hRaven

Jag inser att det ibland kan bli lite för mycket när det gäller att umgås med mina föräldrar. Jag skulle väl egentligen inte ha så mycket emot att umgås med farsan ensam. Just den delen har jag aldrig haft problem med, oavsett var när och hur. Vi förstår varann på ett plan som inte kan förklaras. Men sen finns det tillfällen som denna. Det här med att han ligger på sjukhus och inte riktigt är vid sina sinnes fulla bruk och det faktum att morsan är där. Jag vet om problemet men så försöker jag komma över det där. Försöker att dra ett streck över det förflutna mellan henne och mig, för att jag ska kunna ha en relation med farsan. Men jag inser efter idag att jag kommer aldrig att ha en normal relation till min mamma. Samtidigt blir jag så arg på mig själv att jag ens blir förvånad när det inte funkar.

Efter besöket på sjukhuset för att titta in hos farsan en stund innan jag hade tänkt ta tåget hem så ändras mina planer till att det blev att morsan skjutsade hem mig. Hon passar på och hälsar på hos en av hennes väninnor när hon ändå är här. Resan ner från henne tar två timmar. Och jag insåg ganska snart att de två timmarna skulle bli väldigt långa. Jag visste det redan innan vi ens lämnade sjukhuset. Jag som helst ser till att inte behöva prata med henne alltför ofta, har nu under en veckas tid pratat med henne tre gånger i telefon och träffat henne två gånger. Så varför utsätter jag mig för situationer som denna? Speciellt när jag vet hur det blir. Jag har inget att säga till henne. Just nu är jag bara väldigt glad över att jag inte kommer att ha henne sovande här. För det hade varit att utmana ödet skulle jag tro.

Jag har inte en bra dag idag helt enkelt. Bara en sån där självklar insikt över hur det är. Har varit och risken är ganska stor att det kommer att vara så i framtiden också. Sen vet jag ju att hon är en av mina största energitjuvar och jag vet inte hur jag ska värja mig från det. Hur jag ska orka med henne när jag bara blir trött av att träffa henne eller ens prata med henne. Den närmaste tiden kommer att bli tuff när hon kommer att vara den som meddelar mig om hur det går för farsan och så vidare. Samtidigt som jag har den eviga frågan hängande över mig; när ska jag ta med mig pojken hem till dem. Hade väl inte varit så svårt om jag hade velat åka hem till dem över huvud taget. Men som det ser ut nu så blir det en fråga för framtiden och när farsan blir mycket bättre. Just nu är ingen bra tidpunkt. Just nu är jag bara dränerad på energi. Samtidigt som jag sitter hemma ensam och det mesta känns bara blöö.

Ibland är sådär att man bara vill skrika åt hela världen att dra så långt pepparn växer. Ibland så fylls jag av en känsla av att jag bara vill krypa ner i ett svart hål och bara blunda för att slippa se omvärlden. Ibland så är det bara så. Ibland. Tyvärr är det väl så att ibland händer alltför ofta. Där ibland blir till ofta för att ibland bli till sällan. Men idag är en av dem där ibland dagarna. Världen blev kall. Bokstavligt och bildligt. Julen gör att jag bara fylls av irritation. Människor blir som ombytta. Hysteri och galenskap. Vems jäkla påhitt är det egentligen? Bara undrar.

Ibland så finns det inga ord för vad jag känner. Ibland önskar jag att jag kunde vara mer verbal. Det är ju inte så att jag inte pratar om saker. Det gör jag. Jag kan sätta ord på det mesta tills man kommer till en del känslor och då stänger jag in mig istället. Ibland önskar jag att jag kunde vara öppnare med att visa vad jag tycker istället för att svälja allt. Svälja de negativa känslorna tills någonting inom en brister. Men det hör väl till livsödet med att vara missbruksbarn. Att inte kunna visa känslor. Att inte kunna visa någonting alls. Eller, nja, nu ljuger jag lite. Jag menar ju förstås känslorna som man inte fick visa. Dem där negativa känslorna. Dem där som jag har svårt med att visa öppet än idag. Dem där förbjudna känslorna. Dem där som egentligen bara är normalt. Vad det nu än är. Vet ju inte det. Vet bara att jag hara mycket kvar att lära mig. Att kunna visa när jag är arg. Att kunna visa sin ilska. För den som inte vet hur det är att växa upp i ett hem där sånt var förbjudet kommer aldrig att förstå. Samma sak med sorg. Känslor som är så starka att det gör ont i en när man sväljer dem och visar ett leende istället. Jag har visserligen blivit bättre på det där med att visa känslor. Men oj vad svårt det är. För det blir så intensivt ibland.

Ibland önskar jag att jag hade andra förutsättningar här i livet. Ibland önskar jag att jag hade haft en annorlunda uppväxt. Liv också för den delen. Men det är bara ibland, för jag vet att det är ju just det som gör mig till den jag är idag. Men jag önskar att jag en dag kan känna alla känslor som man kan känna utan att skämmas för dem. För det sätter sig där inne någonstans det där med att inte få visa känslor. Att det är nåt fult. Men också det att; "kom inte här med ditt skit, ser du inte att jag mår dåligt?" eller det där med att: "var inte sådär, nu ska vi vara glada". Man lär sig att dölja sina känslor. Man visar inte att man mår dåligt. Man visar inte att man är ledsen. Man stänger av. Nackdelen är att man stänger av allt. Och det betyder också att glädjen dör. Nu har jag ju blivit bättre på det där med att visa när jag är glad. Glad är en bra känsla. Den förstår jag mig på. Resten är en annan sak. Och jag går fortfarande på minorna ibland.

Ibland är det här med känslor jättesvårt. Inte bara de negativa delarna utan också dem bra. Som det här med kärlek till exempel. Bland de svåraste att dölja faktiskt. Hmmm, och du undrar säkert varför man ska dölja det? För dig kanske det är enkelt. För andra är det säkert hur naturligt som helst, men för mig är det inte så. Känslor ska inte visas. Känslor ska man hålla för sig själv. Så har det varit. Så är det fortfarande ibland. Jag har blivit bättre på det där med att visa känslor, men det är svårt. Speciellt när andra påpekar det och då blir det skämmigt. Låter absurt när man ser det svart på vitt. Att man skäms för sina egna känslor när de blir offentliga. Men jag har inte fått en bra grund att stå på helt enkelt. Hur i helvete ska jag kunna veta hur man ska vara när det ibland känns som om jag var gästspelare i fel film? Kan nån tala om det för en? Att veta att det jag känner är tillåtet, till och med normalt, så känns det bara konstigt. Jag vet ju inte vad normalt är. Har aldrig haft en aning om det där heller. Jag vet bara det jag vet. Jag vet bara att jag ibland får gissa mig till vad normalt är. Skillnad på det där med att veta och känna. Hjärnan och hjärtat pratar inte samma språk ibland.

Ibland vill jag bara krypa ner i ett svart hål och be hela världen dra åt helvete. Ibland så vill jag bara sätta mig på ett tåg och låta hjulen ta mig till en annan plats. Till en annan värld. Ibland så kan jag ta och vandra en ödslig landsväg utan mål eller mening, bara för att känna att jag är på väg någonstans. Ibland så ser jag äver horisonten och drömmer mig bort till en annan plats, en annan tid, ett annat liv. Så gör sig livet påmind igen och man är tillbaka till verkligheten. Jag är här. Jag vet att jag egentligen har det bra. Jag har det bra helt enkelt. det kunde ju vara värre som bekant. Men ibland så önskar jag bara att livet och världen kunde te sig lite ljusare. Men ibland så är det bara en av dem där dagarna där jag vill gömma mig för världen.

Ibland. Ofta och mer sällan.

Jag har en del gamla demoner att ha ihjäl. Dem där som gör sig påminda ibland. En del dagar är värre än andra. Och idag är en sån där dag igen. Eller ska jag skriva natt? En av dem där dagarna (och nätterna) som dem samlat styrka och bryter sig igenom mitt försvar. En av dem där dagarna som jag känner mig hudlös igen. Gamla minnen gör sig påmind igen. De smyger sig på ibland. Sådär obemärkt och känner sig för lite. Backar undan en bit och jag kan hantera dem på mitt sätt. Sådär som jag gör varje dag. Jag kan trycka undan dem igen och känna att dem är hanterbara. För oavsett allt skit som finns begravd och låst så finns dem där. Jag hanterar med dem varje dag. Varje dag gör dem sig påminda. En liten sak där. Doft. Bild. En mening någonstans. Sådär bara i förbifarten men dem finns där. Spegelbild. Skugga. Men så ibland. Inte så ofta numera, men ibland så kommer dem igenom med full styrka. Och jag har svårt att hantera dem när de kommer alla på en gång. Men en dag som denna gör det svårt att hantera allt. De gör sig påminda. En sak i taget säger dem ju ibland. Hade ju vart så skönt om dem bara kom en sak i taget. Men så samlar dem ihop sig. Väntar på rätt tillfälle och gör en gemensam slag i saken. Med gemensam styrka attackerar de mig när jag är mest sårbar. Mottaglig kanske? Vem vet. Men en dag eller natt som denna gör en del saker ohanterliga.

De har gjort trevande försök ett tag nu. De har gjort små planerade attacker ett par gånger tidigare. Men idag är inte en sån dag. Som om de väntat ut mig på nåt sätt. Väntat tills jag mår bra. En dag där försvaret är som svagast. Där de med samlad styrka forscherat dörren som jag så noga hade stängt igen. Visst har jag gläntat på den. Tagit fram dem en och en i dagsljuset och analyserat dem i minsta detalj. Var för sig. Mina demoner. Mina vättar. Mina vildvittror. Mina hjärnspöken. Kalla det vad ni vill. Men de är mina demoner. Jag har blottat dem och jag har avslöjat dem för vad det är. Men så ibland... som idag så har de samlat sig och kommer i samlad trupp. Jag har till och med berättat om dem. Jag har berättat om dem för väl valda tillfällen. Tillfällen där jag känner att vederbörande kan hantera dem. Även tidigare än jag trodde var möjligt. Saker som måste berättas för att de ska förstå. Kanske ska jag säga han? För att han ska förstå vad det är han ger sig in i. När det gäller mina medsystrar i ödets karusell så är det inte så svårt att berätta saker. Att prata om dem för vad det är. För de har gått igenom samma saker men ändå olika. Gemensamma erfarenheter som idag yttrar sig på samma sätt som för mig. För när det är som det är ibland med mig och mina demoner så yttrar de sig på ett konstigt sätt. För någon som inte har upplevt en del av vad jag har fått uppleva så kan det vara svårt att förstå hur jag tänker. Hur jag fungerar. För det är ju ändå så att när man tror att det är som bäst... när man mår som bäst... när man tror att allt är bra så kommer dem som ett slag i magen. Hårt. Obönhörligen. Och jag, den jag de trodde de kände, viker sig under demonernas styrka och blir någonting annat. Någon de inte känner igen. De ser ett välbekant ansikte men innehållet är någonting helt annat. Den styrka de såg att jag ägde finns inte. Den styrka de såg att jag bar på är som bortblåst och jag blir bara en svag kopia av vad de trodde jag var. Ibland så slås jag av tanken att jag måste vara en jäkla bra skådespelare för att de inte ser vad jag är egentligen. Vad som finns i djupet av mig. Men det är väl så att man går inte runt och visar sina sämsta sidor till folk. Man vill väl inte visa sina svagaste sidor för folk. Dem där som de kan använda emot en. En del dagar så går jag bara rumt och förväntar mig att folk ska avslöja mig som den bluff jag känner mig som. En del dagar. En del dagar som denna.

Jag vet inte vad det är men det är som om de väntar ut en. Väntar tills den dagen som jag mår som bäst. När allt verkar perfekt. Det är då dem kommer. Och så har vi dagar som denna. En dag som tvingar mig att tänka på vad som varit. Minnas vad som en gång var. Allt det där som format mig till det jag är idag. Jag vet att utan allt det där, utan mina demoner, skulle jag inte vara den jag är. En bra dag skulle jag kunna ärligt säga att jag är ändå glad för allt skit som hänt mig för utan det skulle jag inte vara den jag är idag. En bra dag så kan jag vara glad för allt jag ändå fått uppleva för att annars hade jag inte varit där jag är idag. Idag är jag inte glad för det. MEN jag kan ärligt säga att jag är glad för det jag har idag trots det som hänt mig. Trots det jag fått uppleva. För det är kanske så. Trots allt. Det kunde ju ha vart värre. Jag vet det. I slutändan är det ju så. Oavsett vad det är så är det ju så. Skit som kommer i olika form. Skit som jag inte ens vill nämna med namn. Bara att det finns en massa skit som jag upplevt. Råkat ut för och skit som gjorts med en. Sak samma vad det är. Det är vad det är. Jag kan inte få det ogjort. Det finns inget sätt att ändra det förflutna. Det som har hänt har hänt. Oavsett vad. Det enda är att lära sig att leva med dem. Oavsett hur skiten ser ut och oavsett hur skiten förvandlats till en demon. För det är det de har gjort. Upplevelser. Minnen. Saker som hänt som förvandlats till hjärnspöken. Demoner. Mina demoner. Och en del dagar är det bara allt skit man minns. En del dagar så är det bara demonerna som gör sig påminda. Det som resulterar i icke existerande självkänsla. Och den mest dominanta demonen av dem alla, dock inte den största, är det där med vuxet barn till alkoholist. För visst är det så. Och en del skulle kanske mena på att demonerna grundar sig i rädsla. Nej, säger jag. För så är det inte. Att vara vuxet barn är inte enkelt. Det är mycket som man måste lära sig att leva med. Mycket att lära sig att hantera. Mycket att lära sig att ta itu med. Mycket att brottas med. Varje dag. Och en del dagar så är det varje minut. Mina demoner kanske har sin grund där, men så har vi min samlade livserfarenhet. Allt det där som man upplevt. Jag vet att det mesta, inte allt, beror på just det faktum att jag är ett barn av dem där andra. Dem där som kan kallas för dem som drog det kortaste strået. Dem där som fick dåliga kort tilldelade från första början. En del saker skulle kanske ha hänt om jag hade haft andra förutsättningar. Men så har vi ju det där med yttre omständigheter. Dem där som man inte kan påverka. Dem där som man faktiskt satt sig i själv på grund av olika orsaker. Men jag vet att mycket av allt skit som har hänt i mitt liv har hänt på grund av att jag inte visste något annat. Att det som man upplevde då var på något sätt normalt. Jag vet hur sjukt det låter men tyvärr sant.

Sen har vi han. Han som jag knapp nämnt här men som är ytterst verklig. Så verklig att det gör ont i mig. Han som bröt sig igenom mitt försvar. Den som jag skrivit om. Han som tog sig igenom och fick mig att tro. Han. Bara det att han har fått mig att tro är så stort. Så pass stort att det skrämmer mig ibland. Speciellt med tanke på att det inte var alltför längesen som jag faktiskt klev in i hans värld. För rädslan finns där. Den har aldrig lämnat mig, men för var dag som går så vågar jag tro på det mer. Han som vill ha mig. Hela mig. Och han vill veta. Han vill förstå. Och jag vågar tro på det så pass mycket att jag berättar saker. En del saker är svårare än andra. Men jag berättar. Och han är kvar. En del av mig är livrädd för att han ska ge upp. Inse att jag är bär på alldeles för mycket skit för att han ska orka med det. Samtidigt så är det en del av mig som känner att han orkar med det. Jag har berättat saker som ingen annan vet om. Saker som jag hållt hemligt för alla andra utom för mig själv. Den största demonen av dem alla. Den hemskaste och vidrigaste av dem alla. Den som jag har haft svårast att hantera. Den som påverkat alla andra relationer jag haft hittills. Den som orsakat alldeles för många och onödiga slitningar i mina tidigare relationer. Men med honom så har just denna demon ingen effekt. Som om han neutraliserar den på nåt sätt. Ett sätt jag inte kan förstå men som jag är väldigt tacksam över. Tro mig. Sen har vi alla dem där små demonerna. Dem där som har olika styrkor. Olika ljuskänslighet. De som dyker upp i små vardagliga saker. Tillfällen som är väl valda men som jag inte kommer ifrån. En mening. Ord i ett helt annat sammanhang så finns dem där. En doft. Situation som påminner om nåt helt annat. En del dagar är svårare än andra. Men med han så blir det enklare. Jag kan inte förklara det men så är det. Han gör någonting som får demonerna att släppa sitt grepp. Han får dem att bli svagare. En del dagar så räcker det med att veta att han finns. Bara vetskapen om att han finns gör en det enklare. Det är det som skrämmer mig mest idag. Att han är så påtaglig. Att han finns. För jag är inte van vid det här. Jag vet inte hur jag sa hantera det ibland. Jag vet vad jag har idag. Jag vet vad jag har haft. Jag vet en hel del saker, men jag vet ingenting om framtiden. Och det skrämmer mig.

Mina demoner gör sig smärtsamt påminda idag. De påminner mig om vad som har varit. Var de kommer ifrån. Vad det har varit. Och vad de är. Genom att ha berätta om dem och fört dem in i dagsljus så vet jag att de förlorat makt över mig men en del dagar så har de makten igen. Jag vet att genom att blotta dem för vad de är så tappar de makt. De blir svagare. På så sätt kan jag se till att de inte förstör mer än vad de redan har gjort tidigare. För en del av mig är medveten om att det bara är minnen som egentligen inte borde ha makt över mig. En del av mig är medveten om att det är mina egna tankar som gör såhär med en. En del av mig vet att det är så. Men samtidigt så är jag medveten om att den rationella delen av mig och känslodelen av mig är två skilda saker. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker intala mig själv att mina demoner är just bara hjärnspöken som grundar sig i andra saker. Men jag kommer inte ifrån den känslan. Den som är starkare än min rationella sida. Det är ju ändå alltid så att det i slutändan är känslorna som styr. Och det faktum att jag kommer inte ifrån det jag är. Det jag kommer ifrån. Det som är grunden till mig. Mitt jag. Min själ. Den jag trots allt är tacksam för i slutändan. Jag kan leva med det. Jag kan hantera det. Jag vet att det kunde ha vart värre. Jag kunde ha varit på en annan plats idag. Hade de inte vart för den inre styrka som jag ändå trots allt har skulle mitt liv te sig annorlunda idag. Jag vet det. Och den tanken skrämmer mig ibland. För hade mina demoner övertaget om mitt liv skulle jag befinna mig på en annan plats idag. Jag vet det. Andra vet det. Och jag är tacksam för att jag har den delen i mig oavsett, och trots, allt skit som hänt en i ens liv. Däri ligger grunden till min obotliga tro på ödet. Att allt sker av en anledning. Att om inte jag varit med om det jag varit med om så skulle allt tett sig annorlunda. Jag hade vart annorlunda. Och så hade jag inte velat ha det idag.

Jag har demoner att ha ihjäl. Stora demoner. Fula vidriga demoner. Mina demoner. Men jag har förtröstan... imorgon är en annan dag. Jag låter mina demoner härja fritt inatt. Inget annat. Jag ska inte ge dem makt över mig och tankarna går till honom. Han som gör saker och ting enklare. Lättare. Bara en sån sak. Skrämmande som fan... men jag vågar tro på känslan. Jag vågar tro på mig. Han. Oss. Stort eller hur? För hade demonerna den samma gamla styrka som förr så skulle de ha rubbat på den känslan. De hade rubbat på tron. Men inte inatt. Inte de tidigare försöken. Och just det faktum att jag vet hur det har sett ut. Hur det brukar vara, men inte är, skrämmer mig mer någonting annat. Att den känslan inte infinner sig. Att det som sker i mitt liv just nu faktiskt har större makt än mina demoner skrämmer mig. Jag känner inte igen det. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det enda jag kan göra är att acceptera det för vad det är. Inte försöka analysera det. Inte försöka förstå. Utan just låta det vara vad det är. Att se det för vad det är. Att ta vara på varje minut. Andas det. Leva i nuet. Och visst är det skrämmande. För det innebär att jag har släppt på kontrollen. Det där yttre kontrollbehovet jag faktiskt har haft för att få ordning i kaoset i mitt inre. Han har märkt att jag har släppt på den. Och om han märker att jag har släppt på den så måste den ha varit märkbar. Men han påverkar mig på plan jag inte trodde var möjlig. Samtidigt som jag faktiskt välkomnar det så skrämmer det mig. Kanske inte så svårt att förstå. Jag är jag. Målar fan på väggen och allt det där. Idag är idag. Imorgon är en annan dag. För det är ju lite så ändå att trots att en del saker är lättare att hantera nu så betyder det inte att det är enkelt. Enklare. Men demonerna har fortfarande en del att säga till om. Kanske är det så att en del av dem lever på sista sucket och behöver styrkan av de andra för att kunna påverka på nåt sätt. Kanske är det så. För en del av dem har ingenting att komma med längre. De försöker så fort jag är ensam. De tar chansen då. De tar chansen när det är en dag som denna. Men när jag konfronterar dem så kryper de undan en del. Och det ger mig styrka att stå emot. Friskhetstecken kanske? Vem vet.

I have demons to kill.

Andra söndagen i november innebär fars dag. En av dem där dagarna jag blir lite kluven. Även om jag har en sådan så betyder det ju inte att han har vart en sådan. Kluven av en stor anledning. Den där att han inte fanns till hands när man växte upp. Det var annat som fanns med i bilden då. Att växa upp med en frånvarande alkoholiserad far betyder ju inte att jag var och är medveten om detta faktum. Så hur ska jag förhålla mig till denna dag idag?

Jag gjorde iallafall ett undantag i år. Jag ringde honom till skillnad till förra året eller alla andra år. Han var visserligen inte hemma, men jag ringde iallafall. Skickade sms då han var på AA- möte. Han ringde upp efteråt och tackade för messet. Vi pratade en stund och så var det bra. Fars dag är ju nåt som är lite jobbigt för de flesta alkoholister, nykter eller ej. De påminns oftast om ett liv de försummat och supit bort. Även han. Men idag är han nykter. Han har varit nykter nu i fjorton och ett halvt år, men ändå någonstans så har vi aldrig kommit till att ha en far och dotter relation. Den fanns ju aldrig där till att börja med. Vi möttes i en annan tid under andra förutsättningar på behandlingshemmet under familjeveckan. Vi lärde känna varandra under andra premisser. Jag som ung vuxen och han vilsen nykter alkoholist. Det har inte varit enkelt att bara vara i nuet. En dag i taget, när jag fortfarande än idag brottas med konsekvenserna att växa upp med en alkoholist till far. Det kommer jag aldrig ifrån. Vissa dagar är enklare än andra. Fars dag är oftast en dag då jag påminns om det som inte fanns. En dag då jag påminns om vad jag önskade jag hade. En dag som man påminns om vad andra hade men jag saknade.

Idag är det fars dag. Och missförstå mig rätt nu. Jag har förlåtit honom. Så långt allt bra. Sen har vi det andra. Mig själv.

Egentligen borde inlägget ha skrivits för ett par dar sen men har inte riktigt förmått mig att göra det. Orden fanns där men det fanns ingen ordning i dem. Ingen reda. Bara oformulerade kaotiska tankar och känslor jag inte riktigt vet vad jag ska göra av de. För er insatta vet vad jag pratar om, en relation som jag fick veta i början av januari. En relation som en gång existerat och som jag är resultatet av. Nyheten om denna relation satte allt på sin spets. Ja, allt och allt... hela min existens på sin spets. Mitt jag, hela min identitet. Vem jag var, vem jag är. Allt det där som man trodde var självklart. Allt det där som man visste var sant. Mitt jag. Det egna jaget. Oavsett allt skit som hänt i ens liv var det ändå kärnan i mig själv som fanns kvar. Min sanning. Mitt liv. Min uppväxt. Och helt plötsligt hade det liksom ändrats. Allt jag var kändes som ett hån. Det kändes som hela jag var en lögn. Hela mitt liv bara nåt som jag trodde hade hänt. Orsaken? Efter trettio år hittade mina föräldrar tillbaka till varandra igen. Visst, för er som läser dem där raderna nu kan det verka hur gulligt och romantiskt som helst, men för mig som levt i skuggan av den relationen är det en annan sak. Och det är trots allt det som format mig till den jag är. Trettio år av allt annat än dans på rosor. Trettio års kamp till att hitta det jag var. Trodde jag var. En enda mening fick mig att vackla. Tveka. Tvivla. Och så mycket rannsakan. Jag missunnar dem inte deras nyfunna kärlek. Deras nya liv tillsammans. Nej, missförstå mig rätt. Jag vet bara inte hur jag ska tycka egentligen. Jag deras dotter ifrågasatte allt som jag hade upplevt. Visste, kunde och lärt mig att hantera. Förstå. Leva med. Acceptera. Och så detta... vilket gör det svårt.

Och i förrgår gick dem och gifte sig. Jag var vittne till detta. Jag bevittnade ett par människor gifta sig. Två människor som jag känt hela mitt liv. Två människor som jag har kallat för mina föräldrar. Men dem som stog där kände jag inte. Vet inte vilka dem är längre och jag vet inte om det är mitt fel eller deras. Saker och ting har ju förändrats genom åren. Den största skillnanden kanske ändå ligger i att farsan blev nykter för snart fjorton år sen. Det är lång tid. Och jag minns än idag vad jag sa till honom under familjeveckan på behandlingshemmet; börjar du igen så vill jag att du ringer och talar om det för mig och därefter kastar mitt nummer. Det samtalet kom aldrig. Och han är nykter än idag. Det betyder ändå inte att jag är helt problemfri. Det betyder inte att jag inte har mina svarta dagar där alla de där negativa sakerna i ens liv och person kommer fram. Men så är det att vara missbruksbarn. Sen spelar det ingen roll om man är fem, trettio eller hundra... du har alltid din barndom med dig. Nackdelen är ju då att jag aldrig fick ha en sådan. Och jag har tillfällen där jag är förbannad på dem båda. Mest för att det känns som att deras nyfunna kärlek och lycka ska sudda ut allt det där negativa som fanns i mitt liv som barn. Som om det dom är idag ska kunna gottgöra mitt eget privata helvete. Ja, jag kanske låter bitter, men låt mig vara det.  Ja, jag kanske låter som en trotsig liten unge på fem, men låt mig få göra det.

Jag vet inte vad jag ska tycka. Jag vet inte hur jag ska känna. Det enda jag vet är att om de hade varit helt okända människor skulle jag inte ha nåt emot det. Kul för deras skull. Smågulligt och nästan svårt att förstå. Tanken svindlar lite. Romantiskt och sött... som andra skulle säga. Men nu är det inte så... Det som varje barn drömmer om som liten blev verklighet i förrgår. Mina föräldrar hittade tillbaka till varandra och gifte sig. Nu funkar jag inte som alla normala barn. Jag hade aldrig den drömmen. Fanns ju en anledning. Och en del av mig är fortfarande det där sårade barnet som aldrig fick vara ett barn. Hur hanterar man sånt?