hRaven

dagen efter den magiska kvällen på Västerås hallen...
eller är det morgon?
oavsett så var det en kväll som jag inte kommer att glömma i första taget...
efter att ha mött mina konsert dater så gick vi in i värmen...
och väntade....
så på slaget klockan 20.00 står en av mina husgudar på scen...
skranglig och högrest...
mannen med rösten...
Thåström him self...
och jag kan lätt säga att han var bättre live än på skiva...
med den rösten...
han bjöd oss på en helkväll...
med en del nytt blandat med en del gammalt...
klassiker och nytt...
lite Ebba och lite Imperiet slank med i blandningen...
och han fick håret att resa sig på kroppen av ren njutning...
rysningarna som kittlade fint på ryggen...
(därav rubriken)
efter två timmar var det slut...
och jag säger som en tjej bakom mig sa någongång under spelningen;
jag skulle lätt kunna lyssna på honom hela natten...
*ler*
han har material för det så varför inte...
men, vi fick nöja oss med två timmar...
sen ut i kylan igen...
som droppat ner till minus tolvtretton...
jag tog chansen och tog bussen hem...
efter en språngmasrch på stan var jag hemma tidigare än jag trodde...
jag är inte en sprinter, jag lovar men när kylan gör sig påmind så gör man det...
springer som om själva fan var efter en...
ville inte stå i en halvtimme om man kanske kan hinna med bussen...
busschauffören var snäll...
sen spelar det ingen roll om man haft sällskap av Thåström under kvällen...
kallt var det...
(därav rubriken)
menmen...
kvällen tog slut...
magin lever inom en...
man får leva på minnet...
och jag kom på att jag är den enda bland de mina, det vill säga vänner, som lyssnar på Thåström...
så jag har ingen att dela minnena med...
förutom sällskapet då...

men alla kan ju inte komma till himlen...
men kanske var detta en liten försmak av vad som skulle kunna komma...
eller om man måste spela tärning med djävulen först...?
den som lever får se...