inte hade varit musiker, så hade hans liv tett sig annorlunda. För, även om det kan låta krasst, så är han en alkoholist och narkoman. Han, om han inte hade varit Lemmy, hade knappast fått alla de tjejer som faktiskt vill ha han. Egentligen är det ingen skillnad på honom och den där alkisen/narkomanen som man ser ner på. Men nu är han ju Lemmy. Tydligen skillnad det där. Och det är väl där som den största skillnaden mellan folk och folk syns. Som om musiker var en annan ras. Eget folkslag i sig. Men i och för sig, det kanske de är. För det är inte vem som helst som passar för det livet heller. Tro mig jag vet. Känner en hel del musiker om man säger så. Konstnärssjälar och allt vad de heter. Det tar han upp också, Lemmy. Att det kräver sin man helt enkelt.

Läs den om ni får chansen, helst på engelska då förstås, för som sagt Lemmy är inte svensk. Och så tror jag att en hel del saker saknas i den svenska översättningen. Vad? Att det är Lemmy som berättar kanske? Att det är hans sätt att prata som gör det så enkelt att ta sig igenom boken. Hans engelska humor till exempel. Nåja, oavsett hur ni läser den är upp till er, men är ni det minsta intresserade om musikhistoria så läs den. Eller ska man säga, hårdrockshistoria, för mannen har upplevt allt. Bokstavligt talat.

En ny vecka går mot sitt slut och jag har väl inte gjort sådär jättemycket kan jag ju erkänna. Visserligen så var jag ju på ännu en sökresa i onsdags och avverkade några mil sittandes på ett tåg. Nackdelen med sökresor såhär är att de bidrar till min önskan att flytta. De gör att förhoppningen om att jag är på väg blir ännu starkare och det blir ganska frustrerande i slutändan. Förra veckans intervju fick jag besked om idag... och svaret blev inte jätteförvånande ett nej. Jag vet ju det. Jag vet ju hur det blir så varför ens lägga sin energi på att söka jobb, låta sig bli granskad från varje vinkel och djup för att det sen ändå ska leda till ett nej? Som om jaga blivit den där motvikten som de måste ha med för att kunna motivera varför de tar en annan. Ja, jag vet inga bra tankar just nu. Men jag har ju skrivit om det tidigare, utan att egentligen ha skrivit ner det bokstavligt. Men just nu känns det så. Men sen vet jag ju att jag måste väl hålla kvar masken av optimism och öppenhet i fråga om intervjuerna, för vem vill anställa en surpuppa liksom. Men för varje intervju som leder till ett nej, gör att det blir svårare och svårare. Men det ska väl leda till någonting nånstans?

Hmm... Nackdelen är att intervjun i onsdags var på ett ställe där jag verkligen kände mig hemma. Skumt det där, men så kan det vara ibland. De som intervjuade kändes mer eller mindre redan sådär som man jobbat med. Mentaliteten och sättet... men jag vågar inte hoppas. Varför skulle jag liksom? Det ser så himla bra ut på papper, det ve jag ju och sen när det kommer till kritan så blir det ändå ett nej. Orsaken är så himla simpel och ett så stort hinder; avsaknaden av körkortet. Det är det som är det jobbigaste. Att veta att man inte får jobbet på grund av att man saknar just den där jäkla plastkortet som visar att man minsan kan köra bil. Är man en bättre människa då? Bara undrar. Hade det inte varit för CSN och deras krav på pengar i år så skulle jag ha råd att ta det nu. Men att betala för både och just nu är omöjligt. För det är ju inte så att jag inte tänkt att ta skiten, så är det inte. Det är en fråga om ekonomi helt enkelt.

Fredag idag och stan har drabbats av sshlagerfeber. Det syns överallt att Melodifestivalen är i stan den här helgen. Tydligen är det så stort att städer blir som galna. Undrar om det varit likadant i andra städer? Antar det eftersom till och med kvitton på vissa ställen har loggan till spektaklet på baksidan. Jag tilhör ju inte till schlagerfolket, även om det händer att jag sett på den stora euroschlagerfinalen. Men jag kommer att inte se på delfinalen, och jag kommer att befinna mig nånannastans när den går av stapeln. Efter en vecka i sin egen lya så kommer jag att sätta mig på ett tåg, igen, med pojkens hemstad som mål. En vecka sen jag klev av och satte ner röven i soffan här hemma. Tiden går så fort ibland, och ändå har jag inte gjort nå speciellt så. Förutom födelsedagsfest och intervjun så har jag faktiskt inte gjort så mycket. Jag har hunnit med att träffa folk helt enkelt, kanske det är där tiden går? Eller, dum fråga egentligen, jag vet ju att det beror på det. Timmarna rinner iväg när man har trevligt helt enkelt.

Det är fredag idag och solen skiner. Det enda jag kan hoppas på att den når mitt inre också. För just nu känns det väldigt mörkt. Jag hade verkligen velat ha det där jobbet jag var på intervju till förra veckan. Sen spelar det ingen roll vad de säger och hur de formulerar deras nej. Snällt ändå av dem att ringa och ge mig motiveringen till varför. Så jag får väl hoppas på att de i onsdags anser att jag skulle kunna bidra med någonting till deras gäng. Men jag vågar inte hoppas på det heller direkt. Jag får trösta mig med att tänka på det som väninnan M en gång sa; Det är en bedrift att komma så långt som till en intervju. Klen tröst just nu även om jag vet att det är så. Just nu är det bara sådär som det kan vara med mig ibland. Jag vet att jag ser bra ut på papper. Men tydligen är det nå fel på en i verkligheten. Eller är det bara så att det inte är meningen helt enkelt? Ibland önskar jag att jag hade facit i hand för hur det här kommer att sluta. Skulle ge en massa sinnesro om inte annat. Att veta att jag inte gör allt det här förgäves. För det är inte roligt.

Nä, kanske dags att börja fixa till saker här hemma så det ser bra ut när man kommer hem igen sen. Kan ju inte direkt skylla på att det blir stökigt av att jag inte varit hemma. Men först mera kaffe.

Känner man folk egentligen eller är det bara bifigurer som passerar förbi som skuggfigurer i ett skådesspel?

Oj, nu har jag hamnat där igen märker jag. I den där loopen där tiden bara försvinner. Det känns liksom inte som om det var en vecka sen jag skrev sist, men å andra sidan så känns det inte som veckan gått sådär fort som den gjort. Skumt hur man uppfattar tid egentligen. Bara sådär allmänt... Ibland verkar den stå still och dagen känns evighetslång och så ibland så hinner man inte riktigt med dagarna. En vecka sen sist med andra ord... Vad har jag gjort under den tiden kan man ju tänka sig, eller inte. Nåja, jag sammanfattar oavsett.

Jag har varit både här och där under den här tiden och avverkat en och en annan mil på tåg igen. Jag har varit på intervju och lekt hemmafru ett par dar för att åter landa på hemmaplan igår kväll, för att idag befinna mig på en trettioårsfest. Darling fyller tretti... otroligt. Han hinner ifatt mig snart ju *ler*. Nu ska ni inte blanda ihop pojken med Darling, för de är olika personer. Bara så att ni vet.

Lördag idag med andra ord. Och tankarna snurrar och inget vettigt blir skrivet. Det är kanske bara så att när jag inet skriver av mig saker på en gång så hopar sig funderingarna på rad och det varken blir hackat eller malet. Som nån sorts propp i hjärnan. Fragment av tankar som man egentligen haft under hela veckan blir bara konstigt och ofärdiga tankar istället. Man hinner med en och en annan tanke när man sitter på tåg, oavsett om man läser eller ej. och boken med Agneta är avklarad och tankarna snurrar runt den också. Det är ju en hel del saker i den som fastnar som sagt. Hennes ord, hennes upplevelser och ändå så det där med att det kunde ha vart mina. Hmmm... Osammanhängande inlägg, men just nu skiter jag i det. Bara så att ni vet och det är ju för min egen del jag skriver. Få ur mig lite skit som bara finns där.

Ähh, blir ju hur konstigt som helst det här märker jag. Tankarna hoppar från en sak till en annan. Hmmm... Underlättar ju inte heller att jag håller på och gör mig iordning för festen ikväll. Ska bli trevligt att få träffa killarna igen. Det var ett tag sen sist igen... men det är väl lätt hänt har jag märkt. Ska bli intressant att se vilka som dyker upp och vad som hänt i deras liv den sista tiden. Och jag hoppas bara på att det blir en trevlig kväll.

Nu skiter jag i det här och återkommer en annan dag när jag har mer struktur i skallen. Kanske borde jag låtit bli att skriva överhuvudtaget, men nu är det som det är. Jag är bara ofokuserad idag med en massa ofärdiga tankar. Märks kanske?

Idag har det varit fredag och det har tillhört till dem där dagarna som man bara önskade man kunde vända ryggen till världen och sova bort sitt liv. Har lite svårt att sova utan pojken bredvid mig har jag märkt. Att jag hade svårt med det där med sömn redan innan var ju ingen hemlighet direkt, men det här blir ju bara löjligt. Det blir för tyst och jag kommer på mig själv att leta efter han mitt i natten. Sängen är tom och kall bredvid mig när jag la mig så det borde ju vara tom under natten också tycker man, men mitt undermedvetna letar efter han. Inte kul alls.

Första fredagen i februari kom och gick sådär halvsegt som det bara kan vara ibland, även om jag tog en vända nere på stan för att styra upp jobbresan till nästa vecka. Söker man jobb så betalar arbetsförmedlingen för resorna. Så med nya fräscha biljetter i fickan och en skum känsla i kroppen. Vet ej vad det är... förväntan kanske? Nåja, pratade med tanten på arbetsförmedlingen om saker och hon skulle lägga in det i min mapp eller vad det kallas där nere så det blev uppdaterat. Speciellt det där med att jobbet jag intervjuades till i onsdags inte blev mitt... men det var väl ingen överraskning direkt. Det föll på det där att jag saknar körkort. Jag vet att jag skulle kunna tolka det där hur som helst och se det från en helt annan synvinkel, men jag gör det inte. Så svart vill jag inte vara just nu. Demonerna får hålla sig till tåls helt enkelt. Det kommer en dag för det där med skulle jag tro.

På stan stötte jag på en bekant från förr. En av dem där som försvann i samma veva som livet tog en annan vändning. Han verkade stressad och var sådär som bara han kan vara. Och hans första fråga var visserligen först det där traditionella artighetsfrasen; hur är det? Jag svarade sådär som man bör; Bra. Även om det är sant till och från så är det ju ändå det folk vill höra. Det är ju inte direkt sådär att de vill ha ett ärligt svar. Jaja. Så kommer fråga nummer två; Jobbar du? Vad är det fär jäkla fråga egentligen eller är det bara en fråga om hur man prioriterar i livet? Jag vet bara att min andra fråga efter att man inte setts på några år inte skulle vara om man jobbar. Men å andra sidan så tillhör jag ju inte direkt dem där som är sitt jobb. Finns ju dem också. Det blev inte ens kul att se han heller när det blev sådär konstigt. Blev en av dem där flyktiga mötena och jag visste redan innan vi gick olika vägar så var det en sorts avsked. Skumt hur det kan bli.

Mitt i natten igen.