15
Idag är det exakt femton år sen som det var farsans första nyktra dag som sedan skulle fortsätta att bli hans nya liv. Idag för femton år sen så blev det så att han inte kunde dricka då. Femton år är en massa dagar. 5475 plus skottårsdagarna (blir väl tre eller fyra till då va?). För honom som lever enligt de tolv stegen är det ett antal beslut han tagit under dem åren. Eller som han själv säger; Morgondagen vet jag ingenting om, men idag är jag nykter. En massa dagar att leva efter mottot; En dag i taget.
En dag i taget helt enkelt. För det är ju så att det går ju bara att leva en dag i taget. För man kan ju inte leva morgondag idag. Det är en sån där grej som man själv borde leva efter mer kanske? Hur kan man vara i nuet om man oroar sig över morgondagen? Det går ju liksom inte direkt. Men det är så svårt att leva så. Det finns ju saker som man inte kan sluta oroa sig över, men som man kanske borde. För visst är det så att saker och ting ordnar sig, så varför oroa sig för saker i onödan. Hmmm... Tål att tänkas på.
Femton år. Jag vet var han var för femton år sen. Bakis och inskriven på behandlingshem på avgiftning. Kan inte ha varit så kul direkt. Han vet inte själv vad han hade gjort innan det eller hur länge. Men det är väl egentligen inte det viktigaste. Han vet att hans nya liv började för femton år sen. Kan bara tänka mig ångesten han måste haft vid tanken att inte kunna dricka mer. Men han fick ett val; lev eller dö. Han valde livet. Och är fortfarande här femton år senare. Inte ens han trodde att han skulle vara kvar här så länge. Men så kan det ju gå. En dag i taget.
Femton år senare kan jag sitta och skriva det här och förundras. För det är ju så, för det är inte alltför vanligt att en alkoholist håller sig nykter. Tro mig, jag vet. Farsan var ju en äkta periodare själv där han åkte iväg på behandlingshem för att vila upp sig, och sen gick det nån vecka eller månad och sen var han igång igen. Så vad var skillnaden mellan den sista behandlingen och alla de andra? Enligt han själv så var det personalen. Han som sett en hel del ställen vet väl bäst skulle jag tro. Men enligt honom så är det just personalen som är nyckeln. Att metoderna varierar och så vidare, så är det just hur personalen och behandlaren är som är avgörande för ens tillfrisknande. Någonting fastnade helt enkelt. Som han själv säger; Det krävs så lite ibland, men sen när det sker så har man hela världen i sin hand. Jag är tacksam för kvinnan som fanns på hemmet han vistades på. Hon gav honom verktygen, jobbet gjorde han själv. Varje dag.
Mycket har hänt de senaste femton åren. Bra saker och mindre bra saker. Som den senaste månaden till exempel. Men han lever, och tar en dag i taget som han bara han kan göra. Små framsteg men ändock framsteg. Han går upprätt till och från i allafall. Han är fortfarande gipsad och läkningsprocessen är långt ifrån färdigt, samtidigt som han aldrig kommer att bli helt återställd. Men han har förlikat sig med den tanken, för han vet ju vad alternativet kunde ha varit. Och gårdagens besked sätter det mesta på sin spets skulle jag nog tro. Motgång på motgång, och jag kan bara hoppas på att hans tro på sig själv och de tolv stegen är tillräckligt stark. För vem vet om det här kan vara den där som får bägaren att rinna över? För vem som helst skulle ju knäckas av det som hänt honom den sista tiden. Men just nu, idag, är han nykter.
Femton år.
En dag i taget helt enkelt. För det är ju så att det går ju bara att leva en dag i taget. För man kan ju inte leva morgondag idag. Det är en sån där grej som man själv borde leva efter mer kanske? Hur kan man vara i nuet om man oroar sig över morgondagen? Det går ju liksom inte direkt. Men det är så svårt att leva så. Det finns ju saker som man inte kan sluta oroa sig över, men som man kanske borde. För visst är det så att saker och ting ordnar sig, så varför oroa sig för saker i onödan. Hmmm... Tål att tänkas på.
Femton år. Jag vet var han var för femton år sen. Bakis och inskriven på behandlingshem på avgiftning. Kan inte ha varit så kul direkt. Han vet inte själv vad han hade gjort innan det eller hur länge. Men det är väl egentligen inte det viktigaste. Han vet att hans nya liv började för femton år sen. Kan bara tänka mig ångesten han måste haft vid tanken att inte kunna dricka mer. Men han fick ett val; lev eller dö. Han valde livet. Och är fortfarande här femton år senare. Inte ens han trodde att han skulle vara kvar här så länge. Men så kan det ju gå. En dag i taget.
Femton år senare kan jag sitta och skriva det här och förundras. För det är ju så, för det är inte alltför vanligt att en alkoholist håller sig nykter. Tro mig, jag vet. Farsan var ju en äkta periodare själv där han åkte iväg på behandlingshem för att vila upp sig, och sen gick det nån vecka eller månad och sen var han igång igen. Så vad var skillnaden mellan den sista behandlingen och alla de andra? Enligt han själv så var det personalen. Han som sett en hel del ställen vet väl bäst skulle jag tro. Men enligt honom så är det just personalen som är nyckeln. Att metoderna varierar och så vidare, så är det just hur personalen och behandlaren är som är avgörande för ens tillfrisknande. Någonting fastnade helt enkelt. Som han själv säger; Det krävs så lite ibland, men sen när det sker så har man hela världen i sin hand. Jag är tacksam för kvinnan som fanns på hemmet han vistades på. Hon gav honom verktygen, jobbet gjorde han själv. Varje dag.
Mycket har hänt de senaste femton åren. Bra saker och mindre bra saker. Som den senaste månaden till exempel. Men han lever, och tar en dag i taget som han bara han kan göra. Små framsteg men ändock framsteg. Han går upprätt till och från i allafall. Han är fortfarande gipsad och läkningsprocessen är långt ifrån färdigt, samtidigt som han aldrig kommer att bli helt återställd. Men han har förlikat sig med den tanken, för han vet ju vad alternativet kunde ha varit. Och gårdagens besked sätter det mesta på sin spets skulle jag nog tro. Motgång på motgång, och jag kan bara hoppas på att hans tro på sig själv och de tolv stegen är tillräckligt stark. För vem vet om det här kan vara den där som får bägaren att rinna över? För vem som helst skulle ju knäckas av det som hänt honom den sista tiden. Men just nu, idag, är han nykter.
Femton år.
Kommentarer
Trackback