fars dag
Andra söndagen i november innebär fars dag. En av dem där dagarna jag blir lite kluven. Även om jag har en sådan så betyder det ju inte att han har vart en sådan. Kluven av en stor anledning. Den där att han inte fanns till hands när man växte upp. Det var annat som fanns med i bilden då. Att växa upp med en frånvarande alkoholiserad far betyder ju inte att jag var och är medveten om detta faktum. Så hur ska jag förhålla mig till denna dag idag?
Jag gjorde iallafall ett undantag i år. Jag ringde honom till skillnad till förra året eller alla andra år. Han var visserligen inte hemma, men jag ringde iallafall. Skickade sms då han var på AA- möte. Han ringde upp efteråt och tackade för messet. Vi pratade en stund och så var det bra. Fars dag är ju nåt som är lite jobbigt för de flesta alkoholister, nykter eller ej. De påminns oftast om ett liv de försummat och supit bort. Även han. Men idag är han nykter. Han har varit nykter nu i fjorton och ett halvt år, men ändå någonstans så har vi aldrig kommit till att ha en far och dotter relation. Den fanns ju aldrig där till att börja med. Vi möttes i en annan tid under andra förutsättningar på behandlingshemmet under familjeveckan. Vi lärde känna varandra under andra premisser. Jag som ung vuxen och han vilsen nykter alkoholist. Det har inte varit enkelt att bara vara i nuet. En dag i taget, när jag fortfarande än idag brottas med konsekvenserna att växa upp med en alkoholist till far. Det kommer jag aldrig ifrån. Vissa dagar är enklare än andra. Fars dag är oftast en dag då jag påminns om det som inte fanns. En dag då jag påminns om vad jag önskade jag hade. En dag som man påminns om vad andra hade men jag saknade.
Idag är det fars dag. Och missförstå mig rätt nu. Jag har förlåtit honom. Så långt allt bra. Sen har vi det andra. Mig själv.