hRaven

sen som jag skrev sist?
enligt förra inläggets kommentar så var det nog så men det känns längre...
och är det också egentligen...
eller känns det bara som det?
vd har man gjort sen sist?
det kan man undra...

* för det första så hade jag en trevlig tjejkväll ute med två väninnor...
firade S:t Patricks day på en av stans uteställen...
en av dem där det står english pub på utsidan...
så bara det är en avvikelse tror jag...
att det spelas irländsk musik på en engelsk pub på en irlands nationaldag...
men men...
vi hade en trevlig förfest och därefter en trevlig kväll på stan...
fick höra det mest patetiska raggningsförsöken jag hört på länge...
men även de lumpisgaste som en av tjejerna fick ta emot...
nåja, de fick ragga förgäves...
hehhe...
tog sista bussen hem till mannen...
lördagen blev inte alkoholfri heller...
det blev en helkväll med att sitta och umgås med en av våra vänner som behövde träffa människor just då...
han fyllde år under veckan också så...
men en del saker gör att man inte skall vara ensam ibland...
och detta var en av dem tillfällena för hans del...

* det andra att jag jobbade på som vanligt måndag till onsdag...
för att sen ta ut komp och ta en 24 timmars kryssning med silja...
Rockbåten var bokad sen länge och kompet beviljat ungefär lika länge den...
det började med att vi åkte till sthlm redan under dagen, satte oss på pizza hut och tog en buffé och varsin kanna öl innan vi lämnade stället...
personalen undrade hur mycket vi skulle dricka egentligen...
kanske inte så konstig fråga när det var fråga om en torsdag och lunchtid...
men de har nog inte haft så många hårdrockare på stället misstänker jag...
*harkel*
resan kom och vi drack ännu mer...
träffade folk och drack lite till innan vi kollade på banden och sket i resten...
jag tillhör dem där som har svårt för divalater och om man är mer än 45 minuter sen så går jag...
såååå bra är dem inte...
skulle bara varit kul att ha sett dem...
men skit samma...
jag saknar det inte, och jag kan alltid hoppas på att de fick höra kritik för sin försening...
en av reskamraterna gick innan de spelatklart så visst är det störande med diviga band...
fredagen innebar en lugnare tempo på alkoholintaget...
skulle ju jobba på lördagkvällen...
så var resan slut och en del minnen från den...
och hem och sova...

* jobbat hela helgen och haft en del strul...
inget som inte varit hanterbart, men ändock...
kunde varit trevligare...
och så en ny vecka...

* och idag är jag ledig...
skönt som fan...
och veckan som varit har känts lång...
men det kanske inte är så konstigt med tanke på allt som hänt...
vårdagjämning var för en vecka sen...
sommartid hann det också bli...
och en annan undrar hur i helvete hann tiden gå så fort...?
känns konstigt med sommartid när vi fortfarande har en meter snö ute...
men men, våren är på väg...
misströsta inte...
på vår balkong är det nästan tjugo grader varmt när det är sol...
och droppandet från taken skvallrar om vår...
och nu är det sånt där väder att man inte vet vad man ska ha på sig för kläder när man ska gå ut...
att det är varmt på dagarna betyder att det är kallt när man ska hem...
dööööh, logiskt eller hur?
men det gör det inte enklare att ta på sig kläder...
eller snarare rätt kläder...
jaja...

såååå, samanfattningen är klar...
händelserikt liv...
ingen rast ingen ro...
och just nu skiter jag i hur stavningen blivit i detta inlägg...
klaga om det är så...
just nu känner jag mig bara lat...
ska väl vara nogrannare nästa gång...

dagen efter den magiska kvällen på Västerås hallen...
eller är det morgon?
oavsett så var det en kväll som jag inte kommer att glömma i första taget...
efter att ha mött mina konsert dater så gick vi in i värmen...
och väntade....
så på slaget klockan 20.00 står en av mina husgudar på scen...
skranglig och högrest...
mannen med rösten...
Thåström him self...
och jag kan lätt säga att han var bättre live än på skiva...
med den rösten...
han bjöd oss på en helkväll...
med en del nytt blandat med en del gammalt...
klassiker och nytt...
lite Ebba och lite Imperiet slank med i blandningen...
och han fick håret att resa sig på kroppen av ren njutning...
rysningarna som kittlade fint på ryggen...
(därav rubriken)
efter två timmar var det slut...
och jag säger som en tjej bakom mig sa någongång under spelningen;
jag skulle lätt kunna lyssna på honom hela natten...
*ler*
han har material för det så varför inte...
men, vi fick nöja oss med två timmar...
sen ut i kylan igen...
som droppat ner till minus tolvtretton...
jag tog chansen och tog bussen hem...
efter en språngmasrch på stan var jag hemma tidigare än jag trodde...
jag är inte en sprinter, jag lovar men när kylan gör sig påmind så gör man det...
springer som om själva fan var efter en...
ville inte stå i en halvtimme om man kanske kan hinna med bussen...
busschauffören var snäll...
sen spelar det ingen roll om man haft sällskap av Thåström under kvällen...
kallt var det...
(därav rubriken)
menmen...
kvällen tog slut...
magin lever inom en...
man får leva på minnet...
och jag kom på att jag är den enda bland de mina, det vill säga vänner, som lyssnar på Thåström...
så jag har ingen att dela minnena med...
förutom sällskapet då...

men alla kan ju inte komma till himlen...
men kanske var detta en liten försmak av vad som skulle kunna komma...
eller om man måste spela tärning med djävulen först...?
den som lever får se...

så är det bara att konstatera...
jag blir också äldre...
ännu ett år kan prickas av...
ett år med en massa konstiga händelser...
upplevelser...
och bra saker...
men även mindre sådana...

visst, saker och ting händer av en anledning...
sen kan man undra vad allt ska leda till..
vad jag vill är något helt annat vad som verkar vara planerat för mig...
kanske söker jag svaren på fel ställe?
oavsett om det är arbete eller annat...
oavsett vad jag gör och försöker göra så känns det som om man blir motarbetad hela tiden...
tack, men nej tack liksom...
give me a break...
som det senaste jobbsökandet resulterade i svaret att jag var väldigt intressant för tjänsten, MEN saknar tillräckligt med arbetslivserfarenhet...
jaha, och hur i helvete ska man få det när man inte kommer in någonstans?!?!?!?!?!?!?!?
vittujenvittu...
det känns som om jag är den enda som tror på mig själv..
menmen, det är väl det som räknas...
för vem annars än jag är mig närmast?
jaja, vi får se vart man hamnar till slut...
starta eget kanske?
tanken har slagit mig, det lovar jag...

ännu ett år kan karvas in i livets träd...
har jag lärt mig något?
har jag blivit klokare?
har jag kommit vidare?
har jag utvecklats som människa?
vet ej...
det får tiden utvisa...
just nu känns det som om man hamnat i en gråzon...
inga konturer...
inga färger...
horisontlös...
vakum...
hopplöst...
meningslöst...
livet går i stå...
saker och ting går på rutin...
vart är jag på väg?
känner mig vilsen...
tom...
fantasilös...
ointressant...
oönskad...
kan någon ge mig en karta?
eller facit som jag skulle kunna få kika i?
en liten förhands titt på vad som komma skall?
nähä, tänkte väl det....

livet går vidare...
från och med idag är jag dubbeltrea...

för i år..
inte datumet..
även om det är första mars inatt/idag...
försökte in i det längsta att inte skriva om detta...
men jag borde ha vetat bättre...
kan inte släppa tankarna om jag inte får ner dem svart på vitt...
inte för att jag går runt och tänker på det hela tiden men ändå...
det dyker upp då och då under dagen...
jag visste att den dagen skulle komma att jag skulle uppleva detta...
att jag inte är skonad...
att jag på nåt mirakulöst sätt skulle vara onåbar...
men så händer det..
rätt som det är...
utan förvarning...
även om man kunde vänta sig det...
det kunde man se för länge sen...
det fanns två vägar att gå...
graven eller livet...
han valde graven...

vet inte riktigt hur jag ska reagera...
kan låta krasst när jag säger detta men sånt händer...
bara det att jag inte varit med om det förr...
att dem dör för mig...
men dem säger att det är bäst att vänja sig...
kanske det är också...
kan låta hårt, men sant...
vi kan inte göra mer än vad vi har gjort...
vi kan inte göra mer än vad vi redan gör...
och kommer att göra...
i slutändan är det deras val...
oavsett konsekvenserna...
i helgen gick en i graven...
det sägs att de kommer i tre...
får se om de har rätt...
får se om de får rätt...

det enda jag är tacksam över är att det inte var jag som hittade honom...
tacksam att han valde att inte befinna sig där jag finns..
fanns...
det enda man kan göra är att inte komma för nära...
bli för involverad...
man kan bry sig om...
vara empatisk...
men inte för nära...
gör man det kommer man att gå under...
men jag vet...
jag vet att gränsen är hårfin...
för hur vet man om man kommit för nära?
för involverad?
kanske inte förrän det är för sent...
oavsett så vet jag att en dag kommer det dyka upp någon man inte kan låta bli att bry sig om...
men det var inte han...
inte denna gång...
men jag vet...
det kommer en dag då det är jag som kommer att försöka väcka dem döda...