hRaven

Igår kväll efter att ha lagt på luren bestämde mig för att se på Diagnos okänd eller vad den nu heter på 3:an. Kvinnan i fråga som ville veta vad det var hon led av och de gick igenom hennes sjukdomshistoria och liv. Bra så långt. Tills de kom fram till att hon hade Hepatit C och att de fanns en misstanke att hon smittats när hon gjorde sin hemmagjorda tatuering i nån källare. Jaha? tänkte jag. Resten av hennes liv då? Att hon gjorde tatueringen ung är ju en sak, men att peka ut den som orsaken och källan till smittan gör mig bara förbannad. Resten då?

Nu var jag ju inte sådär jättepigg att följa programmet till en början så jag vet ju inte hur tydliga de var med att berätta att Hepatit C är en blodsmitta, men så är det ju faktiskt. Att de sen tipsade om att folk ska in på hemsidan för att se mer info om sjukdomarna är ju bra, men hur många går verkligen in och tittar? Ärligt alltså? Nu hade hon annat också, men det var liksom det där med Hepatit C som jag hakade upp mig på. Och som gjorde mig ärligt förbannad.

Jag antar att normalbefolkning inte vet hur lätt Hepatit C smittar egentligen. Det är en blodsmitta som kräver kontakt med blod eller slemhinnor (ögon ingår) för att överföras. Så på så sätt smittar det ju inte som A eller B. Nu är det ju så att A och B kan du vaccinera dig mot, men inte C. Det som folk inte vet är att Hepatit C smittar lättare än HIV. Det krävs mindre blod för överföring. Räcker med små mängder i saliv. Sådär så att det knappt ens syns. Visst, det finns behandling för C, men då krävs det cellgifter och annat som jag inte har koll på (jag är inte sjuksköterska) och då är det inte ens säkert att du blir smittfri. HIV finns det ingen bot mot i dagens läge.

Visst är det bra att varna för att göra tatueringar hemma hos någon eller sitta i nån skitig källare, men då ska man fan se till att varna även för de så kallade professionella studios nere på stan också. Nålarna ska vara sterila. Maskinen ska vara hel och ren och utan kundkontakt, det vill säga att den ska vara inplastad. Allt som kommer i kontalt med hud, det vill säga blod, ska antingen kasseras eller steriliseras efteråt. Spelar ingen roll vad, när och hur. Blodsmitta är blodsmitta även i de finare salongerna. Fan. Sånt här kan göra mig så trött.

Nu är det ju också så att på grund av mitt jobb så kommer jag i kontakt med människor där de flesta, dock inte alla, faktiskt bär på en blodsmitta i form av Hepatit C. Även om jag nu skulle veta att vederbörande inte har det så behandlar jag all blod som blodsmitta för säkerhets skull. Man vet ju aldrig. Väldigt många av narkomaner/blandmissbrukare bär på smittan. Så nu vet ni vad jag har i bakhuvudet varje gång jag jobbar. Vilka risker jag utsätts för varje gång jag jobbar.

Du kan få den via blodtransfusion också. I Sverige ska den risken vara minimal idag, men det var många som fick Hepatit och HIV innan de fattade vad det var för något och hur den smittade. Och beroende på vilken del av världen du åker till så kan den risken finnas fortfarande. Faktiskt. Borde inte.

Så program som igår med att peka enbart mot att hon skulle fått den nere i en skitig källare är så fel så fel. Men jag fattar ju om de inte vill hänga ut hela hennes liv och leverne i TV. Men vad fan. Jag är så trött på läkarkårens anti-tatuerings-kampanjer. Nu har de fått säga sitt ännu en gång. Synd bara att de inte tar vara på tillfället och informerar om hur farligt det är med Hepatit C.

Sensmoralen är väl att du ska tänka efter före innan du tatuerar dig. Men det förespråkar jag redan. Vänta tills du får göra den hos en tatuerare, men kräv då också att få se och veta att grejerna är sterila. Sånt ligger liksom lite i ditt eget ansvar. Lika mycket som att använda kondom när du har sex med okända män. Det är jäkligt mycket för sent att komma efteråt och säga att "jag visste inte", "jag trodde inte", "han sa" eller klassikern "jag trodde inte att det skulle hända mig".

Hepatit C eller vilken blodsmitta som helst, även könssjukdomar, diskrimerar inte. På med latexen oavsett om det är i form av handskar, kondom eller annat.

PS. Vill ni veta mer så kan ni ju googla själva på "Hepatit C" och/eller "blodsmitta".

Idag har jag suttit en stund under nålen igen. Det blev ifyllning av det jag redan hade, istället för att få nytt som var tanken från början. Men nog svider det lika fint av det jag gjorde idag som det skulle ha gjort av nytt. Även om det nya inte skulle ha svidit lika mycket att få dit som ifyllningen gjorde. Men nu är det gjort och kommer inte att fyllas på med mer.

Ett steg närmare färdig projekt även om det är ett ex antal timmar kvar under den där nålen. Den som vill bli fin får lida pin, som det heter så fint.

Ett steg närmare helheten. Ska bli så skönt när det är klart sen. Det kommer vara värt alla dem där grimaserna och timmar av sveda. Men det är ju lite nice med just den där svedan efter att man tar bort plasten efter en körning. Känns att man lever om man säger så.

Så sitter jag här med ett nöjt flin på läpparna. Huden har fått sig en omgång igen och jag kan bara vara nöjd. Finns få saker som slår den här känslan av brännande öm hud. Att veta att under plasten sitter den där. Det nya alstret... eller snarare nygamla. Det var ifyllning på agendan idag. Finns inget värre än att gå runt med halvklara grejer. Så det börjar arta sig. Me like. Svider fint helt enkelt.

För er som inte förstår det där ovan så kan jag ju klargöra att det rör sig om tatuering. Kreativ smärta helt enkelt. Att låta sig för evigt märkas av tusen nålar och lite färg. De som känner mig vet exakt vad det är jag talar om och vet också hur min hud ser ut. För er andra kan jag bara konstatera att; Ja, jag har tatueringar. Inte mer med det helt enkelt. Det finns ju dem som har träffat mig och inte vet om detta och blir jätteförvånade. Sen finns det andra som inte bryr sig. Sen finns det ju den där tredje som inte blir förvånade mer än över det faktum att jag väljer att inte visa dem för alla. Min hud är min hud och inte för allmän beskådning. Hur enkelt som helst. Eller hur?

Under tiden som jag satt under nålen pratade vi om det fenomenet tatueringar. Om hur just program som Miami Ink (och den andre) nu har blivit så populära. Om hur programmet är uppbyggt och hur det här med tatueringar påverkar människor. Jag förstår att programmet är populärt då det är snyft och snörvel i varje program. Men inte det där med att varje tatuering skulle ha en viss betydelse som det är i just dem programmen. Jag har inte träffat på någon som gjort tatueringar utifrån snyft och snörvel principen. Visst, hyllning till föräldrar och barn finns det ju gott om men ingen snyftande där inte. Att programmen inte visar dem där som görs för att man bara vill ha en verkar vara en främmande tanke. Att märka sig för livet för att man känner för det verkar vara jättekonstigt.. Ligger väl en tanke bakom det med antar jag. Att man inte ska göra en förrän man verkligen tänkt efter först. Idag är det ganska svårt att få tag på drop-in tider för en spontangrej. De flesta görs ju utifrån en stunds eftertanke. För den sitter ju där den sitter och är betydligt enklare att sätta dit än ta bort. Men att visa en sida av klientelen är bara fel. För de flesta gör inte en tatuering eller fler utifrån snyfthistorier. Ta mig till exempel. Jag gör dem för min egen skull och för att jag vill. Att jag sen tycker om dem är ju liksom en självklarhet. Annars skulle jag väl inte sätta mig under nålen frivilligt?

Så fick jag det sagt också.